powerwalk

I dag räknas bara livet



I kontakt med molnen. Grymmaste känslan!

I kontakt med molnen. Grymmaste känslan!

Jag älskar verkligen att få testa nya saker och möta nya människor – som vi gör på våra träningsresor.

Just nu befinner jag mig på Gran Canaria tillsammans med resenärer och instruktörer på ToppHälsas träningsresa. Det är 40 grader varmt utanför terrassdörren och jag sitter inne för att förbereda kvällens föreläsning.

Det går inte att tänka utomhus.

Jag försökte tidigare i morse i poolen, jag försökte på både powerwalken och på dansklassen.

Det funkade inte.

Därför sitter jag i mitt fina hotellrum och laddar ner en massa härliga bilder som jag tänkte att ni skulle få ta del av här.

Mestadels är det vandringsbilder.

Jag testade min första långvandring i går och blev genast hooked.

Vi är ett härligt gäng här på Gran Canaria!

Vi är ett härligt gäng här på Gran Canaria!

Det var grymt!

Grymt jobbigt – och grymt vackert.

Gran Canaria är ju känt för sin vandring och även om vi inte riktigt har tagit oss till de berömda nationalparkerna njuter vi av bergen som ligger intill vårt hotell Sheraton Salobre.

Utsikten från vårt hotell.

Utsikten från vårt hotell.

Vi går drygt två, tre timmar varje dag, de som vill alltså, och det är en skön känsla att kroppen och benen orkar i stigningarna och värmen.

Jag är lite rädd eftersom jag har problem med ett knä sedan ett år tillbaka, men jag kämpar på och gör så gott jag kan. Har stavar hjälp för att inte tappa balansen där det är som brantast.

Det går inte speciellt fort, men who cares? Det är träningen och vyerna som jag är på jakt efter – inte tider eller kilometer.

Haha, det sista skulle mitt gamla jag verkligen fått höra!

Fram till dess att jag fyllde 40 räknades bara segrar.

I allt.

Efter att jag blev sjuk i cancer för fem år sedan räknas bara livet.

Och det lever jag nu. I varje andetag.

Tillsammans med underbara Johanna Toftby som är med på vår resa.

Tillsammans med underbara Johanna Toftby som är med på vår resa.

Det är riktigt brant på sina ställen.

Det är riktigt brant på sina ställen.

Jag älskar de fantastiska kaktusarna som finns i bergen. Vi har testat frukterna också, såå goda om man inte får taggarna i munnen förstås...

Jag älskar de fantastiska kaktusarna som finns i bergen. Vi har testat frukterna också, såå goda om man inte får taggarna i munnen förstås…

Vattenpaus.

Vattenpaus.

Två Hudiktjejer åker med oss den här gången! Inger t v dansade jag balett med en gång i tiden, till höger står Åsa. Heja Glada Hudik!

Två Hudiktjejer åker med oss den här gången! Inger t v dansade jag balett med en gång i tiden, till höger står Åsa. Heja Glada Hudik!

När man vilar med stil...

När man vilar med stil…

Kul med moveoo-passen!

Kul med moveoo-passen!

Ser ni inte kaoset i mina ögon?



Fast i stormen.

Fast i stormen.

Man har mycket tid att tänka när man fastnar i en bilkö på grund av två olyckor, och står stilla i två timmar.

Snöstormen viner runt bilen, mitträcket gör att det är omöjligt att vända tillbaka och jag och maken tittar på varandra och säger att det var tur att hann äta lunch och gå på toaletten innan vi åkte.

Den första halvtimmen pratar vi och om ditten och datten, sedan försjunker vi i egna tankar.

Det enda som hörs är radion som vi höjer varje gång det kommer nya uppgifter om olyckorna som omringats oss.

Hur gick det för dem i bilarna? Inget säger nåt om det.

Klarade sig lastbilschauffören någorlunda?

En ambulans swischar förbi med sirenerna påslagna på andra sidan mitträcket.

Inget gott tecken.

Jag tänker på slumpen.

Hur fort livet kan förändras, hur man ena sekunden är full av liv och i den andra faller ihop i ett vrålande ångestskri som för alltid ger en rispa i själen.

Hur omtumlande tillvaron kan vara.

Hur kan jag gå där på gatorna med ett invärtes rasande kaos som är helt osynligt för dem jag möter? Ser ni inte i mina ögon? Hör ni inte mina tankar som skriker om allt som är orättvist och som sörjer varje besked om cancer runt omkring mig?

