KS

Matchen är slut – och cancern vann



Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Hon begravs i morgon. Min vän som kämpade så tappert.

Jag hann träffa henne på sjukhuset under julen, men allt gick så snabbt.

Det är bara åtta månader sedan hon hörde av sig och berättade. Min gamla handbollstjej.

Hon som växt upp och fått barn och ett litet barnbarn och som jag hjälpte under några år som handbollstränare i Hudiksvall.

Hon var målvakt.

Orädd mellan stolparna – lika orädd som i övriga livet.

Men mod räcker inte till mot en motståndare som inte skonar någon. Cancern gör ingen skillnad.

Barn. Kvinnor och män. Cancern tar många fångar – och vi får alla olika domar.

Det finns ingen rättvisa i den här domstolen. Det är ett chokladhjul där godisbitarna är få och slumpen bestämmer vilka som får leva – och vilka som ska dö.

Jag vet inte om hon visste att det var jag där på sjukhuset den sista gången vi sågs, men jag vill gärna tro det. Hon öppnade ögonen, pratade lite tyst, men nickade mest åt det jag sa och berättade när jag satt där och höll hennes hand i ett slags försök att trösta och lindra smärtan.

Hjärtat kändes så tungt när jag fyllde det invärtes med tårarna som jag inte ville att hon skulle se.

Hon sov när jag gick därifrån, och jag var glad för det. Glad för att hon inte kunde se att mina ben vek sig, att hon missade när ljuset slocknade i mina ögon och byttes mot ett svart mörker som doftade av ångest och förtvivlan.

Jag hade inget försvar mot cancern

Vi peppade varandra i kampen mot hjärntumörerna som hade bäddat in sig i våra huvuden. Tänk att vi både skulle drabbas? Två i samma handbollslag? Vad var oddsen, typ?

Men där jag hade coachat henne under handbollstiden var jag helt handfallen när den aggressiva tumören gick till attack. Jag hade inget försvar att skydda henne med, ingen kombination som kunde slå tillbaka. Jag kunde bara sitta där på bänken och se en motståndare från helvetet dundra in boll efter boll i en match som aldrig tog slut. I en kamp som aldrig kunde vinnas.

Du fick stå ensam i målet till slut, Johanna. Jag och dina medspelare var hjälplösa.

Vi stod där på bänken med sorg och förtvivlan i våra hjärtan, vi skrek att vi aldrig skulle sluta hoppas, att vi skulle kämpa med dig – men vi hade ingen chans och cancern vann.

Jag tror att du vet att tumören är borta

Jag tänkte på dig i dag Johanna, när jag stod i den lilla omklädningsskrubben på KS och bytte om till en vit sjukhusskjorta för att återigen läggas på röntgenbordet för en ny kontroll. Läkarma ska hålla koll på att ingen ny tumör dyker upp i min hjärna, så var sjätte månad ska jag in och röntgas.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Det kom en ljusstråle genom en springa i draperiet, och jag vet att det var du som kom för att förvissa dig om att allt skulle gå bra. Jag hann aldrig berätta för dig att min tumör har försvunnit, men jag tror att du vet det ändå.

Och du vet också att jag ska kämpa vidare här nere.

För oss båda och för alla som drabbas.

Vila i frid, min vän.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Kampen mot cancern fortsätter



Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Det blev en tidig morgon i SVT-soffan i morse när jag pratade cancervård med vår folkhälsominister Gabriel Wikström redan kl 06.50.

Eller soffa och soffa förresten, jag satt på en hög stol för ovanlighetens skull i dag.

Och sportsnacket sparar jag till på måndag – nu var det lika-för-alla-snack som gällde.

Jag får enormt mycket mail om just den frågan: är jag nöjd med hur jag har blivit behandlad av sjukvården? Och jag har ett kort och konsist svar på det: JA.

Jag är extremt nöjd med allt jag har fått av mina läkare och sköterskor på Karolinska Sjukhuset i Solna, men jag är också medveten om att jag har haft tur.

Tur att bo i en storstad där jag har haft nära till sjukhuset, och snabbt fått hjälp till både tider och vård. Jag har haft samma läkarteam under mina 4,5 år med tumören och jag har känt mig trygg i vetskapen om att mina läkare på KS klassas som världsledande när det kommer till hjärntumörer.

