Kärlek till polisen – jag har aldrig sett något liknande!

Gråtklumpen i halsen har suttit där hela helgen. Tårarna har runnit.

Först av rädsla, skräck och oro – sedan av medkänsla för de drabbade men också av stolthet över att vi som land och medmänniskor står upp för varandra.

Det finns så många minnesbilder; fasanfulla och hoppfulla på näthinnan.

Offren, den rykande lastbilen som satt fast i ett av våra största varuhus, filmerna när man såg människor kasta sig in i en butik innan lastbilen i hög fart mejade allt i sin väg och sedan de modiga personerna som befann sig i närheten och som utan att tveka försökte hjälpa de chockade och skadade.

Det är timmar, dygn, som aldrig någonsin kommer att raderas ur minnet.

Lappen på jobbet. ”Gå inte ut!”

Från den handskrivna lappen på Bonnier Tidskrifters ytterdörr när vi inte visste omfattningen om vad som hänt men bara ville hem till våra familjer, till vandringen tillsammans med tiotusentals andra genom en stad där en värdig tystnad hägrade i ett mentalt kaos när alla lugnt försökte ta sig hem efter att alla bussar, tåg och tunnelbanelinjer ställts in.

En syn jag aldrig glömmer. Människorna som i tystnad går över Västerbron för att komma hem. Foto: Lotta Bouvin

Till den fantastiska kärleksmanifestationen på Sergels Torg, alla rosor på polisbilarna och hashtaggen #openstockholm där stockholmarna bjöd okända, strandade medmänniskor på en soffa att sova i och lite mat.

Sergels Torg.

Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

Så många vardagshjältar, så mycket mod.

Jag hoppas att den här känslan av värme som jag känner i bröstet och som jag är säker på att många andra också har, stannar kvar länge.

Det vore det bästa sättet att hedra de som aldrig kom hem till sina familjer – att vi stannar upp och ser varandra och försöker hjälpa varandra i framtiden också.

Jag vet att det är mycket som ska ställas på sin spets nu. Det finns en hel del att jobba med för regeringen, politikerna och polisen som ska utreda hur en man som nekats uppehållstillstånd redan i somras kunde försvinna och gömma sig för att i fredags orsaka så mycket hat, ondska och död. Det behövs mer resurser och nya förutsättningar för att vi ska känna oss trygga i framtiden.

Snart är det vardag igen. Butiker som öppnar, blommor som vissnar och minnen som ger djupa ärr i själen.

Klumpen i halsen är kvar när jag tar min dotters hand och smeker henne över håret tills hon somnar i soffan.

Alla mina tankar går till de som miste någon att hålla i handen.

Som det ska vara. En älskad att hålla i handen.