I en stillastående bilkö tackar jag maken för att han kom upp med sin utmaning ”christerskogtränavarjedag” under januari och istället för att tänka på den förbannade sjukdomen funderar jag på hur jag ska få till min träning när jag sitter fast på E4.

Det skingrar tankarna.

Sedan nyårsdagen har jag tränat varje dag, minst 20 minuter, och banne mig att jag ska missa det på grund av en snöstorm!

En och en halv timme i sol.

En och en halv timme i sol.

Gårdagen bjöd på en fantastiskt strålande dag där jag gav mig själv en 90 minuters kuperad powerwalk – i kväll blev det lite torftigare. En 20-minuters egenhändig tabata-variant i min mammas kök efter att äntligen ha kommit fram i snöstormen blev dagens facit.

Alltid nåt.

Förresten; missa inte Nyhetsmorgon i TV4 på lördag ca 09.40. Då är jag på plats i rutan. Kolla gärna!

Kram!

Träning i mammas kök.

Träning i mammas kök.

Är det kört nu? Har tumören vaknat?



hjärntumörblogg

Att leva med cancer är som att ha oron i bakhasorna.

Hur jag än försöker kan jag inte skaka av mig den helt.

Jag reser, jobbar och tränar, försöker att leva livet fullt ut, går kringelikrokar i tillvaron, skrattar högt och ofta – men den släpper inte mig ur sikte.

Ibland tror jag att jag lyckats smita undan för alltid.

Som i helgen när jag och kroppen tillsammans kände något slags lyft, det spratt liksom till i benen och jag njöt av en lååång powerwalk med inslag av power-dips efter vägen.

hjärntumörblogg

Det var en vackert komponerad vinterdag trots att snön inte syntes i Stockholm och när jag såg mig omkring såg jag bara min egen skugga.

Ha! Jag hade lyckats springa ifrån den jäkeln!

Men det var tyvärr bara tillfälligt.

I går kom oron sakta hasande igen. Med ett snett leende och med en långsam, nästan nonchalant gångstil, dök den upp tillsammans med en huvudvärk som den släppte loss och som nu bosatt sig i min skalle.

Huvudvärk i drygt ett dygn kanske inte är något att bekymra sig om för andra, men för mig som aldrig lidit av huvudvärk tidigare är känslan ny.

Varför spränger det i huvudet?

Varför känner jag mig yr?

Oron späds på i takt med att värken fortsätter.

Har tumören växt? Är det kört nu? Har tumören vaknat??

Överdramatiserat jag vet, men tankarna går inte att styra.

Jag känner min kropp så väl efter de här senaste canceråren, jag tror mig veta allt om hur den reagerar och varför och jag analyserar varenda känsla eller tecken i den som känns annorlunda.

Som nu.

Vem vet, jag kanske bara drabbats av en begynnande förkylning? Kanske har jag jobbat för mycket och bara behöver vila?

Men så tänker inte min hjärna när smärtan ligger som ett tung täcke över huvudet.

Den slår på stora trumman, trycker på varenda varningssignal så att mitt förnuft knappt får en chans att komma till tals.

”Red alert, tumören har vaknat” larmar hjärnan medan förnuftet manar till sans:

”Herregud, det är lite huvudvärk – man dör inte av huvudvärk.”

”Det är något som inte är som det ska!” skriker hjärnan.

”DET ÄR HUVUDVÄRK! ALLA HAR DET IBLAND!” vrålar förnuftet och jag känner mig helt schizofren.

Jämmer och elände – eller bara en förkylning?

Plötsligt, ja, jag känner det tydligt nu!

Värk i örat?

Japp! Värk i örat!

Hjärntrumman stannar plötsligt och jag känner axlarna sjunka ner till normalläge.

Man får inte ont i örat av en tumörtillväxt väl?

Förkylning däremot?

Vi bestämmer så.

hjärntumörblogg

Därför räknas en ynka kilometer



IMG_7067-440x330

Kurvan fortsätter uppåt.

Jag känner det i kroppen trots att PT-maken är och tränar sina elitåkare i Ramsau och inte har nån koll på min återhämtning. Trots att jag är trött i huvudet efter två veckors hårt jobb med tidning, tv-framträdande och föreläsningar känner jag spänsten i benen. Jag behöver inte stanna och pusta ut lika ofta när jag går uppför trapporna och i veckan sprang jag en kilometer i sträck för första gången på två och ett halvt år.