Inte lika bra cancervård för alla

Men jag får ständigt andra rapporter om hur det ser ut ute i landet.

På insta messar Åsa och berättar om hur hon tvingades flytta 35 mil för att få den vård hon behöver. Hennes berättelse från en inlandskommun där äldre tvingas åka 80 mil för ett besök på 30 minuter hos en läkare är skrämmande.

Vi tar för givet att svensk sjukvård ska vara lika för alla – men tyvärr är det inte så. Det här är en viktig fråga att ta upp för Gabriel Wikström och regeringen, sluta att montera ner våra sjukhus och rättigheter, ge kommunerna resurser istället! Ge oss akutvård, kompetens och tillgänglighet över hela landet!

Ge oss hopp!

Inte bara i storstäderna.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Det har varit väldigt mycket fokus i mitt liv kring just cancer den senaste månaden. (Det har det väl egentligen varit i flera år, men lite extra just nu).

Dels på grund av mitt fantastiska besked att tumören i min hjärna har försvunnit – men också av andra anledningar.

Årets viktigaste match – kampen mot cancern

I veckan anordnades en match i Handbollsligan mellan Ricoh från Stockholm och Lugi från Lund, och där intäkterna gick till Cancerfonden. Vi fick ihop drygt 30 000 kronor och det blev en fantastiskt fin kväll med seger för hemmalaget och 1000 personer på läktarna som alla bidrog till insamlingen.

Jag var tårögd av all generositet och vill verkligen passa på att tacka Ricoh Handboll för årets viktigaste match.

Wow.

Jag är säker på att kraften kring matchen också inspirerade spelarna att göra sitt bästa och besegra serieledarna Lugi.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

I morgon är det Världscancerdagen och jag ska föreläsa på Akademiska sjukhuset i Uppsala (kom gärna och lyssna, det är gratis inträde!) och nästa vecka ska jag tillbaka till KS för att göra en ny röntgenundersökning av hjärnan.

Risken är ju fortfarande stor att en ny tumör dyker upp menar läkarna och jag kommer att fortsätta att vara patient i många år framöver.

Med den skillnaden att jag numera vet att mirakel finns.

Och att jag har tur att få rätt vård – på rätt plats.

 

En mental uppåtpuff i rätt tid



Hjärntumörblogg

Jag känner mig starkare och starkare för varje dag. Efter sommarens långa återhämtning har jag fått tillbaka glädjen till träningen.

Den lätta träningsvärken som jag levt med under två veckor spritter liksom i kroppen och jag känner mig glad trots att det har varit hektiskt.

Tre resor med jobbet på två veckor tar energi – men det ger också.

Massor!

Jag känner mig så lycklig och uppfylld av alla människor som jag har mött, och den positiva stämningen både på Mallorca, Rhodos och under helgen på Skepparholmen utanför Stockholm har boostat mitt psyke till max.

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Jag är så tacksam för det, för just den mentala uppåtpuffen behöver jag inför morgon.

Då är det dags igen.

Vilar tumören eller inte?

Leva eller dö.

I morgon sitter jag återigen framför en läkare för att få besked om hur jag mår.

Vilar tumören vidare, eller har den fan börjat vakna?

Har jag Törnrosa eller Darth Vader i skallen?

Lyssnar jag på min kropp kan jag öppna champagnen redan i kväll, och det kanske jag gör också. Fira i förskott är ju liksom min grej.

Å andra sidan vet jag ju att cancer är den lömsk fiende.

Den kan verka så förtroendeingivande och sansad när den i själva verket planerar en slug, skrämmande och dödlig attack när man minst anar det.

Det mindre än ett dygn kvar till beskedet och ju närmare jag kommer den bestämda timmen på KS Neurologmottagning desto mera påverkad blir jag.

Jag lägger all oro på en dag

Att lägga oron på en enda dag istället för att ha panik året om, har jag förlitat mig på de senaste två åren. Men jag har aldrig sagt att det är lätt.

Det är skitsvårt.

Ibland kommer ångesten som en projektil och jag hinner inte blinka innan den satt sig i kroppen och fått den i darrning. Trots att jag varit beredd.

Men inte i kväll.

