Annons

sjukhusskjorta

Matchen är slut – och cancern vann

Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Hon begravs i morgon. Min vän som kämpade så tappert.

Jag hann träffa henne på sjukhuset under julen, men allt gick så snabbt.

Det är bara åtta månader sedan hon hörde av sig och berättade. Min gamla handbollstjej.

Hon som växt upp och fått barn och ett litet barnbarn och som jag hjälpte under några år som handbollstränare i Hudiksvall.

Hon var målvakt.

Orädd mellan stolparna – lika orädd som i övriga livet.

Men mod räcker inte till mot en motståndare som inte skonar någon. Cancern gör ingen skillnad.

Barn. Kvinnor och män. Cancern tar många fångar – och vi får alla olika domar.

Det finns ingen rättvisa i den här domstolen. Det är ett chokladhjul där godisbitarna är få och slumpen bestämmer vilka som får leva – och vilka som ska dö.

Jag vet inte om hon visste att det var jag där på sjukhuset den sista gången vi sågs, men jag vill gärna tro det. Hon öppnade ögonen, pratade lite tyst, men nickade mest åt det jag sa och berättade när jag satt där och höll hennes hand i ett slags försök att trösta och lindra smärtan.

Hjärtat kändes så tungt när jag fyllde det invärtes med tårarna som jag inte ville att hon skulle se.

Hon sov när jag gick därifrån, och jag var glad för det. Glad för att hon inte kunde se att mina ben vek sig, att hon missade när ljuset slocknade i mina ögon och byttes mot ett svart mörker som doftade av ångest och förtvivlan.

Jag hade inget försvar mot cancern

Vi peppade varandra i kampen mot hjärntumörerna som hade bäddat in sig i våra huvuden. Tänk att vi både skulle drabbas? Två i samma handbollslag? Vad var oddsen, typ?

Men där jag hade coachat henne under handbollstiden var jag helt handfallen när den aggressiva tumören gick till attack. Jag hade inget försvar att skydda henne med, ingen kombination som kunde slå tillbaka. Jag kunde bara sitta där på bänken och se en motståndare från helvetet dundra in boll efter boll i en match som aldrig tog slut. I en kamp som aldrig kunde vinnas.

Du fick stå ensam i målet till slut, Johanna. Jag och dina medspelare var hjälplösa.

Vi stod där på bänken med sorg och förtvivlan i våra hjärtan, vi skrek att vi aldrig skulle sluta hoppas, att vi skulle kämpa med dig – men vi hade ingen chans och cancern vann.

Jag tror att du vet att tumören är borta

Jag tänkte på dig i dag Johanna, när jag stod i den lilla omklädningsskrubben på KS och bytte om till en vit sjukhusskjorta för att återigen läggas på röntgenbordet för en ny kontroll. Läkarma ska hålla koll på att ingen ny tumör dyker upp i min hjärna, så var sjätte månad ska jag in och röntgas.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Det kom en ljusstråle genom en springa i draperiet, och jag vet att det var du som kom för att förvissa dig om att allt skulle gå bra. Jag hann aldrig berätta för dig att min tumör har försvunnit, men jag tror att du vet det ändå.

Och du vet också att jag ska kämpa vidare här nere.

För oss båda och för alla som drabbas.

Vila i frid, min vän.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Annons

Cancerkoll utan värdighet

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Jag tar alltid av mig skorna sist.

Resten av plaggen hänger redan i det gamla plåtskåpet i det anvisade omklädningsbås jag fått av sköterskan.

Det är litet, kallt och trångt.

Det tunga draperiet går inte ihop och jag ser in i grannens lilla bås innan jag hänger ytterkappan på stången för att skydda lite av bådas integritet.

Utan kläder under den fula sjukhusskjortan är man inte kaxig.

Utan smink och utan värdighet sitter jag där inne och inväntar min tur.

Skorna är på.

Det enda som känns normalt.

Att behålla dem så länge som möjligt känns alltid bra, speciellt om det är lite klack på dem. Med klack kan jag fortfarande känna mig någotsånär okej. Sjukhusskjortan skulle kunna vara en vanlig skjortklänning (med dålig syn och på långt avstånd) när man har boots till.

Hjärntumören ska röntgas på detaljnivå

Som i går.

Jag tar inte av skorna förrän sköterskan kommer ut och frågar om jag är klar.

Skorna är alltid på sist.

Skorna är alltid på sist.

Först då åker de av, ställs i det gamla plåtskåpet och så börjar jag golgata-vandringen i strumplästen mot den stora röntgenmaskinen som ska syna min hjärntumör in i minsta detalj.

