Annons

Ricoh

Så fick jag livet tillbaka i tumörmatchen

Titta! Jag flyger fortfarande!

Titta! Jag flyger fortfarande!

Det har gått några veckor men jag vaknar fortfarande på nätterna och tänker att jag har drömt. Att det inte är sant, att jag på något sätt har missuppfattat vad läkaren sa. Inte sa han väl att hjärntumören som jag har fajtats emot i fyra och ett halvt år har gett upp? Inte sa han väl att den mirakulöst försvunnit? Att man inte kunde se annat än två svarta hål där den legat och ruvat för att se till att mitt liv blev förkortat?

Inte sa han väl att jag knäckt tumörfan?

Jo!

Tametusan var det just det han sa!

Jag har gråtit, skrattat, skålat för livet i champagne men också tvivlat och förundrat försökt begripa vad som egentligen har hänt de senaste veckorna.

Hjärntumören är borta. BORTA!!!

Det var som var omöjligt har hänt och när beskedet kom kastades jag upp i luften av en mental glädjechock, stark som en orkan, en cyklon, en tyfon (!) och ärligt talat har jag inte landat än.

Jag virvlar däruppe bland glädje- och lyckovindar och bara ibland – på nätterna – närmar jag mig jorden på en liten pust av misstro och oro. Det är då jag tar fram telefonen mitt i natten och bläddrar fram till bilden av den äggstora tumören från 2012 och jämför den med den senaste bilden av hjärnan som visar de två svarta hålen och inget mera.

Ett ovanligt matchresultat

Men det är fortfarande svårt att ta in.

”Ni sa ju att den aldrig skulle kunna försvinna?” frågade jag min läkare i en första tvivel-, gråt- och lyckoskrikattack.

”Ja, det här är extremt ovanligt”, blev svaret.

Lika ovanligt som matchresultatet.

Jag har under hela den här kampen sett hjärntumören som en motståndare i matchen för livet. Ibland har det varit fotbollssiffror, sedan blev det tennissiffror och på slutet har det varit förkrossande siffror i en målsnål handbollsmatch.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

10-1 tyder på ett extremt bra försvar och ett anfall som visserligen missat alldeles för många skott, men ändå skärpt till sig när det behövts.

Mina mål har jag tagit med tålamod och fokuserad träning, underbyggt av en livsvilja som baserats på skratt och positiva tankar. Försvaret har varit lika hårt som en ung kopia av mig själv i en gammal ABK-dress och längst bak har jag helt och hållet lutat mig på det mentala jag-ger-aldrig-upp-psyket som agerat målvakt. Psyket som har tagit straffar, frilägen och snurrfinter och bara släppt in ett enda baklängesmål på fyra och ett halvt år.

Läkarna tog time out

Det var när strålningen hade misslyckats och läkarna tog time out och ordinerade ut cellgifterna på plan. Och med dem som spelmotor började upphämtningen. Krig efter krig, kamp efter kamp vann vi, jag och kroppen. Genom smärta, ångest och med döden hela tiden i bakhasorna slutade sedan matchen abrupt i en totalt överraskande avblåsning på min läkares kontor.

10-1! Tacksamhet och jubelfanfarer! Inte undra på att jag fortfarande flyger högt.

Och apropå handbollssiffror – jag är så oerhört stolt att handbollslaget Ricoh från Stockholm bestämt att vårstarten i Handbollsligan och matchen Ricoh-Lugi den 1 februari ska spelas till förmån för cancer och Cancerfonden! Jag kommer förstås att finns på plats i Solnahallen, och det vore så enormt roligt om vi tillsammans kunde fylla läktarna och på så sätt rama in årets viktigaste match: Kampen mot cancer.

Serieledarna Lugi är favoriter, men jag vet ju numera att det finns mirakel…

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Annons

En seger för både mig och Ricoh

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Annandagen 2014. Jag är fortfarande med. Jag lever än.

Tumörfan har inte besegrat mig, och jag firar med att se en handbollsmatch i elitserien där en vändning påminner mig om livet med cancern.

Ricoh låg under med sex bollar i ett fullsatt derby mot Hammarby – men vände och vann med fyra mål.

Jag älskar sånt.

Att det aldrig är kört om man inte ger upp.

Ni som följt mig på bloggen genom de här åren har varit min publik. Ni har fått mig att vända min match mot hjärntumören och när jag tagit ledningen har ni ställt er upp och vrålat, jublat, gråtit och hejat er hesa. Det har varit fantastiskt.

Jag tänker på det när jag applåderar Ricohs seger för allt vad jag är värd.

Jag vet ju fortfarande inte hur det går när hela serien är färdigspelad, men man ska njuta av varje delseger. Av varje framgång. Det är viktigt att inte strunta i det.

Både för Ricoh och för mig.

Att känna smaken av en seger som mycket väl hade kunnat vara en förlust är det bästa som finns, och under några timmar, kanske ett dygn, ska man unna sig att vara kung i baren, drottning på balen eller som i mitt fall, steget före döden, innan det är dags att förbereda sig inför nästa drabbning igen.

Jag är på gång igen.

Kroppen vill träna, den har träningsvärk och jag skrattar när jag stapplar upp från läktaren för att ta mig ut ut Eriksdalshallen eftersom jag vet att smärtan betyder att musklerna i benen och häcken fått jobba.

Nästan varje dag försöker jag ge min kropp kärlek genom att jobba i sakta mak, genom att bygga från grunden igen, genom att förbereda mig inför nästa slag. Nästa cancermatch. Jag vet inte när och hur det blir. Men jag tänker vara steget före.