I kväll har jag fortfarande känning av ett pass med D-flex, och jag tänker vagga mig själv till sömns i vetskapen av att jag gör allt vad jag kan för att kämpa emot.

Himlen kan vänta.

Jag är redo för att ta en riktigt tuff fight för det.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Skuggorna kommer närmare…



hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Väggen av glas är borta!

Pamela Andersson


Pamela Andersson

För ett år sedan fick jag inte på mig skor.

Fötterna gjorde för ont, huden sved som om jag blivit brännskadad, kroppen gick på sparlåga och fem steg från soffan till toaletten kändes lika jobbigt och tungt som att bestiga Kebnekaise.

Skelettsmärtorna dansade jenka i min kropp och jag åkte in akut på KS eftersom jag knappt kunde andas och befarade vatten i lungorna.

Det var det inte.

Mina lungor gick på högvarv eftersom den stora cellgiftsarmén som krigade i min kropp slog på allt som rörde sig. Sjukt som friskt.

Jag minns när väggen plötsligt stod där och tvingade mig till vila.

Pang! Så hade jag gått rakt in i den.

Det var som de där sketcherna när folk går in i glasdörrar för att det är så snyggt gjort att de inte ser glaset och så pang! Och alla skrattar.

Ingen skrattade när jag dunkade skallen i glasväggen.

Allra minst jag själv.

Knäna vek sig, hjärnan skrek på en time out och bara viljan orkade förmå benen att fortsätta gå till dess att jag kunde tuppa av på sängen.

Jag tänker på det när jag stiger upp och hoppar på cykeln för morgonens första tur här på Fårö där jag och familjen befinner oss.

Benen känns ovanligt fräscha trots dubbla träningspass i går och hjärtat tar ett extra skutt för att orken finns där.

I går sprang jag för första gången på ett år.

Inte långt. Inte fort.

Men jag sprang.

Benen pumpade på i det underbara naturreservervatet Ulla Hau, jag blev till och med frånsprungen av snart nioåriga dottern men det bjöd jag på. Jag sprang!

Pamela Andersson

Och i dag har jag cyklat 2,5 mil. Först en tuffare morgontur med maken, och sedan med barnen som kämpade längre än förväntat.

Mammahjärtat var stolt, och hela kroppen njuter nu av den trötthet som kommer efter träning.

Jag har långt kvar till toppform, men planen är att använda semestern till att bygga upp mig igen.

Nu kör vi kroppen!

Pamela Andersson

Pamela Andersson

 

 

Fårö

Sonen och bonussonen efter att ha cyklat nästan två mil!

 

 

Tills döden skiljer oss åt



Prinsbröllopet

I dag är en historisk dag. Vi får en ny prinsessa i Sverige, och det är bröllopsyra i luften.

Själv ska jag sitta i P4 och tillsammans med en panel bestående av Lotta Bromé, Carl Jan Granqvist, Cay Bond och Niklas Wellbäck kommentera allt vi vet, hör och ser.

Jag älskar bröllop – det är min bästa högtid!

Påsk, midsommar, jul och sånt är till för alla och visserligen tycker jag om de helgerna också men det är något speciellt med ett bröllop. En vigsel är en högtid för kärleken mellan två människor, det är intimt men samtidigt så oerhört generöst. Att visa världen att det är just den här personen, just den här människan, som man älskar mest av alla.

Jag laddar med näsdukar på Radiohuset, det flödar så lätt från ögonen nu för tiden.

Om det är åldern som gjort mig mera sentimental, eller om det är cancern vet jag inte, men tårarna kommer i alla fall så mycket oftare än för bara några år sedan.

Bara de senaste veckorna har jag stått ut med rena vattenfallen av storlek Niagarafallen.

Jag grät i kyrkan på skolavslutningen.

Jag torkade tårarna efter ett fint tal av ambassadören Leo Razzak på Cancerfondens sommarmingel men framför allt har jag gråtit av lycka för det fantastiska besked jag fick av min läkare på Karolinska för två veckor sedan:

Min tumör viker ner sig!

Den ryska roulette som jag tvingas genomlida var femte månad stannade på rätt kula.

Det var livets kula som träffade mig och jag kände det spira, jag kände värmen och lyckan som exploderade i mitt blod när läkaren berättade att min tumör har minskat. Att den har krympt.

