Annons

snökaos

Ser ni inte kaoset i mina ögon?

Fast i stormen.

Fast i stormen.

Man har mycket tid att tänka när man fastnar i en bilkö på grund av två olyckor, och står stilla i två timmar.

Snöstormen viner runt bilen, mitträcket gör att det är omöjligt att vända tillbaka och jag och maken tittar på varandra och säger att det var tur att hann äta lunch och gå på toaletten innan vi åkte.

Den första halvtimmen pratar vi och om ditten och datten, sedan försjunker vi i egna tankar.

Det enda som hörs är radion som vi höjer varje gång det kommer nya uppgifter om olyckorna som omringats oss.

Hur gick det för dem i bilarna? Inget säger nåt om det.

Klarade sig lastbilschauffören någorlunda?

En ambulans swischar förbi med sirenerna påslagna på andra sidan mitträcket.

Inget gott tecken.

Jag tänker på slumpen.

Hur fort livet kan förändras, hur man ena sekunden är full av liv och i den andra faller ihop i ett vrålande ångestskri som för alltid ger en rispa i själen.

Hur omtumlande tillvaron kan vara.

Hur kan jag gå där på gatorna med ett invärtes rasande kaos som är helt osynligt för dem jag möter? Ser ni inte i mina ögon? Hör ni inte mina tankar som skriker om allt som är orättvist och som sörjer varje besked om cancer runt omkring mig?

I en stillastående bilkö tackar jag maken för att han kom upp med sin utmaning ”christerskogtränavarjedag” under januari och istället för att tänka på den förbannade sjukdomen funderar jag på hur jag ska få till min träning när jag sitter fast på E4.

Det skingrar tankarna.

Sedan nyårsdagen har jag tränat varje dag, minst 20 minuter, och banne mig att jag ska missa det på grund av en snöstorm!

En och en halv timme i sol.

En och en halv timme i sol.

Gårdagen bjöd på en fantastiskt strålande dag där jag gav mig själv en 90 minuters kuperad powerwalk – i kväll blev det lite torftigare. En 20-minuters egenhändig tabata-variant i min mammas kök efter att äntligen ha kommit fram i snöstormen blev dagens facit.

Alltid nåt.

Förresten; missa inte Nyhetsmorgon i TV4 på lördag ca 09.40. Då är jag på plats i rutan. Kolla gärna!

Kram!

Träning i mammas kök.

Träning i mammas kök.

Annons

Blod, svett och skratt i mitt nya skidåkarliv!

OneWay skidor

Total snökaos i Stockholm, bussarna inställda, vägarna okörbara på grund av köer, snörök och vallar – och en av de härligaste kvällarna på länge! Uppkittad till tänderna med mina nya skidor, pjäxor, stavar (kolla in Topphälsa-färgen på dem!) och kläder var det dags för den första skidlektionen i hela mitt liv.

”Kan du verkligen leva upp till den där outfiten?” undrade Lena (bilden nedan) med glimten i ögat när jag dök upp som värsta proffset i mina nya One Way-kläder och skidor.

Lena Bergman Esk

 

Och så klart jag inte kunde.

Men shit så proffsig jag kände mig i min rosa skidjacka, svarta skidväst, turkos skaljacka, vita pjäxor och svarta skidmössa! Och som jag brukar säga (också med glimten i ögat) ”image is everything”.

Christer Skog, som vår lilla mammagrupp på Lilla Essingen anlitat som instruktör under några onsdagar, hade gjort ett spår på cirka 300-400 meter runt skateboardrampen på ön, och där nötte han teknik med oss medan snön föll som tumvantar från himlen.

Det var en väldigt speciellt känsla.

Att åka på ett uppkört skidspår mitt i Stockholm med de upplysta båtarna som körde förbi på Mälarens vatten intill oss lite då och då, och samtidigt höra den pulserande trafiken på bron ovanför våra huvudet kändes härligt knasigt surrealistiskt. Jag riktigt kände hur ett slags lyckorus spred sig i kroppen. Att vi kunde skratta, kämpa (Jessica kände inte ens hur hon skadade fingret förrän hon upptäckte blodfläckarna på kläderna), ramla (jag mest!) och samtidigt umgås i det bästa sociala sammanhang som finns – träning – medan världen rasade ihop (jaja, överdrivet jag vet, men har ni sett stockholmare köra bil i snö fattar ni vad jag menar) omkring oss kändes såå häftigt!

Lilla Essingen

Lilla Essingen

Jag tänker att alla borde ha en egen liten träningsgrupp; bättre pepp går inte att få! Man får draghjälp till träningen när det känns tungt, man får chansen att umgås med sina vänner – och man får skratta. Jag känner mig så energiboostad nu så jag nästan kan förtränga att jag är sjuk. ”Hjärntumör? Förlåt, men ni måste ha tagit fel person.”

Ni vet vad jag sagt tidigare: Rätt sorts trötthet vinner över fel sorts trötthet, och jag känner det mer än nånsin när jag nu sitter med lätt värkande axlar och armar efter stavåkningen och en sorts skön matt känsla i kroppen samtidigt som tankarna känns klara och positiva.

Jag funderar på nästa skidpass. Jag vill verkligen lära mig att åka rätt från början och vår lilla mammagrupp är en suverän start.

Christer (tidigare svensk-, brittisk-, amerikansk- och australisk förbundskapten på skidor, puh!) är förresten också instruktör på Topphälsas skidresa till Sunne den 18-20 januari tillsammans med världsmästarinnan i sprint från 2005 Emelie Öhrstig, och har ni inte bokat in den resan än så är det hög tid.  För 3 498 kr (för prenumeranter, 3 795 för icke prenumeranter) får du boende på Selma Lagerlöfs Spa i två nätter, 2 frukostar, 2 luncher, 2 middagar, plus alla träningspass, föreläsningar och skidpass!

Tokbra pris för lite blod, svett och skratt, om jag får säga det själv.

Läs mera här:

http://www.topphalsa.se/artiklar/Missa-inte-ToppHalsas-skidhelg/

Hoppas vi ses!

Lilla Essingen

Annons
Annons