magnetröntgen

Oron är tillbaka

Pamela Andersson


Oron är tillbaka.

Oron är tillbaka.

Det var sex månader sedan sist, men i morse var det dags igen. På med den slitna sjukhusskjortan från landstinget i det trånga omklädningsbåset och så tassade jag i strumpblästen till britsen och lade mig till rätta.

En nål i armen, kontrastvätska i hjärnan, två filtar på britsen för att inte frysa för mycket.

P4 i lurarna och en timme i magnetröntgenmaskinen på Karolinska.

Ingen passar i en vit sjukhusskjorta.

Ingen passar i en vit sjukhusskjorta.

Oron var tillbaka.

Har en ny hjärntumör börjat visa sig? Ser man konturen av den? Eller är det fortfarande tomt? Ekar det ännu i de två svarta hålen i min hjärna?

Om några veckor får jag svar.

Fram till dess ska jag försöka att inte tänka på vad som ruvar eller inte i min skalle.

Jag ska åka till Playitas på träningsresa och när kroppen får jobba brukar hjärnan hänga med och bara fokusera på det positiva!

Jag vill gärna att den trenden fortsätter…

Har jag fått vara glad i onödan?



Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Jag har sovit dåligt i paradiset ett par dagar, och med tanke på att allt runtomkring mig är så grymt har det tagit ett tag att komma på varför det finns något i mig som skaver.

Här på Kreta på ToppHälsas träningsresa finns ju alla faktorer som behövs för att må fantastiskt; härliga träningspass, fint väder, fantastiska resenärer och duktiga instruktörer.

Ändå finns där en klump i magen av oro.

Det slog mig plötsligt att det var den där magnetröntgen förra veckan som ligger i hjärnskåpet och bromsar lyckoruset. Jag brukar ju försöka att inte tänka så mycket på själva röntgen, det är beskedsdagen som är jobbig – men för första gången känns det annorlunda.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Jag inser att jag under flera år faktiskt accepterat att tumören har legat i min hjärna och att jag lärt mig att tänka bort den, att jobba på med min träning och försöka att skärma av rädslan så mycket jag bara kan.

Sedan försvann tumören mirakulöst – och trots att jag har jublat, skrattat och gråtit av glädje har det sakta smugit sig in en annan typ av rädsla.

Tänk om det kommer en ny tumör?

Den gamla kunde jag bemästra, men vad händer om en ny objuden gäst bosätter sig i min skalle, en som jag inte känner och inte vet något om? Som kanske är starkare, som vet mina svaga sidor eller hört talas om min ömma tå?tu

Som är listigare, farligare och betydligt lurigare att knäcka?

Jag som är expert på positivism brottas om nätterna – inte bara med kramper i kroppen (brist på magnesium?) – utan även med den nya situationen som tumörfri med stor risk för återfall.

Fan.

Jag vill inte vara orolig och rädd längre, jag har ju lovat mig själv att lägga all ängslan på en och samma dag och aldrig ta ut något dåligt i förskott.

Men just nu känns det svårt.

Fan. Fan. Fan.

Nästa vecka får jag besked och jag jobbar mentalt med mig själv. Jag försöker pressa mig till saker som jag inte trott jag skulle orka och hoppas att det ska ge mig något annat att tänka på.

Som i går när jag cyklade här på Kreta, och kämpade i motvinden. Jag tog cirka 450 höjdmeter på drygt 2,5 mil och trodde jag skulle kräkas av trötthet när jag tog mig an den längsta och brantaste backen.

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart...

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart…

Jag hörde cykelinstruktören Nicklas Säfström intill mig som pratade om utsikten, blommorna som doftade och bla bla bla, samtidigt som jag bara funderade på om jag skulle kräkas rakt ut eller om jag skulle vända huvudet till höger eller till vänster.

Det fanns inte att jag skulle kliva av cykeln och gå.

”Kliv, kliv, överlev” muttrade hjärnan och när Nicklas lätta knuff i ryggen tog mig över krönet och när vägen helt plötsligt planade ut blev jag nästan tårmild över att jag klarade det.

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det...