KRYMPT!

Jag stapplade ut från mottagningen och solen sken och torkade mina kinder.

Risken för att tumören vaknar igen har minskat, det är fortfarande för tidigt att blåsa faran över, men so what? Det finns inga garantier för ett liv, inte för någons liv, så varför oroa sig?

I dag blir Sofia Hellqvist Sveriges nya prinsessa och jag kommer att sitta där i radiostudion och försöka hålla tårarna tillbaka när hon väl säger ”ja”.

Det är så lätt att sätta sig in i hennes situation, känslan av nervositet, av gränslös lycka men också av allvar – även om hennes svar betyder betydligt mera ansvar än för de flesta av oss andra.

För tio månader sedan sa jag ”ja” till den man jag älskar, och i slutet av maj sa livet ”ja” till mig.

Tills döden skiljer oss åt.

Och fram till dess ska vi njuta. Både jag – och förhoppningsvis Sofia.

Prinsbröllopet

I dag får de varandra, Sofia och prinsen.

Prinsbröllopet

Så här vackert var det på min ö i morse.

Pamela Andersson

Jag har firat i två veckor det fantastiska beskedet jag fick av läkarna. Här på vår träningsresa på Kreta.

Pamela Andersson

Maken.

Pamela Andersson

Vi firade i måndags också. På Grönans Kryddhyllan med bubbel och vänner!

Fotnot: Den här texten publicerades också på helahalsingland.se och i Hudiksvalls Tidning i morse.

 

 

Jaaaaaaaaaaa! Det finns mirakel!



Pamela Andersson

Herregud, jag gjorde det.

Jag gjorde det igen.

Jag tog en förkrossande seger och leder nu med 6-1 mot hjärntumören som hela tiden skuggar mina steg. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är så glad, så trött! När jag förstod att segern var min var det som om utandningen aldrig ville ta slut. Axlarna liksom släpptes ner på golvet och i kroppen spred sig en lycka som var lika mycket en djup suck som ett sprittande glädjeskutt.

Jag såg honom inte komma.

Läkaren alltså.

Jag brukar alltid försöka få syn på honom innan han får syn på mig, så att jag ska kunna få en föraning om hur det gått. Jag vill se att han har ett svagt leende på läpparna innan han lyfter upp huvudet och tittar efter mig där i väntrummet, men återigen kom han från sidan och jag hoppade till. Såg han glad ut? Allvarlig? Besviken?

Hans ansiktsuttryck var svårt att tyda.

Det var inte förrän jag gick före honom in i läkarrummet och satte mig i stolen framför hans skrivbord som vi pratade.

Han först:

”Jag är ensam som du ser”.

Jag fattade direkt.

”Du har läst min bok!” Jag pekade på honom och skrattade.

”Ja, så klart! Och jag har ingen med mig idag”.

Vi skrattade tillsammans.

I min bok har jag spekulerat i att varje gång min läkare har med sig andra läkare och sköterskor har det alltid blivit ett blivit ett negativt besked. Varje gång han varit ensam har det gått bra.

Han hade läst. Han var ensam.

Och jag lyfte från stolen, en stilla stigning mot taket på små osynliga lyckomoln och jag har fortfarande inte landat.

För det min läkare sa gjorde oss båda, mig och Christer, helt stumma.

Jag har inte bara vunnit den här ronden – jag har knockat den jäveln till golvet!

Tumören har krympt. KRYMPT!

Det som var omöjligt, sa läkarna. Det som inte var möjligt blev möjligt, och inte ens en av världens främsta neurologer kunde säga hur.

Istället var det han som frågat mig. Vad åt jag? Tog han några tillskott? Hur jobbade jag, vilade jag, sov jag, hur mycket tränade jag? Och till slut:

”Vad du än gör, fortsätt med det”. (Och det gällde även champagnen! Haha!)

Det är ett mirakel – och även om jag är ödmjuk inför beskedet att det inte går att blåsa faran över än tillåter jag mig själv att jubla efter hans sista svar på min fråga.

”Vad betyder det egentligen att tumör har krympt?”

