Portugal

Ett budskap med en doft av ångest



ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

Efter veckor av sol och träning, av underbar gemenskap på två olika träningsresor, ligger kallelsen i min hand igen och blodet fryser till is.

Magnetröntgen av hjärnan i morgon.

Tänk att det fortfarande känns i hela kroppen! Ett vitt papper, kort och koncist, inget personligt bara svart text på vit bakgrund och med ett budskap som doftar ångest.

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här...

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här…

Jag har sakta med säkert försökt bygga upp kroppen under de här veckorna och månaderna efter beskedet att tumören mirakulöst gett sig.

Samtidigt vet jag ju att läkarna har sagt att risken finns att en ny kommer tillbaka.

Det är inget jag tänker på dagligen när jag utan att stressa långsamt tränar upp mig igen. Tränar upp ett försvar, en ringmur mot mitt innersta, en vattengrav av svett där ingen tumör kan tränga in.

Men det finns ju den trojanska hästen. Ni minns den från historielektionerna, va? Om den gigantiska ihåliga hästen som grekerna gömde sig i och på så sätt kunde besegra Troja?

Och då kommer tankarna.

Visst pratar jag väl lite sämre än i vintras? Visst känner jag mig lite snurrig? Vingligare? Tröttare?

Jag har varit Troja i flera år nu – har tumören hittat ett sätt att besegra mig? Har den skickat fram en ny, starkare kusin som med list tagit sig in i min hjärna?

Det är som vanligt: jag lyckas hålla oron tillbaka under vardagen men i dag, dagen innan, och förmodligen mera i morgon, kommer tankarna på vad som kan hända.

Känslan kommer kanske aldrig att gå över. Det spelar ingen roll hur tumörfri jag är när kuvertet från Karolinska landar i brevlådan.

När de svarta bokstäverna flimrar framför ögonen och man återigen ska ställas inför Ödets domare.

Jag försöker acceptera, och förändra tankarna.

Vilken tur att de kollar mig – att läkarna är villiga att syna mitt huvud så att jag kan få en bra sommar utan orostankar och mardrömmar! Vilken sjukvård jag har förmånen att ta del av!

I morgon ska jag därför klä på mig den stora sjukhusskjortan och återigen, för en ynka timme, känna mig liten, rädd och sjuk – för att sedan gå därifrån som Pippi Långstrump igen.

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Och på fredag är det dags för en ny träningsdos en masse. Träningsresan på Kreta väntar och medan jag väntar på att läkarjuryn definitivt avkunnar sin dom under första veckan i juni så bygger jag ringmuren så ointaglig jag kan.

Med cykling, styrketräning – och skratt.

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Hudiktjejer är vi allihopa!

Hudiktjejer är vi allihopa!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

Vårstädning av kropp och själ!



Boxningspass med extra allt!

Boxningspass med extra allt!

Tillbaka på träningsresa – och i en miljö jag älskar. Första gången jag reste till Portugal var när jag precis hade tillträtt som chefredaktör på ToppHälsa. Redan efter någon månad var det dags för min första träningsresa. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle kunna förvänta mig, men allt var så oerhört mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag åkte hit som en novis och kom tillbaka som en väckelsepräst som gick omkring och predikade träningens lov.

Det är fem år sedan – och jag njuter fortfarande lika mycket av de här träningsveckorna. Portugal bjuder dessutom på sitt vackraste jag.

Knallblå himmel, vit sand, 170 glada och sprudlande gäster, häftiga träningspass och en värme som är underbar att träna i.

Jag vårstädar sinnet

Att få inleda våren på det här sättet, att träna flera pass om dagen, få lite solbränna och skratta och skämta tillsammans med likasinnade är världens bästa kickstart för kroppen och psyket.

Jag brukar tänka att jag liksom vårstädar sinnet.

Ut med stress och vardagsknog – och in med träningsglädje och egentid. Sinnet ska vara rent i varje hörn, det där vintermörka dammtussarna av trötthet som ligger och skräpar i en undanskymd del av hjärnan ska bytas ut mot skinande öppna ytor som bara väntar på att få skriva ett nytt minnesblad.

I år förberedde jag mig extra noga och vårstädade kroppen också.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Dermosil är ett finskt märke som som sponsrar våra träningsresor med fantastiskt prisvärda skönhetsprodukter, och innan jag drog iväg till Monto Gordo gick jag loss på några av deras storsäljare. Jag skrubbade huden med deras milda body scrub, fötterna förbereddes med exfoliating socks innan de smörjdes in med ett fotserum och så gav jag håret en dos kärlek med en hårmask med arganolja.

