Annons

Playitas

Berget var min kamp mot cancern

På toppen!

På toppen!

Det tog fyra år – sedan stod jag där.

Högst upp, med en svindlande utsikt och med en känsla i magen som både var pirrande och skräckfylld.

Vi kramade om varandra, och jag sträckte gångstavarna i luften medan jag njöt av stunden.

Om man jämför med andra berg är bergskammen utanför Playitas Resort på Fuerteventura inte speciellt hög och vandringen dit upp kanske inte särskilt svår – men för mig har det ändå varit ett mål.

När jag åkte på vår första träningsresa till Playitas 2013 gick jag på cellgifter och när den övriga gruppen traskade uppför berget tvingades jag vända långt innan vi ens gått hälften.

Kroppen orkade inte, pulsen slog för hårt och jag blev rädd för både höjden och min dåliga balans.

Däckad av cellgifter

Att de se andra fortsätta medan jag vände neråt igen gjorde ondare än jag kunde föreställa mig.

För de andra i gruppen var det en vanlig dag, ett vanligt litet berg, ett berg av den där sorten som man väl kan bestiga när som helst – men för mig var betydelsen en helt annan.

Mitt berg var min kamp mot cancern.

Min vandring var vägen mot seger.

Och jag förlorade.

Däckad av cellgifter. Däckad av en sjukdom.

Och mitt eget så ofta starka psyke – däckad av förlusten mot mig själv.

Att hela kroppen var sliten efter åtta månader av cellgifter spelade ingen roll.

Att jag fick vända betydde att tumören vann. Och det smärtade.

Jag klarade det inte året efter heller.

Då värkte varenda del av skelettet och det var inte tal om att utsätta sig för någon typ av strapatser.

I fjol gjorde jag inte ens ett försök.

Konditionen fanns inte där, och om jag ska vara riktigt ärlig var jag också rädd för att jag skulle tvingas avbryta ännu en gång. Jag ville inte utsätta mig för ett nytt misslyckande. Inte vända om medan alla andra fortsatte.

Jag är en tävlingsmänniska, och att vara den enda som inte klarar av en uppgift känns så himla jobbigt.

Jag blev rädd för att misslyckas. Helt emot mina principer.

”Börja där du står”, mitt motto, var som bortblåst.

Jag gav upp – så olikt mig!

Istället för att fortsätta kämpa så gav jag upp. Bara sådär. Så otroligt olikt mig!

Att acceptera en förlust utan att ens försöka… Jag har haft en gnagande tanke i huvudet ända sedan förra året, och när jag nu var på plats igen bestämde jag mig för att tysta den där tanken och försöka komma upp igen.

Jag och Anna.

Jag och Anna.

Tillsammans med min vän Anna från Hudiksvall, en tjej jag en gång i tiden tränade i handboll, gick jag med bestämda steg till foten av berget och sedan började vi färden uppåt.

Min adept blev min tränare och jag följde i hennes fotspår.

Precis som hon under många många år har gått i mina.

Nu var det hon som ledde mig, sakta, sakta högre upp, och det kändes både tryggt och rätt. Att vi skulle göra det här tillsammans.

Jag fick stanna en gång för att pusta ut, men ju längre tiden gick desto högre sjöng glädjen i bröstet. Till och med höjdrädslan besegrades av viljan att få stå högst upp, att få gå över bergskammen och beskåda det oerhört vackra vykortet som låg därnere.

Och till slut var vi framme vid korset, målet, och känslan var fantastisk.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Det var kanske ”Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för människan” för att göra om Neil Armstrongs berömda ord när han satte sin fot på månen. Berget var ju inte stort, men för mig betydde det väldigt mycket.

Jag besegrade rädslan att misslyckas

Att nå ett mål, att känna att man orkar, att tvinga sig själv till en utmaning som man är rädd för att inte klara av med – betyder mycket för psyket.

Jag är så glad att jag vågade ta det steget. Den lilla triumfen vet jag att jag kommer att ha nytta av när jag står inför nästa utmaning.

Att besegra sig själv, hur litet eller stort steget än må vara, sätter spår i personen som är jag. Bra spår. Raka, fina, breda spår som man kan åka långt på utan att vingla eller åka fel.