”Det betyder att risken att den ska vakna har minskat. Den kan fortfarande bli aktiv igen, men risken är mindre i dag än för fyra månader sedan”.

Orden ringer i mina öron.

Det är midnatt och trots att jag är dödstrött, smuttar jag lite på ett glas rött vin och njuter medan jag skriver de här raderna.

Tack kroppen för att du kämpat så hårt, tack för att du orkat, tack för att du stått rak i ryggen när psyket har fallit. Och tack min mentala röst. Min krigarröst. Mina ninjas som vägrar att ge sig.

Tack för allt stöd därute.

Ni anar aldrig vad det betyder för mig.

6-1.

Tennissiffror.

Nästa set spelas i september.

Naglar på Fridas

Hur firar man ett sånt här besked? Tja, varför inte med att fixa naglarna? Tack Frida Selkirk på ”Naglar på Fridas”!

Rysk roulette med livet

Pamela Andersson


Det börjar som en svag orokänsla i magen. Inget allvarligt, bara en känsla av obehag över att jag kanske har glömt något. Att det är något som jag har missat.

Tankarna kommer och går, och för första gången på länge kan jag inte somna. Jag som vanligtvis somnar så fort jag lägger huvudet på kudden ligger och vrider mig till klockan två på natten och låtsas att det är jobbet som jag inte kan släppa.

Bah! Jag vet att jag lurar mig själv, men det är för jobbigt att erkänna vad sömnlösheten beror på.

Det är för tidigt.

Det är några dagar kvar och jag vill inte oro mig i förväg. Jag vill bara ta ut bra saker i förskott och jag försöker tänka på hockeyträningar, läxor och vilken mat jag och familjen ska äta på kvällen istället att tänka på själva källan till orosmagen.

I morgon är det dags igen.

I morgon sätts pistolen mot tinningen och jag tvingas genomlida ännu en rysk roulette där livet och döden äger varsin kula.

Det är ett lotteri, en tombola där choklad och mjukisdjur är utbytta mot ett förlängt liv och där sidovinsterna består av månader.

Ingen vinst? Ingen framtid.

Jag kommer aldrig att riktigt vänja mig.

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat från en läkare i kritvit rock är aldrig lång. Inte på papperet, i alla fall.

På papperet tar det bara 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked men i verkligheten är det betydligt mycket längre. I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag är där nu.

Det är två veckor sedan jag låg i den skakande maskinen som synar min hjärntumör var femte månad och nu är det dags för min läkare att säga vad som hänt sedan sist.

Jag försöker alltid att hålla tillbaka oron och lägga all ångest på beskedsdagen, men det går inte alltid. Den här gången kom skräcken några dagar för tidigt, men det är svårt att alltid ha kontroll över tankarna. Och två dagar för tidigt är ändå okej tänker jag när jag tvingas ta itu med den verkliga orsaken till min sömnlöshet.

Visst, jag vill alltid vinna, även mot mig själv, men man ska välja sina strider så jag accepterar och somnar äntligen och får i alla fall fyra timmar i sängen innan klockan ringer.

I morgon är det dagen D.

Förberedelserna är igång och i kväll ska jag ladda för tumörmatchen med att stärka mig med barnkramar, familjelycka, skratt och goda vänner.

I den rustningen ska jag utöka ledningen mot tumörfan.

cancerRehabFonden

Jag firar i förskott. Det enda som kan hända är att jag fått vara glad två gånger.

CancerRehabFonden

Den härbuketten fick jag av CancerRehabFonden i går. Den och en kram från världens bästa dotter är en bra uppladdning!

B Ocean Resort

Ok. Så här vill jag känna mig efter beskedet i morgon. Ska vi säga så?

(Den här krönikan publicerades på helahalsingland.se idag).

I väntan på besked lever jag



c2c4autism

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat är aldrig lång.

Inte på papperet.

På papperet tar det 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked av en allvarlig läkare på KS.

I verkligheten är det betydligt mycket längre.

I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag har varit där.

Men inte nu.

Jag har lärt mig att lägga all oro, ångest och rädsla på en enda dag, själva beskedsdagen, och istället fylla de andra dagarna med liv.

När man vet att döden kan hugga en i ryggen vilken dag som helst gäller det att leva till fullo de dagar som man har kvar.

