Annons

Karolinska sjukhuset

Beviset för att det finns hopp för oss alla!

Noll tumör! Tummen upp!

Noll tumör! Tummen upp!

Jag var egentligen inte nervös.

Jag var fortfarande fylld av glädjeendorfiner efter att ha tagit emot priset som Årets Hälsohjälte 2017 på en scen i Stockholm i går, och oron gick liksom inte in i huvudet.

Glädjen, stoltheten och tacksamheten över att bli framröstad stoppade alla mörka orosmoln som ville vända och vrida på cancertumörsbeskedet.

Tankarna på riskprocenten att en ny tumör skulle dyka upp försökte sippra förbi glädjekön i hjärnan, men stoltheten agerade benhård dörrvakt och oron fick vända om.

För första gången satt jag inte där i väntrummet på Neuromottagningen och letade efter läkaren för att se hur hans ansiktsuttryck såg ut innan han såg mig. Om han såg bister, trött eller lite ledsen ut för att han måste ge ett jobbigt besked eller om det där lilla leendet i mungiporna betydde nåt bra.

Han stod där bara, hux flux, och det var Christer som fick knuffa lite på mig för att jag skulle upptäcka honom.

Cancerbeskedet svart på vitt

Sedan fick jag svart på vitt.

Jag hade inte missförstått något i glädjechocken före jul.

Det var ingen dröm.

Allt var sant och beviset finns här.

Bara två svarta hål kvar!

Bara två svarta hål kvar!

Ingen tumör kvar.

Ingen vet var den har tagit vägen, den har liksom förintat sig själv och jag fick rysningar i hela kroppen när jag tittade på den nya bilden.

”Kan man säga att jag är fri från cancern, eller vad säger man?” frågade jag lite fundersamt.

”Man kan säga att tumören är borta, inget mera”, kom svaret bestämt.

Och det räcker för mig.

Jag ska skåla för hoppet

Tack vare cellgifter, strålning och träning har jag fått mitt liv tillbaka, och när jag lämnade sjukhuset tillsammans med maken bestämde vi oss för en champagne-middag ikväll.

Inte bara för att det är Alla Hjärtans Dag – vi ska skåla för Livet.

För att jag får leva vidare.

För att jag har två svarta hål i huvudet istället för en elak tumör.

För priset jag fick och som jag är så oerhört stolt (nästan lite mallig!) för.

Och samtidigt ska jag skåla för att det finns hopp för oss alla.

Forskningen går hela tiden framåt och orkar man maxa träningen med cellgifterna får man en kombination av det bästa man kan ge sin kropp.

Och det värsta som cancern kan tänka sig.

Se det som Bamses dunderhonung.

En dos om dagen – för livet.

Skål för det!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Annons

AB Kroppens kvartalsmöte

Bjuder här på min krönika i Svenska Läkaresällskapets tidning SLS Aktuellt, som kom ut i mitten av september.

Pamela Andersson

Säga vad man vill om mina läkare på Karolinska Sjukhuset i Solna, men de är alltid rakt på sak.

Som sist: Jag hann knappt sätta mig på stolen framför teamet som skulle berätta för mig att behandlingen lyckats, att jag vunnit första ronden mot hjärntumören i mitt huvud när den första käftsmällen kom.

”Strålningen har inte lyckats”.

Huvudet föll åt vänster, och jag aldrig parera käftsmäll nummer två:

”Vi sätter in cellgifter redan i kväll”.

Inte ett ”hej”, inte något försök till småprat om vädret, inte ett ”hur har det känts på sista tiden?”.

Bara pang-pang. Total knockout.

Och det var inte första gången jag gick i golvet på första slaget.

Redan för ganska exakt ett år sedan, när jag kallades till läkarna första gången sedan jag ramlat ihop i ett epileptiskt anfall och tappat talförmågan under en joggingrunda och sedan magnetröntgats utan och innan, satt i jag den kalla stolen (varför är det så kallt på sjukhus?) och mottog en slagserie av sällan skådat slag.

Först en rejäl vänsterkrok: ”Du har en tumör i din hjärna”.

Sedan en uppcut med högern så jag såg stjärnor: ”Den sitter så illa till att vi inte kommer att kunna operera bort den helt.”

Alltid samma visa: Inget inledande small talk, ingen pardon, och ingen tröstande hand.

Det är fascinerade.

Att kunna se en människa bryta ihop framför sig, att se ångesten i ögonen på den person man precis serverat ett potentiellt dödsbesked till, men ändå kunna avstå ett lugnande ord tyder på en imponerande självkontroll.

För det är så jag vill se det. Självkontroll. Inte blasé av för många liknande situationer.

Första gången jag bröt ihop i den där kalla stolen grät jag i kanske två minuter innan det slog mig hur absurt allt kändes. Vi var fyra personer i rummet, en som kved ut sin dödsångest och tre andra som satt tysta och tittade på.

Inte ett peppande ”såja, nu ska vi inte ge upp”.

Inte en hand på min axel.

Jag slutade gråta och efter det fattade jag också poängen.

Its not personal.

It’s business.

Och tro mig när jag säger att det verkligen är okej. I dag kan jag till och med uppskatta de avskalade mötena och se skiten med hjärntumören som ett kliniskt problem som jag och mina läkare tillsammans ska försöka lösa. Som en punkt överst på agendan på AB Kroppens kvartalsmöte.

Fast då och då skulle jag ändå uppskatta en kram.

Annons
Annons