Lotta Bouvin-Sundberg

Alla behöver en hand att hålla i



Kärlek till polisen – jag har aldrig sett något liknande!

Kärlek till polisen – jag har aldrig sett något liknande!

Gråtklumpen i halsen har suttit där hela helgen. Tårarna har runnit.

Först av rädsla, skräck och oro – sedan av medkänsla för de drabbade men också av stolthet över att vi som land och medmänniskor står upp för varandra.

Det finns så många minnesbilder; fasanfulla och hoppfulla på näthinnan.

Offren, den rykande lastbilen som satt fast i ett av våra största varuhus, filmerna när man såg människor kasta sig in i en butik innan lastbilen i hög fart mejade allt i sin väg och sedan de modiga personerna som befann sig i närheten och som utan att tveka försökte hjälpa de chockade och skadade.

Det är timmar, dygn, som aldrig någonsin kommer att raderas ur minnet.

Lappen på jobbet. "Gå inte ut!"

Lappen på jobbet. ”Gå inte ut!”

Från den handskrivna lappen på Bonnier Tidskrifters ytterdörr när vi inte visste omfattningen om vad som hänt men bara ville hem till våra familjer, till vandringen tillsammans med tiotusentals andra genom en stad där en värdig tystnad hägrade i ett mentalt kaos när alla lugnt försökte ta sig hem efter att alla bussar, tåg och tunnelbanelinjer ställts in.

En syn jag aldrig glömmer. Människorna som i tystnad går över Västerbron för att komma hem. Foto: Lotta Bouvin

En syn jag aldrig glömmer. Människorna som i tystnad går över Västerbron för att komma hem. Foto: Lotta Bouvin

Till den fantastiska kärleksmanifestationen på Sergels Torg, alla rosor på polisbilarna och hashtaggen #openstockholm där stockholmarna bjöd okända, strandade medmänniskor på en soffa att sova i och lite mat.

Sergels Torg.

Sergels Torg.

Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

Så många vardagshjältar, så mycket mod.

Jag hoppas att den här känslan av värme som jag känner i bröstet och som jag är säker på att många andra också har, stannar kvar länge.

Det vore det bästa sättet att hedra de som aldrig kom hem till sina familjer – att vi stannar upp och ser varandra och försöker hjälpa varandra i framtiden också.

Jag vet att det är mycket som ska ställas på sin spets nu. Det finns en hel del att jobba med för regeringen, politikerna och polisen som ska utreda hur en man som nekats uppehållstillstånd redan i somras kunde försvinna och gömma sig för att i fredags orsaka så mycket hat, ondska och död. Det behövs mer resurser och nya förutsättningar för att vi ska känna oss trygga i framtiden.

Snart är det vardag igen. Butiker som öppnar, blommor som vissnar och minnen som ger djupa ärr i själen.

Klumpen i halsen är kvar när jag tar min dotters hand och smeker henne över håret tills hon somnar i soffan.

Alla mina tankar går till de som miste någon att hålla i handen.

Som det ska vara. En älskad att hålla i handen.

Som det ska vara. En älskad att hålla i handen.

Denna dagen – ett liv



Klockan är halv sex på morgonen och jag ligger vaken och lyssnar på ljuden omkring mig.

Något dovt mullrande från en tvättmaskin som går någonstans i huset, en hiss eller en panna av något slag.

Hotellsängen är fantastisk och jag kommer på mig själv att undra om det finns någon speciell sängbutik där bara hotell får handla? Hur kan det annars vara exakt samma typ av påslakan, täcken och linnen på nästan alla hotell världen över? Vita, lite bulliga, sammetslena och av bästa här-kan-jag-ligga-i-timmar-kvalitet?

Jag är inte vaken för sängens skull med andra ord. Jag är prinsessan på ärten i en bolsterdröm vars silke smeker huden glad, men hur många kuddar eller täcken jag än bunkrar upp omkring mig känner jag ärtan och kan inte sova.

I sagan ligger ärtan längst ner under alla madrasser – i mitt fall sitter den i huvudet.

Och den gör inte ont, tvärtom. Den mentala ärtan hoppar och spritter, kastar sig hit och dit som i ett flipperspel, liksom dunsar mot skallbenet så att det ”tjongar” och får mungiporna trots den tidiga timmen att sakta dra sig uppåt igen. Ett läge där de befunnit sig sedan i måndags.

Det var då jag fick beskedet.

Trots ökade anfall den senaste tiden, svimningskänslan och dödsångesten som följer efteråt, ligger min ständige oönskade följeslagare tumören fortfarande och vilar i min hjärna.

Djupt därinne sover den sin förrädiska sömn, likt en fruktad Törnrosa, och jag vet att så länge den gör just det – sover alltså– får jag fortsätta att leva.

Wii! Hjärtat spritter till bara jag skriver orden.

Dödsklockan slog inte för mig den här gången heller!

Måndagens besked där jag satt framför min läkare på Karolinska sjukhuset var positivt.

Pam-tumören 5-1!

Och medan tårarna rann nedför mina kinder av lycka och jag som i en dimma hörde läkarens ord om ”exeptionellt ovanligt” släppte jag ut den flera veckor långa anspänningen inför beskedet i en enda lång lycklig suck och sedan dess har jag knappt sovit.

Inte ens nu, i den här underbara sängen i rummet på Piteå Stadshotell där jag i går föreläste inför ett fullsatt stadsbibliotek.

Det är som att hjärnan har så mycket att ta igen, den vill skratta, njuta och studsa runt av glädje för att livet fortsätter. Den har inte tid med kroppen som efter den stora utandningen är totalt orkeslös och för första gången på flera år har drabbats av förkylning, öronvärk och hosta.

Jag ger upp den gudomliga nattvärmen under täcket, möter Piteå-kylan i rummet och bestämmer mig återigen för att hjärnan ska få bestämma farten.

Glädjen kommer alltid vara starkare än vad kroppen orkar.

Denna dagen – ett liv (som Astrid Lindgren och därmed också rollfiguren Melker i Saltkråkan brukar säga) ska bli en bra dag!

Tack för att jag får hänga med ett tag till.

(Min krönika i lördagens Hudiksvalls Tidning).

Sportpanelen

Måndagens sportpanel i Gomorron Sverige! Alltid den bästa starten på veckan!

Jag ska inte dö i dag

Fick den här fina nallen med Piteå-tröja efter min föreläsning i Piteå, den kramar min dotter nu!