Voila!

Min lermask skrämde maken

Dessutom: en lermask som pricken över i:t.

(Det sista var riktigt kul eftersom maken inte hade nån aning om vad jag gjorde och blev så rädd att han hoppade rakt upp i soffan när jag kom smygande med masken i ansiktet, hahaha).

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Nåväl. Nu är jag här, fräsch och redo för att bli både lite lätt solbränd och dessutom starkare och piggare.

På programmet i går stod både stavgång, core och boxning – och i morse vaknade jag med en rejäl träningsvärk och med en skön känsla i kroppen. Jag älskar känslan när musklerna växer, så känns träningsvärk för mig.

I dag blir det dans med Tobias Wallin (känd från Let’s Dance) och lite soma move.

Jag vårstädar vidare!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?

Allt är upp och ner i kroppen!



ToppHälsa träningsresor

Under mina ett och ett halvt år på cellgifter, när kroppen stundtals kändes helt dränerad på energi och ork och läkarna sa att jag var mycket infektionskänslig – då klarade jag mig från det mesta och drabbades inte av förkylningar eller infektioner. Men nu! Noll cellgifter, mucho sjukdomar!!

Först var det en månad i februari och mars där influensan däckade mig totalt, och nu är det halsen.

Jag kom precis hem från vår träningsresa i Portugal (de andra är kvar, jag måste hem och göra tidning också) där jag så smått orkade börja träna igen igen – och vips började det klia i halsen.

Jag hann inte mer än att sätta min fot i lägenheten efter att ha varit på resande fot i tolv timmar så var det kört.

Skit, skit, skit.

Jag som kände att jag kroppen svarade lite, lite igen!

ToppHälsa träningsresor

ToppHälsa träningsresor

Så nu dricker jag pressade apelsiner, ingefära och kiwi och hoppas kunna bota mig snabbt – för snart bär det ju i väg igen! Jag ska försöka att cykla några mil de sista sträckorna med gänget som kör kust till kust över USA (dvs maken Christer Skog, komikern Måns Möller, cyklisten och gymägaren Björn Gebenius och fd skidåkaren Håkan Löfström)  för att samla in pengar till barn med speciella behov. Projektet heter c2c4autism och ni hittar allt om det på nätet.

Men hur mycket orkar jag cykla när kroppen bara däckar hela tiden?

Alla värden är fortfarande låga och dåliga, och på måndag ska jag till en läkare för att kolla hjärtat och annat smått och gott i kroppen bara för att kunna utesluta det enda eller andra, men med halsont vet jag ju att inget fungerar!

Suck.

Tur då att jag har er.

För den här buketten som jag står och i, och den här fina chokladen från NK, kom i dag med ett blombud till jobbet! Jag hade precis kommit in, när budet kom och när jag läste på det fina kortet var blommorna och chokladen från en Anna ”som läser din blogg”.

Åh, Anna! Om du bara visste vad glad jag blev!! Min arbetskamrat och vän Agneta som också satt med mig i mitt arbetsrum när budet kom började gråta för att hon blev så rörd över din gest och jag kämpade mot tårarna jag med.

Så oerhört lycklig jag är som har en läsare som du! Tack tack tack!

Pamela Andersson

Vill också bjuda på ett äventyr som beskrivs på c2c4autism. Varsågod, håll tillgodo med ett äventyr som inkluderar, hjältar, ormar, taggtråd och svedda rumpor:

c2c4autism

”Våra hjältar kämpar vidare, trots otaliga punkteringar och svåra köttsår. I går körde de från Deming i New Mexico, en västernstad där gubbar i cowboyhatt satt med laddade revolvrar och åt frukost med teamet…
Det blev en lätt men ändå tung etapp. Lätt på grund av att det inte var så branta backar – tung på grund av sex punkteringar! Men till och med Måns och Christer börjar få snits på att laga punka nu, fast det går inte lika snabbt som när Håkan och Björn gör det!

Etappen var på nio mil och inleddes med en lååång uppförsbacke i början men det gick bra och det är mera vegetation på prärien än tidigare. När teamet kom upp på platten såg de bergen långt borta som de ska passera i övermorgon. Otroligt speciellt och vackert landskap.