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det…

Nu jobbar jag på att förlänga den känslan så att den kanske kan mota bort orosfjärilarna i maggropen.

Ta bara ut bra saker i förskott, Pam. Det är ju så du jobbar.

Visa det nu.

Det värsta som kan hända är att du har fått vara glad i onödan.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Ett budskap med en doft av ångest



ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

Efter veckor av sol och träning, av underbar gemenskap på två olika träningsresor, ligger kallelsen i min hand igen och blodet fryser till is.

Magnetröntgen av hjärnan i morgon.

Tänk att det fortfarande känns i hela kroppen! Ett vitt papper, kort och koncist, inget personligt bara svart text på vit bakgrund och med ett budskap som doftar ångest.

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här...

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här…

Jag har sakta med säkert försökt bygga upp kroppen under de här veckorna och månaderna efter beskedet att tumören mirakulöst gett sig.

Samtidigt vet jag ju att läkarna har sagt att risken finns att en ny kommer tillbaka.

Det är inget jag tänker på dagligen när jag utan att stressa långsamt tränar upp mig igen. Tränar upp ett försvar, en ringmur mot mitt innersta, en vattengrav av svett där ingen tumör kan tränga in.

Men det finns ju den trojanska hästen. Ni minns den från historielektionerna, va? Om den gigantiska ihåliga hästen som grekerna gömde sig i och på så sätt kunde besegra Troja?

Och då kommer tankarna.

Visst pratar jag väl lite sämre än i vintras? Visst känner jag mig lite snurrig? Vingligare? Tröttare?

Jag har varit Troja i flera år nu – har tumören hittat ett sätt att besegra mig? Har den skickat fram en ny, starkare kusin som med list tagit sig in i min hjärna?

Det är som vanligt: jag lyckas hålla oron tillbaka under vardagen men i dag, dagen innan, och förmodligen mera i morgon, kommer tankarna på vad som kan hända.

Känslan kommer kanske aldrig att gå över. Det spelar ingen roll hur tumörfri jag är när kuvertet från Karolinska landar i brevlådan.

När de svarta bokstäverna flimrar framför ögonen och man återigen ska ställas inför Ödets domare.

Jag försöker acceptera, och förändra tankarna.

Vilken tur att de kollar mig – att läkarna är villiga att syna mitt huvud så att jag kan få en bra sommar utan orostankar och mardrömmar! Vilken sjukvård jag har förmånen att ta del av!

I morgon ska jag därför klä på mig den stora sjukhusskjortan och återigen, för en ynka timme, känna mig liten, rädd och sjuk – för att sedan gå därifrån som Pippi Långstrump igen.

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Och på fredag är det dags för en ny träningsdos en masse. Träningsresan på Kreta väntar och medan jag väntar på att läkarjuryn definitivt avkunnar sin dom under första veckan i juni så bygger jag ringmuren så ointaglig jag kan.

Med cykling, styrketräning – och skratt.

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Hudiktjejer är vi allihopa!

Hudiktjejer är vi allihopa!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

Om cancer var en människa



Hjärntumörblogg

Dags igen. Byte i Cancerfabriken.

Av med klänningen, alla smyckena och skorna. Och på med sjukhusets XXXL-skjorta. Skjortan som visserligen är mjuk men som alltid tycks sakna knappar där de mest behövs. Gliporna mellan knapparna är så stora att man lika gärna kunnat vara naken. Allt syns ändå.

I skjortan är jag sjuk igen

Nyss kändes jag mig frisk.

I skjortan är jag sjuk igen.

En patient som barfota traskar fram på den kalla golvet i riktning mot rummet där ödet väntar i dörröppningen.

Jag skyler mig så gott jag kan, letar efter en slags värdighet i kylan och nakenheten, men jag är osynlig och statuslös.

I skjortan har jag obotlig cancer och cancer gör inte skillnad på folk.

Den är helt fördomsfri.

Omutbar och osentimental.

Om cancer hade varit en människa är jag säker på att hen hade varit en dubbelnatur.

En förtroendeingivande person som behandlade alla lika utåt – men en listig, farlig och skoningslös person på insidan.

