Måns Möller

Vilken cykelrysare innan världsrekordet var klart!



Vilket rekordgäng!

Vilket rekordgäng! Foto: Marcus Möller

De gjorde det! Slog världsrekordet på att cykla snabbast över Europa!

De senaste dygnen har varit en nervpärs trots att jag inte ens har suttit på en cykelsadel. Men att följa maken Christer Skog, Måns Möller och de andras framfart över de sista sträckorna har varit en pärs. Över bergskedjan Pyrenéerna, förbi (ruggigt nära!) skogsbränderna i Portugal, den enorma hettan (som mest över 42 grader i skuggan!) och beslutet att slå ihop de sista två sträckorna i en enda rekordlång – 545 kilometer! – för att kunna klara rekordet… Till slut levde jag med mobilen i handen för att inte missa en enda uppdatering eller samtal.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Jag är så stolt över dem alla.

Ni som läste förra inlägget på bloggen vet att hjältarna har cyklat från Uralbergen i Ryssland till Cabo da Roca i Portugal, Europa öst till väst, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta på sina egna villkor och jag tycker det är fantastiskt och oerhört beundansvärt! Totalt cyklade ToppHälsas tränare Christer Skog, komikern Måns Möller, ToppHälsas expertläkare Tony Duberg, egyptiern Helmy Elsaaed och dalmasen Per-Anders Lissollas 6147 kilometer på exakt 29 dygn och sex timmar. En förbättring av det gamla världsrekordet med 12 timmar!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla! Foto: Marcus Möller

Ni som kommer med på ToppHälsas träningsresor i höst kommer säkert att få höra Christer föreläsa om det här äventyret. Han kommer att resa med till både Mallorca i september, Rhodos i oktober, stressa ner-helgen i Tällberg i slutet av oktober och på Playitas-veckorna i november. Är du intresserad så läs mera på topphalsa.se/resor

Långdistanscyklisten Anders Forselius, som körde följebilen och som servat gänget från dag ett, har skrivit en sista uppdatering som ni får läsa här nedan.

Glad midsommar!

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

ETAPP 28: PENAUSENDE, SPANIEN – CABO DA ROCA, PORTUGAL 545 KM (TOTALT: 6147 km)

”De här dojjorna ska jag offra till havsgudarna!” sade Per-Anders Lissollas och kastade därefter sina slitna cykelskor rakt ut i Atlanten. Han behövde emellertid inte slita alltför mycket på sina armmuskler eftersom han befann sig i Cabo da Roca, den europeiska kontinentens västligaste utpost.

Hade Lissollas däremot gjort denna manöver för exakt tjugonio dygn och sex timmar sedan så hade det krävts ett kast på 6147 kilometer för att cykelskorna skulle ha landat i Atlanten. Det var ju där som Per-Anders och hans kamrater i Team FastestXEurope startade sin cykelresa genom Europa.

Vid sin sida hade Per-Anders Lissollas sina trötta cykelkompisar Tony Duberg, Helmy Elsaeed, Christer Skog och Måns Möller. Fem cyklister som under de två senaste dygnen hade cyklat nonstop genom Västra Spanien och Portugal för att kunna säkra det nya världsrekordet på cykel genom Europa.

När lagets coach Christer Skog lade fram sin idé om att slå ihop de sista två cykeletapperna och endast ta ett kortare nattstopp räknade gruppen med att komma fram till Cabo da Roca ett dygn tidigare. Det hade däremot inte räknat med den enorma hettan i Portugal, något som ställde till det rejält för teamet. Av den anledningen tvingades cykelstallet genomföra ytterligare en natt i cykelsadlarna innan de tidigt på måndagsmorgonen kom fram till den vackra portugisiska staden Sintra. En skönhet som förutom alla sina slott även är känt för sina tuffa backar.

Sintra ligger endast sexton kilometer från Europas västligaste udde och staden blev därmed det allra sista depåstoppet som det svensk/egyptiska cykelteamet hade på sin resa genom Europa. De trötta cyklisterna var vid det här laget säkra på att rekordet skulle slås och de kunde därmed även unna sig en påtår av det goda kaffet innan de återupptog sin rekordresa mot slutdestinationen Cabo da Roca. Och mycket riktigt, när Team FastestXEurope något senare svängde in till den fyr som markerar var det kontinentala Europa startar, så hade de slagit det gällande världsrekordet på cykel genom Europa med tolv timmar!