Men även i paradiset finns det problem. Måns har allvarliga problem med sin rumpa. Köttsår som varar och Christer får agera läkare så man kan förstå att det inte är så kul för någon av dem!
Fast Måns är faktiskt dagens hjälte – han cyklade hela etappen stående!!! På grund av såren kunde han inte sitta ner en enda gång. Trots det snittade de 28 km/h och Måns och Björn åkte i 71 km/h nerför sista backen! Annars är det mycket orm på vägarna och i morse så låg en påkörd coyote på vägen som de fick väja för. Dessutom var en väg avstängd i dag så de fick bära cyklarna över taggtrådsstängsel!

Nu tar de en vilodag i dag pga av att de måste läka såren i rumpan och lösa problemen med punkteringar, serva cyklarna etc. Dessutom är det tornado-varningar och teamet är kloka nog att låta de passera över västra delarna av Texas innan de vågar gå in där. Christer håller kontakt med meteorologer i Sverige för att de ska vara säkra. Han är med andra ord inte bara tränare och cyklist, han är sjuksköterska och vädergud också! Men alla har sina roller i teamet.

En annan anledning till dagens vila är att de har den jobbigaste etappen framför sig. Det börjar med en stigning på 500 höjd meter, sedan över en speciell öken som har vit sand. Efter öknen börjar en stigning från 1200 meter över havet upp till 2700 meter över havet. Sträckan blir då 13 mil där ca 5 mil är uppför.
– Blir otroligt spännande att se hur våra kroppar fungerar på den höjden. Stämningen är i alla fall bra i teamet fast jag längtar sjukt mycket efter min fru och barn och jag tror de andra längtar efter de sina, säger Christer som gör mätningar varje dag, och har koll på återhämtning och hjärtfrekvens i förhållande till watt.
– Det visar att vi blir starkare för varje dag. Jag har tappat 5 kilo i vikt och har 15 slag lägre på 120 watt än jag hade när vi startade turen. Vi mäter watt i pedalerna med Garmin vector och det blir grymt intressant att summera alla data när vi är klara.

Heja heja!”

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

Positiv energi besegrar hjärnspöken



Spöket har försvunnit.

Energin i Portugal har tagit över platsen på axeln, den sprider sig i hela min kropp och jag är glad och tacksam för all kärlek jag möter på den här träningsresan.

Jag vet att jag brukar tjata om hur fantastiskt vi har det på ToppHälsas resor, men jag lovar er att jag inte överdriver det minsta.

Jamen titta bara, inte kan man väl ha spökfeeling med de här tjejerna?

ToppHälsa träningsresa

Eller med de här läsarna?

Dessutom har jag så smått börjat få hoppet om en smärtfri tillvaro tillbaka. I två dagar har jag mött solen på uppgång när jag gått med drygt hundratals andra utmed stranden halv åtta på morgo

I samma säte som spöket



Från bokmässan till träningsläger i Portugal – shit, vilka kontraster jag har i mitt liv!

Vill börja med att tacka alla er som kom och lyssnade på mig under mina framträdande i Göteborg, jag och min bok har fått ett helt fantastiskt mottagande och jag är fortfarande helt omtumlad av alla som kommit fram och pratat, tackat eller bara gråtit.

Att min första bok kunde framkalla så många olika känslor hade jag aldrig kunnat tro! Jag är ödmjukt tacksam, ska ni veta.

Samtidigt åkte jag från Göteborg med blandade känslor.

Att prata om livet, om döden, om cancern, rör också om i mitt sinne och glädjen över mottagande blandades med en slags sorg över att den här resan med tumören inte är över.

Den är långt ifrån över.

I oktober kommer jag att kallas in på en ny magnetröntgen av hjärnan och det där cancerspöket som jag för det mesta lyckas förtränga satte sig i samma säte som mig på vägen hem till Stockholm igen.

Får jag leva? Och isåfall hur länge?, viskade spöket och gungade fram och tillbaka på min axel.

Klarade jag det här? Hur många bakslag tål kroppen, fortsatte spöket med ett oroväckande grin.

Under en av intervjuerna, under Books and Dreams-poddandet med Carina Nunstedt kom det till och med en tår när vi pratade, och det var faktiskt länge sedan.

Bröllopet och ruset kring att få bära en ring från den man jag älskar har lyckats förtränga skräcken, men under Bokmässans sista själva minuter och under hemresan kom den tillbaka.