En person att aldrig lita på, en typ som när som helst kan sticka dig i ryggen.

Det gäller att alltid vara på sin vakt. Jag vet det efter fyra års kamp.

Jag står beredd för fighten

Sommarens nödvändiga återhämtning är över – nu bygger jag upp mitt fysiska och mentala försvar igen.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Två gånger i veckan jobbar jag med min kropp hos David Seisay, känd som D-flex, på hans gym D-flex Fitness på Östermalm i Stockholm.

Han är mannen som ska bygga mig stark på utsidan.

Insidan tar Christer Skog (maken) hand om.

En kombination av mjukt och hårt, lågintensiv träning för hjärta och lungor med Christers hjälp och lite tuffare för musklerna med D-flex hjälp är min nya krigsföring mot fienden som bosatt sig i min hjärna.

Sakta men målinriktad är min färd mot seger.

Snart kommer domen från läkarna.

Om en vecka. Kanske två.

I vilket fall står jag beredd.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan



Hjärntumörblogg

Neta med sin fucking-frisk-skumpa.

Hon ringde på dörren och när jag öppnade stod hon där med en stor partypåse. Det var tre dagar innan jag skulle åka in till sjukhuset, och livet aldrig mera skulle vara sig likt.

I påsen fanns allt som behövdes för en fest. Glitter, paletter, serpentiner och allt joxs man kan tänka sig.

Och så fanns det flaska champagne.

Inte direkt en present jag väntade mig inför en operation där mitt liv stod på spel. Där oddsen var lika höga som Empire State Building och det inte ens var säkert att jag skulle kunna återfå mitt tal efteråt.

En fucking-frisk-skumpa sa Neta att det var.

Såklart.

Skit i oddsen, och förvänta dig det bästa och inte tvärtom. Jag fattade direkt.

Man kan bara vinna

Det är av Neta jag har lärt mig att fira allt i förskott, och jag är så oerhört glad för det. Det är ett av de bästa råden jag har fått i mitt liv, och jag har försökt att förvalta det väl.

Man förlorar ingenting på att fira i förskott.

Man kan bara vinna.

Så när kuvertet från Karolinska dimper ner i brevlådan och ångsten direkt börjar krypa i kroppen bara jag tar det i handen, är det skönt att istället tänka på att champagnen måste läggas på kylning.

Snart är det dags att läggas in i monsterröntgenmaskinen igen, men rädslan kan inte ta mig än.

Jag har sedan flera år tillbaka bestämt att jag ska besegra skräcken, och lägger därför inte energi på den i onödan. Jag vet att den dyker upp i drömmarna ibland, jag har vaknat med ett ryck mitt i natten och hjärtat fyllt av en känsla att tiden har runnit ut, att är kört. Jag har gråtit av rädsla, skakat av panik – men försöker att tänka bort det.

När jag fyllde 50 kom Neta (återigen) med ett jättepaket som innehöll allt som jag behövde när jag skulle fylla 60. Och 70. Och dessutom både 80, 90 och 100 år.

Vi firade femtio år till av bara farten. På samma fest.

Och i förskott.

Jag skrattar fortfarande bara jag tänker på den fiffiga och genomtänkta presenten.

Samtidigt fick jag en huvudbonad som fortfarande står uppställd på en hylla. ”Jag firar ALLT i förskott” står det på den, och den står där för att jag aldrig ska glömma bort att leva i nuet.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

2 gånger superglad!

Jag föreläste för ett företag i Hudiksvall i går, och det var ett av de råd som jag ville att de skulle ta till sig.

Många av oss är så rädda för att misslyckas att de i väntan på ett besked redan har tagit ut det värsta. Förklaringen: ”Då blir man inte så besviken”.

En ekvation som inte stämmer enligt mig.

Inte ”så besviken” men ändå lite besviken är ju kontentan av det resonemanget. 2 x Besviken alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Om man istället tänker tvärtom; ”det här går säkert bra” – blir det i bästa fall 2 x Superglad. Och i värsta fall 1 x Superglad – 1 x Besviken och då står man ju ändå på noll!

Fattar ni hur jag tänker?

