sjukhus

”Hur kan vi lägga så lite resurser på det dyrbaraste vi har?”



Snart upp på scen!

Snart upp på scen!

För några veckor sedan fick jag frågan om jag kunde gästtala på Första maj i Hudiksvall. Som helt oberoende, de frågade inte ens vilket parti som jag röstade på. Det kändes så rätt, och jag visste direkt vad jag ville prata om: sjukvård och hälsa. Två ämnen som inte har någon partifärg.

Tack för att som kom och lyssnade, för all fin feedback och alla applåder. Det värmde verkligen!

På plats i talarstolen.

På plats i talarstolen.

Här är talet i sin helhet:

”Den friske har många önskningar – den sjuke har bara en.

Det sägs vara ett indiskt ordspråk, men är nog välbekant för de flesta människor. Framför allt för dem som är sjuka.

Innan jag drabbades av en hjärntumör för fem år sedan var det inget ordspråk jag någonsin hade tänkt på eller ens använt. Mina drömmar och önskningar handlade mera om långa resor, bättre lön, större lägenhet eller flera klänningar…

Att jag ens skulle bli sjuk var otänkbart.

Men 2012 krossades de där drömmarna brutalt.

Det var den 3 juli 2012, en fantastisk julikväll där livet lekte, solen strålade och allt kändes så där lekande lätt. Jag var queen of fucking everything och jag ägde min tillvaro.

Från en sekund till en annan raserades min värld.

Jag föll ihop under en löprunda, fördes i ilfart till närmaste sjukhus som var St Görans sjukhus i Stockholm, och där, på ett toalettgolv med läkare och sjuksköterskor som kom springande för att hjälpa mig försvann jag in i dimmorna och förlorade det liv som jag hade levt fram till dess.

När jag vaknade till efter att ha varit medvetslös under en timme gjorde jag det till ett helt nytt liv.

Med slangar överallt där ni kan tänka dig att man kan sätta en slang, med en syrgasmask över ansiktet – och med en enda tanke kvar i huvudet.

En enda önskan.

Att jag skulle få leva för mina barn.

Att vad jag än hade drabbats av – att jag skulle få bli frisk.

De senaste fem åren har varit en resa där olika sjukhus, behandlingar, sorg och glädje, hopp och förtvivlan har gått hand i hand med den där enda Önskningen och jag har lärt mig att ett fungerade sjukhus, med kunnig vårdpersonal, där hopp får frodas i de svåraste situationerna – är ett måste för den som blir sjuk.

Innan man är där, när man lever livet och då och då kanske på sin höjd plågas av halsfluss, förkylningar och en eller annan urinvägsinvägsinfektion, tänker man aldrig på sjukhuset där borta på kullen.

När vi är mitt i livet och tror att vi är odödliga är det för jobbigt att tänka på sjukdomar som någongång tyvärr kommer att drabba de flesta av oss. På sin höjd går vi kanske och hälsar på någon som har drabbats hårdare än vi själva och som ligger i en sal tillsammans med andra olycksbröder och systrar. Sedan skyndar vi oss därifrån eftersom lukterna av oro och dofterna av sjukdom i korridorerna, känns obehaglig.

Rädslan av att själv drabbas slår klorna i oss, och vi traskar hem till vårt eget friska liv och skakar av oss olusten och tankarna på att det skulle kunna vara vi som låg där på sjukhuset.

Att det var vi som låg där i sängen, i den vita stora sjukhusskjortan som är gjord för att aldrig passa en enda person.

Jag vet att jag var sån själv.

Innan jag drabbades av cancer. Innan jag fick se vården inifrån. Innan jag fick lära mig den hårda vägen om vad som är viktigt.

I dag är allt annorlunda.

Jag blir arg och besviken varenda gång jag läser om sjukhus som läggs ner. Förlossningsavdelningar som tar sommarledigt. Som stängs på grund av personalbrist. Oroliga medmänniskor som tvingas till milslånga resor för att få hjälp när deras sjukhus eller mottagning i kommunen har lagts ner. Kunniga undersköterskor och sjuksköterskor som tröttnat och söker nya jobb på grund av alldeles för tuffa förhållanden och dåliga löner.

Livet tar ju inte semesterpaus.

Livet kan inte mätas i pengar.

Livet är det dyrbaraste vi har.

