Monte Gordo

Vårstädning av kropp och själ!



Boxningspass med extra allt!

Boxningspass med extra allt!

Tillbaka på träningsresa – och i en miljö jag älskar. Första gången jag reste till Portugal var när jag precis hade tillträtt som chefredaktör på ToppHälsa. Redan efter någon månad var det dags för min första träningsresa. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle kunna förvänta mig, men allt var så oerhört mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag åkte hit som en novis och kom tillbaka som en väckelsepräst som gick omkring och predikade träningens lov.

Det är fem år sedan – och jag njuter fortfarande lika mycket av de här träningsveckorna. Portugal bjuder dessutom på sitt vackraste jag.

Knallblå himmel, vit sand, 170 glada och sprudlande gäster, häftiga träningspass och en värme som är underbar att träna i.

Jag vårstädar sinnet

Att få inleda våren på det här sättet, att träna flera pass om dagen, få lite solbränna och skratta och skämta tillsammans med likasinnade är världens bästa kickstart för kroppen och psyket.

Jag brukar tänka att jag liksom vårstädar sinnet.

Ut med stress och vardagsknog – och in med träningsglädje och egentid. Sinnet ska vara rent i varje hörn, det där vintermörka dammtussarna av trötthet som ligger och skräpar i en undanskymd del av hjärnan ska bytas ut mot skinande öppna ytor som bara väntar på att få skriva ett nytt minnesblad.

I år förberedde jag mig extra noga och vårstädade kroppen också.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Dermosil är ett finskt märke som som sponsrar våra träningsresor med fantastiskt prisvärda skönhetsprodukter, och innan jag drog iväg till Monto Gordo gick jag loss på några av deras storsäljare. Jag skrubbade huden med deras milda body scrub, fötterna förbereddes med exfoliating socks innan de smörjdes in med ett fotserum och så gav jag håret en dos kärlek med en hårmask med arganolja.

Voila!

Min lermask skrämde maken

Dessutom: en lermask som pricken över i:t.

(Det sista var riktigt kul eftersom maken inte hade nån aning om vad jag gjorde och blev så rädd att han hoppade rakt upp i soffan när jag kom smygande med masken i ansiktet, hahaha).

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Nåväl. Nu är jag här, fräsch och redo för att bli både lite lätt solbränd och dessutom starkare och piggare.

På programmet i går stod både stavgång, core och boxning – och i morse vaknade jag med en rejäl träningsvärk och med en skön känsla i kroppen. Jag älskar känslan när musklerna växer, så känns träningsvärk för mig.

I dag blir det dans med Tobias Wallin (känd från Let’s Dance) och lite soma move.

Jag vårstädar vidare!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?

I samma säte som spöket



Från bokmässan till träningsläger i Portugal – shit, vilka kontraster jag har i mitt liv!

Vill börja med att tacka alla er som kom och lyssnade på mig under mina framträdande i Göteborg, jag och min bok har fått ett helt fantastiskt mottagande och jag är fortfarande helt omtumlad av alla som kommit fram och pratat, tackat eller bara gråtit.

Att min första bok kunde framkalla så många olika känslor hade jag aldrig kunnat tro! Jag är ödmjukt tacksam, ska ni veta.

Samtidigt åkte jag från Göteborg med blandade känslor.

Att prata om livet, om döden, om cancern, rör också om i mitt sinne och glädjen över mottagande blandades med en slags sorg över att den här resan med tumören inte är över.

Den är långt ifrån över.

I oktober kommer jag att kallas in på en ny magnetröntgen av hjärnan och det där cancerspöket som jag för det mesta lyckas förtränga satte sig i samma säte som mig på vägen hem till Stockholm igen.

Får jag leva? Och isåfall hur länge?, viskade spöket och gungade fram och tillbaka på min axel.

Klarade jag det här? Hur många bakslag tål kroppen, fortsatte spöket med ett oroväckande grin.

Under en av intervjuerna, under Books and Dreams-poddandet med Carina Nunstedt kom det till och med en tår när vi pratade, och det var faktiskt länge sedan.

Bröllopet och ruset kring att få bära en ring från den man jag älskar har lyckats förtränga skräcken, men under Bokmässans sista själva minuter och under hemresan kom den tillbaka.

Nu när jag sitter här i Portugal på ToppHälsas träningsresa, i skuggan av en 25-gradig sol, försöker jag ladda krigarbatteriet fullt.