Jag vet redan att jag aldrig kommer att bli fucking-frisk, men jag lever fortfarande.

Och det ska jag snart fira igen!

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Cancerkoll utan värdighet



Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Jag tar alltid av mig skorna sist.

Resten av plaggen hänger redan i det gamla plåtskåpet i det anvisade omklädningsbås jag fått av sköterskan.

Det är litet, kallt och trångt.

Det tunga draperiet går inte ihop och jag ser in i grannens lilla bås innan jag hänger ytterkappan på stången för att skydda lite av bådas integritet.

Utan kläder under den fula sjukhusskjortan är man inte kaxig.

Utan smink och utan värdighet sitter jag där inne och inväntar min tur.

Skorna är på.

Det enda som känns normalt.

Att behålla dem så länge som möjligt känns alltid bra, speciellt om det är lite klack på dem. Med klack kan jag fortfarande känna mig någotsånär okej. Sjukhusskjortan skulle kunna vara en vanlig skjortklänning (med dålig syn och på långt avstånd) när man har boots till.

Hjärntumören ska röntgas på detaljnivå

Som i går.

Jag tar inte av skorna förrän sköterskan kommer ut och frågar om jag är klar.

Skorna är alltid på sist.

Skorna är alltid på sist.

Först då åker de av, ställs i det gamla plåtskåpet och så börjar jag golgata-vandringen i strumplästen mot den stora röntgenmaskinen som ska syna min hjärntumör in i minsta detalj.

Utelämnad.

Sårbar.

Och med ett orosmoln i magen.

Jag vet inte om någon av er som läser det här någonsin har varit inne i en sån här jätteröntgenmaskin med huvudet fastspänt och en panikknapp i handen?

Det bullrar som om det ska gå hål i skallen på en, och jag vet att vissa får total panikångest.

Mitt knep att överleva är att fokusera på annat.

När jag sitter det på britsen bestämmer jag att jag ska sova.

En powernapp mitt på dan är lyx.

Och lyx gillar jag!

Tumme upp eller ner för cancern

Jag beställer P4 i lurarna trots att jag vet att jag knappt kommer att höra ljudet, bara bitvis mellan de olika långa serierna som röntgen tar. Sedan beställer jag dubbla täcken för att jag inte ska frysa och så låter jag mig skjutsas in i röntgenmaskinens innandöme och säger till mig själv att det är dags att lyxa sig lite.

Jag har verkligen lärt mig konsten att powervila på beställning.

Det fungerar nästan alltid, jag kallar det mitt fuck off-finger till cancern när jag däckar trots det groteska ljudnivån.

Jag märker knappt att sköterskan drar ut mig efter 15 minuter och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via en nål i min arm innan hon låter mig skjutsas in igen.

Snark, snark i maskinen.

Superduperpowernapplyx.

Efter 30 minuter är det över.

Jag vaknar med strofen ”Hello from the other side” i huvudet och tänker att det verkligen var passande.

Sedan tar jag mitt trötta oglammiga jag tillbaka till omklädningsbåset, och blir mig själv igen.

Med skor på, och en klänning från NK.

Nu återstår bara en lång väntan på resultatet.

Tumme upp eller tumme ner för cancern.

Har jag klarat av att springa ifrån den ännu en gång?

Hello from the other side.

Hello from the other side.

Skuggorna kommer närmare…



hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Jag motar Döden med glitter på Cancergalan



Med Magdalena och Christer på Cancergalan.

Det finns galor och så finns det galor. Och en av de viktigaste är den jag var på i går.

Nej till cancer.  Cancergalan.

Där själva syftet är att samla in pengar till forskningen och Cancerfonden.

För drygt ett år sedan stod jag själv på scenen och med smärtor i hela kroppen berättade jag om min kamp för att få leva. Jag stod barfota, ensam på scenen med hundratals människor runt omkring mig och jag pratade rakt ut till tv-tittarna.

I går satt jag front row och hörde nya berättelser. Om sorg och smärta. Om älskade som cancern tog och aldrig lämnade tillbaka.

Men också om hoppet som jag känner så väl igen.

Om överlevarna som jag en gång hoppas att ansluta mig till.