Hur kan vi då lägga så lite resurser på det? Förr eller senare behöver vi ju alla hjälp.

För ett år sedan såg jag den första artikeln om satsningen på Hudiksvalls sjukhus och för en sekund tänkte jag att det lät för bra för att vara sant. Men var på riktigt. Att Region Gävleborg satsar två miljarder kronor för att modernisera Hudiksvalls sjukhus känns som att vinna högsta vinsten på lotto, och jag tänkte på min farfar som gick bort för några år sedan. Hur jag direkt skulle vilja ha en uppkopplad lina till himlen så att jag skulle kunna berätta nyheten för honom – jag vet att vi skulle ha jublat och hurra åt det beslutet tillsammans.

Jag är ingen politiker, men min farfar var det. Han satt länge som kommunalfullmäktiges ordförande i Nordanstigs kommun och när jag kom och hälsade på honom i Gnarp satt vi vid hans köksbord och diskuterade journalist och politik.

Jag ska inte säga att vi alltid var överens – men drog vi för mycket åt varsitt håll kunde vi alltid återvända och prata om de två ämnen där vi alltid var totalt eniga.

Rätt sjukvård för alla, i vilket trappsteg du än står på i åldersstegen.

Och mer resurser till barn och idrott.

Det vi tänkte, farfar och jag, var att allt som ska byggas i ett samhälle måste byggas från grunden. Och man ska vara noggrann.

Det går inte att lägga ett tak utan att först sätta upp stommarna. Och så är det i livet också.

Ger vi våra barn och ungdomar chans att träna och idrotta när de är unga, ger vi dem möjligheten att både ha kul – och att bli starka i kropp och sinne – så minskar vi automatiskt köerna till mottagningarna och sjukhusen för stressyndrom, depression och benskörhet nmär de växer upp och blir äldre. Så bygg idrottshallar, fotbollsplaner, aktivitetshus och whatever – bygg för livet. Ofta.

Som ambassadör för Cancerfonden vet jag att motion och fysisk aktivitet 30 minuter om dagen minskar risken för att drabbas av både cancer, och hjärt- och kärlsjukdomar.

Av egen erfarenhet vet jag också att motion gör en oerhörd skillnad för stressnivåerna i kroppen.

Och jag vet att jag lever på grund av en fungerande vård av läkare som gjorde sitt yttersta­ och på grund av den träning jag gjorde för att inte dö från mina barn.

Jag fick mitt besked för några månader sedan:

Min tumör är borta. Mirakulöst borta.

Och är säker på att min livsstilsförändring är en stor del av miraklet.

Skulle jag vara läkare skulle jag definitivt skriva ut motion på recept.

Jag skulle sitta i ett modernt, teknologiskt och fantastiskt fungerande sjukhus här i Hudiksvall och jag skulle vara stolt över en personal som fick göra sitt jobb med bästa möjliga förutsättningar till vårdbehövande som känner sig trygga i att vara i de kunnigaste av händer. Som har erfarenhet av idrott och hälsa sedan unga år och därför så sent i livet som möjligt får den behandlingen av krämpor som det flesta av oss kommer att drabbas av i hög ålder.

Och under varje recept skulle jag avsluta med samma ord till alla patienter:

Heja dig.

Och heja livet.”

I väntan på att det är min tur.

I väntan på att det är min tur.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!

Mitt eget fuck off-finger till cancern



Pamela och Frida

Om får vara lite lustig kan man säga att det blåser på toppen.

Eller att Frida och jag kom som ett yrväder en decemberdag.

Dagen började nämligen friskt med att fläktarna gick sönder och det blåste storm inomhus (!) på Bonnier Fakta dit jag och BT:s digitala geni Frida Boisen tagit oss till ett möte.

Det var som att bli omfamnad av Gorm – och hellre det än gårdagens gastkramning.

Som jag skrev i Hudiksvalls tidning i morse:

Jag får en skymt av det redan i brevlådan. Den blåa loggan på det vita kuvertet sticker alltid ut, hur mycket post det än finns i lådan, och som alltid får synen av det hjärtat att hoppa till.

Det är dags igen nu.

Ner i hjärngrottan och på med sjukhusskjortan. Den kalla britsen, slangen i armvecket, det dunkande ljudet i cylindern som ska röntga min hjärna och så panikknappen i ena handen. Eller knapp och knapp förresten, det är mera som en gummiboll som det är meningen att jag ska trycka på om jag får panik. Tydligen är det många som får det när huvudet sätts fast i något som ser ut som en trång låda och de stora öronskydden trycks på innan man rullas in i den enorma maskinen.