Teamet kunde dessutom mycket rörda glädja sig åt att rekordcyklingen från Ryssland till Portugal hade gett över 350.000 kronor i insamlade medel till Viggo Foundation. ”Vi är djupt rörda av all den support vi har fått under världsrekordprojektet” hälsar en tagen Måns Möller och passar på att tacka alla som bidragit till insamlingen.

 

Kan man skratta ihjäl en tumör?



Måns Möller

I fredags firade jag min födelsedag med ett jätteparty i Stockholm. 110 gäster som skrattade, partade och dansade i den fantastiska villa jag hyrt intill Mälaren.

”Du har till och med fixat månsken!” jublade en av gästerna när solen gick ner och månen speglade sig i det blanka mörka vattnet utanför de enorma fönstren. Det var en kväll att minnas för alltid, skratten ligger fortfarande som en mjuk kärleksboll i mitt hjärta och jag tänker att den känslan ska hålla i sig resten av året.

Kanske livet.

Jag behöver bara tänka på fredagen så blir jag glad. Om tillvaron rämnar ska jag hålla fast i känslan av kärlek, samhörighet och generositet som genomsyrade en av de roligaste födelsedagsfester jag haft.

Alla vänner som bjöd på sig själva i tal, sånger och långa härliga kramar. Skratt, bubbel, ett band som spelade alla mina gamla favvolåtar, sonen och bonussonen som uppträdde på scenen, makens fantastiska kärleksvisor.

Pamela Andersson

För att inte tala om Malena Laszlo, ja, den Malena Laszlo, som sjöng sin egen ”Pam’s sång” för mig så vackert att tårarna trillade.

I morgon är det dags igen.

Tumören ska röntgas och jag förbereder mig med ett glas rött vin och med ett kvittrande hjärta.

Jag leder med 6-1, jag har tagit hem första setet i tennismatchen mot cancern och hjärntumören och jag hoppas att röntgenbilderna ska ge mig det besked jag vill ha.

Att skratten och bilderna från festen som jag lagrat i hjärnan ska knäcka cancern totalt.

”Det är bra att du är glad, mamma, för om man skrattar mycket så lever man längre har jag hört. Och du skrattar ju ofta”, sa sonen nån dag efter festen.

Hörde du det, tumören? Eller har jag redan skrattat ihjäl dig?

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson, Claes Blom

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson, Simona Ahrnstedt

Pamela Andersson

Måns Möller

Pamela Andersson, Christer Skog

I väntan på besked lever jag



c2c4autism

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat är aldrig lång.

Inte på papperet.

På papperet tar det 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked av en allvarlig läkare på KS.

I verkligheten är det betydligt mycket längre.

I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag har varit där.

Men inte nu.

Jag har lärt mig att lägga all oro, ångest och rädsla på en enda dag, själva beskedsdagen, och istället fylla de andra dagarna med liv.

När man vet att döden kan hugga en i ryggen vilken dag som helst gäller det att leva till fullo de dagar som man har kvar.

Jag sitter i ett hotellrum i San Augustine i Florida, USA och i sängen intill skrivbordet ligger min man och sover. I går kom han och de andra i teamet C2C4Autism (”kust till kust för autism)” äntligen i mål efter 420 mil på cykel från San Diego till San Augustine. (Läs om hela äventyret på hemsidan c2c4autism.com)

Det är eftermiddag här, men maken har somnat av ren utmattning. Att fullfölja en utmaning som han, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström gjort på 24 dagar, för någon annans skull – i det här fallet för att barn med speciella behov ska kunna få idrotta – är så enormt stort tycker jag. De har inte cyklat i 38-gradig värme, kämpat mot skador och tung, farlig trafik eller brutit av några kroppsdelar för egen vinning, de har gjort det för att kunna hjälpa barn som de inte känner och en sån generositet och medmänsklighet kan inte hyllas nog.

Jag gjorde vad jag kunde för att dra mitt strå till stacken.

Kroppen har slitit den här våren, men glädjen över att få fylla dagarna med saker som är meningsfulla är viktigare än att ligga i soffan och tycka synd om sig själv.

Så i går cyklade jag också.

Och under de timmar det tog att avverka 4,5 mil i 28-gradig värme kände jag hur kroppen svarade och hur hjärnan njöt av det jag såg.

