Mallorca

Vilken cykelrysare innan världsrekordet var klart!



Vilket rekordgäng!

Vilket rekordgäng! Foto: Marcus Möller

De gjorde det! Slog världsrekordet på att cykla snabbast över Europa!

De senaste dygnen har varit en nervpärs trots att jag inte ens har suttit på en cykelsadel. Men att följa maken Christer Skog, Måns Möller och de andras framfart över de sista sträckorna har varit en pärs. Över bergskedjan Pyrenéerna, förbi (ruggigt nära!) skogsbränderna i Portugal, den enorma hettan (som mest över 42 grader i skuggan!) och beslutet att slå ihop de sista två sträckorna i en enda rekordlång – 545 kilometer! – för att kunna klara rekordet… Till slut levde jag med mobilen i handen för att inte missa en enda uppdatering eller samtal.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Jag är så stolt över dem alla.

Ni som läste förra inlägget på bloggen vet att hjältarna har cyklat från Uralbergen i Ryssland till Cabo da Roca i Portugal, Europa öst till väst, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta på sina egna villkor och jag tycker det är fantastiskt och oerhört beundansvärt! Totalt cyklade ToppHälsas tränare Christer Skog, komikern Måns Möller, ToppHälsas expertläkare Tony Duberg, egyptiern Helmy Elsaaed och dalmasen Per-Anders Lissollas 6147 kilometer på exakt 29 dygn och sex timmar. En förbättring av det gamla världsrekordet med 12 timmar!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla! Foto: Marcus Möller

Ni som kommer med på ToppHälsas träningsresor i höst kommer säkert att få höra Christer föreläsa om det här äventyret. Han kommer att resa med till både Mallorca i september, Rhodos i oktober, stressa ner-helgen i Tällberg i slutet av oktober och på Playitas-veckorna i november. Är du intresserad så läs mera på topphalsa.se/resor

Långdistanscyklisten Anders Forselius, som körde följebilen och som servat gänget från dag ett, har skrivit en sista uppdatering som ni får läsa här nedan.

Glad midsommar!

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

ETAPP 28: PENAUSENDE, SPANIEN – CABO DA ROCA, PORTUGAL 545 KM (TOTALT: 6147 km)

”De här dojjorna ska jag offra till havsgudarna!” sade Per-Anders Lissollas och kastade därefter sina slitna cykelskor rakt ut i Atlanten. Han behövde emellertid inte slita alltför mycket på sina armmuskler eftersom han befann sig i Cabo da Roca, den europeiska kontinentens västligaste utpost.

Hade Lissollas däremot gjort denna manöver för exakt tjugonio dygn och sex timmar sedan så hade det krävts ett kast på 6147 kilometer för att cykelskorna skulle ha landat i Atlanten. Det var ju där som Per-Anders och hans kamrater i Team FastestXEurope startade sin cykelresa genom Europa.

Vid sin sida hade Per-Anders Lissollas sina trötta cykelkompisar Tony Duberg, Helmy Elsaeed, Christer Skog och Måns Möller. Fem cyklister som under de två senaste dygnen hade cyklat nonstop genom Västra Spanien och Portugal för att kunna säkra det nya världsrekordet på cykel genom Europa.

När lagets coach Christer Skog lade fram sin idé om att slå ihop de sista två cykeletapperna och endast ta ett kortare nattstopp räknade gruppen med att komma fram till Cabo da Roca ett dygn tidigare. Det hade däremot inte räknat med den enorma hettan i Portugal, något som ställde till det rejält för teamet. Av den anledningen tvingades cykelstallet genomföra ytterligare en natt i cykelsadlarna innan de tidigt på måndagsmorgonen kom fram till den vackra portugisiska staden Sintra. En skönhet som förutom alla sina slott även är känt för sina tuffa backar.

Sintra ligger endast sexton kilometer från Europas västligaste udde och staden blev därmed det allra sista depåstoppet som det svensk/egyptiska cykelteamet hade på sin resa genom Europa. De trötta cyklisterna var vid det här laget säkra på att rekordet skulle slås och de kunde därmed även unna sig en påtår av det goda kaffet innan de återupptog sin rekordresa mot slutdestinationen Cabo da Roca. Och mycket riktigt, när Team FastestXEurope något senare svängde in till den fyr som markerar var det kontinentala Europa startar, så hade de slagit det gällande världsrekordet på cykel genom Europa med tolv timmar!

