Annons

ont i huvudet

En kobraorm har ingen chans mot cancern

Boaormen låg bara några meter framför mig.

Kobraormen låg bara några meter framför mig.

Den thailändska värmen är som en het vägg framför mig och enda chansen att få svalka är att pressa kroppen framåt så att vinden kyler ner den. Jag sitter på en racercykel på en liten landsväg och långt där framme ser jag skugga i form av en vacker allé.

Jag trampar mig fram till en gummiplantage där träden på båda sidorna av vägen formar ett skydd mot solen, och jag njuter av den välkomnande skuggan och ljudet av cykelns växlar som låter lite svagt när jag trycker in ett lättare motstånd.

Kroppen blir starkare för varje dag.

Varje tramptag letar sig in i min hjärna och peppar den så att jag hör orden som ett mantra i skallen: ”Lite till orkar du, lite till orkar du, lite till…”

Jag behöver höra det. Behöver känna att kroppen svarar och att psyket får positiv feedback.

Trots allt som hänt, att min hjärntumör är mirakulöst borta, finns skräcken fortfarande kvar i cellerna. Varje gång något oväntat händer: jag får ont i huvudet eller känner mig lite yr eller vad som helst som inte är som vanligt – så reagerar psyket med panik.

Tankarna kommer hur mycket jag än försöker pressa dem tillbaka.

”Något är fel!” skriker hjärnan och sänder ångestsignaler ut till kroppen som svarar med en stigande puls, en oroskänsla i magen och en flackande blick. Mitt förnuft står där som en slags trafikpolis i hjärnan och försöker få alla signaler att liksom rätta sig i ledet, men nervcellerna är så hispiga att det nästan är omöjligt att göra sig hörd.

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det är där träningen kommer in.

Cykelturer som den jag kört den senaste veckan i Thailand. (Det blev 24 mil totalt).

När kroppen pressar sig får hjärnan svårt att tänka på annat än att bara förmå benen att röra på sig, och helt plötsligt finns det utrymme i knoppen för andra tankar än det värsta som kan hända. Att en ny tumör kommer där den andra just har försvunnit.

Hjärnan kan inte ta in det under skuggan av gummiträd.

Istället registrerar den lekande barn, en hund som ligger vid vägkanten och dåsar, ett hål i vägen som jag måste se upp för – en kobraorm (!) som ringlar sig precis där jag cyklar och som får mig att tvärbromsa.

Jag hinner tänka att det är konstigt att jag inte är rädd för den långa ormen, innan den slingrar i väg och blir helt osynlig under de långa palmbladen som ligger vid vägrenen. Sedan förstår jag.

Det är tumören som spökar.

Rädslan för sånt som jag var rädd för innan; ormar, spindlar, mörker och getingar har krympt och blivit till en obehaglig känsla mera än något jag skriker högt för.

Har man en gång drabbats av cancer är ett getingstick inte hela världen.

Inte heller en ringlande kobra på tre meters avstånd.

Hjärnan vet att sortera, och med vetskapen att den blir klartänkt när jag tränar kroppen fortsätter jag förbi buskaget utan rädsla.

En tanke fladdrar till.

Så här vill jag alltid känna mig: orädd och stark.

Och helt, helt tumörfri.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Annons

Är det kört nu? Har tumören vaknat?

hjärntumörblogg

Att leva med cancer är som att ha oron i bakhasorna.

Hur jag än försöker kan jag inte skaka av mig den helt.

Jag reser, jobbar och tränar, försöker att leva livet fullt ut, går kringelikrokar i tillvaron, skrattar högt och ofta – men den släpper inte mig ur sikte.

Ibland tror jag att jag lyckats smita undan för alltid.

Som i helgen när jag och kroppen tillsammans kände något slags lyft, det spratt liksom till i benen och jag njöt av en lååång powerwalk med inslag av power-dips efter vägen.

hjärntumörblogg

Det var en vackert komponerad vinterdag trots att snön inte syntes i Stockholm och när jag såg mig omkring såg jag bara min egen skugga.

Ha! Jag hade lyckats springa ifrån den jäkeln!

Men det var tyvärr bara tillfälligt.

I går kom oron sakta hasande igen. Med ett snett leende och med en långsam, nästan nonchalant gångstil, dök den upp tillsammans med en huvudvärk som den släppte loss och som nu bosatt sig i min skalle.

Huvudvärk i drygt ett dygn kanske inte är något att bekymra sig om för andra, men för mig som aldrig lidit av huvudvärk tidigare är känslan ny.

Varför spränger det i huvudet?

Varför känner jag mig yr?

Oron späds på i takt med att värken fortsätter.

Har tumören växt? Är det kört nu? Har tumören vaknat??

Överdramatiserat jag vet, men tankarna går inte att styra.

Jag känner min kropp så väl efter de här senaste canceråren, jag tror mig veta allt om hur den reagerar och varför och jag analyserar varenda känsla eller tecken i den som känns annorlunda.

Som nu.

Vem vet, jag kanske bara drabbats av en begynnande förkylning? Kanske har jag jobbat för mycket och bara behöver vila?

Men så tänker inte min hjärna när smärtan ligger som ett tung täcke över huvudet.

Den slår på stora trumman, trycker på varenda varningssignal så att mitt förnuft knappt får en chans att komma till tals.

”Red alert, tumören har vaknat” larmar hjärnan medan förnuftet manar till sans:

”Herregud, det är lite huvudvärk – man dör inte av huvudvärk.”

”Det är något som inte är som det ska!” skriker hjärnan.

”DET ÄR HUVUDVÄRK! ALLA HAR DET IBLAND!” vrålar förnuftet och jag känner mig helt schizofren.

Jämmer och elände – eller bara en förkylning?

Plötsligt, ja, jag känner det tydligt nu!

Värk i örat?

Japp! Värk i örat!

Hjärntrumman stannar plötsligt och jag känner axlarna sjunka ner till normalläge.

Man får inte ont i örat av en tumörtillväxt väl?

Förkylning däremot?

Vi bestämmer så.

hjärntumörblogg

Annons
Annons