Neurocentrum

Äntligen en sommar utan oro!



Så här ska jag sitta i sommar.  Och bara känna att jag lever.

Så här ska jag sitta i sommar. Och bara känna att jag lever.

Vi satt där sida vid sida, våra blickar möttes inte och jag spände mina i ett högt akvarium rakt över mottagningsrummet.

Det slog mig att vi alla i väntrummet var som de där fiskarna som simmade runt, runt och bara liksom var fria på låtsas. De levde, var vackra och färgglada och tycktes trivas med sin tillvaro men de klara glasskivorna är egentligen en osynlig borg som de aldrig skulle kunna lämna.

Precis som vi alla patienter inne på Neurocentrum.

Vare sig vi gick därifrån med ett jublande glatt besked eller fick vår tillvaro krossad så kommer vi aldrig att bli riktigt fria.

Vi som tillhör skaran av de olycksdrabbade vet att vi aldrig blir densamma igen. Hur friskförklarade vi än blir.

Cancer, stroke, hjärnblödning… Rädslan kommer för alltid att vara en ren glasvägg ut mot den vardag och verklighet vi lever i. Vi kan glömma skräcken ibland, vi kan sova drömlöst och vakna med ett leende – men vi blir aldrig riktigt fria. Vi kommer aldrig att kunna släppa tankarna lösa att simma ut mot en evighetshorisont utan att stöta emot en jobbig tanke när kroppen inte beter sig som den ska.

Jag har accepterat det.

Accepterat att jag alltid kommer att vara mer eller mindre rädd och nervös när jag sitter och väntar på att min läkare ska komma och hämta mig och snart leverera ett leva-eller-dö-besked.

Att tumören är borta spelar ju ingen roll – en ny kan komma istället och där cancerbojorna för en stund släppte mig fri i vintras kom glasväggen att ersätta den för all framtid.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag tittade på de där fiskarna under mitt besök på Karolinska i går.

Såg upp på klockan på väggen.

Tick, tack, tick, tack. Tiden som alltid går så sakta när man väntar.

Sedan såg jag min leende läkare och jag visste att det fortfarande var tomt i hjärnan.

På ett bra sätt alltså.

De två svarta hålen där min hjärntumör har suttit såg lika öde ut som i vintras, och jag kunde andas ut igen.

– Nu tar vi nästa kontroll om sex månader, sa min fantastiska läkare och hjärtat gjorde ett skutt.

Sex månader? Det är ju en evighet?

– Vågar vi det? Frågade jag.

– Jag vågar.

Och då fick ju jag våga det också. Man är väl inte någon liten lort!

Jag reste mig upp, kramade om min läkare och för en kort sekund spred sig en salig lyckostråle genom hela kroppen och jag tackade honom för världens bästa besked.

–Tack själv. Du har gett många av våra patienter hopp, så det är vi som ska tacka. Fortsätt så.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Fötterna dansade nästan av sig själva genom korridorerna och innan jag lämnade Neurocentrum kastade jag en blick på de vackra fiskarna i akvariet.

De simmade uppåt, som om de väntade på att någon skulle ge dem mat och jag kände ilningarna av lycka.

För första gången på fem år står jag inför en tumörfri sommar.

Jag accepterar glasväggarna och ska jag göra allt för att inte lägga energi på dess existens.

Jag är bra på sånt.

Jag är bra på att leva.

Tack för att jag får chansen att göra det.

Sommarens motto.

Sommarens motto.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jublande nya fotspår – vilket tecken!



IMG_9727

Jag såg honom inte komma. För första gången sedan tumören bosatte sig i mitt huvud fokuserade jag inte på att se min läkare innan han såg mig. Jag brukar ju alltid vilja det för att kunna utröna vad för slags besked han kommer att ge mig. Jag menar, ingen kan väl komma på tanken att gå korridoren ner med ett leende bara för att delge sin patient ett dödsbesked?

Men jag hann inte med att kolla efter honom – jag hade ögon för något helt annat.

Någon har fixat nya fotspår på golvet på Neurocentrum!

Den blodigt färgade Golgata-vandringen i form av de röda fotspåren hade fått sällskap av ett par vita med en jublande springande gubbe på!

Jag blev så paff att jag bara stirrade och därför hoppade jag också till när läkaren helt plötsligt stod intill mig.

Han log.

Och mitt hjärta tog ett skutt.

