röntgen

Matchen är slut – och cancern vann



Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Hon begravs i morgon. Min vän som kämpade så tappert.

Jag hann träffa henne på sjukhuset under julen, men allt gick så snabbt.

Det är bara åtta månader sedan hon hörde av sig och berättade. Min gamla handbollstjej.

Hon som växt upp och fått barn och ett litet barnbarn och som jag hjälpte under några år som handbollstränare i Hudiksvall.

Hon var målvakt.

Orädd mellan stolparna – lika orädd som i övriga livet.

Men mod räcker inte till mot en motståndare som inte skonar någon. Cancern gör ingen skillnad.

Barn. Kvinnor och män. Cancern tar många fångar – och vi får alla olika domar.

Det finns ingen rättvisa i den här domstolen. Det är ett chokladhjul där godisbitarna är få och slumpen bestämmer vilka som får leva – och vilka som ska dö.

Jag vet inte om hon visste att det var jag där på sjukhuset den sista gången vi sågs, men jag vill gärna tro det. Hon öppnade ögonen, pratade lite tyst, men nickade mest åt det jag sa och berättade när jag satt där och höll hennes hand i ett slags försök att trösta och lindra smärtan.

Hjärtat kändes så tungt när jag fyllde det invärtes med tårarna som jag inte ville att hon skulle se.

Hon sov när jag gick därifrån, och jag var glad för det. Glad för att hon inte kunde se att mina ben vek sig, att hon missade när ljuset slocknade i mina ögon och byttes mot ett svart mörker som doftade av ångest och förtvivlan.

Jag hade inget försvar mot cancern

Vi peppade varandra i kampen mot hjärntumörerna som hade bäddat in sig i våra huvuden. Tänk att vi både skulle drabbas? Två i samma handbollslag? Vad var oddsen, typ?

Men där jag hade coachat henne under handbollstiden var jag helt handfallen när den aggressiva tumören gick till attack. Jag hade inget försvar att skydda henne med, ingen kombination som kunde slå tillbaka. Jag kunde bara sitta där på bänken och se en motståndare från helvetet dundra in boll efter boll i en match som aldrig tog slut. I en kamp som aldrig kunde vinnas.

Du fick stå ensam i målet till slut, Johanna. Jag och dina medspelare var hjälplösa.

Vi stod där på bänken med sorg och förtvivlan i våra hjärtan, vi skrek att vi aldrig skulle sluta hoppas, att vi skulle kämpa med dig – men vi hade ingen chans och cancern vann.

Jag tror att du vet att tumören är borta

Jag tänkte på dig i dag Johanna, när jag stod i den lilla omklädningsskrubben på KS och bytte om till en vit sjukhusskjorta för att återigen läggas på röntgenbordet för en ny kontroll. Läkarma ska hålla koll på att ingen ny tumör dyker upp i min hjärna, så var sjätte månad ska jag in och röntgas.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Det kom en ljusstråle genom en springa i draperiet, och jag vet att det var du som kom för att förvissa dig om att allt skulle gå bra. Jag hann aldrig berätta för dig att min tumör har försvunnit, men jag tror att du vet det ändå.

Och du vet också att jag ska kämpa vidare här nere.

För oss båda och för alla som drabbas.

Vila i frid, min vän.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Cancerkoll utan värdighet



Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Jag tar alltid av mig skorna sist.

Resten av plaggen hänger redan i det gamla plåtskåpet i det anvisade omklädningsbås jag fått av sköterskan.

Det är litet, kallt och trångt.

Det tunga draperiet går inte ihop och jag ser in i grannens lilla bås innan jag hänger ytterkappan på stången för att skydda lite av bådas integritet.

Utan kläder under den fula sjukhusskjortan är man inte kaxig.

Utan smink och utan värdighet sitter jag där inne och inväntar min tur.

Skorna är på.

Det enda som känns normalt.

Att behålla dem så länge som möjligt känns alltid bra, speciellt om det är lite klack på dem. Med klack kan jag fortfarande känna mig någotsånär okej. Sjukhusskjortan skulle kunna vara en vanlig skjortklänning (med dålig syn och på långt avstånd) när man har boots till.

Hjärntumören ska röntgas på detaljnivå

Som i går.

Jag tar inte av skorna förrän sköterskan kommer ut och frågar om jag är klar.

Skorna är alltid på sist.

Skorna är alltid på sist.

Först då åker de av, ställs i det gamla plåtskåpet och så börjar jag golgata-vandringen i strumplästen mot den stora röntgenmaskinen som ska syna min hjärntumör in i minsta detalj.

Utelämnad.

Sårbar.

Och med ett orosmoln i magen.

Jag vet inte om någon av er som läser det här någonsin har varit inne i en sån här jätteröntgenmaskin med huvudet fastspänt och en panikknapp i handen?

Det bullrar som om det ska gå hål i skallen på en, och jag vet att vissa får total panikångest.

Mitt knep att överleva är att fokusera på annat.

När jag sitter det på britsen bestämmer jag att jag ska sova.

En powernapp mitt på dan är lyx.

Och lyx gillar jag!