Tack Anna för att du var med mig och för att du gladdes med mig.

Nästa år gör vi om det igen!

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Annons

Mitt OS-guld hänger runt hjärtat

IMG_7803-440x440

Det var bara en enda backe kvar när smärtan kom. Benen stumnade och jag kunde känna väggen torna upp sig framför mig. Andhämtningen blev mer och mer ansträngd och för varje tramptag tappade jag fart istället för att kunna öka. Skit också! Tankarna flög genom skallen.

Inte stanna. Måste upp. Några tramptag till. Heja mig för fan!

Benen skrek av mjölksyra och precis när jag kände att det var kört kom den där fantastiska handen i ryggslutet och hjälpte mig över krönet.

Maken, som redan hade 16 andra cyklister att hålla koll på, hade sett min kamp mot kroppen och precis innan jag gick över gränsen, precis innan mjölksyreväggen knockade mig som en cyklingens Jörgen Brink fick jag Christers hjälp och kunde tillsammans med de andra rulla nedför backen i motvinden.

Hjärtat jublade och jag lämnade tillbaka hyrcykeln med ett leende på läpparna trots att benen knappt bar mig.

IMG_7804-440x440

Känslan att kunna pressa sig så.

Glädjen som blandas med smärta i benen, att kroppen gör ont av träning och inte av cellgifter. Att kunna träna sig så trött igen efter år av skelettsmärtor och låga blodvärden känns som världens vinst.

Jag befinner mig med ToppHälsa på Playitas, Fuerteventura, och på måndag kommer Sveriges OS-trupp till Rio 2016 hit och tränar.

Jag kör redan med några av Sveriges bästa genom tiderna: världsrekordhållaren i simning Emma Igelström, handbollslegenden Ampan Carlsson och kanotistmästaren Susanne Gunnarsson som till och med har med sitt OS-guld från Atlanta 1996.

De har redan vunnit allt (nästan) som går att vinna i idrottssammanhang, och trots att jag inte har en chans att hänga med i deras tempo är jag precis lika glad som de.

Varje dag jag får leva är en vinst. För varje dag jag blir starkare är jag en vinnare.

Jag har inget OS-guld att hänga om halsen – men jag känner jublet i hela kroppen. Mitt guld hänger om hjärtat.

Och det känns underbart.

IMG_7768-440x440

IMG_7634-440x440

IMG_7786-440x440

IMG_7737-440x440

IMG_7738-440x440

 

Annons

Vad gjorde jag för fel?

Sonen slänger igen dörren och det känns som att hela hotellägenheten skakar.

Barnaskrik, gråt och sedan pang! Dörren fick ta hela smällen.

Själv sitter jag kvar i stolen, helt urlakad på energi i kroppen efter att i två dagar har fajtats med en son på tio år som inte vill läxa sina läxor trots att vi kom överens om att det var därför som han kunde få följa med mamma utomlands trots avsaknad av lov.

Hur kunde det gå så fort?

Jag var ju mamman som var bäst i världen? Supermamman som klarade allt? Som snorklade med valhajar, körde golfbil (många pluspoäng där) och som till och med hämtade sonen i helikopter en gång när jag hade tur att få lift av en helikopterförare och som gjorde mig till mammornas mamma på skolgården i ett helt år.

Nu är jag istället mamman som inte fattar nånting.

Det var åtminstone det jag uppfattade innan dörren slängdes igen av en ilsken tioårig pojke som skrek det med en gråtkula i halsen och som fick hans röst att låta grötig.

Jag befinner mig på Kanarieöarna med ToppHälsa, min tidning, och känslorna har legat på ytan ända sedan vi kom.

För ett år sedan ganska exakt, dog min stora, fantastiska far på en av öarna här.

Jag tyckte det kändes skönt att på något sätt vara så nära under ettårsdagen, även om jag inte är på samma ö där det ofattbara hände, och jag lät kroppen jobba sig svettig med ett stavpass i det ökenliknande landskapet medan jag lät tankarna på pappa ostört virvla genom kroppen.

Ett år har gått och så mycket har hänt, pappa. Om du bara visste.

Jag kämpar fortfarande för livet, jag kämpar för rättvisa och för barnen och jag skulle ha behövt dina klockrena råd.