Det är en speciell känsla att gå på Cancergalan. Som i går.

Allt är som vanligt – och ändå inte.

Jag klädde upp sig precis som inför vilken gala som helst och kom tidigt för att kunna mingla med bekanta och möta nya bekantskaper. Det serverades plockmat precis som vilken kväll som helst, alkoholfria drinkar – men vi var alla medvetna om att Döden lurade där i mörkret.

Det var svårt att ruska av sig den osynliga närvaron av Cancerspöket som vrider sina händer i väntan på nya offer.

Får man skratta på Cancergalan?

Precis innan tv-sändningen började uppmanades vi att våga skratta när vi tyckte att något var roligt.

För det är just det.

Att våga skratta när det känns som värst tar på krafterna, men det är ett måste att nonchalera Honom.Jag tänker att glitter, snittar och skratt hugger i bröstet på Cancerdöden, att cancern liksom förlorar något av sin kraft om man mitt i det tyngsta ändå orkar blicka framåt.

Gårdagens Cancergala präglades förstås av oerhört många tårar, men också av respekt, kärlek och gemenskap mot en fiende som en av tre i Sverige någon gång ställs inför.

Så tack glöden som fanns på Cirkus igår.

Tack för kramarna jag fick, värmen från kända och okända.

Jag sparar känslan i kroppen och tar fram den igen på torsdag när jag återigen ska läggas på en kall röntgenbrits och låta ödet bestämma om jag lyckats vinna över tumören ännu en gång.

Håll tummarna!

Med Elisabeth Tarras-Wahlberg på front row på Cancergalan.

Jag och maken satt bredvid Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Galet succé! Cancergalan drog in 37 300 nya månadsgivare!

Nytt rekord! Bra jobbat med över 37 000 nya månadsgivare!

Med Lotta på Cancergalan. Nu var det hennes tur att stå på scen.

Mn vän Lotta Gray stod på scenen.

Darins fantastiska uppträdande avslutade Cancergalan.

Darin avslutade galan.

Idol-Martin fick in en hyllning till David Bowie på Cancergalan

Idol-Martins sång var grym! Han fick också med en hyllning till David Bowie som gick bort i cancer.

Inte utan min telefon på Cancergalan...

Ja, vi uppmanades också att instagramma och blogga!

Tillsammans med Magdalena Forsberg och Anette Norberg på Cancergalan.

Tillsammans med Magdalena Forsberg och Anette Norberg

Tillsammans med Alexandra von Melen på Cancergalan.

Cancerfondens Alexandra von Melen.

Mitt eget fuck off-finger till cancern



Pamela och Frida

Om får vara lite lustig kan man säga att det blåser på toppen.

Eller att Frida och jag kom som ett yrväder en decemberdag.

Dagen började nämligen friskt med att fläktarna gick sönder och det blåste storm inomhus (!) på Bonnier Fakta dit jag och BT:s digitala geni Frida Boisen tagit oss till ett möte.

Det var som att bli omfamnad av Gorm – och hellre det än gårdagens gastkramning.

Som jag skrev i Hudiksvalls tidning i morse:

Jag får en skymt av det redan i brevlådan. Den blåa loggan på det vita kuvertet sticker alltid ut, hur mycket post det än finns i lådan, och som alltid får synen av det hjärtat att hoppa till.

Det är dags igen nu.

Ner i hjärngrottan och på med sjukhusskjortan. Den kalla britsen, slangen i armvecket, det dunkande ljudet i cylindern som ska röntga min hjärna och så panikknappen i ena handen. Eller knapp och knapp förresten, det är mera som en gummiboll som det är meningen att jag ska trycka på om jag får panik. Tydligen är det många som får det när huvudet sätts fast i något som ser ut som en trång låda och de stora öronskydden trycks på innan man rullas in i den enorma maskinen.

Men jag trycker aldrig på knappen.

Istället somnar jag.

Sjuksköterskorna brukar ruska på huvudet när jag inte ens reagerar när de efter halva tiden lyfter upp min arm och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via slangen i armvecket. Att sova i det där oväsendet? Det måste ju vara omöjligt!

Nix.