En oerhört vacker natur. Vänner som peppade. Maken som var stolt.

Och livet som vibrerade i kroppen när musklerna väcktes ur sin Törnrosa-sömn och bestämde sig för att orka gjorde mig så lycklig att jag nästan grät när jag cyklat klart.

Att jag vaknade fyra gånger i natt av kramper i vaderna spelar ingen roll.

Gårdagen var en dag som betydde något.

Jag upplevde, kände och njöt till fullo.

Inte en dag ska gå förlorad.

I morgon blir det Fort Lauderdale!

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

Måns i cykelkrasch – förd till sjukhus!



C2C4Autism

Ni hänger väl med ToppHälsas träningsexpert Christer Skog och hans äventyr med komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfgren på deras äventyr över USA?

De kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det är imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Projektet heter C2C4Autism-gänget. (Coast to coast for autism).

Här är i alla fall dagens rapport där Måns Möller kraschar!

”I dag skulle Agneta Sjödin ha anslutit till C2C4-teamet, men som alla vet var hon med om en cykelolycka och bröt höften bara 2 veckor innan avfärd.

I går var det Måns Möllers tur att krascha och bli förd till sjuhus.

Det blev alltså ”Houston – we have a problem” på allvar.

Det började direkt på morgonen när våra cykelhjältar lämnade Austin för att ta sig 27 ångestfyllda mil (nästan en Vätterrunda!) till Houston. Vägen de åkte på förvandlas efter bara ett par mil in på sträckan till en smal motorväg med barriärer på sidan och det var omöjligt att vända om. Polisen kom upp bakom dem med sirener och stoppade grabbarna som åkte på både uppläxning och böter.

Christer försökte förklara varför de cyklade där, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta, och då smälte polisen direkt och slutade att skälla.

Istället eskorterade han teamet i två mil med blåljusen på!

Men trots poliseskort var olyckan framme.

När grabbarna åkte ca 20 mil körde Måns av misstag in i Christers bakhjul och stöp i asfalten. Christer lyckades hålla balansen, men Måns föll olyckligt och tankarna gick direkt till Agneta. Hade det gått lika illa för Måns?

Tack lov stannade det flera bilar med sjukvårdspersonal (sån tur!) snabbt efter olyckan och Måns fick vård omedelbart. Men det som först tycktes vara skrapsår och ett brutet revben misstänks nu vara ett par brutna fingrar och andra blessyrer.

Måns gav dock inte upp och fortsatte att cykla de sista sju milen, han tog sig sedan till en sponsormiddag i Houston innan chocken släppte och smärtan blev för svår och han tvingades att söka hjälp.

Han ligger nu på sjukhuset i Houston och i skrivande stund är det oklart exakt hur illa däran han är.

– Det känns hemskt att han föll så olyckligt, Måns var oerhört stark innan olyckan. Han fick en kortisonspruta under vår vilodag på Valborg, och var glad, pigg och smärtfri efter den, berättar Christer.

– Han cyklade de sju sista milen – tre timmar! – med svåra smärtor och jag tror inte han kommer att ge upp på grund av det här. Måns är en fajter. Han gör ju det här för barnens skull. Det gör vi alla! Nu hoppas vi bara att han snart kommer tillbaka från sjukhuset så att vi får ta hand om honom.

Olyckan kom olyckligt.

Teamet hade en efterlängtad vilodag på Valborgsmässoafton där de fick sina skador omplåstrade (Måns fick en spruta i häcken, se filmen, och Christer fick sin onda axel upptejpad), och de var på Trekbutiken för att hämta delar till cyklarna. De passade på att sova ordentligt. De hade ambitioner om att åka ut till de fina källorna i Austin och bada men ingen orkade. Björn och Håkan var till Lance Armstrongs Trek-butik och där hängde hans vinnartröjor från touren och hans gamla cyklar.

– Det verkar inte som amerikanarna här nere bryr sig att han har fuskat till sig allt! säger Christer.

Vilodagen gjorde susen för trötta kroppar – men sedan kom olyckan.

Ny väntar vi alla på besked om hur illa skadad Måns är. Uppdateringar kommer under dagen/kvällen.

Kämpa Måns!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

Måns Möller gömde sig under täcket!



Ni hänger väl med i C2C4Autisms äventyr i USA?

