Annons

positivt besked

Så fick jag livet tillbaka i tumörmatchen

Titta! Jag flyger fortfarande!

Titta! Jag flyger fortfarande!

Det har gått några veckor men jag vaknar fortfarande på nätterna och tänker att jag har drömt. Att det inte är sant, att jag på något sätt har missuppfattat vad läkaren sa. Inte sa han väl att hjärntumören som jag har fajtats emot i fyra och ett halvt år har gett upp? Inte sa han väl att den mirakulöst försvunnit? Att man inte kunde se annat än två svarta hål där den legat och ruvat för att se till att mitt liv blev förkortat?

Inte sa han väl att jag knäckt tumörfan?

Jo!

Tametusan var det just det han sa!

Jag har gråtit, skrattat, skålat för livet i champagne men också tvivlat och förundrat försökt begripa vad som egentligen har hänt de senaste veckorna.

Hjärntumören är borta. BORTA!!!

Det var som var omöjligt har hänt och när beskedet kom kastades jag upp i luften av en mental glädjechock, stark som en orkan, en cyklon, en tyfon (!) och ärligt talat har jag inte landat än.

Jag virvlar däruppe bland glädje- och lyckovindar och bara ibland – på nätterna – närmar jag mig jorden på en liten pust av misstro och oro. Det är då jag tar fram telefonen mitt i natten och bläddrar fram till bilden av den äggstora tumören från 2012 och jämför den med den senaste bilden av hjärnan som visar de två svarta hålen och inget mera.

Ett ovanligt matchresultat

Men det är fortfarande svårt att ta in.

”Ni sa ju att den aldrig skulle kunna försvinna?” frågade jag min läkare i en första tvivel-, gråt- och lyckoskrikattack.

”Ja, det här är extremt ovanligt”, blev svaret.

Lika ovanligt som matchresultatet.

Jag har under hela den här kampen sett hjärntumören som en motståndare i matchen för livet. Ibland har det varit fotbollssiffror, sedan blev det tennissiffror och på slutet har det varit förkrossande siffror i en målsnål handbollsmatch.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

10-1 tyder på ett extremt bra försvar och ett anfall som visserligen missat alldeles för många skott, men ändå skärpt till sig när det behövts.

Mina mål har jag tagit med tålamod och fokuserad träning, underbyggt av en livsvilja som baserats på skratt och positiva tankar. Försvaret har varit lika hårt som en ung kopia av mig själv i en gammal ABK-dress och längst bak har jag helt och hållet lutat mig på det mentala jag-ger-aldrig-upp-psyket som agerat målvakt. Psyket som har tagit straffar, frilägen och snurrfinter och bara släppt in ett enda baklängesmål på fyra och ett halvt år.

Läkarna tog time out

Det var när strålningen hade misslyckats och läkarna tog time out och ordinerade ut cellgifterna på plan. Och med dem som spelmotor började upphämtningen. Krig efter krig, kamp efter kamp vann vi, jag och kroppen. Genom smärta, ångest och med döden hela tiden i bakhasorna slutade sedan matchen abrupt i en totalt överraskande avblåsning på min läkares kontor.

10-1! Tacksamhet och jubelfanfarer! Inte undra på att jag fortfarande flyger högt.

Och apropå handbollssiffror – jag är så oerhört stolt att handbollslaget Ricoh från Stockholm bestämt att vårstarten i Handbollsligan och matchen Ricoh-Lugi den 1 februari ska spelas till förmån för cancer och Cancerfonden! Jag kommer förstås att finns på plats i Solnahallen, och det vore så enormt roligt om vi tillsammans kunde fylla läktarna och på så sätt rama in årets viktigaste match: Kampen mot cancer.

Serieledarna Lugi är favoriter, men jag vet ju numera att det finns mirakel…

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Annons
Annons