Det är bara enkel överlevnadsinstinkt.

När jag sover kan rädslan för att resultatet ska vara dåligt inte nå mig. Oron för att tumören ska ha vaknat kan inte gripa tag i en vilande själ, inte öka hjärtats pulsslag och jag tänker att min förmåga att sova under sådana omständigheter är mitt eget fuck off-finger till cancern.

Den har tvingat sig på mig, bosatt sig i min hjärna och vägrar att dö – men mina tankar kan den inte komma åt. Visst är jag rädd ibland, stundtals panikslagen, men för det mesta är jag upptagen med annat.

Med livet.

Med kärleken.

Jag öppnar kuvertet från Karolinska Sjukhuset och läser kallelsen.

En morgontid i mitten av januari, alltså. Ha, det är ju långt till dess! Då hinner jag förbereda mig ordentligt!

Jag har redan jobbat hårt med kroppen på träningsresan till Fuerteventura och under helgerna har jag tänkt fortsätta det fysiska arbetet. Däremellan jobbar jag med det psykiska. Att tillåta sig att njuta av vardagen, av barnens kramar, av att kunna hjälpa dem med deras läxor och att laga mat tillsammans är så viktigt för min mentala styrka.

Ända sedan det positiva beskedet i maj att tumören till och med har krympt har det varit viktigt att inte bara fortsätta att fokusera på kampen mot cancern, utan också på kampen för att få känna sig normal. Att jag trots allt som hänt under de här åren fortfarande känner igen mig själv.

Att jag är Pamela – och inte en vandrande cancerjournal.

Jag lägger undan kallelsen och skriver in datumet i kalendern.

Januari it is.

2016.

Jag bestämmer i förskott att det ska bli ett bra år.

IMG_8164-440x330

 

”Kan du säga mig att allt är okej? Snälla?”



Magnetröntgen

Så var det dags igen.

Mullret, den nakna armen med nålen som sticker ut ur armvecket. Britsen, den aldrig tillräckligt varma filten. Och så skjortan i storleken som ingen passar i. Som även en frisk skulle känna sig sjuk i.

Jag är inte ens rädd längre.

Kanske för att jag vet att dagens magnetröntgen visserligen är svaret på frågan om den varande eller icke varande framtiden, men det är inte i dag jag får beskedet.

Mitt öde finns på några röntgenplåtar i innandömet av KS, och jag tvivlar på att ens läkarna har hunnit titta på dem än.

Om jag får leva eller dö vet alltså bara den här maskinen.

magnetröntgen

Och den kan bara bröla, tjuta och bullra. Visserligen så högt att man tvingas ha öronkåpor och ändå ha ett ringande ljud i huvudet till sent in på natten.

Men den kan inte prata.

Inte säga till mig att allt är okej. Att tumören vilar. Att jag kan åka till USA i morgon och joina C2C4-cykelgänget och maken som väntar och veta att det var inte min tid än.

Jag vet ingenting – och jag bryr mig inte.

Jag vet inte ens när beskedet kommer eftersom jag inte fått något brev från KS med någon kallelse till de röda fotstegen.

Det är bara där och då, i väntrummet på neurologmottagningen, som jag släpper fram rädslan och ångesten i bröstet. De sista skälvande sekunderna innan min läkare kommer ut i väntrummet och nickar, säger mitt namn, eller bara visar upp ett ansikte som sällan avslöjar om det blev tumme eller ner.

Bara där och då tillåter jag mig att låta oron och skräcken virvla i kroppen som en tornado i en stor hög av löv.

Inte nu.

Nu åker jag tillbaka till redaktionen och kör en träningsövning i höga klackar som ska läggas ut på facebook.

Sedan åker jag hem och läser läxor med mina barn, läser världens bästa ungdomsböcker (de älskar Paxserien av Åsa Larsson och Ingela Korsell) och när barnen somnat tar jag mig en nattmacka samtidigt som jag packar en liten resväska inför min semester i morgon.

Jag är lugn. Trött men lugn.

I morgon natt somnar jag på min makes arm igen. För första gången på 14 dagar.

Jag lever nu.

Resten tar vi en annan dag.