mirakel

En kobraorm har ingen chans mot cancern



Boaormen låg bara några meter framför mig.

Kobraormen låg bara några meter framför mig.

Den thailändska värmen är som en het vägg framför mig och enda chansen att få svalka är att pressa kroppen framåt så att vinden kyler ner den. Jag sitter på en racercykel på en liten landsväg och långt där framme ser jag skugga i form av en vacker allé.

Jag trampar mig fram till en gummiplantage där träden på båda sidorna av vägen formar ett skydd mot solen, och jag njuter av den välkomnande skuggan och ljudet av cykelns växlar som låter lite svagt när jag trycker in ett lättare motstånd.

Kroppen blir starkare för varje dag.

Varje tramptag letar sig in i min hjärna och peppar den så att jag hör orden som ett mantra i skallen: ”Lite till orkar du, lite till orkar du, lite till…”

Jag behöver höra det. Behöver känna att kroppen svarar och att psyket får positiv feedback.

Trots allt som hänt, att min hjärntumör är mirakulöst borta, finns skräcken fortfarande kvar i cellerna. Varje gång något oväntat händer: jag får ont i huvudet eller känner mig lite yr eller vad som helst som inte är som vanligt – så reagerar psyket med panik.

Tankarna kommer hur mycket jag än försöker pressa dem tillbaka.

”Något är fel!” skriker hjärnan och sänder ångestsignaler ut till kroppen som svarar med en stigande puls, en oroskänsla i magen och en flackande blick. Mitt förnuft står där som en slags trafikpolis i hjärnan och försöker få alla signaler att liksom rätta sig i ledet, men nervcellerna är så hispiga att det nästan är omöjligt att göra sig hörd.

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det är där träningen kommer in.

Cykelturer som den jag kört den senaste veckan i Thailand. (Det blev 24 mil totalt).

När kroppen pressar sig får hjärnan svårt att tänka på annat än att bara förmå benen att röra på sig, och helt plötsligt finns det utrymme i knoppen för andra tankar än det värsta som kan hända. Att en ny tumör kommer där den andra just har försvunnit.

Hjärnan kan inte ta in det under skuggan av gummiträd.

Istället registrerar den lekande barn, en hund som ligger vid vägkanten och dåsar, ett hål i vägen som jag måste se upp för – en kobraorm (!) som ringlar sig precis där jag cyklar och som får mig att tvärbromsa.

Jag hinner tänka att det är konstigt att jag inte är rädd för den långa ormen, innan den slingrar i väg och blir helt osynlig under de långa palmbladen som ligger vid vägrenen. Sedan förstår jag.

Det är tumören som spökar.

Rädslan för sånt som jag var rädd för innan; ormar, spindlar, mörker och getingar har krympt och blivit till en obehaglig känsla mera än något jag skriker högt för.

Har man en gång drabbats av cancer är ett getingstick inte hela världen.

Inte heller en ringlande kobra på tre meters avstånd.

Hjärnan vet att sortera, och med vetskapen att den blir klartänkt när jag tränar kroppen fortsätter jag förbi buskaget utan rädsla.

En tanke fladdrar till.

Så här vill jag alltid känna mig: orädd och stark.

Och helt, helt tumörfri.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

När den psykiska tröttheten äntligen viker undan



Nu är det slutvilat på allvar.

Nu är det slutvilat på allvar.

Efter mitt mirakulösa besked har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen. Jag har haft svårt att landa, och om jag ska vara ärlig svårt att riktigt förstå allt som hänt.

Att tumören är borta – men att jag inte är frisk.

Att jag har två svarta hål i hjärnan – där det eventuellt kan dyka upp en ny tumör. Eller inte.

Jag har varit så psykiskt trött

Mitt fokus som så länge varit inriktat på att besegra tumören virrar omkring och kan inte hitta tillbaka till vägen som stakades ut redan för fyra och ett halvt år sedan.

Jag har tillåtit mig själv att vila och inte försökt att stressa fram en ny plan, och av kroppens signaler har jag förstått att jag gjort rätt.

Jag har varit så trött, så trött.

Inte bara fysiskt, men kanske ännu mera psykiskt.

Terrorhotet är borta, döden har backat undan men det är som att hjärnan inte orkat ta till sig det än. Den har legat och slickat sina sår i flera veckor, skör och sårbar mitt i det fantastiska och bara då och då orkat ta sig an nya utmaningar.

Det har varit tålamodskrävande och jag försökt att njuta av annat under tiden som jag väntat på att hjärnans långa utandning ska bli till ett nytt, starkt, energirikt andetag.

Åkt lite skidor, tränat på gymmet. Tagit tid för annat än att bekämpa en cancertumör.

Jag har hittat kompassen igen

Det är svårt att komma tillbaka när man vilat för länge, latheten kommer smygande och blir man bekväm är det kört.

I alla fall för mig.

Så nu är det färdigåterhämtat. No more vila. No more pusta ut.

Fokuset har återigen hittat kompassen och jag och kroppen står i startställning.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Fas två i fajten mot cancer ska inledas här i Thailand, där jag landade i dag. O M det värsta skulle inträffa och jag får ett bakslag med en ny tumör så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Startskottet går och jag kickstartar med en nio dagar lång träningsperiod. Minst två-tre pass om dan ska det bli tillsammans med ToppHälsas läsare som snart kommer ner och kör här med mig på Thanyapuras enorma träningsanläggning på Phuket.

En lång vila kräver en kickstart – det har jag lärt mig med åren. Jag vet ju hur snabbt det kan gå om man bara ger sig den på att lyckas.

De första tre dagarna är tuffa, träningsvärken biter i musklerna, det känns tungt att inte orka – men belöningen kommer snabbt. Efter bara några dagar börjar kroppen svara och det är en känsla värd att slita ont för.

Nu kör vi!

Fjolårets ledarstab.

Fjolårets ledarstab.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Sanningen bakom cancerbeskedet



Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Hur går man tillbaka till sin vanliga vardag när man har varit med om ett mirakel?

Ingen aning, för jag känner att jag fortfarande inte har landat!

Jag känner mig så lycklig, samtidigt gnager känslan av att det någonstans har blivit ett missförstånd, att röntgenplåtarna läkaren visade mig av någon anledning inte var mina, typ.

Jag kan vakna på natten och tänka på hur det här kunde ske.

Att tumören bara packade ihop och försvann.

Min gamla handbollstränare säger att jag pratade ihjäl den (vilket kanske säger lite om mig som person för er som inte träffat mig irl).

Allt jag vet är att de senaste dygnen har varit helt magiska på varje plan. Jag har fått så många fantastiska mail och hyllningar, kända och okända har kommit fram och kramat om mig och jag känner mig så oerhört tacksam för allt!

Jag bröt ihop av cancerbeskedet

I går visades också minidokumentären om mig på Cancergalan i TV4.

Såg ni den?

Såg ni hur jag bröt ihop i tårar hos min fantastiska läkare när han berättade att tumören hade försvunnit?

Det är många som frågat om just den scenen, någon trodde till och med att den var ”fejkad” (!), så jag tänkte att jag skulle berätta om den.

Läkarbesöket var egentligen inte planerat, men eftersom filmteamet ville ha med min läkare och också fokusera på forskning bestämdes det att vi skulle dit på ett extra besök.

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Jag skulle ju få mitt besked i slutet av januari, så jag var inte ett dugg nervös  – vi skulle ju bara prata rent allmänt. Samtidigt kände jag att jag kunde ta chansen när jag ändå var på plats på KS och därför bad jag min läkare att ta fram den första bilden av min tumör från 2012 och den senaste röntgenbilden från september, eftersom jag inte sett den.

Och det var då det hände.

Bilden från september innehöll ingen tumör – den var borta!! Och the rest is history som man brukar säga…

Min läkare och jag hade helt enkelt pratat förbi varandra på det senaste besöket i oktober.

Jag hade pratat om risken att den VILANDE tumören skulle vakna, och han hade pratat om risken att den ÖVERHUVUDTAGET skulle komma tillbaka… Helt ofattbart egentligen, men med facit i hand blev det ju väldigt bra till slut – jag har ju världens härligaste besked på film!

Inget fejk alltså! The real thing!

Livet och döden sida vid sida

Jag hade svårt att själv hålla tillbaka tårarna under filmen på galan, men samtidigt bubblade det av lycka i bröstet. Det var som att det äntligen var på riktigt när jag såg det så där på storbildskärmen från första parkett.

Beskedet.

Åsa och jag som gick den där promenaden där jag föll ihop för 4,5 år sedan och som vi inte gått tillsammans sedan dess.

Christer som skymtade förbi, barnen som tävlade i att göra armhävningar.