Skelettsmärtorna gäckar fortfarande kroppen, morfinet behövs varje dag för att jag skulle orka ur sängen, men sakta sakta som små myrsteg i en barnlek, blir jag starkare och starkare.

Senare i dag ska Christer testa mitt syreupptagningsvärde och får jag ett okej blir det omstart på träningen i morgon. Jag får börja från noll igen, noll kondition, noll styrka, noll syreupptagsförmåga, men nu vet jag ju att det går att bygga en superkvinna av en svag skrutt.

”Ge aldrig upp” står på ett armband av silver som jag har runt handleden, det är en gåva från smyckesdesignern Amanda Egilson och jag tänker att det är precis så.

Ge aldrig upp.

Startskottet har gått igen.

Kunskapskanalen

Direktsändning i Kunskapskanalen med Lars H Gustafsson.

Bokmässan 2014

Det härligaste med Bokmässan är alla människor man träffar!

Bokmässan 2014

Författargänget! Jag, Pernilla Alm, Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg och Susanne Boll.

Bokmässan 2014

Vi hängde på bokhyllorna tillsammans också! ;-)

Bokmässan 2014

Att få signera sin egen bok till Björn Ranelid… Större blir det inte!

Bokmässan 2014

Tack Aftonbladet!

Anna Brolin

Med fantastiskt proffsiga Anna Brolin!

Bokmässan 2014

Med Tre Kronors damförbundskapten Leif Boork och Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström.

träningsresor

Och i dag är jag alltså i Portugal med bland andra min vän Agneta Sjödin.

Jag har bokat Livets resa



Mitt liv är en berg- och dalbana.

Ena dagen ligger jag nedslagen i dalen utan chans att resa mig. Smärtan i skelettet får mig att anta skepnaden av en hundraåring och jag hasar försiktigt fram för att skona huden från saker som gör ont.

Som beröring.

Andra dagar – som i dag – går jag med stavar åtta kilometer i kuperad terräng och i 27 graders värme och känner musklerna jobba utan värk samtidigt som pulsarna dunkar av lycka över att kroppen orkar träna. Jag är högst upp på det mentala berget där luften är frisk och vinden viskar meningar som ”du orkar”, ”du klarar det” och ”heja dig”.

Jag befinner mig med drygt 200 läsare i Monte Gordo i Portugal på ToppHälsas träningsresa, och allt här handlar om livet.

Så är det, även om flera resenärer kanske inte har förstått det än.

De har bokat en träningsresa och tror kanske att det är just bara en sån.

Men de har fel.

Känslan av att orka mer än vad man tror, upplevelsen när man utmanar sig själv i en träningsform man aldrig tidigare har testat, lyckopirret som kallas träningsvärk efter dag med kettlebells, afrodans eller morgonjogg på stranden – det är inte BARA en träningsresa.

Det är livet.

Jag är inne på den åttonde cellgiftsbehandlingen och för två veckor sedan låg jag i soffan hemma i Stockholm och grät över smärtorna i kroppen.

I dag har jag fått färg i ansiktet av solen, tricepsen spelar muskelschottis med mig efter fem stavgångspass (totalt sett nästan två mils träning) på tre dagar och benen värker av glädje över att jag orkar förflytta dem utan att hasa.

Nästa vecka är det dags att kolla blodvärdena igen. En nionde cellgiftsbehandling väntar, och för fjorton dagar sedan trodde jag aldrig att jag skulle klara en kur till.

Nu känner jag hoppet spira i muskelcellerna.

Jag är starkare än jag trodde, skruttkostymen ligger kvar i resväskan.

Visst jag kan inte ge den svenske thaivärldsmästaren Richard Nordstrand en match i träningslokalen än, men jag gick till Spanien i morse med stavarna i högsta hugg och med en rak rygg i ett tempo jag inte trodde mig mäktig än.

Tumören höll inte samma tempo.

Jag känner det i hela kroppen.

Rickard Nordstrand

träningsresa

träningsresor

 

Pamela Andersson

Monte Gordo

Marginalerna får gärna vara till min fördel snart



ToppHälsa Portugal

Har precis kommit hem efter en femton timmars resa från vår training camp i Portugal.

Ja, 15 timmar.