Egentligen är det skrattretande. En kilometer är ju nada.

Men för mig är det ett framsteg, och varje framsteg i kriget mot cancern räknas.

Därför räknas en sprungen kilometer.

Och framför allt räknas alla tillfällen jag tagit på mig kläderna och gått ut på en powerwalk de senaste veckorna.

Visste ni att bara 30 minuters vardagsmotion om dagen kan minska risken för att drabbas av cancer? Det räcker alltså med att pulsen går upp och du blir lite varm, du behöver inte ens springa en enda kilometer eller ens köra så att du blir svettig!

Det viktiga är att hjärtat börjar slå snabbare för att kroppen ska sätta ingång processer som minskar risken för cancer.

Det är det budskapet som jag vill föra fram genom att vara ambassadör för Cancerfonden.

Och eftersom jag nu redan fått cancer så vet jag att motionen betyder oerhört mycket även för dem som drabbas. Man blir gladare, känner sig friskare (trots att man är sjuk) och man stärker kroppen inför eventuella motgångar!

Jag pratade om det i TV4 i veckan, och missade ni det snacket ligger klippet kvar på TV4-sajten.

IMG_7073-440x440

IMG_7078-440x330

IMG_7081-440x330

Förresten ska jag snart ut och traska igen.

Det är helg. Fredagmys.

Och jag ska fira helgen med att göra allt sånt jag blir glad av.

Barnen ska komma från sin pappa i kväll. Jag ska träffa mina vänner – och jag ska träna.

Slå den värstinghelgen om ni kan!

Kram.

IMG_7123-440x586

Tack för att ni finns där ute!



Tack för allt stöd jag fick efter mitt förra inlägg. Jag läser alltid alla kommenterar men hinner sällan svara, så jag gör så här istället:

TACK ALLA SOM BRYR SIG!

Det är fantastiskt så många fantastiska människor det finns därute, jag läser era råd, omtankar och egna upplevelser och det är en skön känsla att veta att ingen av oss är ensamma. Det finns så mycket kärlek och kunskap där ute på nätet och jag är lycklig över att få känna den.

Jag har förresten gått i ett litet lyckorus hela det senaste dygnet.

I går kom nämligen Orvesto-siffrorna som är ett slags bevis på hur Sveriges alla tidningar går – och ToppHälsa är en av tre raketer i branschen! Min tidning ökade med 19,3 procent i tider där de allra flesta tappar och det var stort jubel på redaktionen i går.

För en gångs skull skippade jag också fruktsalladen och såg till att vi mumsade på semlor istället för att fira att ToppHälsa nu är större än någonsin! 142 000 är nämligen all time high!

Så tack för det också, ni underbara människor som läser tidningen, som åker med oss på resorna och tränar, dansar och diskuterar träning, mental hälsa eller bara senaste boken ni läst med oss. Som alltid ser till att vi måste vara på tårna för att hålla koll på vad ni tycker om att göra, vad som hett, trendigt eller bara det ni pratar om i omklädningsrum eller på jobbet.

Det är Ni som gör att Vi tycker det är så härligt att få gå till jobbet!

TACK!

Pamela Andersson

Jag firade siffrorna i dag med en morgonträning också. En timmes powerwalk med den här utsikten… Lycka!

ToppHälsa

På redaktionen blev det semlor för att fira All Time High!

ToppHälsa

Härligt att få toppa branschtidningen Resume med att vara en raket!

Pamela Andersson

Fick fantastisk bukett av min vän, författaren Susanne Boll. Blev rörd till tårar.

Jag ska inte dö i dag

I onsdags åkte jag med Cancerfonden till Örebro där jag höll ett föredrag på Världscancerdagen. Alla böcker jag hade med tog slut, och det gör mig så glad eftersom en del av försäljningen av boken går just till Cancerfonden! Dessutom var föreläsningen fullsatt. Tack också alla som kom dit! Glöm inte att gå in på #nejtillcancer om ni vill stötta!

Pamela Andersson

Tänk på det du, surtanten från Åhléns



ToppHälsa

Jag kände den komma smygande redan i backen upp från Rålamshovsparken upp till Fridhemsplan.

Först genom handen och armen, ilande upp till ansiktet och nedför bröstet innan den skyndade vidare till benet och foten.

EP-ormen.