Min man Christer Skog, före detta förbundskapten för skidlandslaget och föreläsare, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det r imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Har du missat resan måste du gå in på deras hemsida och läsa; det är både upplyftande och peppande att läsa! Målet är att samla in en miljon kronor till en fond som de startat för barnen, och hittills har det kommit in drygt 300 000.

Jag tänker själv åka över och joina nästa vecka.

Tanken var förstås att jag skulle vara med och cykla, men efter en tuff tid med dåliga värden och orkeslösa dagar antar jag att jag får köra följebilen istället.

Jaja, jag gillar ju att köra bil och jag slipper ju få ont i rumpan isåfall…

I går blev det också hundra klart att jag fortsätter som ambassadör för Cancerfonden. Känns helt självklart för mig och jag blir väldigt glad att de vill att jag ska vara med ett år till!

Träffade delar av gänget på en halv dags konferens på Fotografiska i Stockholm och blev både seriösa samtal och otaliga asgarv. Underbar energi!

Cancerfondens ambassadörer

Cancerfondens ambassadörer

Fotografiska

Här är förresten senaste uppdateringen från USA och C2C4-teamet:

”Det var kallt, regnigt och blåsigt när c2c4-teamet vaknade upp i morse in den lilla byn Sterling City i Texas. Måns gömde sig under täcket och ville inte gå upp och påstod att han var sjuk. Christer fick ta fram sina lärartakter och frågade om han hade målsmans intyg. Det hade han inte så då kunde de äntligen ge sig i väg. Grabbarna, som hittills på resan haft bra väder och medvind, fick nu kämpa på i betydligt sämre väder. Det gick tungt och motivationen var inte direkt på topp i den trista kantvinden.

De försökte ändå motivera varandra, men det funkade inte och kilometrarna tickade på oerhört sakta. Under sådana omständigheter är det verkligen lätt att hamna i negativa tankar trots att allt hittills varit så uppåt. Tänk så fort det kan svänga!

– Vi har väl haft ca 15-20 punkteringar så här långt och sedan har bland annat Garmin-kamerans fästen skakat sönder och andra delar av cyklarna får stryk av påfrestningarna. Men Björn och Håkan är fantastiska att ha med. Håkan byter en punktering på 45 sekunder i ökenhetta och Björn är vårt lok när vi på långa raksträckor pressar på i 40 km i timmen för att hinna fram innan solen går ner. Vi känner oss ibland som bröderna Dalton på uppdrag i vilda västern, erkänner Christer.

Planen var att fikastoppet den här etappen skulle bli efter sju mil och på ett café som heter Hatties café. Christer har fått tips av en annan äventyrare, Anders Forselius från Ljusdal, som har cyklat och sprungit över snart hela världen. Cafét var tidigare en bank och i källaren på banken hade de på den tiden en bordell. Historien berättar att männen i staden ofta besökte banken för att göra insättningar…

Men när vårt team kom till stan var de så trötta så att de inte orkade leta upp Hatties utan satte sig på den skotska restaurangen MC Donalds istället…

– Vi åt sakta för vi var inte pigga på att cykla. Det berodde inte på att vi är fysiskt nere utan tvärtom – vi blir starkare för varje dag. Jag har inte varit i så bra form sedan jag var 30 år, berättar Christer.

Nästa stopp var Eden, det var sju mil till över Texas delvis tråkiga landskap och återigen blev det ett långt stopp på grund av dålig motivation och det kalla och trista vädret.

De hade nu fem mil kvar till etappmålet Brady. Då helt plötsligt förändrades landskapet och blev en korsning av Gotland och Hälsingland! Tänk Gotlands djur och natur på Hälsinglands kullar. Fattar ni? I dikesrenen växte gullvivor, smörblommor och prästkragar. På ängarna sprang kor får och getter fritt och inte alls som i Arizonas hemska köttfabriker som de sett när de cyklat igenom den staten. Den här naturen och likheten med Sverige gjorde att de ökade farten och glädjen att cykla kom tillbaka.

– Jag la till och med på en spurt på en raksträcka och slog pers i hur många watt jag får ur mina ben, avslöjar Christer.

Det finns förresten också en förklaring till att naturen och landskapet helt plötsligt var så likt Sverige. Precis där dagens etappmål Brady ligger finns nämligen också East Sweden! Alltså gamla svenskbygder. Det finns en svensk kyrkogård där och annat som påminner om Sverige.