Nu när jag sitter här i Portugal på ToppHälsas träningsresa, i skuggan av en 25-gradig sol, försöker jag ladda krigarbatteriet fullt.

Skelettsmärtorna gäckar fortfarande kroppen, morfinet behövs varje dag för att jag skulle orka ur sängen, men sakta sakta som små myrsteg i en barnlek, blir jag starkare och starkare.

Senare i dag ska Christer testa mitt syreupptagningsvärde och får jag ett okej blir det omstart på träningen i morgon. Jag får börja från noll igen, noll kondition, noll styrka, noll syreupptagsförmåga, men nu vet jag ju att det går att bygga en superkvinna av en svag skrutt.

”Ge aldrig upp” står på ett armband av silver som jag har runt handleden, det är en gåva från smyckesdesignern Amanda Egilson och jag tänker att det är precis så.

Ge aldrig upp.

Startskottet har gått igen.

Kunskapskanalen

Direktsändning i Kunskapskanalen med Lars H Gustafsson.

Bokmässan 2014

Det härligaste med Bokmässan är alla människor man träffar!

Bokmässan 2014

Författargänget! Jag, Pernilla Alm, Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg och Susanne Boll.

Bokmässan 2014

Vi hängde på bokhyllorna tillsammans också! ;-)

Bokmässan 2014

Att få signera sin egen bok till Björn Ranelid… Större blir det inte!

Bokmässan 2014

Tack Aftonbladet!

Anna Brolin

Med fantastiskt proffsiga Anna Brolin!

Bokmässan 2014

Med Tre Kronors damförbundskapten Leif Boork och Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström.

träningsresor

Och i dag är jag alltså i Portugal med bland andra min vän Agneta Sjödin.

Snart ska jag spänna musklerna igen



Pamela Andersson

Min krönika från dagens Hudiksvalls Tidning:

”Från min balkong ser jag den långa stranden. Det blåser ute och regnmolnen svävar hotfullt nära men ser ut att ge sig av utan att släppa ner sitt innehåll. Jag hör skratt och ser ett 40-tal personer med stavar som närmar sig hotellet.

De har gått morgonrundan på stranden och snart är det dags för frukost här på ToppHälsas träningsläger i Monte Gordo, Portugal. Jag skulle också ha varit med, och det svider lite i hjärtat att jag tvingades avstå, men kroppen svek mig i morse.

Att leva med cancer och cellgifter (jag är ju inne på min femte cellgiftsbehandling i rad nu) är som att leva med en lynnig partner; man vet aldrig vad man kan vakna upp till.

Ena morgonen slår man upp ögonen med en känsla av att allt är möjligt.

Dagen efter svider kroppen redan i sömnen, och skinnet känns så skört att man tror att det ska gå sönder.

Och det roliga (eller hur man nu ska kalla det) är att allt kan förändras på en sekund.

Från en ”toppen-sa-kroppen”-dag till en dikeskörning som känns i varje cell.

I dag får jag nästan tårar i ögonen när någon smeker min arm för att huden gör så ont trots den mjuka beröringen.

I morgon kan jag cykla nio mil.

Voila! Livet enligt Cancer.

Som nybliven Cancerfondsambassadör har jag de senaste veckorna lärt mig mera om sjukdomen på andra plan än bara de känslomässiga. Som att en av tre får cancer. Men alla drabbas. Som att det finns 200 olika typer av cancer och att 440 000 personer har eller har haft en cancerdiagnos.

Men också som att en tredjedel av cancer kan förebyggas.

Jag tänker på det när jag läser att motion på recept ökar över hela landet. För fem år sedan skrevs det ut cirka 30 000 recept på fysisk aktivitet och i fjol hade det antalet ökat till över 100 000 skriver Dagens Nyheter. Motion på recept är grejen även om det inte går att hämta ut på Apoteket. Höstdepression, låg efter skilsmässan, sjukskriven för stress, förebygga cancer – tänk hälsa istället för piller. Flera recept på svett, tack!

Skratten ljuder i korridoren, stavgångarna är tillbaka.

Jag avslutar den här krönikan, trotsar skelettvärken och sätter på mig träningskläderna. Viljan är starkare än smärtan och jag är min egen läkare när jag ordinerar Atlantluft och en rör-på-påkarna-timme.

I morgon ska jag skratta med de andra.”

Monte Gordo

I dag är det jag och Serena Williams



Har mått illa hela morgonen, och tröstar mig med att leta nya sätt att må bra.

