Lena Järnsten

Har jag fått vara glad i onödan?



Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Jag har sovit dåligt i paradiset ett par dagar, och med tanke på att allt runtomkring mig är så grymt har det tagit ett tag att komma på varför det finns något i mig som skaver.

Här på Kreta på ToppHälsas träningsresa finns ju alla faktorer som behövs för att må fantastiskt; härliga träningspass, fint väder, fantastiska resenärer och duktiga instruktörer.

Ändå finns där en klump i magen av oro.

Det slog mig plötsligt att det var den där magnetröntgen förra veckan som ligger i hjärnskåpet och bromsar lyckoruset. Jag brukar ju försöka att inte tänka så mycket på själva röntgen, det är beskedsdagen som är jobbig – men för första gången känns det annorlunda.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Jag inser att jag under flera år faktiskt accepterat att tumören har legat i min hjärna och att jag lärt mig att tänka bort den, att jobba på med min träning och försöka att skärma av rädslan så mycket jag bara kan.

Sedan försvann tumören mirakulöst – och trots att jag har jublat, skrattat och gråtit av glädje har det sakta smugit sig in en annan typ av rädsla.

Tänk om det kommer en ny tumör?

Den gamla kunde jag bemästra, men vad händer om en ny objuden gäst bosätter sig i min skalle, en som jag inte känner och inte vet något om? Som kanske är starkare, som vet mina svaga sidor eller hört talas om min ömma tå?tu

Som är listigare, farligare och betydligt lurigare att knäcka?

Jag som är expert på positivism brottas om nätterna – inte bara med kramper i kroppen (brist på magnesium?) – utan även med den nya situationen som tumörfri med stor risk för återfall.

Fan.

Jag vill inte vara orolig och rädd längre, jag har ju lovat mig själv att lägga all ängslan på en och samma dag och aldrig ta ut något dåligt i förskott.

Men just nu känns det svårt.

Fan. Fan. Fan.

Nästa vecka får jag besked och jag jobbar mentalt med mig själv. Jag försöker pressa mig till saker som jag inte trott jag skulle orka och hoppas att det ska ge mig något annat att tänka på.

Som i går när jag cyklade här på Kreta, och kämpade i motvinden. Jag tog cirka 450 höjdmeter på drygt 2,5 mil och trodde jag skulle kräkas av trötthet när jag tog mig an den längsta och brantaste backen.

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart...

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart…

Jag hörde cykelinstruktören Nicklas Säfström intill mig som pratade om utsikten, blommorna som doftade och bla bla bla, samtidigt som jag bara funderade på om jag skulle kräkas rakt ut eller om jag skulle vända huvudet till höger eller till vänster.

Det fanns inte att jag skulle kliva av cykeln och gå.

”Kliv, kliv, överlev” muttrade hjärnan och när Nicklas lätta knuff i ryggen tog mig över krönet och när vägen helt plötsligt planade ut blev jag nästan tårmild över att jag klarade det.

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det...

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det…

Nu jobbar jag på att förlänga den känslan så att den kanske kan mota bort orosfjärilarna i maggropen.

Ta bara ut bra saker i förskott, Pam. Det är ju så du jobbar.

Visa det nu.

Det värsta som kan hända är att du har fått vara glad i onödan.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.