Annons

kampen mot cancer

Så fick jag livet tillbaka i tumörmatchen

Titta! Jag flyger fortfarande!

Titta! Jag flyger fortfarande!

Det har gått några veckor men jag vaknar fortfarande på nätterna och tänker att jag har drömt. Att det inte är sant, att jag på något sätt har missuppfattat vad läkaren sa. Inte sa han väl att hjärntumören som jag har fajtats emot i fyra och ett halvt år har gett upp? Inte sa han väl att den mirakulöst försvunnit? Att man inte kunde se annat än två svarta hål där den legat och ruvat för att se till att mitt liv blev förkortat?

Inte sa han väl att jag knäckt tumörfan?

Jo!

Tametusan var det just det han sa!

Jag har gråtit, skrattat, skålat för livet i champagne men också tvivlat och förundrat försökt begripa vad som egentligen har hänt de senaste veckorna.

Hjärntumören är borta. BORTA!!!

Det var som var omöjligt har hänt och när beskedet kom kastades jag upp i luften av en mental glädjechock, stark som en orkan, en cyklon, en tyfon (!) och ärligt talat har jag inte landat än.

Jag virvlar däruppe bland glädje- och lyckovindar och bara ibland – på nätterna – närmar jag mig jorden på en liten pust av misstro och oro. Det är då jag tar fram telefonen mitt i natten och bläddrar fram till bilden av den äggstora tumören från 2012 och jämför den med den senaste bilden av hjärnan som visar de två svarta hålen och inget mera.

Ett ovanligt matchresultat

Men det är fortfarande svårt att ta in.

”Ni sa ju att den aldrig skulle kunna försvinna?” frågade jag min läkare i en första tvivel-, gråt- och lyckoskrikattack.

”Ja, det här är extremt ovanligt”, blev svaret.

Lika ovanligt som matchresultatet.

Jag har under hela den här kampen sett hjärntumören som en motståndare i matchen för livet. Ibland har det varit fotbollssiffror, sedan blev det tennissiffror och på slutet har det varit förkrossande siffror i en målsnål handbollsmatch.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

10-1 tyder på ett extremt bra försvar och ett anfall som visserligen missat alldeles för många skott, men ändå skärpt till sig när det behövts.

Mina mål har jag tagit med tålamod och fokuserad träning, underbyggt av en livsvilja som baserats på skratt och positiva tankar. Försvaret har varit lika hårt som en ung kopia av mig själv i en gammal ABK-dress och längst bak har jag helt och hållet lutat mig på det mentala jag-ger-aldrig-upp-psyket som agerat målvakt. Psyket som har tagit straffar, frilägen och snurrfinter och bara släppt in ett enda baklängesmål på fyra och ett halvt år.

Läkarna tog time out

Det var när strålningen hade misslyckats och läkarna tog time out och ordinerade ut cellgifterna på plan. Och med dem som spelmotor började upphämtningen. Krig efter krig, kamp efter kamp vann vi, jag och kroppen. Genom smärta, ångest och med döden hela tiden i bakhasorna slutade sedan matchen abrupt i en totalt överraskande avblåsning på min läkares kontor.

10-1! Tacksamhet och jubelfanfarer! Inte undra på att jag fortfarande flyger högt.

Och apropå handbollssiffror – jag är så oerhört stolt att handbollslaget Ricoh från Stockholm bestämt att vårstarten i Handbollsligan och matchen Ricoh-Lugi den 1 februari ska spelas till förmån för cancer och Cancerfonden! Jag kommer förstås att finns på plats i Solnahallen, och det vore så enormt roligt om vi tillsammans kunde fylla läktarna och på så sätt rama in årets viktigaste match: Kampen mot cancer.

Serieledarna Lugi är favoriter, men jag vet ju numera att det finns mirakel…

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Annons

Cancerbesked var bara en mardröm – jag leder med 9-1!!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Jag vaknade alldeles svettig. Men det var inte på grund av värmen – det var drömmen.

För första gången sedan jag blev sjuk drömde jag i torsdags mardrömmar om att tumören spridit sig och att livet var över.

Jag drömde att jag skrek av skräck, att benen föll ihop och jag lutade mig mot en vägg för att inte ramla mot golvet.

Jag var på sjukhuset, och i drömmen förbannade jag mig själv för att jag trott att jag skulle klara av den här kampen. Att jag skulle vara ”The Chosen One”.

Hur idiotisk och självupptagen kan man bli? Varför skulle just jag få leva? Dumma, dumma flicka!

Det är egentligen konstigt att jag inte drömt det tidigare, men när det var som värst sov jag ju inte alls. När jag fick min hjärntumör för snart fyra år sedan skrek jag ut min ångest och min rädsla på kvällarna och när jag väl somnade var sömnen helt drömlös.

Jag sov som en död.

Vilket också fyllde mig med djup sorg och skräck.

Att jag somnade som en klubbad oxe på grund av träningen jag gjorde och på anspänningen av att stå mitt emellan liv och död slog mig inte förrän senare.

Dagens cancerbesked var annorlunda

Jag var nervös inför i dag.

Med mardrömmen i färskt minne har jag haft fjärilar i magen hela helgen.

Inför dagens besked kändes ju också allt så annorlunda.

Christer är på cyklande fot genom Europa och för första gången sedan alla de bra beskeden jag fått skulle han inte sitta där intill mig och hålla min hand.

För första gången hade jag mardrömmar om ett dåligt resultat – jag som så många gånger tidigare firat i förskott.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Jag försökte skjuta bort tankarna på vår träningsresa till Körunda och lyckades nästan. (Försök själva att träna stenhårt med Paolo Roberto och samtidigt ha tankarna på annat håll – det är omöjligt). Jag gick på två yogapass för att stilla själen och vaknade med träningsvärk i kroppen i går.

Två pass yoga stillade själen.

Två pass yoga stillade själen.

Det kändes oerhört bra.

Träningsvärk är min räddning för psyket. Den påvisar att jag gör vad jag kan. Att jag inte bara ligger där och inväntar ett besked utan att jag fightas tillbaka.

Sist läkaren lämnade över fick jag cellgifter

Jag satt i Sportpanelen i morse.

Det kändes också bra att få sitta där och babbla om sport utan en tanke på att jag snart skulle åka till Karolinska Sjukhuset och sitta där i väntrummet igen med nerverna utanför klänningen.

Men jag hann inte ens så långt.

Telefonen ringde i taxin på väg från tv-huset och när jag hörde min läkares röst stannade hjärtat.

– Pamela. Jag kan inte ta emot dig i dag, jag har fått förhinder…

Jag höll andan. Nej! Han fick inte lämna över mitt besked till en annan läkare! Sist han gjorde det gick det åt helvete! Då fick jag cellgifter och ett negativt besked att tumörfan stått emot strålningen!

– … så därför ringer jag istället. Det har gått bra. Tumören vilar fortfarande. Gå ut och njut av solen istället för att åka hit.

JAAAAAAAAAAA!!!!!

Jag minns knappt resten av resan, men jag sitter i alla fall på jobbet nu.

Helt utpumpad av lättnaden som fortfarande får min kropp att sväva lite ovanför kontorsstolen.

Solen skiner utanför mitt fönster och livet leker.

Även för mig.

9-1 i kampen mot cancern.

Tack gode gud för det.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Annons
Annons