Alldeles nyss hittade jag en studie om hur olika yogaställningar botar olika åkommor (nåt för tidningen), och så läser jag om senaste ToppHälsa där vi publicerat ett reportage från vår NY-resa (ute i några dagar till med snygga Annika Sjöö på omslaget, missa inte!) och planerar för höstens resor till Portugal och Playitas.

Serena Williams

Men ska jag vara ärlig är jag i dag mest nöjd med att ha hittat ett sammanband mellan mig och världens bästa tennistjej, Serena Williams.

Serena var i Sverige nyligen och vann tennisturneringen i Båstad och väl där passade hon förstås på att gå till samma nageltjej som jag! (Frida Selkirk på Fridas i Stockholm.)

Serena valde laxrosa, men jag körde på höstfärgen lätt metallicgrön.

Pamela Andersson

Vilken färg är snyggast? Min eller Serenas?

Naglar på Fridas

Serena Williams

(Jämför inte diamanterna på ringarna, där har Serena redan vunnit med 6-0 i två raka set…)

Här nedan till höger är nagel-Frida själv förresten.

Till vänster kollegan Izabelle Thoren.

Nu ska jag leta vidare efter topphälsa-må-bra-saker.

Tjing!

Naglar på Fridas

Marginalerna får gärna vara till min fördel snart



ToppHälsa Portugal

Har precis kommit hem efter en femton timmars resa från vår training camp i Portugal.

Ja, 15 timmar.

Det är typ tur och retur New York och jag skulle bara ta mig från Monte Gordo i Portugal, jag vet.

Man kan tycka att nåt är lite snett då, va?

Men jag orkar inte ens bli grinig. Ibland tycker jag att marginalerna skulle kunna väga över lite till min sida då och då, men eftersom jag inte kan påverka att flygtiderna inte stämde in med min planering väljer jag att fokusera på annat istället för att gräma mig över tidsförlusten.

Fokus nu är sömn.

Så istället för att skriva om sista dagen i Portugal får ni istället läsa min krönika från Hudiksvalls Tidning som publicerades i dag.

Nu ska jag stupa i säng och drömma om alla underbara människor som är kvar i Portugal och tränar i några dagar till!

Sov gott!

 

Hudiksvalls Tidning 18/4 2013:

 

”Du kom in i mitt liv helt oanmäld. Utan förvarning.

Du var ingen gäst.

Jag ville inte ha dig hos mig.

Utan att fråga tog du bara över min tillvaro. Jag sa nej, bad dig att gå, men du struntade blankt i det. Jag skrek, grät, bönade och till och med hotade, men du var obeveklig. Du sa att du minsann hade rätt att vara kvar. Du hade varit på plats i minst fem år, och eftersom jag inte märkt något av dig under den tiden hade jag ingen rätt att komma och klaga nu.

Du sa att du fått nog av att stå i bakgrunden, att det var din tid att synas nu, och att jag kallade dig för hemska namn inte skulle hjälpa.

Jag höll inte med, håller fortfarande inte med, och där står vi. Vi har argumenterat i snart tio månader, och vi kommer inte varandra närmare.

Jag förstår inte varför du inte kan lämna mig i fred – och du fattar inte varför jag kämpar emot så hårt.

Allt det här tär på mig.

Ibland mera, ibland mindre, men det går väldigt sällan en hel dag utan att jag tänker på dig – och jag är less på det.

Vill inte längre.

Jag orkar, tro inte annat, men det känns sååå tröttsamt.

Kan vi inte försöka samsas istället? Kompromissa?

Om du är kvar i min skalle utan att växa, utan att ställa till bråk eller ge mig kramper, så ska jag sluta att kalla dig för tumörjävel och pumpa hjärnan full med cellgifter för att skoningslöst döda dig.

Det känns som om du är svagare av alla gifter jag fått i mig de senaste fem veckorna, jag tycker att jag är piggare än tidigare trots att det enligt läkarna skulle vara tvärtom, men jag vet också hur bra du är på att luras.

Men om vi slutar med den här katt-och-råtta-leken och du lovar att inte sticka kniven i min rygg när jag tror att jag är trygg igen så tror jag att vi kan leva sida vid sida tillsammans i flera år till. Men då måste vi samarbeta.

Så vad säger du tumören?

Ska vi ta i hand på någon slags vapenvila?