Trötta men vid mycket bättre mod än när de startade så åt de en riktig Texas måltid. Det vill säga en gigantiskt portion grillat kött och bönor med vitt bröd.

När de vaknar igen ger sig våra cykelhjältar sig iväg till Austin och förhoppningsvis är de mentalt på g igen. I Austin blir det vilodag och Måns 200-milaservice, det blir dessutom en tur till ett labb där Christer ska mäta kroppsammansättningen på alla efter de här första 200 milen.

Heja killar! Snart bara halva sträckan kvar!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

Allt är upp och ner i kroppen!



ToppHälsa träningsresor

Under mina ett och ett halvt år på cellgifter, när kroppen stundtals kändes helt dränerad på energi och ork och läkarna sa att jag var mycket infektionskänslig – då klarade jag mig från det mesta och drabbades inte av förkylningar eller infektioner. Men nu! Noll cellgifter, mucho sjukdomar!!

Först var det en månad i februari och mars där influensan däckade mig totalt, och nu är det halsen.

Jag kom precis hem från vår träningsresa i Portugal (de andra är kvar, jag måste hem och göra tidning också) där jag så smått orkade börja träna igen igen – och vips började det klia i halsen.

Jag hann inte mer än att sätta min fot i lägenheten efter att ha varit på resande fot i tolv timmar så var det kört.

Skit, skit, skit.

Jag som kände att jag kroppen svarade lite, lite igen!

ToppHälsa träningsresor

ToppHälsa träningsresor

Så nu dricker jag pressade apelsiner, ingefära och kiwi och hoppas kunna bota mig snabbt – för snart bär det ju i väg igen! Jag ska försöka att cykla några mil de sista sträckorna med gänget som kör kust till kust över USA (dvs maken Christer Skog, komikern Måns Möller, cyklisten och gymägaren Björn Gebenius och fd skidåkaren Håkan Löfström)  för att samla in pengar till barn med speciella behov. Projektet heter c2c4autism och ni hittar allt om det på nätet.

Men hur mycket orkar jag cykla när kroppen bara däckar hela tiden?

Alla värden är fortfarande låga och dåliga, och på måndag ska jag till en läkare för att kolla hjärtat och annat smått och gott i kroppen bara för att kunna utesluta det enda eller andra, men med halsont vet jag ju att inget fungerar!

Suck.

Tur då att jag har er.

För den här buketten som jag står och i, och den här fina chokladen från NK, kom i dag med ett blombud till jobbet! Jag hade precis kommit in, när budet kom och när jag läste på det fina kortet var blommorna och chokladen från en Anna ”som läser din blogg”.

Åh, Anna! Om du bara visste vad glad jag blev!! Min arbetskamrat och vän Agneta som också satt med mig i mitt arbetsrum när budet kom började gråta för att hon blev så rörd över din gest och jag kämpade mot tårarna jag med.

Så oerhört lycklig jag är som har en läsare som du! Tack tack tack!

Pamela Andersson

Vill också bjuda på ett äventyr som beskrivs på c2c4autism. Varsågod, håll tillgodo med ett äventyr som inkluderar, hjältar, ormar, taggtråd och svedda rumpor:

c2c4autism

”Våra hjältar kämpar vidare, trots otaliga punkteringar och svåra köttsår. I går körde de från Deming i New Mexico, en västernstad där gubbar i cowboyhatt satt med laddade revolvrar och åt frukost med teamet…
Det blev en lätt men ändå tung etapp. Lätt på grund av att det inte var så branta backar – tung på grund av sex punkteringar! Men till och med Måns och Christer börjar få snits på att laga punka nu, fast det går inte lika snabbt som när Håkan och Björn gör det!

Etappen var på nio mil och inleddes med en lååång uppförsbacke i början men det gick bra och det är mera vegetation på prärien än tidigare. När teamet kom upp på platten såg de bergen långt borta som de ska passera i övermorgon. Otroligt speciellt och vackert landskap.

Men även i paradiset finns det problem. Måns har allvarliga problem med sin rumpa. Köttsår som varar och Christer får agera läkare så man kan förstå att det inte är så kul för någon av dem!
Fast Måns är faktiskt dagens hjälte – han cyklade hela etappen stående!!! På grund av såren kunde han inte sitta ner en enda gång. Trots det snittade de 28 km/h och Måns och Björn åkte i 71 km/h nerför sista backen! Annars är det mycket orm på vägarna och i morse så låg en påkörd coyote på vägen som de fick väja för. Dessutom var en väg avstängd i dag så de fick bära cyklarna över taggtrådsstängsel!