Men jag trycker aldrig på knappen.

Istället somnar jag.

Sjuksköterskorna brukar ruska på huvudet när jag inte ens reagerar när de efter halva tiden lyfter upp min arm och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via slangen i armvecket. Att sova i det där oväsendet? Det måste ju vara omöjligt!

Nix.

Det är bara enkel överlevnadsinstinkt.

När jag sover kan rädslan för att resultatet ska vara dåligt inte nå mig. Oron för att tumören ska ha vaknat kan inte gripa tag i en vilande själ, inte öka hjärtats pulsslag och jag tänker att min förmåga att sova under sådana omständigheter är mitt eget fuck off-finger till cancern.

Den har tvingat sig på mig, bosatt sig i min hjärna och vägrar att dö – men mina tankar kan den inte komma åt. Visst är jag rädd ibland, stundtals panikslagen, men för det mesta är jag upptagen med annat.

Med livet.

Med kärleken.

Jag öppnar kuvertet från Karolinska Sjukhuset och läser kallelsen.

En morgontid i mitten av januari, alltså. Ha, det är ju långt till dess! Då hinner jag förbereda mig ordentligt!

Jag har redan jobbat hårt med kroppen på träningsresan till Fuerteventura och under helgerna har jag tänkt fortsätta det fysiska arbetet. Däremellan jobbar jag med det psykiska. Att tillåta sig att njuta av vardagen, av barnens kramar, av att kunna hjälpa dem med deras läxor och att laga mat tillsammans är så viktigt för min mentala styrka.

Ända sedan det positiva beskedet i maj att tumören till och med har krympt har det varit viktigt att inte bara fortsätta att fokusera på kampen mot cancern, utan också på kampen för att få känna sig normal. Att jag trots allt som hänt under de här åren fortfarande känner igen mig själv.

Att jag är Pamela – och inte en vandrande cancerjournal.

Jag lägger undan kallelsen och skriver in datumet i kalendern.

Januari it is.

2016.

Jag bestämmer i förskott att det ska bli ett bra år.

IMG_8164-440x330

 

En fågel – och jag visste att han somnat in

Pamela Andersson


Pamela Andersson

Livet är så upp och ner.

Ett fantastiskt 50-årsfirande, en lyckad boksignering, en sommar med vila, återhämtning och kvällar när jag skrattat så att jag fått träningsvärk i kinderna.

Meningen var att den känslan skulle hålla i sig resten av året.

Skratten och de sammetslena kvällarna i augusti skulle värma mig ända fram till jul. Minst.

Men livet går sina egna vägar.

Det är inte alltid det kommer som en blixt från en klar himmel – som när min pappa dog för snart två år sedan – ibland kommer det som ett sms.

Eller en telefonsignal som skär genom den disiga morgonen och som man hör alldeles för sent för att hinna svara.

En fågel satte sig på fönsterblecket.

Klockan var 06.05 och jag visste att han är död nu.

Min mammas man, min bonuspappa, den enda pappa jag hade kvar – är borta.

Oväntat, plötsligt och alldeles för tidigt. Åt helvete för tidigt.

Jag hann upp på sjukhuset, jag hann sitta och smeka hans panna och säga hur mycket vi älskar honom, hur mycket han har betytt för mig och mina barn, hur oändligt älskad han var och även om han inte var vaken reagerade hans kropp.

Morgonen därpå kom han som en fågel.

Vi åkte direkt mamma och jag, och de hade gjort det så fint på hans rum.

Två rosor, ett konstgjort ljus och en liten ängel.

Varför är det alltid de snällaste människorna som försvinner först? Är det så himla kymigt där uppe så att man plockar de varmaste personerna, de mest älskade, tidigare än de andra?

Först pappa. Sedan min barndomskamrat. Och nu mina barns älskade morfar K.

Efter att alla tårar torkat ut funderade sonen länge tyst och sedan sa han:

”Mamma. Det känns verkligen som vi har otur. Först du som är sjuk. Och nu två morfar som är döda.”

Orden högg i hjärtat.

Det får vara bra nu.

Lämna oss i fred nu, liemannen.