Det är typ tur och retur New York och jag skulle bara ta mig från Monte Gordo i Portugal, jag vet.

Man kan tycka att nåt är lite snett då, va?

Men jag orkar inte ens bli grinig. Ibland tycker jag att marginalerna skulle kunna väga över lite till min sida då och då, men eftersom jag inte kan påverka att flygtiderna inte stämde in med min planering väljer jag att fokusera på annat istället för att gräma mig över tidsförlusten.

Fokus nu är sömn.

Så istället för att skriva om sista dagen i Portugal får ni istället läsa min krönika från Hudiksvalls Tidning som publicerades i dag.

Nu ska jag stupa i säng och drömma om alla underbara människor som är kvar i Portugal och tränar i några dagar till!

Sov gott!

 

Hudiksvalls Tidning 18/4 2013:

 

”Du kom in i mitt liv helt oanmäld. Utan förvarning.

Du var ingen gäst.

Jag ville inte ha dig hos mig.

Utan att fråga tog du bara över min tillvaro. Jag sa nej, bad dig att gå, men du struntade blankt i det. Jag skrek, grät, bönade och till och med hotade, men du var obeveklig. Du sa att du minsann hade rätt att vara kvar. Du hade varit på plats i minst fem år, och eftersom jag inte märkt något av dig under den tiden hade jag ingen rätt att komma och klaga nu.

Du sa att du fått nog av att stå i bakgrunden, att det var din tid att synas nu, och att jag kallade dig för hemska namn inte skulle hjälpa.

Jag höll inte med, håller fortfarande inte med, och där står vi. Vi har argumenterat i snart tio månader, och vi kommer inte varandra närmare.

Jag förstår inte varför du inte kan lämna mig i fred – och du fattar inte varför jag kämpar emot så hårt.

Allt det här tär på mig.

Ibland mera, ibland mindre, men det går väldigt sällan en hel dag utan att jag tänker på dig – och jag är less på det.

Vill inte längre.

Jag orkar, tro inte annat, men det känns sååå tröttsamt.

Kan vi inte försöka samsas istället? Kompromissa?

Om du är kvar i min skalle utan att växa, utan att ställa till bråk eller ge mig kramper, så ska jag sluta att kalla dig för tumörjävel och pumpa hjärnan full med cellgifter för att skoningslöst döda dig.

Det känns som om du är svagare av alla gifter jag fått i mig de senaste fem veckorna, jag tycker att jag är piggare än tidigare trots att det enligt läkarna skulle vara tvärtom, men jag vet också hur bra du är på att luras.

Men om vi slutar med den här katt-och-råtta-leken och du lovar att inte sticka kniven i min rygg när jag tror att jag är trygg igen så tror jag att vi kan leva sida vid sida tillsammans i flera år till. Men då måste vi samarbeta.

Så vad säger du tumören?

Ska vi ta i hand på någon slags vapenvila?

Låt mig få skratta och njuta av livet, krama mina barn och min familj och få träna bekymmersfritt utan att hela tiden ha i bakhuvudet att du när som helst, mitt i ett leende, mitt i ett ögonblick av lycka kan utdela det där hugget.

Nästa vecka väntar ytterligare en cellgiftbehandling. En ny tung dos.

Om du vill kan det bli den sista.

Jag tror vi båda skulle tjäna på det.

Deal?”

Jag har inte tid att vara cancersjuk



Ursäkta mig tumören, men vi måste ha ett allvarligt samtal du och jag.

Jag har förstått att du sitter där i mitt huvud och att det aldrig ska kunna gå att avlägsna dig, men det där med att du ska förpesta mitt liv och få mig att må dåligt, bryta ihop och tappa orken  – nej, det kan jag faktiskt inte köpa.

Du förstår; jag har för mycket att göra för att hinna vara cancersjuk.

Jag har liksom inte tid att låta dig påverka mig, jag har fullt upp med att skratta, vara lycklig och leva.

Just nu är jag i Portugal på ToppHälsas training camp, och kroppen bubblar av glädje.

Cellgifterna har inte en chans att göra sig hörda i min kropp, den vill gå stavgång i strandkanten, den vill dansa, lyfta vikter och njuta av solen på stranden. Cellgifterna har fattat att de ska bekämpa dig, tumören, utan att sätta resten av mig ur spel.

