Kreta

Ett budskap med en doft av ångest



ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

Efter veckor av sol och träning, av underbar gemenskap på två olika träningsresor, ligger kallelsen i min hand igen och blodet fryser till is.

Magnetröntgen av hjärnan i morgon.

Tänk att det fortfarande känns i hela kroppen! Ett vitt papper, kort och koncist, inget personligt bara svart text på vit bakgrund och med ett budskap som doftar ångest.

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här...

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här…

Jag har sakta med säkert försökt bygga upp kroppen under de här veckorna och månaderna efter beskedet att tumören mirakulöst gett sig.

Samtidigt vet jag ju att läkarna har sagt att risken finns att en ny kommer tillbaka.

Det är inget jag tänker på dagligen när jag utan att stressa långsamt tränar upp mig igen. Tränar upp ett försvar, en ringmur mot mitt innersta, en vattengrav av svett där ingen tumör kan tränga in.

Men det finns ju den trojanska hästen. Ni minns den från historielektionerna, va? Om den gigantiska ihåliga hästen som grekerna gömde sig i och på så sätt kunde besegra Troja?

Och då kommer tankarna.

Visst pratar jag väl lite sämre än i vintras? Visst känner jag mig lite snurrig? Vingligare? Tröttare?

Jag har varit Troja i flera år nu – har tumören hittat ett sätt att besegra mig? Har den skickat fram en ny, starkare kusin som med list tagit sig in i min hjärna?

Det är som vanligt: jag lyckas hålla oron tillbaka under vardagen men i dag, dagen innan, och förmodligen mera i morgon, kommer tankarna på vad som kan hända.

Känslan kommer kanske aldrig att gå över. Det spelar ingen roll hur tumörfri jag är när kuvertet från Karolinska landar i brevlådan.

När de svarta bokstäverna flimrar framför ögonen och man återigen ska ställas inför Ödets domare.

Jag försöker acceptera, och förändra tankarna.

Vilken tur att de kollar mig – att läkarna är villiga att syna mitt huvud så att jag kan få en bra sommar utan orostankar och mardrömmar! Vilken sjukvård jag har förmånen att ta del av!

I morgon ska jag därför klä på mig den stora sjukhusskjortan och återigen, för en ynka timme, känna mig liten, rädd och sjuk – för att sedan gå därifrån som Pippi Långstrump igen.

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Och på fredag är det dags för en ny träningsdos en masse. Träningsresan på Kreta väntar och medan jag väntar på att läkarjuryn definitivt avkunnar sin dom under första veckan i juni så bygger jag ringmuren så ointaglig jag kan.

Med cykling, styrketräning – och skratt.

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Hudiktjejer är vi allihopa!

Hudiktjejer är vi allihopa!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

Tills döden skiljer oss åt



Prinsbröllopet

I dag är en historisk dag. Vi får en ny prinsessa i Sverige, och det är bröllopsyra i luften.

Själv ska jag sitta i P4 och tillsammans med en panel bestående av Lotta Bromé, Carl Jan Granqvist, Cay Bond och Niklas Wellbäck kommentera allt vi vet, hör och ser.

Jag älskar bröllop – det är min bästa högtid!

Påsk, midsommar, jul och sånt är till för alla och visserligen tycker jag om de helgerna också men det är något speciellt med ett bröllop. En vigsel är en högtid för kärleken mellan två människor, det är intimt men samtidigt så oerhört generöst. Att visa världen att det är just den här personen, just den här människan, som man älskar mest av alla.

Jag laddar med näsdukar på Radiohuset, det flödar så lätt från ögonen nu för tiden.

Om det är åldern som gjort mig mera sentimental, eller om det är cancern vet jag inte, men tårarna kommer i alla fall så mycket oftare än för bara några år sedan.

Bara de senaste veckorna har jag stått ut med rena vattenfallen av storlek Niagarafallen.

Jag grät i kyrkan på skolavslutningen.

Jag torkade tårarna efter ett fint tal av ambassadören Leo Razzak på Cancerfondens sommarmingel men framför allt har jag gråtit av lycka för det fantastiska besked jag fick av min läkare på Karolinska för två veckor sedan:

Min tumör viker ner sig!

Den ryska roulette som jag tvingas genomlida var femte månad stannade på rätt kula.

Det var livets kula som träffade mig och jag kände det spira, jag kände värmen och lyckan som exploderade i mitt blod när läkaren berättade att min tumör har minskat. Att den har krympt.

KRYMPT!

Jag stapplade ut från mottagningen och solen sken och torkade mina kinder.

Risken för att tumören vaknar igen har minskat, det är fortfarande för tidigt att blåsa faran över, men so what? Det finns inga garantier för ett liv, inte för någons liv, så varför oroa sig?

I dag blir Sofia Hellqvist Sveriges nya prinsessa och jag kommer att sitta där i radiostudion och försöka hålla tårarna tillbaka när hon väl säger ”ja”.

Det är så lätt att sätta sig in i hennes situation, känslan av nervositet, av gränslös lycka men också av allvar – även om hennes svar betyder betydligt mera ansvar än för de flesta av oss andra.

För tio månader sedan sa jag ”ja” till den man jag älskar, och i slutet av maj sa livet ”ja” till mig.

Tills döden skiljer oss åt.

Och fram till dess ska vi njuta. Både jag – och förhoppningsvis Sofia.

Prinsbröllopet

I dag får de varandra, Sofia och prinsen.

Prinsbröllopet

Så här vackert var det på min ö i morse.

Pamela Andersson

Jag har firat i två veckor det fantastiska beskedet jag fick av läkarna. Här på vår träningsresa på Kreta.

Pamela Andersson

Maken.

Pamela Andersson

Vi firade i måndags också. På Grönans Kryddhyllan med bubbel och vänner!

Fotnot: Den här texten publicerades också på helahalsingland.se och i Hudiksvalls Tidning i morse.