Känningarna av ett epileptiskt anfall som bara hålls tillbaka tack vare mina mediciner men som ändå sedan den förfärliga dagen när mitt förra liv tog slut, har gäckat mig då och då.

EP-känningarna är inte farliga. De gör inte så ont längre. Men känslan sitter ändå kvar i kroppen som en påminnelse om att jag inte är frisk än. Att cancern fortfarande finns i min hjärna.

Jag tänker mig EP-ormen som Nagini, Lord Voldemorts orm (för er som känner till sagorna om Harry Potter) och där han far fram genom min kropp viskar han allt jag inte vill veta.

”Det är inte över än”, viskar han och hugger till lite extra i bröstet.

”Tro inte att du klarat dig bara för att du orkar träna igen” väser han innan han försvinner ut genom foten.

Träna är en sanning med modifikation, men för mig är det ett stort steg framåt.

Två kilometer med pulshöjning utan att svimma av smärta eller stanna och hyperventilera för att få luft. Jippie!

Vi tog oss till Åhlens toalett, EP-anfallet var inte riktigt över, så jag ville inte låsa dörren av rädsla för att något ska hända. Innerst inne vet jag att inget händer, att jag inte kollapsar igen, men när maken betalade de fem kronorna för att komma in ville jag ändå inte låsa dörren utan ville att han ska stanna utanför.

Om. Utifall.

Då kommer hon, den där tanten som ni säkert mött flera gånger i olika skepnader, en sån tant som kan få den soligaste dag att likna ett åskväder.

”Är det upptaget?” frågade hon maken.

”Ja”.

”Hmf. Det lyser ju inte rött? Hmf. Någon som vill försöka snåla in fem kronor alltså! Fnys.”

Damen drog sig tillbaka från toalettdörren och där stod min man kvar tyst. Blickarna av förakt för den snåla kvinnan innanför toalettdörren lät hon maken ta del av, och efter bara tre-fyra sekunder fattade han sitt beslut.

Med bestämda steg klev han fram emot kvinnan och med sin lenaste röst sa han:

”Förlåt. Men den person som ni påstår är så snål att hon inte vill betala fem kronor, vilket hon faktiskt gjort, råkar vara min fru som äter medicin mot epilepsi. Hon vill inte låsa dörren av rädsla för ett anfall, så jag lovade att vakta utanför dörren så att ingen skulle komma in. Så nu vet du det.”

Jag antar att jag inte behöver berätta om hur avlångt kvinnans ansikte blev. Hur hon stammade fram något obegripligt och hur hon pionröd i ansiktet undvek min blick när jag helt ovetande om vad som hänt kom ut från toaletten.

Men jag hoppas att hon och alla andra som är så snabba på att offentligt döma andra tänker sig för nästa gång de vill säga något dräpande om en situation de inte har en aning om.

Och jag hoppas att alla som råkar ut för såna tanter har en Christer som står upp för en.

På vägen hem visade jag Nagini att jag orkade powerwalka så snabbt att han inte hade en chans att visa sitt fula tryne igen. Och ingen gammal surtant skulle nånsin ha haft en chans.

Ha!

Hänt i veckan

Så här ser han ut: min Christer. Alla borde få ha en sån. Klippet är från premiärnumret av Hänt i veckan.

Tumörens matchtröja är svart

Pamela Andersson


Får ett meddelande på min wall på facebook från en kär vän, mamman till min gudson Lucas:

”Småpratar om allt möjligt vid nattning av Lucas och vi kommer in på hur vi fungerar med hjälp av hjärnan. Lucas frågar hur du mår och jag säger att du leder matchen med 3-1. Han ler och säger: ‘min gudmor är bäst – alltid sport i huvudet. Men mamma, vad har tumören för färg och nummer på matchtröjan?’”

Jag läser och ler. Svaret finns redan i mitt huvud, och jag skriver ner det direkt:

”Tumörens matchtröja är svart och han spelar i nummer 666…

Det är odjurets tal.

Djävulens.

Cancerns.

Den åttonde cellgiftsbehandlingen börjar kännas rejält i kroppen, och hela mitt inre slåss mot snubben i tröja 666.

Armén av ninjas slåss för mitt liv, och det är därför jag är så trött på kvällarna. Jag orkar ingenting just nu, jag får kämpa för varje steg.

Samtidigt vägrar jag att vika ner mig.

I helgen sprang jag till och med första gången på flera månader, visserligen helt ofrivilligt, men ändå.