Nu tar de en vilodag i dag pga av att de måste läka såren i rumpan och lösa problemen med punkteringar, serva cyklarna etc. Dessutom är det tornado-varningar och teamet är kloka nog att låta de passera över västra delarna av Texas innan de vågar gå in där. Christer håller kontakt med meteorologer i Sverige för att de ska vara säkra. Han är med andra ord inte bara tränare och cyklist, han är sjuksköterska och vädergud också! Men alla har sina roller i teamet.

En annan anledning till dagens vila är att de har den jobbigaste etappen framför sig. Det börjar med en stigning på 500 höjd meter, sedan över en speciell öken som har vit sand. Efter öknen börjar en stigning från 1200 meter över havet upp till 2700 meter över havet. Sträckan blir då 13 mil där ca 5 mil är uppför.
– Blir otroligt spännande att se hur våra kroppar fungerar på den höjden. Stämningen är i alla fall bra i teamet fast jag längtar sjukt mycket efter min fru och barn och jag tror de andra längtar efter de sina, säger Christer som gör mätningar varje dag, och har koll på återhämtning och hjärtfrekvens i förhållande till watt.
– Det visar att vi blir starkare för varje dag. Jag har tappat 5 kilo i vikt och har 15 slag lägre på 120 watt än jag hade när vi startade turen. Vi mäter watt i pedalerna med Garmin vector och det blir grymt intressant att summera alla data när vi är klara.

Heja heja!”

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

Får man gråta i smyg på jobbet?



Jag hade tänkt skriva om en fantastisk helg på skidor, jag ville berätta om en perfekt start på veckan med en ordinarie Sportpanel och tänkte tillägga att jag är enormt stolt över ett fint reportage om mig i Expressen Söndag.

Men ibland sviker psyket.

Gråtkulan i halsen har suttit där i flera timmar och tårarna bultar på ögonlocken och kräver att få komma ut.

Bakom en stängd dörr till mitt eget arbetsrum på redaktionen har jag stundtals låtit dem rinna nedför mina kinder innan jag torkat dem med ovansidan av handen och tvingat dem tillbaka igen.

Det är precis som att när kroppen börjar repa sig, när kroppen börjar känna sig stark – först då vågar psyket falla igenom.

Jag orkade tre mil på skidor under helgen. 1,2 mil i sträck på söndagen, mitt livs hittills längsta pass, och jag var kvittrande glad över vinterns vackraste dag och vinterns hårdaste utmaning.

Träningsvärken kändes i armarna och låren dagen efter, men den var mindre än väntat och kroppen sträckte på sig och gick rak och stolt med en Queen of fucking everything-aura till jobbet.

Och så i dag blev det pyspunka.

I superkroppen började oron sprida sig, rädslan som legat i dvala ett tag skakade på sig och började röra sig genom venerna och tankarna på framtiden, den förbannade ovissheten inför framtiden, förstörde resten av dan.

Får jag leva?

Hur ska jag kunna skydda min familj om jag inte längre är närvarande? Vad kan jag påverka?

Tankarna ilar runt i en skräckvariant av en gigantisk labyrint i hjärnan och väcker alla onda aningar till liv.

Psyket litar på att min träning ska ha gjort mig så stark att jag lätt krossar alla tankevurpor – men jag är inte där än.

Jag är inte superkvinnan.

Inte än.

Så jag faller och låter mig falla utan att göra motstånd.

Jag viftar inte längre med händerna för att greppa tag i något som kan dämpa kraschen, jag följer bara med i den mentala berg-och-dal-banan i vetskapen om att den inte är för evigt.

Oron ska aldrig få besegra mig. Inte på längre sikt.

Men jag låter mig knäckas en kväll, jag ger skräcken och tvivlet tre timmar av min dyrbara tid och vet att jag ska ge igen vid nästa träningspass.

Kliv, kliv, överlev.

Ska bara bryta ihop en kväll först.

ToppHälsas skidkurs

 

 

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

Expressen söndag

pamela andersson

 

 

Sportpanelen

Sportpanelen. Bästa starten på veckan.