Annons

mirakel

Sanningen bakom cancerbeskedet

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Hur går man tillbaka till sin vanliga vardag när man har varit med om ett mirakel?

Ingen aning, för jag känner att jag fortfarande inte har landat!

Jag känner mig så lycklig, samtidigt gnager känslan av att det någonstans har blivit ett missförstånd, att röntgenplåtarna läkaren visade mig av någon anledning inte var mina, typ.

Jag kan vakna på natten och tänka på hur det här kunde ske.

Att tumören bara packade ihop och försvann.

Min gamla handbollstränare säger att jag pratade ihjäl den (vilket kanske säger lite om mig som person för er som inte träffat mig irl).

Allt jag vet är att de senaste dygnen har varit helt magiska på varje plan. Jag har fått så många fantastiska mail och hyllningar, kända och okända har kommit fram och kramat om mig och jag känner mig så oerhört tacksam för allt!

Jag bröt ihop av cancerbeskedet

I går visades också minidokumentären om mig på Cancergalan i TV4.

Såg ni den?

Såg ni hur jag bröt ihop i tårar hos min fantastiska läkare när han berättade att tumören hade försvunnit?

Det är många som frågat om just den scenen, någon trodde till och med att den var ”fejkad” (!), så jag tänkte att jag skulle berätta om den.

Läkarbesöket var egentligen inte planerat, men eftersom filmteamet ville ha med min läkare och också fokusera på forskning bestämdes det att vi skulle dit på ett extra besök.

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Jag skulle ju få mitt besked i slutet av januari, så jag var inte ett dugg nervös  – vi skulle ju bara prata rent allmänt. Samtidigt kände jag att jag kunde ta chansen när jag ändå var på plats på KS och därför bad jag min läkare att ta fram den första bilden av min tumör från 2012 och den senaste röntgenbilden från september, eftersom jag inte sett den.

Och det var då det hände.

Bilden från september innehöll ingen tumör – den var borta!! Och the rest is history som man brukar säga…

Min läkare och jag hade helt enkelt pratat förbi varandra på det senaste besöket i oktober.

Jag hade pratat om risken att den VILANDE tumören skulle vakna, och han hade pratat om risken att den ÖVERHUVUDTAGET skulle komma tillbaka… Helt ofattbart egentligen, men med facit i hand blev det ju väldigt bra till slut – jag har ju världens härligaste besked på film!

Inget fejk alltså! The real thing!

Livet och döden sida vid sida

Jag hade svårt att själv hålla tillbaka tårarna under filmen på galan, men samtidigt bubblade det av lycka i bröstet. Det var som att det äntligen var på riktigt när jag såg det så där på storbildskärmen från första parkett.

Beskedet.

Åsa och jag som gick den där promenaden där jag föll ihop för 4,5 år sedan och som vi inte gått tillsammans sedan dess.

Christer som skymtade förbi, barnen som tävlade i att göra armhävningar.

Mitt liv.

Mitt liv som är tillbaka.

Men samtidigt som livslusten spred sig som en värmeslinga i hela kroppen kom nästa film på samma skärm. Nästa intervju. Nästa olyckssyster eller olycksbror.

Människor som redan ryckts bort från sina familjer. Människor som satt där, på samma rad, nära nära, med vetskapen om att deras tid på jorden så grymt är förkortad. Att det snart är deras tur att behöva säga hejdå alldeles för tidigt.

Cancergalan är speciell på det viset.

Vi sitter där sida vid sida, Livet och Döden, och samtidigt som det känns hemskt och förfärligt är det en värme emellan oss som dragit vinstlotten och dem som gick på en nit.

I går skrattade och grät vi tillsammans.

Vi höll varandras händer och vi lyckönskade varandra och orden som sades mellan både deltagare och publik efter att tv-ljuset slocknat är ord som borde komma i ljuset oftare. Vänliga, kärleksfulla, omtänksamma ord som i ett gala som Cancergalan faktiskt kommer från hjärtat och inte bara är ett påklistrat sånt-man-bara-säger-trams.

Sanna ord.

Sådana man vårdar i minnet och plockar fram även när ödet inte kommer med högsta vinsten.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Bubblande av lycka!

Bubblande av lycka!

Annons

Kortison är min mirakelkräm

Pamela Andersson

Dagens krönika publicerad  i Hudiksvalls Tidning:

Jag har gråtit i två dagar nu.

Det går inte att hålla tårarna tillbaka.

Till och med repriserna av Charlotte Kallas insats i OS-stafetten får tårkanalerna att jobba trots att jag sett loppet – den magiska upphämtning – ett tiotal gånger redan.

Jag njuter av kraften i hennes åkning.

Men mest av allt njuter jag att hennes oerhörda vilja att vinna.

Att inte gå för ett brons – utan trots att det var långt fram ändå satsa på segern.

Jag sitter i soffan och letar en ställning som inte gör för ont. Skelettvärken har de senaste dagarna kommit smygande igen och det är svårt att sitta stilla för länge utan att det gör ont. Den sjunde cellgiftsbehandlingen mot cancern i min hjärna lider mot sitt slut, värdena kontrolleras en gång i veckan med två rör blod från armvecket.

Hårda underbara barnkramar gör ont, och jag spänner mig för att inte skrika till av smärta när de bästa jag har i livet kastar sig i min famn efter en vecka hos sin pappa.

Små, små blåmärken – inte bara i armvecken – präglar min kropp som blivit svullen av fyra månader med kortison.

Jag försöker trösta mig med att svullnaden i ansiktet har gjort det helt slätt – inte en rynka är kvar – och de som påpekar att jag ser så fräsch och ung ut (grymt mycket tack för alla de kommentarerna, förresten, jag blir så enormt glad!) och misstänker botox eller restylane kan glömma dyra skönhetsbehandlingar.

Kortison heter mirakelkrämen som gjort mig slät, men också svullen på ställen där det inte är lika klädsamt.

Men där jag sitter i soffan är det ingen som ser mig, och jag gråter inte för mig själv. Jag gråter för att Sverige tog ett OS-guld i en kamp där viljan klarade att pressa sig över gränsen från omöjligt till möjligt.

Charlotte Kalla gick ut 25 sekunder efter Finland och Tyskland, och på fem kilometers åkning skulle det egentligen vara omöjligt.

Det var det inte för en kvinna vars mod att pressa kroppen till max hade gett sig fan på att vinna.

I soffan ser jag inte bara Sverige ta den första OS-guldmedaljen i stafett för damer på 54 år, jag ser också vad som kan hända om man orkar gå för fullt mot smärtan, om man tror på sig själv.

Jag gråter en skvätt igen, och när jag rätar ut kroppen en tredje gång på femton minuter känner jag plötsligt en strimla av hopp och lycka stråla genom den.

Det finns mirakel.

Om man tror, kämpar och ger sitt allt, i vilken situation som helst i livet, kan en dröm bli sann även om oddsen är emot en.

Den 13 mars, ja, på min födelsedag, är det dags för en ny röntgen för att kolla matchresultatet mot tumören.

Jag suger i mig Kalla-styrkan genom ännu en repris på tv:n och med loppet på näthinnan ska jag också gå för seger.

Sportpanelen

Dagens sportpanel! Kalla-prat. Energi-boost!

Annons
Annons