Jag visste direkt. Jublande gubbar på golvet och ett brett leende – det kunde inte sägas tydligare.

Jag gjorde det igen! Pam-Tumören 8-1!!!

Anspänningen släppte och jag kände mig så lätt, så lätt, tankarna virvlade i rena yran upp mot taket alltmedan orden från läkaren gick in i huvudet:

”Tumören vilar fortfarande. Just nu ser vi ingen aktivitet i den.”

Och så det bästa:

”Jag antar att det inte finns någon energi kvar till tumören, så mycket som du gör av med på allt annat!”

Sedan skrattade han och hade det inte funnits ett stort skrivbord emellan oss hade jag kastat mig om halsen på honom direkt.

Det gjorde jag istället när jag och maken efter en halvtimme lämnade behandlingsrummet.

En hård kram och sedan skuttade jag ut från hjärnkontoret längs de vita fotspåren – livets fotspår! ­– med hans magiska ord ringande i öronen.

”Det finns fortfarande en risk att tumören vaknar, men för tillfället har du däckat den med din vilja.”

HA!

Tack alla som stöttat och peppat mig! Ni är bäst!

IMG_9723

Så här brukar det se ut. Röda fotspår i Golgata-stil.

IMG_9689

Tur att jag firade i förskott på Idrottsgalan, för efter beskedet var jag helt slut. Det tar på krafterna att vänta på ett leva-vidare-besked!

IMG_9685

Älskade fotoautomaten på galan! Här med både både Zlatan, Sarah Sjöström och maken Christer Skog!

IMG_9681

Med Åsa Edlund Jönsson på SVT och Ida Björnstad TV4.

IMG_9718

Kvällens Jerringpristagare Sarah Sjöström, och så härligt häng med bland annat Patrik Carlgren från U21-laget, Emma Igelström, Peter Forsberg och så Susanne Gunnarsson med dottern Mimi.

Man är aldrig så naken som i en sjukhusskjorta



FullSizeRender-3

Man är aldrig så ensam som på en brits i ett vitt rum, utan tavlor och med det sterila kalla stålet som går igenom i allt från brickbord till britsben med hjul.

Man är aldrig så naken som i en vit sjukhusskjorta med Landstingets märke på bröstet, fråntagen sin värdighet i ett plagg som inte passar någon och utan smycken, smink eller skor.

I ett kalt omklädningsrum finns några slarvigt instoppade magasin på väggen i ett sorts tidningsställ av metall.

Jag kollar in den översta: en Damernas Värld från 2011.

Tidningen under är en Sköna Hem från 2013 och i fönstret ligger Tidningen Vi med rubriken ”2012 – Människorna som gjorde’t – på gott och ont”.

Här, i livets väntsal, har människorna knappast gjort något alls.

På gott och ont.

I Neurocentrums omklädningsrum på KS står tiden stilla. Varför bry sig? Bättre bläddra bakåt – för vem vet om du har någon framtid? Och 2011 var ju trots allt en hyfsad årgång. Det var pre-tumören. Året jag reste mig från skilsmässan och började leva, utan en tanke på att jag hade en tickande bomb i mitt huvud som för varje månad i smyg växte sig starkare och större.

Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte tog med mig en ToppHälsa och placerade ut. Jag skulle ha tagit med två, tre och jag skulle ha lagt dem över både 2011, 2012 och 2013.

Nr 2 2016 – med mig på omslaget! – kom ut i butik i veckan och hade varit rätt åt cancerspöket vars ande svävar i den sterila miljön. Ha! Lite visioner, jävlaranamma och pepptalk hade suttit som en smäck här.

Men istället får jag en slang i armvecket, och en lång stund i den maskin som bullrar, tjuter och skriker medan jag ensam ligger fastspänd i mitten. Jag får kontrast insprutad i hjärnan och jag koncentrerar mig på att försöka höra mina egna tankar genom oljudet, ögonproppar och två stora hörselskydd. Jag distraherar mig själv genom att tänka på allt annat förutom det faktum att en jättekamera fotograferar min hjärna och det odjur som vilar därinne men innan jag somnar (!) kommer frågorna ändå .

Hukar den av rädsla?

Har den krympt?

Eller har den lurat mig och växt sig elakare i skuggan av ett skratt?

Den 26 januari får jag besked.

IMG_9063

Livet känns lite grått just här.

FullSizeRender-3 kopia

Me, Myself and I.

IMG_9069

In i dimman.