I morse gick jag i kylan och solen, inte många kilometer, jag är inte där än, men snabbare än tidigare. Nästan 130 i puls i 45 minuter, steg efter steg. Framåt, framåt.

Och i morgon gör jag om det igen.

God fortsättning, livet!

Pamela Andersson

Annons

Ibland är en handbollsmatch livet

Pamela Andersson

Det värker i armar och rygg, det sticker i benen, men för ovanlighetens skull säger kroppen inte nej. Istället låter den armarna åka upp i luften med ojämna mellanrum, den låter benen jobba sig upp och ner i en ranglig stol som hela tiden fäller ihop sig när den inte känner tyngden av mina kilon.

Hjärnan kapitulerar och bryr sig inte om det öronbedövande ljudet. Det är som om alla sinnen låter mig få en frikväll från de långvariga biverkningarna av ett och ett halvt års oavbrutna cellgiftsbehandlingar.

Jag vet att jag kommer att få lida senare, men för en enda kväll tillåter kroppen mig nådigt att få klara av busvisslingar, taktfasta stampningar av hundratals människor omkring mig och jag tjuter och jublar lika mycket som de andra.

En handbollsmatch är ibland inte bara en handbollsmatch.

Det är inte bara en målvaktsräddning i rättan tid, en rekordsnabb vändning, ett genombrott av högsta klass eller ett misstag som får mannen bakom mig att skrika: ”Men va faaaaan!”

Ibland är en handbollsmatch livet.

I torsdags satt jag på elitseriepremiären för Ricoh – laget som 2007 startades av ett gäng handbollsgrabbar från Hudiksvall (mina grabbar!) och som på sju år gått från division IV till högsta serien – och kände hur pulsen slog och kroppen vibrerade.

Inte som den brukar göra när jag kört för hårt, jobbat för sent eller bara allmänt har en dålig cancerdag, utan av spänning.

Av glädje.

På planen fanns inga hudikkillar kvar, de satt i närheten av mig på läktaren och vi bytte flera gånger under matchen glada ögonkast med varandra och knöt näven i luften. ”Mina grabbar” är för gamla (helt otroligt egentligen), men för Ricoh spelar det ingen roll. De vann mot Guif och vi jublade tillsammans – Ricoh är ändå Hudiksvalls lag. Och för en kväll var en handbollsmatch en frist i vardagens skelettsmärtor där allt kom tillbaka, åren i Idrottshallen i Hudiksvall, gemenskapen, alla segrar vi tagit tillsammans och kärleken till sporten.

Jag tänkte tillbaka på den gamla tidens smärta, den där kroppen värkte av hårt spel, av ett försvarsarbete som tagit emot tjuvnyp och hårda skott, av naglar som blev blå och ramlade av, och för en sekund önskade jag mig tillbaka. Att få gå i strid med en boll, hur hård den striden än är, är lindrigare och ärligare än den fajt jag spelat de senaste två åren.

Cancern är den värsta motståndare jag har mött, den segaste och råaste. Den fulaste och mest ojusta. Just därför är det desto härligare att de få stunder när man känner segerns sötma.

När jag sitter där i handbollshallen och orkar jubla, orkar kasta armarna i luften och vråla för ett mål i rätt målbur vet jag att cancern kan fjättra min kropp med kramper och få mig att gråta vid beröring, men den kan aldrig krossa min glädje.

Så jag vinner.

Vare sig jag får leva eller dö.

 

 

Annons

”Får det lov att vara 480 gram kött?”

Köln har visat sig från sin bästa sida så här långt. Fantastiskt resesällskap (allsvenska handbollslaget Ricoh!), grymt väder (inte ett moln) och handboll av världsklass.

I går satt vi och och såg semifinaler just här:

Lanxess Arena

Lanxess Arena tar 22000 personer, och det var mäktigt att det var en svensk som fick inleda hela finalspelet. Stefan Lövgren spelade sin sista match för tre år sedan men han är fortfarande den största. I går var det han som kom med Champion League-bucklan och stod där mitt på planen i strålkastarna – jag fick rysningar!

Träffade honom innan matcherna utanför och passade förstås på att ta en bild.

Stefan Lövgren

Annars är det väldigt speciellt att vara ensam tjej bland 16 grabbar. Jag fick hålla debutanttal (!) på middagen i går, och när det var dags att beställa var det inte direkt tjejportioner som beordrades in.

Vad sägs 480 gram kött?

köttbit

Det här var lagets stjärna Petter Holmbergs portion. Helt galet.

Det är tur att jag skrattar så mycjet hela tiden, har träningsvärk i magmusklerna av alla historier grabbarna drar (tyvärr otryckbara) och upptåg som händer, och i dag har jag dessutom varit på hotellets gym och kört ett pass. Ni fattar att det behövs efter såna portioner…

Men nu är det finladags!

Kiel mot Madrid, hela hallen kommer att koka!

 

”Längtar… Snart sitter jag här!”

Pamela Andersson

Taxin kommer snart och jag ska ta mig ut till Arlanda för att resa till Köln med handbollslaget Ricoh.

I morgon och på söndag ska jag sitta precis här:

Champions League

Arenana tar 18 000 personer – det är slutsålt och jag ska i två dagar få kolla in semifinal och final i Champions League i handboll. Lääääängtar – nära nu!

PS. Ja, jag har packat ner träningskläderma oxå…