Så jag tänker så här; om du bara lägger av att vara så aggressiv och nöjer dig med att bara stanna i växten typ – så kan vi ju lära oss att leva med varandra istället? Ok?

Jag kan ta att du sitter i min skalle om du tar att jag vill leva?

Och här i Portugal, i 30 graders värme, lever jag verkligen.

Vi är nästan 200 personer här, ca 170 läsare, och vi har SÅÅ KUL samtidigt som vi svettas och kämpar på pass efter pass.

Visst, det kan hända att jag knappt kommer ur sängen i morgon, men det har isåfall inte med cellgifterna att göra – utan med träningsvärken.

Och ni vet vad jag säger?

Precis.

Kroppen kommer att säga TACK.

Ska vi säga så, tumören? Deal?

ToppHälsa Portugal

Pamela Andersson

Pamela Andersson

”Mest minns jag veckan som var”

Pamela Andersson


Kom hem mitt i natten från Portugal, och håller på att packa upp alla saker. Jag tvättar. Packar upp. Tvättar. Jobbar lite, och tvättar lite till. Men mest av allt minns jag veckan som var.

Tänkte bara kasta in en massa bilder här.

Shit, så kul. Ni bara MÅSTE åka med till hösten! Den 29 september drar vi igen – längtar redan!

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

Monte Gordo

 

”Vi tar inga fångar… Eh, inte jag heller”

Pamela Andersson


Annika Sjöö

Teammöte i morse på pilatesbollar, och jag fick direkt en idé att byta ut våra trista sittstolar mot pilatesbollar på redaktionen när jag kommer hem. Det är mycket roligare att spåna idéer när man tränar balans samtidigt!

Och är det nåt jag behöver träna på så är det balans.

Herregud, det är ett under att jag kan gå såsom jag vinglar varenda gång jag ska göra något som kräver att jag lyfter på ena benet.

Lena Järpsten

Testade Bollywood-dansen i dag, det var så sjukt kul att dansa, men tyvärr kände jag redan efter tjugo minuter att mitt knät inte pallade. Fick gå runt och fotografera istället.

Inser klokt att jag får satsa på styrketräning resten av den här resan… suck…

ruffie-training

Att haka på Musse Hasselvall och Usama Aziz ruffie-träning är inte att tänka på, men de som orkade var lyckliga när de stapplade ut efteråt. Det var så härligt att se; 20 män och kvinnor som skrek, skrattade och kämpade så att svetten lackade medan Musse och Usama gick omkring och instruerade.

När jag påpekade att alla såg så glada ut, blev grabbarna nöjda.

”Vi tar inga fångar” sa Musse.

”Bra”, sa jag och såg nöjd.

Vad han menade med det har jag inte aning om, men jag kände att det var bäst att bara spela med.

Nu ska jag ladda för ett styrkepass efter lunch.

Jag ska inte heller ta några fångar.

Eller nåt.

”Filma min jive? I dont think so…”

Pamela Andersson


Barnens farmor tittade på mig och så viskade hon tyst:

”Jag önskar att jag kunde filma det här”.

Klockan var kvart över sju på morgonen, barnen sov i sängarna och jag stod och klädde på mig träningskläder.

Farmor skakade på huvudet.

Själv kvävde jag faktiskt ett skratt.

Nää, vem kunde anat detta för några veckor sedan?

Söndagen började med 40 minuters stavgång på stranden.

Med solen och ett 40-tal Topphälsa-läsare i sällskap.

Det var magiskt.

stavgång

Och nu har jag precis duschat efter ett danspass – jive – med Annika Sjöö (som ni säkert känner igen från Let’s Dance!) Hon är en av Topphälsas experter på plats i Monte Gordo här i Portugal, och jag var helt genomsvett efter hennes entimmespass. Det var ju vråljobbigt! Från och med nu ska jag ALDRIG hacka på deltagarna i Let’s Dance.

Även den sämsta på tv är tusen gånger bättre än mig.

Påminn mig om det.

Annika Sjöö

Sitter nu och tar en kaffe på ett kafe. Snart är det dags för dagens sista träningspass innan vi ska lyssna på en föreläsning om kost med Topphälsas expert Kristina Andersson senare i kväll.

Det känns som jag rivstartar mitt nya liv – man skulle kanske filma trots allt? Allt utom jiven, isåfall.

Jeeesus.

Jag trodde jag hade lite takt i kroppen i alla fall?