Jag låter tårarna rinna nedför kinderna i min fortfarande så oerhört stora sorg efter dig, och passar samtidigt på att gråta över bråket med sonen.

Pippi Långstrump-filmen där Pippi, Tommy och Annika rymmer hemifrån kommer upp i mina tankar och jag känner mig som Annikas mamma när hon säger till Pippi att: ”Du vet inte hur det känns när man har bråkat med sina barn”.

Nej, jag visste inte hur det kändes förrän nu när jag går till sängs med ett barn som vill kramas och vill att jag ska läsa högt för honom och sedan vaknar med en tonåring som bara vill sova fram till lunch och som skriker att jag inte fattar någonting.

Jag ser Annikas mamma framför mig när hon tittar på Pippi i filmen och säger: ”Vad gjorde jag för fel? Jag ville ju bara att de skulle rensa jordgubbslandet?” och jag sitter själv med gråten fortfarande i halsen och tänker samma sak.

”Men jag ville ju bara att han skulle göra engelska läxan?”

Annons

Åtta månader och en olyckssyster

ToppHälsa Playitas

Åtta månader…

… and still counting…

I åtta månader har jag gått på cellgifter, och när jag nu kommit hem efter en vecka på Playitas med ToppHälsa väntar jag bara på att telefonen ska ringa för nästa dos.

Jag känner mig stark och pigg igen.

De sista dagarna på Kanarieöarna kände jag hur krafterna kom tillbaka. Glädjen över att orka gå 4,5 kilometer varje morgon, om än långt ifrån den högsta växeln, gav energi i hela kroppen och när jag pallade en cykeltur på närmare tre mil tog hjärtat ett skutt.

I mars trodde jag i min enfald att jag skulle kunna bibehålla min kondition under hela cellgiftsbehandlingen om jag bara gav järnet, men i dag vet jag att det bara handlar om att orka vara sjuk.

Den träning jag mäktar med tar mig ur sängen på morgnarna.

De mil jag avverkar gör att jag orkar vara positiv och glad – men de kan inte bygga upp min kropp.

Bara cellgifterna kan hjälpa mig och då måste de först bryta ner mig, däcka mig med smärta och kriga sönder de onda cellerna innan de kan låta de goda göra mig hel igen.

Ann-Britt Ryd Pettersson

Ann-Britt Ryd Pettersson vet vad jag pratar om.

Efter Sportpanelen i morse träffade jag henne, den första kvinnan på TV-sporten – och min olyckssyster.

För ett år sedan drabbades hon av cancer i tunntarmen, behandlades men drabbades igen av sjukdomen i augusti.

Det blev ett varmt möte i TV-huset.

Så många gånger som hon har varit programledare för mig i Sportpanelen – och nu slåss vi mot samma djävul.

I morgon har jag Karolinska Sjukhuset i luren igen.

Sjätte behandlingen eller inte?

Jag är redo.

ToppHälsa Playitas

Självbehandling på hög nivå

En inställd cellgiftsbehandling är också en cellgiftsbehandling.

För att nu travestera Ulf Lundell.

Jag fick som väntat inte gå på den sjätte behandlingen i måndags. När KS väl ringde fick jag beskedet att värdena visserligen vänt uppåt (som jag hade på känn), men inte tillräckligt för att kroppen ska orka få på käften igen.

Cellgifterna får ligga kvar i resväskan och istället självbehandlar jag mig här på Playitas.

Jag tankar god energi.

Positivism.

Kvinnokraft och skratt.

Kärlek.

Jag låter varenda por i kroppen få ta del av det energifyllda flöde som de människor som jag omger mig med utstrålar, och jag känner hur sinnet stärks. Och medan jag fyller hjärnan med mental styrka håller sambon koll på de fysiska värdena med återhämtning och tiden mellan varje pulsslag, den så kallade R-R-intervallen. Det går till så att han varje morgon knäpper på mig ett pulsband som han sedan, efter bara några minuter, läser av och utefter det får jag veta hur jag mår. (Han gör exakt samma sak med Vasaloppsgiganten Daniel Tynell för att toppa hans form så jag känner mig i bra sällskap.)

I måndags var mina värden skit (fortfarande långt under den nedre gränsen som krävs för att få återuppta behandlingen) men i morse hade vilopulsen gått ner till 54 slag i minuter, det är tio slag mindre än natten innan, en avsevärd förbättring.