Tumme upp eller ner för cancern

Jag beställer P4 i lurarna trots att jag vet att jag knappt kommer att höra ljudet, bara bitvis mellan de olika långa serierna som röntgen tar. Sedan beställer jag dubbla täcken för att jag inte ska frysa och så låter jag mig skjutsas in i röntgenmaskinens innandöme och säger till mig själv att det är dags att lyxa sig lite.

Jag har verkligen lärt mig konsten att powervila på beställning.

Det fungerar nästan alltid, jag kallar det mitt fuck off-finger till cancern när jag däckar trots det groteska ljudnivån.

Jag märker knappt att sköterskan drar ut mig efter 15 minuter och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via en nål i min arm innan hon låter mig skjutsas in igen.

Snark, snark i maskinen.

Superduperpowernapplyx.

Efter 30 minuter är det över.

Jag vaknar med strofen ”Hello from the other side” i huvudet och tänker att det verkligen var passande.

Sedan tar jag mitt trötta oglammiga jag tillbaka till omklädningsbåset, och blir mig själv igen.

Med skor på, och en klänning från NK.

Nu återstår bara en lång väntan på resultatet.

Tumme upp eller tumme ner för cancern.

Har jag klarat av att springa ifrån den ännu en gång?

Hello from the other side.

Hello from the other side.

Därför fick jag hjärntumör och cancer



hjärntumörblogg

Jag och min hjärntumör ska ut och gå.

Får ett mail som gör ont.

Ännu en läsare som drabbats av cancer.

Jag känner axlarna sjunka ihop och jag lutar mig bakåt i kontorsstolen.

Fan också.

Denna vidriga jävla sjukdom som bara breder ut sig. Jag har de senaste åren gråtit floder över de människor i min närhet som cancern tagit.

Människor som jag mött via min blogg eller när jag har varit och föreläst för Cancerfonden.

Plötsligt bara borta.

Min bästa barndomskamrat.

Vi stöttade varandra genom röntgen, cellgifter och diffusa symptom. Vi kallade cellgifterna våra Ninjas, krigarna som skulle besegra cancercellerna. Som skulle attackera dem när de minst anade. Som skulle slåss för våra liv.

Borta.

Min bonuspappa.

Den snällaste människa jag någonsin träffat, som aldrig var arg, aldrig irriterad, som älskade mina barn lika mycket som jag själv.

Han hann inte ens få sin diagnos på papperet innan det var för sent.

Borta.

Jag sörjer dem enormt, och det kommer över mig som en känslovåg av saknad när jag öppnar mailet och läser raderna om läsaren som drabbas.

Jag håller klumpen tillbaka i halsen, orkar inte gråta på jobbet.

Blinkar bort tårarna, stänger dörren till mitt kontor, och svär för mig själv.

Fuck cancer.

Fuck. Fuck. Fuck.

Så många lever med cancer

I dag lever 300 000 personer i Sverige med en cancerdiagnos som de fått de senaste tio åren.

Jag läser det i Cancerfondens rapport om cancer som kom ut förra veckan. Där står också att år 2040 beräknas den siffran vara uppe i 630 000 personer.

Den ljusnande framtid är vår. Not.

Dags för ny röntgen av hjärntumören

Själv ska jag snart in på röntgen av min hjärntumör igen.

Den 2 maj är det dags.

Kallelsen ligger hemma på köksbordet som en slags tickande bomb. Som om jag skulle kunna glömma bort tiden när jag ska röntgas? Som om jag någonsin kan få glömma att jag har cancer?

Ha.

Jag bläddrar i rapporten från Cancerfonden. Jodå, det finns hopp också. Bakom siffrorna döljer det sig också faktorer som bättre diagnostik och bättre behandlingsmetoder som leder till en längre överlevnad. Mellan åren 2005 till 2014 minskade till exempel dödligheten i cancer från 94 till 73 per 100 000 invånare.

Fysisk aktivitet tror jag ju själv mest på.

Att röra sig 30 minuter per dag minskar risken för att drabbas av cancer, och för mig som redan är otursgumma och dagligen kämpar mot min hjärntumör är det ett sätt att känna att jag gör något. Att jag kämpar emot. Att jag inte ger mig.

30 minuter om dan minskar risken att drabbas, det vet jag sedan gammalt och jag vänder på det eftersom jag redan är drabbad.

30 minuter om dan ÖKAR chansen att jag får leva.

Det står inte i någon rapport, men jag måste tänka så. För min egen skull.

Så fick jag min hjärntumör

Cancerfonden fick en himla massa skit för sin Nej till Cancer-kampanj för en tid sedan. Många tolkade budskapet som att man får cancer genom sitt sätt att leva, och så är det naturligtvis inte. Och det menade ju inte Cancerfonden heller.

Ta mig till exempel.

Min hjärntumör beror inte på att jag gillar champagne eller pratar mycket i mobiltelefon.

Enligt läkarna beror min cancer på, håll i er nu: Slumpen.

Japp.

Andra får sju rätt på lotto genom slumpen.

Jag fick en hjärntumör.