Jag hade i Christers frånvaro tagit in två nya personliga tränare, min tioåriga son och hans 16-åriga kusin (man tager vad man haver!) och vi var ute och powerwalkade (sonen cyklade) i det vackra vädret när jag plötsligt insåg att jag skulle hämta dottern prick klockan 12 och då var klockan 11.52.

Pamela Andersson

8 minuter på en kilometer låter ju som ingenting för alla er som normaltränar, men för en kropp fullpumpad av en tung arme med pansarceller och en motståndare i Goliatformat är det desto kämpigare.

Men jag hann. Klockan 12 stod jag där, högröd i ansiktet av ansträngning men med ett hjärta som jublade av glädje.

Jag orkade springa. Kroppen mäktade med tempoökningen och jag kände lyckoilningar rusa genom den.

Vad gjorde det då att jag på kvällen låg däckad av trötthet i soffan när jag orkat både powerwalk och en kilometer löpning på dan!

Jag känner mig fortfarande glad och när jag nu sitter här på jobbet, redo att snart gå hem, kände jag en ilning av lycka dansa i mitt inre igen.

Steg för steg ska jag ta mark från tumören.

Sakta, men obönhörligen ska jag nöta ner min motståndare.

Det står 3–1,  jag är sårad, kroppen vrider sig av smärta på natten men jag leder och jag ska vinna.

Nummer 666 ska inte stå i vägen för din gudmor, Lucas.

Hälsa mamma det.

När kroppen sviker en…

Pamela Andersson


Så kom då dagen när kroppen inte orkade mera.

De planerade cellgifterna i kväll ställdes in av en sköterska på Karolinska Sjukhuset i morse – mina blodvärden är för dåliga.

Kroppen har tagit för mycket stryk av alla cellgiftsbehandlingar, den tål inte mera nu.

Kroppen är sårad, sargad och flämtar efter vila, efter vapenvila.

Och det är kanske det jag har känt av de senaste dagarna.

Pamela Andersson

Förra veckan var som en berg-och-dal-bana där jag ena dagen orkade allt (paddla i timmar runt Vaxholm, powerwalks och Magnus Uggla-konsert på Gröna Lund) och den andra bara låg utslagen i fosterställning med tårarna rinnande nedför kinderna och värk och illamående som turades om att invadera kroppen.

Det kändes förjävligt.

”Hur länge ger du dig själv att deppa?” sa pojkvännen när illamåendet kändes för övermäktigt i lördags.

”En timme” hulkade jag.

När beskedet kom i dag hade jag redan deppat klart.

Visst, jag erkänner att jag är lite låg fortfarande men jag ser det som att kriget mot cancercellerna tagit lite för mycket av de egna styrkorna också, så jag slår bara till reträtt en tid för att slicka såren. Jag vet ju att fienden också är matt, jag känner ju det i kroppen.

På onsdag blir det nya prover som sedan ska analyseras och på måndag gör jag ett nytt försök att gå på med mera cellgifter.

Under tiden ska jag vila the Pam-way.

Alltså:

Music Polar Prize i morgon kväll, Rockbjörnen på onsdag, och kärleksboost från barn, pojkvän och vänner.

Plus lite uppbyggnadsträning förstås.

Ska vi säga att det räcker, kroppen?

Vi har ett krig att bekämpa, bit ihop.

Svik mig inte nu.

Pamela Andersson

Gröna Lund

Kanot

Depåerna ska fyllas på semestern



Det har varit en tuff vår, och snart är det semester.

Jag vet inte vad semester betyder för er, men för mig ska det bli en ledighet full av aktivitet.

Förra sommaren byggde jag upp min kropp i sex veckor innan den stora hjärnoperationen och den fysik jag fick då har jag levt på i ett år.

Jag tränade tre till sex timmar om dagen för att vara i mitt livs form inför operationen, och den satsningen hjälpte mig igenom strålning, cellgifter och all psykisk press.

Men nu är depåerna tomma.

Om det beror på cellgifterna eller inte vet jag inte, men jag vet att jag är tröttare än vanligt och att jag behöver sova betydligt oftare och längre än tidigare.

Jag tar det på ett tecken på att cellgifterna verkar, men också på att det är dags att gå all-in på träningen igen.

Så därför kommer jag under de närmaste veckorna att leva med pulsband under bysten dygnet runt (för att se hur mycket kroppen pallar och för att kolla så att jag inte kör för hårt), och från och med i helgen kommer mig personlige tränare (tillika sambo numera, nån tur ska man ju ha i livet, haha) att lotsa mig igenom ett skräddarsytt program som ska få mig starkare igen.

Pamela Andersson

Jag smygstartade redan förra helgen med att powerwalka i backar och terräng (och fantastiska blomsterängar!) i Tällberg och varvade med styrketräning på Leksands gym ”Life’n’Joy (här med Lars Erlman, Sveriges enda professionella amatör i träning) och mer ska det bli.

Pamela Andersson

Ska bara jobba lite mera först.

Sportpanelen

Satt ju i Sportpanelen i måndags (bästa starten på veckan!) och sedan håller vi på att göra klart nästa nummer av ToppHälsa.

Men sen, sen är det semester.

Eh. Jag menar träning.

ToppHälsa

Powerpinglebatterier och längdmatcher



Staffan Olsson

Ibland är min sjukdom en riktig berg- och dalbana.

Mentalt förstås, men framför allt rent fysiskt.

Där jag den ena stunden kan känna mig så uppfylld av energi och kraft är jag den andra en våt trasa som knappt kan lyfta huvudet från kudden.

Som i helgen.

Lördag förmiddag var en enda lång kamp mot tröttheten och orkeslösheten. Vill man vara snäll kan man säga att jag vilade mig i form eftersom jag hade bokat en powerwalk med sonens gudmor Anna-Karin efter lunch.

Pamela Andersson

”Vi behöver inte alls gå så långt” sa hon när hon kom iklädd träningskläder.

Vi enades om en kortis.

Men ju längre jag gick – desto mer energi fick jag. Det slutade med nästan en timmes powerwalk och när jag satt där i soffan framför Melodifestivalen på kvällen kände jag mig stolt och glad, trots att knät värkte. (Också en berg- och dalbana. Ena stunden inte ont, andra stunden väldigt ont. Skitknä).

Lika på söndag.

Trött, noll energi, vill inte nåt, kan inte nåt. Gräv ner mig i en grop.

Pamela Andersson

Timmarna senare står jag där på Saltis golfbanan där det fanns isiga men fina skidspår (och få backar, jag räknade till tre ”farliga” varav jag stöp i två och vägrade att åka nedför den tredje) för att köra en mil. Glad i hågen och med powerpinglebatterierna nyladdade.

Staffan Olsson

Måste erkänna att jag fick extra tändvätska av att förbundskaptenen för min favvosport handboll, Staffan Olsson, också var där och det visade sig att han inte heller var nått direkt proffs på längd.

Nu vann han ändå längdsmatchen när vi efteråt gick igenom våra vurpor. Han hade bara ramlat en gång (jag såg den, liknade mina) medan jag drattat på häcken tre gånger – men herregud, det räckte väl att Sveriges inte tog sig till VM! Hur skulle Staffan ha klarat av ett nederlag på längdskidor mot en av Sveriges absolut sämsta skidåkare, dessutom? Nej, det skulle jag inte ha kunnat ha på mitt samvete.

Nio kilometer blev det till slut (på grund av att jag skippade den sista ”farliga” backen och tog en genväg) och i bilen hem kände jag plötsligt hur det spratt till i bröstet.

Det var LYCKA!

Åh, ni som också kämpat hårt mot vad det nu än må vara vet vad jag menar..

Ett hjärtsprattel av lycka är bland det bästa man kan uppleva, och jag kände mig så oerhört tacksam.

Det är en ynnest att få känna lycka i en tillvaro där cancern går som en skugga bakom en, och jag tror på fullt allvar att det är träningen och de endorfiner den sänder ut i kroppen som gör det.

Tillsammans med familjens kärlek, skratt och goda vänners enorma omtänksamhet och värme förstås. (Återigen tack för alla hejarop och peppkramar, jag blir sååååå glad även om jag inte hinner och har ork att svara er alla.)

Helena Tidstrand

Det blev en fantastisk lunch hos vännerna Mats och Helena efteråt och ett efterrättsfat värdigt en februaridag.

Och när dalen kom tillbaka framåt söndagkväll och orken kändes som om den satt fast i en fotboja, kunde jag ändå ligga där i soffan som en liten skrutt och tänka tillbaka på en helg där fysisk trötthet återigen besegrade den psykiska.

Fyll igen gropen, jag är på laddning igen.

Viljan-skithumören 1-0.