Mitt liv.

Mitt liv som är tillbaka.

Men samtidigt som livslusten spred sig som en värmeslinga i hela kroppen kom nästa film på samma skärm. Nästa intervju. Nästa olyckssyster eller olycksbror.

Människor som redan ryckts bort från sina familjer. Människor som satt där, på samma rad, nära nära, med vetskapen om att deras tid på jorden så grymt är förkortad. Att det snart är deras tur att behöva säga hejdå alldeles för tidigt.

Cancergalan är speciell på det viset.

Vi sitter där sida vid sida, Livet och Döden, och samtidigt som det känns hemskt och förfärligt är det en värme emellan oss som dragit vinstlotten och dem som gick på en nit.

I går skrattade och grät vi tillsammans.

Vi höll varandras händer och vi lyckönskade varandra och orden som sades mellan både deltagare och publik efter att tv-ljuset slocknat är ord som borde komma i ljuset oftare. Vänliga, kärleksfulla, omtänksamma ord som i ett gala som Cancergalan faktiskt kommer från hjärtat och inte bara är ett påklistrat sånt-man-bara-säger-trams.

Sanna ord.

Sådana man vårdar i minnet och plockar fram även när ödet inte kommer med högsta vinsten.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Bubblande av lycka!

Bubblande av lycka!

Kortison är min mirakelkräm

Pamela Andersson


Dagens krönika publicerad  i Hudiksvalls Tidning:

Jag har gråtit i två dagar nu.

Det går inte att hålla tårarna tillbaka.

Till och med repriserna av Charlotte Kallas insats i OS-stafetten får tårkanalerna att jobba trots att jag sett loppet – den magiska upphämtning – ett tiotal gånger redan.

Jag njuter av kraften i hennes åkning.

Men mest av allt njuter jag att hennes oerhörda vilja att vinna.

Att inte gå för ett brons – utan trots att det var långt fram ändå satsa på segern.

Jag sitter i soffan och letar en ställning som inte gör för ont. Skelettvärken har de senaste dagarna kommit smygande igen och det är svårt att sitta stilla för länge utan att det gör ont. Den sjunde cellgiftsbehandlingen mot cancern i min hjärna lider mot sitt slut, värdena kontrolleras en gång i veckan med två rör blod från armvecket.

Hårda underbara barnkramar gör ont, och jag spänner mig för att inte skrika till av smärta när de bästa jag har i livet kastar sig i min famn efter en vecka hos sin pappa.

Små, små blåmärken – inte bara i armvecken – präglar min kropp som blivit svullen av fyra månader med kortison.

Jag försöker trösta mig med att svullnaden i ansiktet har gjort det helt slätt – inte en rynka är kvar – och de som påpekar att jag ser så fräsch och ung ut (grymt mycket tack för alla de kommentarerna, förresten, jag blir så enormt glad!) och misstänker botox eller restylane kan glömma dyra skönhetsbehandlingar.

Kortison heter mirakelkrämen som gjort mig slät, men också svullen på ställen där det inte är lika klädsamt.

Men där jag sitter i soffan är det ingen som ser mig, och jag gråter inte för mig själv. Jag gråter för att Sverige tog ett OS-guld i en kamp där viljan klarade att pressa sig över gränsen från omöjligt till möjligt.

Charlotte Kalla gick ut 25 sekunder efter Finland och Tyskland, och på fem kilometers åkning skulle det egentligen vara omöjligt.

Det var det inte för en kvinna vars mod att pressa kroppen till max hade gett sig fan på att vinna.

I soffan ser jag inte bara Sverige ta den första OS-guldmedaljen i stafett för damer på 54 år, jag ser också vad som kan hända om man orkar gå för fullt mot smärtan, om man tror på sig själv.

Jag gråter en skvätt igen, och när jag rätar ut kroppen en tredje gång på femton minuter känner jag plötsligt en strimla av hopp och lycka stråla genom den.

Det finns mirakel.

Om man tror, kämpar och ger sitt allt, i vilken situation som helst i livet, kan en dröm bli sann även om oddsen är emot en.

Den 13 mars, ja, på min födelsedag, är det dags för en ny röntgen för att kolla matchresultatet mot tumören.

Jag suger i mig Kalla-styrkan genom ännu en repris på tv:n och med loppet på näthinnan ska jag också gå för seger.

Sportpanelen

Dagens sportpanel! Kalla-prat. Energi-boost!