Nu hoppas jag bara på att tombolakulan landar på mitt lyckonummer den 2 maj.

Och jag håller tummarna för dig som skickade det fina mailet också.

Känn min osynliga hand i din. Tillsammans är vi starka.

hjärntumörblogg

Jaha. Det var slumpen som gjorde att jag fick cancer. Kul liksom.

hjärntumörblogg

Jag tror stenhårt på att träning är bra för mig även om jag redan har drabbats av cancer.

hjärntumörblogg

Jag tycker om den här bilden på mig och en av mina bästa vänner Åsa innan hjärntumör, röntgen och cancer kom in i mitt liv.

Kan man skratta ihjäl en tumör?



Måns Möller

I fredags firade jag min födelsedag med ett jätteparty i Stockholm. 110 gäster som skrattade, partade och dansade i den fantastiska villa jag hyrt intill Mälaren.

”Du har till och med fixat månsken!” jublade en av gästerna när solen gick ner och månen speglade sig i det blanka mörka vattnet utanför de enorma fönstren. Det var en kväll att minnas för alltid, skratten ligger fortfarande som en mjuk kärleksboll i mitt hjärta och jag tänker att den känslan ska hålla i sig resten av året.

Kanske livet.

Jag behöver bara tänka på fredagen så blir jag glad. Om tillvaron rämnar ska jag hålla fast i känslan av kärlek, samhörighet och generositet som genomsyrade en av de roligaste födelsedagsfester jag haft.

Alla vänner som bjöd på sig själva i tal, sånger och långa härliga kramar. Skratt, bubbel, ett band som spelade alla mina gamla favvolåtar, sonen och bonussonen som uppträdde på scenen, makens fantastiska kärleksvisor.

Pamela Andersson

För att inte tala om Malena Laszlo, ja, den Malena Laszlo, som sjöng sin egen ”Pam’s sång” för mig så vackert att tårarna trillade.

I morgon är det dags igen.

Tumören ska röntgas och jag förbereder mig med ett glas rött vin och med ett kvittrande hjärta.

Jag leder med 6-1, jag har tagit hem första setet i tennismatchen mot cancern och hjärntumören och jag hoppas att röntgenbilderna ska ge mig det besked jag vill ha.

Att skratten och bilderna från festen som jag lagrat i hjärnan ska knäcka cancern totalt.

”Det är bra att du är glad, mamma, för om man skrattar mycket så lever man längre har jag hört. Och du skrattar ju ofta”, sa sonen nån dag efter festen.

Hörde du det, tumören? Eller har jag redan skrattat ihjäl dig?

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson, Claes Blom

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson, Simona Ahrnstedt

Pamela Andersson

Måns Möller

Pamela Andersson, Christer Skog

I väntan på besked lever jag



c2c4autism

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat är aldrig lång.

Inte på papperet.

På papperet tar det 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked av en allvarlig läkare på KS.

I verkligheten är det betydligt mycket längre.

I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag har varit där.

Men inte nu.

Jag har lärt mig att lägga all oro, ångest och rädsla på en enda dag, själva beskedsdagen, och istället fylla de andra dagarna med liv.

När man vet att döden kan hugga en i ryggen vilken dag som helst gäller det att leva till fullo de dagar som man har kvar.

Jag sitter i ett hotellrum i San Augustine i Florida, USA och i sängen intill skrivbordet ligger min man och sover. I går kom han och de andra i teamet C2C4Autism (”kust till kust för autism)” äntligen i mål efter 420 mil på cykel från San Diego till San Augustine. (Läs om hela äventyret på hemsidan c2c4autism.com)

Det är eftermiddag här, men maken har somnat av ren utmattning. Att fullfölja en utmaning som han, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström gjort på 24 dagar, för någon annans skull – i det här fallet för att barn med speciella behov ska kunna få idrotta – är så enormt stort tycker jag. De har inte cyklat i 38-gradig värme, kämpat mot skador och tung, farlig trafik eller brutit av några kroppsdelar för egen vinning, de har gjort det för att kunna hjälpa barn som de inte känner och en sån generositet och medmänsklighet kan inte hyllas nog.

Jag gjorde vad jag kunde för att dra mitt strå till stacken.

Kroppen har slitit den här våren, men glädjen över att få fylla dagarna med saker som är meningsfulla är viktigare än att ligga i soffan och tycka synd om sig själv.

Så i går cyklade jag också.

Och under de timmar det tog att avverka 4,5 mil i 28-gradig värme kände jag hur kroppen svarade och hur hjärnan njöt av det jag såg.

En oerhört vacker natur. Vänner som peppade. Maken som var stolt.

Och livet som vibrerade i kroppen när musklerna väcktes ur sin Törnrosa-sömn och bestämde sig för att orka gjorde mig så lycklig att jag nästan grät när jag cyklat klart.

Att jag vaknade fyra gånger i natt av kramper i vaderna spelar ingen roll.

Gårdagen var en dag som betydde något.

Jag upplevde, kände och njöt till fullo.

Inte en dag ska gå förlorad.

I morgon blir det Fort Lauderdale!

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism