Johanna Toftby

I dag räknas bara livet



I kontakt med molnen. Grymmaste känslan!

I kontakt med molnen. Grymmaste känslan!

Jag älskar verkligen att få testa nya saker och möta nya människor – som vi gör på våra träningsresor.

Just nu befinner jag mig på Gran Canaria tillsammans med resenärer och instruktörer på ToppHälsas träningsresa. Det är 40 grader varmt utanför terrassdörren och jag sitter inne för att förbereda kvällens föreläsning.

Det går inte att tänka utomhus.

Jag försökte tidigare i morse i poolen, jag försökte på både powerwalken och på dansklassen.

Det funkade inte.

Därför sitter jag i mitt fina hotellrum och laddar ner en massa härliga bilder som jag tänkte att ni skulle få ta del av här.

Mestadels är det vandringsbilder.

Jag testade min första långvandring i går och blev genast hooked.

Vi är ett härligt gäng här på Gran Canaria!

Vi är ett härligt gäng här på Gran Canaria!

Det var grymt!

Grymt jobbigt – och grymt vackert.

Gran Canaria är ju känt för sin vandring och även om vi inte riktigt har tagit oss till de berömda nationalparkerna njuter vi av bergen som ligger intill vårt hotell Sheraton Salobre.

Utsikten från vårt hotell.

Utsikten från vårt hotell.

Vi går drygt två, tre timmar varje dag, de som vill alltså, och det är en skön känsla att kroppen och benen orkar i stigningarna och värmen.

Jag är lite rädd eftersom jag har problem med ett knä sedan ett år tillbaka, men jag kämpar på och gör så gott jag kan. Har stavar hjälp för att inte tappa balansen där det är som brantast.

Det går inte speciellt fort, men who cares? Det är träningen och vyerna som jag är på jakt efter – inte tider eller kilometer.

Haha, det sista skulle mitt gamla jag verkligen fått höra!

Fram till dess att jag fyllde 40 räknades bara segrar.

I allt.

Efter att jag blev sjuk i cancer för fem år sedan räknas bara livet.

Och det lever jag nu. I varje andetag.

Tillsammans med underbara Johanna Toftby som är med på vår resa.

Tillsammans med underbara Johanna Toftby som är med på vår resa.

Det är riktigt brant på sina ställen.

Det är riktigt brant på sina ställen.

Jag älskar de fantastiska kaktusarna som finns i bergen. Vi har testat frukterna också, såå goda om man inte får taggarna i munnen förstås...

Jag älskar de fantastiska kaktusarna som finns i bergen. Vi har testat frukterna också, såå goda om man inte får taggarna i munnen förstås…

Vattenpaus.

Vattenpaus.

Två Hudiktjejer åker med oss den här gången! Inger t v dansade jag balett med en gång i tiden, till höger står Åsa. Heja Glada Hudik!

Två Hudiktjejer åker med oss den här gången! Inger t v dansade jag balett med en gång i tiden, till höger står Åsa. Heja Glada Hudik!

När man vilar med stil...

När man vilar med stil…

Kul med moveoo-passen!

Kul med moveoo-passen!

Skrattet knockar tumören medvetslös



hjärntumörblogg

Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med min sjukdom? Svaret är alltid: för att jag tycker att det är viktigt att våga prata om svåra saker. Och för att visa att man kan leva ett bra liv trots en svår sjukdom.

Dessutom får jag en sådan energi tillbaka från alla er som läser min blogg, stoppar mig på gatan för att ge mig en kram eller bara mailar ett hejarop eller en tumme upp.

I morse var det dags igen. Jag har varit hos Malou von Sivers förr, och då pratat mycket om behandlingen och ångesten efter tumörbeskedet.

IMG_9912

I dag var vinkeln i programmet Malou efter tio ”Livet efter cancern”.

Jag önskar att jag under skriva under på titeln, men min story är fortfarande inte ”efter” utan i högsta grad ”pågående”.

”Mitt liv MED cancer” är rubben på min story.

Det är konstigt att vissa extremt jobbiga saker är lätt att vänja sig med, jag går liksom inte runt och tänker på mig själv som cancersjuk.

Jag är jag, och ingen gående cancerjournal.

Mitt liv är lika mycket upp och ner som för alla andra. Det är kanske bara höjden på topparna och djupet av bottennivån som skiljer oss åt.

Ett tumören-vilar-besked och jag når himlen istället för trädtopparna, ett bakslag och känner liemannen flåsa mig i nacken istället för att bara tappa sugen och tröstäta en semla.

Tårarna är nästan slut, det är väldigt sällan jag gråter av skräck för att dö numera. När det händer kurar jag ihop mig som en liten skrutt och kryper in i makens famn för att få tröst.

Däremot gråter jag desto oftare av glädje över att få leva. Då och då fylls tårkanalerna av en vårflod som glittrande leker sig nerför kinderna och fyller mig med värme och kärlek till livet.

Och det vill jag förmedla.

Att det går att leva ett BRA och fantastiskt ROLIGT liv trots att tiden är reducerad. Trots att ingen kan sia om vad som händer om en, två eller kanske tre månader.

Här är förresten länken till Malou efter tio, och dagens intervju:

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3284512

I måndags hade jag äran att sitta i juryn för Hälsopriset 2016 som 1,6- och 2,6 miljonerklubben delade ut, och jag stod på scenen och delade ut priser till årets inspiratörer. Jag kände hur deras energi smittade av sig och efteråt tog jag i sann Ellen DeGeneres-anda en selfie från scenen med alla nominerade (PT-Fia vann!) och med en jublande publik bakom.

Så här blev det (se nedan) – och jag älskar den fantastiska glädje som den bilden utstrålar. Precis så känner jag mig för det mesta.

Och jag är säker på att såna här glädjekvällar knockar den elaka tumören medvetslös.

Gång, på gång, på gång…

IMG_9858

IMG_9860

IMG_9863

Men Anna Benson, Johanna Toftby, Annika Sjöö, Clara Henry och PT-Fia.