Låt mig få skratta och njuta av livet, krama mina barn och min familj och få träna bekymmersfritt utan att hela tiden ha i bakhuvudet att du när som helst, mitt i ett leende, mitt i ett ögonblick av lycka kan utdela det där hugget.

Nästa vecka väntar ytterligare en cellgiftbehandling. En ny tung dos.

Om du vill kan det bli den sista.

Jag tror vi båda skulle tjäna på det.

Deal?”

Jag har inte tid att vara cancersjuk



Ursäkta mig tumören, men vi måste ha ett allvarligt samtal du och jag.

Jag har förstått att du sitter där i mitt huvud och att det aldrig ska kunna gå att avlägsna dig, men det där med att du ska förpesta mitt liv och få mig att må dåligt, bryta ihop och tappa orken  – nej, det kan jag faktiskt inte köpa.

Du förstår; jag har för mycket att göra för att hinna vara cancersjuk.

Jag har liksom inte tid att låta dig påverka mig, jag har fullt upp med att skratta, vara lycklig och leva.

Just nu är jag i Portugal på ToppHälsas training camp, och kroppen bubblar av glädje.

Cellgifterna har inte en chans att göra sig hörda i min kropp, den vill gå stavgång i strandkanten, den vill dansa, lyfta vikter och njuta av solen på stranden. Cellgifterna har fattat att de ska bekämpa dig, tumören, utan att sätta resten av mig ur spel.

Så jag tänker så här; om du bara lägger av att vara så aggressiv och nöjer dig med att bara stanna i växten typ – så kan vi ju lära oss att leva med varandra istället? Ok?

Jag kan ta att du sitter i min skalle om du tar att jag vill leva?

Och här i Portugal, i 30 graders värme, lever jag verkligen.

Vi är nästan 200 personer här, ca 170 läsare, och vi har SÅÅ KUL samtidigt som vi svettas och kämpar på pass efter pass.

Visst, det kan hända att jag knappt kommer ur sängen i morgon, men det har isåfall inte med cellgifterna att göra – utan med träningsvärken.

Och ni vet vad jag säger?

Precis.

Kroppen kommer att säga TACK.

Ska vi säga så, tumören? Deal?

ToppHälsa Portugal

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Vem hakar på energiresorna nästa år?



Det finns dagar när man är så fylld av energi att det bubblar över. Även när man strålas och egentligen (tydligen) ska må skit.

Åh, om ni bara visste vad jag är tacksam för att min energi fortfarande finns där!

Den pulserar.

Den vibrerar.

Hela jag är glad, pigg och full av framtidstro. I veckan har jag till och med orkat två löppass förutom mina powerwalks! (Då blir man så här glad som på bilden).

Pamela Andersson

Läkarna säger att trots att det inte vetenskapligt går att bevisa betyder inställning och motion enormt mycket i det här stadiet, och jag tror på det.

Min inställning är att jag är frisk.

I grunden kärnfrisk.

Det har bara kommit lite skit i motorn (eller huvudet som i mitt fall) som måste rengöras under några veckor men i övrigt är jag frisk. Och friskare ska jag bli.

I morgon inleder jag strålningsvecka fem, och totalt sett har jag bara nio dagar av strålning kvar. NIO. Det är ingenting. Nada. Om nio dagar går jag in i nästa fas av livet, och det känns så bra! Jag vill gå vidare i mitt liv, har något att se fram emot, nåt som inte innefattar att åka till KS varje dag för en daglig dos av strålning. Jag är liksom färdig med tumören.

Det känns (lite skämtsamt förstås, men det fattar ni ju) som om: ”nu har jag har testat den här cancergrejen, men det känns inte som jag så nu vill jag göra nåt annat.”

Har därför suttit med Topphälsas eventkalender för nästa år, och ringat in vad jag ska vara med på.

Det blev allt, hahaha.

Fick nästan en fnissattack i soffan i kväll, för ”allt” är nämligen ganska mycket i vårt fall: skidläger redan i januari, träningsveckor i både Portugal och Turkiet, tjejmilen i New York, Vårruset, Topploppet, Hälsomässan…

Å andra sidan är träningsresor det nya svarta, så det kan hända att jag hinner med ytterligare resor däremellan.

Häng med, vetja!

Här nedan är kalendern. Boka via topphälsas webbsida och få bra rabatt (glöm inte att skriva in Topphälsa-koden som står på sidan!) så kan vi peppa varandra hela nästa år!

Kram!

Topphälsa