Jag sitter i ett hotellrum i San Augustine i Florida, USA och i sängen intill skrivbordet ligger min man och sover. I går kom han och de andra i teamet C2C4Autism (”kust till kust för autism)” äntligen i mål efter 420 mil på cykel från San Diego till San Augustine. (Läs om hela äventyret på hemsidan c2c4autism.com)

Det är eftermiddag här, men maken har somnat av ren utmattning. Att fullfölja en utmaning som han, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström gjort på 24 dagar, för någon annans skull – i det här fallet för att barn med speciella behov ska kunna få idrotta – är så enormt stort tycker jag. De har inte cyklat i 38-gradig värme, kämpat mot skador och tung, farlig trafik eller brutit av några kroppsdelar för egen vinning, de har gjort det för att kunna hjälpa barn som de inte känner och en sån generositet och medmänsklighet kan inte hyllas nog.

Jag gjorde vad jag kunde för att dra mitt strå till stacken.

Kroppen har slitit den här våren, men glädjen över att få fylla dagarna med saker som är meningsfulla är viktigare än att ligga i soffan och tycka synd om sig själv.

Så i går cyklade jag också.

Och under de timmar det tog att avverka 4,5 mil i 28-gradig värme kände jag hur kroppen svarade och hur hjärnan njöt av det jag såg.

En oerhört vacker natur. Vänner som peppade. Maken som var stolt.

Och livet som vibrerade i kroppen när musklerna väcktes ur sin Törnrosa-sömn och bestämde sig för att orka gjorde mig så lycklig att jag nästan grät när jag cyklat klart.

Att jag vaknade fyra gånger i natt av kramper i vaderna spelar ingen roll.

Gårdagen var en dag som betydde något.

Jag upplevde, kände och njöt till fullo.

Inte en dag ska gå förlorad.

I morgon blir det Fort Lauderdale!

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

”Kan du säga mig att allt är okej? Snälla?”



Magnetröntgen

Så var det dags igen.

Mullret, den nakna armen med nålen som sticker ut ur armvecket. Britsen, den aldrig tillräckligt varma filten. Och så skjortan i storleken som ingen passar i. Som även en frisk skulle känna sig sjuk i.

Jag är inte ens rädd längre.

Kanske för att jag vet att dagens magnetröntgen visserligen är svaret på frågan om den varande eller icke varande framtiden, men det är inte i dag jag får beskedet.

Mitt öde finns på några röntgenplåtar i innandömet av KS, och jag tvivlar på att ens läkarna har hunnit titta på dem än.

Om jag får leva eller dö vet alltså bara den här maskinen.

magnetröntgen

Och den kan bara bröla, tjuta och bullra. Visserligen så högt att man tvingas ha öronkåpor och ändå ha ett ringande ljud i huvudet till sent in på natten.

Men den kan inte prata.

Inte säga till mig att allt är okej. Att tumören vilar. Att jag kan åka till USA i morgon och joina C2C4-cykelgänget och maken som väntar och veta att det var inte min tid än.

Jag vet ingenting – och jag bryr mig inte.

Jag vet inte ens när beskedet kommer eftersom jag inte fått något brev från KS med någon kallelse till de röda fotstegen.

Det är bara där och då, i väntrummet på neurologmottagningen, som jag släpper fram rädslan och ångesten i bröstet. De sista skälvande sekunderna innan min läkare kommer ut i väntrummet och nickar, säger mitt namn, eller bara visar upp ett ansikte som sällan avslöjar om det blev tumme eller ner.

Bara där och då tillåter jag mig att låta oron och skräcken virvla i kroppen som en tornado i en stor hög av löv.

Inte nu.

Nu åker jag tillbaka till redaktionen och kör en träningsövning i höga klackar som ska läggas ut på facebook.

Sedan åker jag hem och läser läxor med mina barn, läser världens bästa ungdomsböcker (de älskar Paxserien av Åsa Larsson och Ingela Korsell) och när barnen somnat tar jag mig en nattmacka samtidigt som jag packar en liten resväska inför min semester i morgon.

Jag är lugn. Trött men lugn.

I morgon natt somnar jag på min makes arm igen. För första gången på 14 dagar.

Jag lever nu.

Resten tar vi en annan dag.