Teamet kunde dessutom mycket rörda glädja sig åt att rekordcyklingen från Ryssland till Portugal hade gett över 350.000 kronor i insamlade medel till Viggo Foundation. ”Vi är djupt rörda av all den support vi har fått under världsrekordprojektet” hälsar en tagen Måns Möller och passar på att tacka alla som bidragit till insamlingen.

 

En mental uppåtpuff i rätt tid



Hjärntumörblogg

Jag känner mig starkare och starkare för varje dag. Efter sommarens långa återhämtning har jag fått tillbaka glädjen till träningen.

Den lätta träningsvärken som jag levt med under två veckor spritter liksom i kroppen och jag känner mig glad trots att det har varit hektiskt.

Tre resor med jobbet på två veckor tar energi – men det ger också.

Massor!

Jag känner mig så lycklig och uppfylld av alla människor som jag har mött, och den positiva stämningen både på Mallorca, Rhodos och under helgen på Skepparholmen utanför Stockholm har boostat mitt psyke till max.

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Jag är så tacksam för det, för just den mentala uppåtpuffen behöver jag inför morgon.

Då är det dags igen.

Vilar tumören eller inte?

Leva eller dö.

I morgon sitter jag återigen framför en läkare för att få besked om hur jag mår.

Vilar tumören vidare, eller har den fan börjat vakna?

Har jag Törnrosa eller Darth Vader i skallen?

Lyssnar jag på min kropp kan jag öppna champagnen redan i kväll, och det kanske jag gör också. Fira i förskott är ju liksom min grej.

Å andra sidan vet jag ju att cancer är den lömsk fiende.

Den kan verka så förtroendeingivande och sansad när den i själva verket planerar en slug, skrämmande och dödlig attack när man minst anar det.

Det mindre än ett dygn kvar till beskedet och ju närmare jag kommer den bestämda timmen på KS Neurologmottagning desto mera påverkad blir jag.

Jag lägger all oro på en dag

Att lägga oron på en enda dag istället för att ha panik året om, har jag förlitat mig på de senaste två åren. Men jag har aldrig sagt att det är lätt.

Det är skitsvårt.

Ibland kommer ångesten som en projektil och jag hinner inte blinka innan den satt sig i kroppen och fått den i darrning. Trots att jag varit beredd.

Men inte i kväll.

I kväll har jag fortfarande känning av ett pass med D-flex, och jag tänker vagga mig själv till sömns i vetskapen av att jag gör allt vad jag kan för att kämpa emot.

Himlen kan vänta.

Jag är redo för att ta en riktigt tuff fight för det.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Allt jag hör är hans: ”du är tillbaka!” Jippie!



Skärmavbild-2015-09-28-kl.-18.13.541-440x151

Kolla in den här kurvan.

Den betyder enormt mycket för mig. För första gången på två och ett halvt år håller kroppen på RIKTIGT på att återhämta sig!

Inte sedan den 2 maj 2013 har jag haft så bra återhämtning på natten och jag tror nästan inte mina ögon när jag ser bilden.

Jag fattar det inte.

I’m back!

I natt hade jag en vilopuls på under 50 i snitt – det har inte hänt sedan maj för två år sedan! (Nu gråter jag nästan!)

Då som nu befann jag mig på Mallorca, jag hade genomgått två cellgiftsbehandlingar och väntade på den tredje och cyklade i tre dagar runt Palma. Att jag skulle behöva drygt ett år till av hårda behandlingar kunde jag väl aldrig tro då. Jag kämpade bara för att orka dag för dag.

Och nu är jag tillbaka.

På samma hotell, i Can Pastilla utanför Palma, med värden som jag längtat efter. Som jag jobbat för.

Alla tidigare känslor av att vara på gång har egentligen bara varit mentala. Jag är ju positivt lagd (eller extremt positivt som ni som känner mig brukar säga) och när jag tyckte att det kändes bättre än tidigare har det bara varit i min skalle.

Kroppen har kämpat vidare i ett traskande långt ifrån den formkurva som hjärnan vandrat i.

Men nu. Nu!

Det här beskedet betyder att jag äntligen kan börja om och träna på det sätt jag vill; lite längre, lite oftare, lite tuffare.

Så vad beror det på då?

Ja, enkelt förklarat handlar det förstås främst om att kroppen inte påverkas av stress på samma sätt som den gjort under alla behandlingar och cellgifter.