Utelämnad.

Sårbar.

Och med ett orosmoln i magen.

Jag vet inte om någon av er som läser det här någonsin har varit inne i en sån här jätteröntgenmaskin med huvudet fastspänt och en panikknapp i handen?

Det bullrar som om det ska gå hål i skallen på en, och jag vet att vissa får total panikångest.

Mitt knep att överleva är att fokusera på annat.

När jag sitter det på britsen bestämmer jag att jag ska sova.

En powernapp mitt på dan är lyx.

Och lyx gillar jag!

Tumme upp eller ner för cancern

Jag beställer P4 i lurarna trots att jag vet att jag knappt kommer att höra ljudet, bara bitvis mellan de olika långa serierna som röntgen tar. Sedan beställer jag dubbla täcken för att jag inte ska frysa och så låter jag mig skjutsas in i röntgenmaskinens innandöme och säger till mig själv att det är dags att lyxa sig lite.

Jag har verkligen lärt mig konsten att powervila på beställning.

Det fungerar nästan alltid, jag kallar det mitt fuck off-finger till cancern när jag däckar trots det groteska ljudnivån.

Jag märker knappt att sköterskan drar ut mig efter 15 minuter och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via en nål i min arm innan hon låter mig skjutsas in igen.

Snark, snark i maskinen.

Superduperpowernapplyx.

Efter 30 minuter är det över.

Jag vaknar med strofen ”Hello from the other side” i huvudet och tänker att det verkligen var passande.

Sedan tar jag mitt trötta oglammiga jag tillbaka till omklädningsbåset, och blir mig själv igen.

Med skor på, och en klänning från NK.

Nu återstår bara en lång väntan på resultatet.

Tumme upp eller tumme ner för cancern.

Har jag klarat av att springa ifrån den ännu en gång?

Hello from the other side.

Hello from the other side.

Annons

Man är aldrig så naken som i en sjukhusskjorta

FullSizeRender-3

Man är aldrig så ensam som på en brits i ett vitt rum, utan tavlor och med det sterila kalla stålet som går igenom i allt från brickbord till britsben med hjul.

Man är aldrig så naken som i en vit sjukhusskjorta med Landstingets märke på bröstet, fråntagen sin värdighet i ett plagg som inte passar någon och utan smycken, smink eller skor.

I ett kalt omklädningsrum finns några slarvigt instoppade magasin på väggen i ett sorts tidningsställ av metall.

Jag kollar in den översta: en Damernas Värld från 2011.

Tidningen under är en Sköna Hem från 2013 och i fönstret ligger Tidningen Vi med rubriken ”2012 – Människorna som gjorde’t – på gott och ont”.

Här, i livets väntsal, har människorna knappast gjort något alls.

På gott och ont.

I Neurocentrums omklädningsrum på KS står tiden stilla. Varför bry sig? Bättre bläddra bakåt – för vem vet om du har någon framtid? Och 2011 var ju trots allt en hyfsad årgång. Det var pre-tumören. Året jag reste mig från skilsmässan och började leva, utan en tanke på att jag hade en tickande bomb i mitt huvud som för varje månad i smyg växte sig starkare och större.

Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte tog med mig en ToppHälsa och placerade ut. Jag skulle ha tagit med två, tre och jag skulle ha lagt dem över både 2011, 2012 och 2013.

Nr 2 2016 – med mig på omslaget! – kom ut i butik i veckan och hade varit rätt åt cancerspöket vars ande svävar i den sterila miljön. Ha! Lite visioner, jävlaranamma och pepptalk hade suttit som en smäck här.

Men istället får jag en slang i armvecket, och en lång stund i den maskin som bullrar, tjuter och skriker medan jag ensam ligger fastspänd i mitten. Jag får kontrast insprutad i hjärnan och jag koncentrerar mig på att försöka höra mina egna tankar genom oljudet, ögonproppar och två stora hörselskydd. Jag distraherar mig själv genom att tänka på allt annat förutom det faktum att en jättekamera fotograferar min hjärna och det odjur som vilar därinne men innan jag somnar (!) kommer frågorna ändå .

Hukar den av rädsla?

Har den krympt?

Eller har den lurat mig och växt sig elakare i skuggan av ett skratt?

Den 26 januari får jag besked.

IMG_9063

Livet känns lite grått just här.

FullSizeRender-3 kopia

Me, Myself and I.

IMG_9069

In i dimman.

Annons