Alltså har jag så smått börjat röra på mig igen.

I går blev det en tur med Lovisa Sandström, också känd som Lofsan, som är en av våra ToppHälsa-instruktörer på den här veckan på Playitas. Lofsan driver Sveriges största blogg inriktad mot träning och familjeliv och skrev så här om vår tur:

http://www.lofsan.se/morgonpromenad-om-livet

ToppHälsa träningsresor

Och i dag besteg jag berget i sakta mak i sällskap med flera av våra underbara läsare.

Det var tunga ben, jag var klart sist uppe på toppen – men jag gjorde det!

Och när jag stod där uppe på berget, med havet, klipporna och den härliga anläggningen långt nedanför mig, kändes det som om den där inställda cellgiftsbehandlingen ändå fick in en riktig knockout på skittumören.

I natt ska jag inte gråta i sömnen.

I natt ska jag somna med vetskapen om att jag är på gång igen.

ToppHälsa Playitas

 

Tårar av lättnad i natten

ToppHälsa Playitas

Dimmorna skingras. Jag känner redan när jag slår upp ögonen på morgonen att värdena har vänt.

Skelettsmärtorna har fått ge sig och visserligen har inte KS ringt och sagt det till mig än men jag vet att det är så.

Livet återvände till sist.

Själen känns fortfarande skör (tårarna kommer efteråt utan att de går att stoppa) men jag ser ljuset.

I natt vaknade jag av att kinderna var våta.

Trots en fantastisk dag på Playitas (ja, jag bestämde mig för att åka i sista stund) med våra underbara ToppHälsa-läsare sitter minnet av smärtan kvar i kroppen.

Det är kanske därför jag gråter i sömnen?

I två timmar låg jag vaken i natt och funderade på varför mina tårar sakta sakta smekte mina kinder.

Var jag ledsen? Nej.

Rädd? Nja.

Jag är alltid lite, lite rädd.

Rädd för att inte få finnas till för mina barn. För min sambo. Min familj och mina vänner.

Kanske var jag lättad?

Lättad för att jag kunde vända i sängen mig utan att kroppen skrek av smärta, tacksam för att jag orkade hålla tempot uppe en hel dag med att få vår första träningsresa på Playitas på plats med allt vad det innebar av välkomnande av våra läsare, ledarmöte och en sista planering av schemat.

I dag vilar jag igen.

Jag har lovat kroppen att den ska få ta tid på sig, och när de andra ledarna och gästerna stack ut på morgonens första löp- och stavgångsrunda stannade jag kvar på anläggningen och njöt av att se yoga-Lena väcka sin grupp med ett kroppsflow som inspirerade.

Gomorron Livet.

Nu kör vi.

ToppHälsa Playitas

ToppHälsa Playitas

I dag är det jag och Serena Williams

Har mått illa hela morgonen, och tröstar mig med att leta nya sätt att må bra.

Alldeles nyss hittade jag en studie om hur olika yogaställningar botar olika åkommor (nåt för tidningen), och så läser jag om senaste ToppHälsa där vi publicerat ett reportage från vår NY-resa (ute i några dagar till med snygga Annika Sjöö på omslaget, missa inte!) och planerar för höstens resor till Portugal och Playitas.

Serena Williams

Men ska jag vara ärlig är jag i dag mest nöjd med att ha hittat ett sammanband mellan mig och världens bästa tennistjej, Serena Williams.

Serena var i Sverige nyligen och vann tennisturneringen i Båstad och väl där passade hon förstås på att gå till samma nageltjej som jag! (Frida Selkirk på Fridas i Stockholm.)

Serena valde laxrosa, men jag körde på höstfärgen lätt metallicgrön.

Pamela Andersson

Vilken färg är snyggast? Min eller Serenas?

Naglar på Fridas

Serena Williams

(Jämför inte diamanterna på ringarna, där har Serena redan vunnit med 6-0 i två raka set…)

Här nedan till höger är nagel-Frida själv förresten.

Till vänster kollegan Izabelle Thoren.

Nu ska jag leta vidare efter topphälsa-må-bra-saker.

Tjing!

Naglar på Fridas