PT-maken har en massa fina ord på allt som händer i kroppen och med hjärtats slag, men allt jag hör är hans jublande ord när han såg kurvan efter nattens sömn: ”Du är tillbaka! Det här är nästan det bästa nånsin”!

(Och här gråter jag nästan igen).

Jag har känt mig stark den senaste tiden.

ToppLoppets 5 km gick och sprang jag utan att känna mig särskilt trött och de dagarna jag fick tack vare CancerRehabFondens vecka var guld värt. I går körde jag mitt första riktigt hårda pass på två år när jag körde moveoo med Jose Nunez och i dag har jag gjort två lågintensiva pass i form av vandring i bergen, totalt nästan tre timmar.

Mallorca är tydligen min ö.

I morgon står det vinprovning på programmet – kanske ska jag fira med en sipp cava?

JAAAAAAAAAA!!

12030543_10153257798386359_7664752699497711277_o-440x440

På dagens vandring med PT-maken Christer Skog.

 

12022397_10153256107246359_6949656318339435262_o-440x440

Med topphälsas marknadschef Annika Kvist efter gårdagens moveoo-pass.

 

12068773_10153255152101359_7848405702740092780_o-440x440

Utsikten från min terrass på Waterfront hotell!

 

12043023_10153164564478873_1544930665426655758_n-440x330

En del av gänget inför vandringen.

 

Saker jag aldrig trodde om mig själv



Det har gått en vecka sedan min andra cellgiftsdos, och benen värker, handlederna känns ömma och häcken har fått sig en rejäl omgång.

Inte av gifterna (de hoppas jag bara ska slå ut tumören) utan av cyklingen.

Sitter nu på ett hotell utanför Palma, (Sunprime Waterfront – underbart ställe!), och ser ut över havet och kan inte annat än att skratta åt mig själv.

Tänk om nån sagt till mig för ett år sedan att jag skulle åka till Mallis enbart för att cykla?

Moaahahaha!

Jag som knappt cyklat de senaste tjugo åren och som dessutom aldrig riktigt gillat att hojja runt.

Men tumören har förändrat allt.

Och på bara ett dygn här på Mallis har jag hittat sex (6!) saker som jag gjort det senaste dygnet och som jag aldrig trodde att jag någonsin (och då menar jag NEVER EVER EVER) skulle göra.

Som till exempel att…

… ratta runt en racerhoj. Med bockstyre, en miljard växlar och supertunna däck. (Erkänner dock att jag var livrädd de första 100 meterna).

Hjärtebarnsturen

… cykla 52,6 km i ett enda svep (med ynka stopp för vattenpaus och snabblunch). Tokklappar mig själv på axeln varje gång jag tänker på det!

Pamela Andersson

… cykla i 45 kilometer i timmen trots 3,5 mil i benen. Jag skrek faktiskt av lycka (och lite rädsla) när jag körde förbi pojkvännen och samtidigt kastade en blick på hastighetsmätaren.

Hjärtebarnsturen

… jag nånsin skulle sätta på mig blöjbyxa. Som jag skrattat åt Christers cykelbyxor sen vi träffades. Haha, såna FULA skulle åtminstone JAG aldrig ha på mig. Eh. Debut i dag – vad tycks? Nää, förrsten. Säg det inte.

cykelbyxor

… jag en dag skulle veta att vad en juniorvad vad för något.

Så här (nedan) ser en sån ut i  alla fall. Tydligen är man junior om man får olja efter kedjan på vaden. Fast jag tycker att det låter ungt och bra. Hellre juniorvad än gubbvad.

juniorvad

… tycka att cykelhandskar kunde vara så snygga. Och praktiska! Me like.

cykelhandskar

Varför cyklar jag då så mycket helt plötsligt? Det är för att jag ska köra Hjärtebarnsturen, ett välgörenhetslopp för barn som föds med hjärtfel, och som startar redan på måndag i Östersund. Där är jag inte med, min tanke är att jag och ToppHälsa ska ge oss på sträckan Uppsala-Stockholm den 13 maj istället.

Haka på ni också! Funkar inte 13 maj, så gå in på hjartebarnsturen.se och hitta en annan sträcka mellan 6-21 maj som passar er.

Och sen kan ni skicka er det-trodde-jag-aldrig-lista till mig!

Nu massage för de onda cykelbenen.

Det är belöningen för i dag.

Sunprime waterfront