stavgång

Dags att bli beroende igen!



hjärntumörblogg

Jag har haft svårt att pressa kroppen till träning den senaste tiden. Livet har kommit emellan på så många olika vis, och den regelbundna träningen som jag gillar har blivit en sån där då-och-då-träning som jag egentligen inte alls är lika förtjust i.

Jag älskar känslan när kroppen är stark, när fötterna liksom lyfter när man går för att benen fått den träning den vill ha. Och så känns det verkligen inte nu.

Men snart det bli ändring på det!

ToppHälsa har träningsläger två veckor på rad, på Mallis där jag befinner mig nu, och sen på Rhodos. Och även om jag inte kommer att kunna stanna hela veckorna ut så blir det en härlig kickstart på nystarten, så att säga.

På bara två dagar har det redan blivit fyra träningspass, och även om jag fått börja på en låg nivå eftersom konditionen inte håller måttet längre känner jag mig glad och peppad.

Med Mommo (i mitten) som instruktör blir Zumba superkul!

Med Mommo (i mitten) som instruktör blir Zumba superkul!

Jag vet att det krävs tålamod för att väcka liv i musklerna som har fått alldeles för lång sommarsemester men samtidigt vet jag att de behövde det.

Att JAG behövde det.

Sommarvilan har gjort mig gott på flera sätt och att den knäckte kondisen får jag ta.

Nu gäller det att ligga i några veckor så att träningsberoendet ska komma tillbaka.

Enligt världsrekordhållar-maken (Christer Skog) tar det cirka tre till fyra veckor innan kroppen börjar begära daglig dos av dopamin.

Dopamin är ett hormon som enkelt förklarat får oss att vilja göra saker och njuta av dem. Det är kopplat till hjärnans belöningssystem och ökar vid bland annat motion och fysiskt aktivitet.

Så det är min plan just nu.

Att återigen bli beroende av att röra på mig.

Nu kör vi kroppen!

Lite stavgång i solen är aldrig fel!

Lite stavgång i solen är aldrig fel!

Matilda (ToppHälsas projektledare för resor) och jag inviger träningsveckan!

Matilda (ToppHälsas projektledare för resor) och jag inviger träningsveckan!

 

Jag är inte ett skit tacksam



hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Två steg framåt, ett steg tillbaks

Pamela Andersson


 

Pamelas blogg

En vecka senare och jag är fortfarande så överväldigad av alla fantastiska människor som hejat och peppat mitt härliga besked förra veckan.

Tumören viker ner sig – och jag kan fortfarande knappt tro att det är sant.

Jag väntar fortfarande på att få gå på min åttonde cellgiftsbehandling, kroppens värden är inte över den nedre gränsen än, men under tiden försöker jag vårda den så gott jag kan.

Med träning.

Jag befinner mig på ToppHälsas träningsresa i Turkiet och varje dag börjar med stavgång på stranden. Att höra vågornas brus och känna att kroppen sakta men säkert blir starkare är en känsla som fyller mig med hopp.

I tankarna har jag alla era kommentarer här på bloggen och jag skickar en särskilt stor kram till den anonyma läsare som budade den här underbara buketten till mig och som jag kunde njuta av några dagar innan jag åkte.

TACK DU SPECIELLA MEDMÄNNISKA!! Jag blev oerhört glad och den generösa gesten bär jag med mig i hjärtat när jag går här på stranden och samlar styrka.

Vintern har tagit hårt på konditionen, jag kämpar för att hänga med, men i dag tyckte jag det släppte lite grann – och man får vara glad för varje framsteg!

Och i morse när jag vaknade med en vagel i ögat och ett flammande ansikte på grund av kortison-biverkningar (jag ser ut som en prickig korv) kändes det åtminstone skönt att kroppen svarade på träningen!

Två steg framåt, ett steg tillbaks.

Snart är jag redo att kriga vidare.

Pamela Andersson

Snart ska jag spänna musklerna igen



Pamela Andersson

Min krönika från dagens Hudiksvalls Tidning:

”Från min balkong ser jag den långa stranden. Det blåser ute och regnmolnen svävar hotfullt nära men ser ut att ge sig av utan att släppa ner sitt innehåll. Jag hör skratt och ser ett 40-tal personer med stavar som närmar sig hotellet.

De har gått morgonrundan på stranden och snart är det dags för frukost här på ToppHälsas träningsläger i Monte Gordo, Portugal. Jag skulle också ha varit med, och det svider lite i hjärtat att jag tvingades avstå, men kroppen svek mig i morse.

Att leva med cancer och cellgifter (jag är ju inne på min femte cellgiftsbehandling i rad nu) är som att leva med en lynnig partner; man vet aldrig vad man kan vakna upp till.

Ena morgonen slår man upp ögonen med en känsla av att allt är möjligt.

Dagen efter svider kroppen redan i sömnen, och skinnet känns så skört att man tror att det ska gå sönder.

Och det roliga (eller hur man nu ska kalla det) är att allt kan förändras på en sekund.

Från en ”toppen-sa-kroppen”-dag till en dikeskörning som känns i varje cell.

I dag får jag nästan tårar i ögonen när någon smeker min arm för att huden gör så ont trots den mjuka beröringen.

I morgon kan jag cykla nio mil.

Voila! Livet enligt Cancer.

Som nybliven Cancerfondsambassadör har jag de senaste veckorna lärt mig mera om sjukdomen på andra plan än bara de känslomässiga. Som att en av tre får cancer. Men alla drabbas. Som att det finns 200 olika typer av cancer och att 440 000 personer har eller har haft en cancerdiagnos.

Men också som att en tredjedel av cancer kan förebyggas.

Jag tänker på det när jag läser att motion på recept ökar över hela landet. För fem år sedan skrevs det ut cirka 30 000 recept på fysisk aktivitet och i fjol hade det antalet ökat till över 100 000 skriver Dagens Nyheter. Motion på recept är grejen även om det inte går att hämta ut på Apoteket. Höstdepression, låg efter skilsmässan, sjukskriven för stress, förebygga cancer – tänk hälsa istället för piller. Flera recept på svett, tack!

Skratten ljuder i korridoren, stavgångarna är tillbaka.

Jag avslutar den här krönikan, trotsar skelettvärken och sätter på mig träningskläderna. Viljan är starkare än smärtan och jag är min egen läkare när jag ordinerar Atlantluft och en rör-på-påkarna-timme.

I morgon ska jag skratta med de andra.”

Monte Gordo

Energi i sinnet är bästa motståndet



Barnen är ute på studsmattan och själv sitter jag med en kaffekopp och försöker förmå mig till att laga frukost.

Funkar sådär.

Jag känner mig inte hungrig, cellgifterna mättar tydligen.

Den fjärde kuren inleddes i går kväll och just nu rasar gifterna i kroppen som vilda unghästar på grönbete. Jag ser framför mig hur de dundrar in som en armé i hjärnan och hur tumörfan stålsätter sig mot attacken men tvingas se sig invaderad av hundratals giftpartiklar.

Och medan jag dricker ännu en klunk kaffe och tittar ut över Siljan så lägger sig giftet som en våt filt över tumören och börjar gå i närstrid.

Cell för cell ska kvävas, det onda ska bort, bara de goda får vara kvar.

Men precis som i alla krig skördas offer överallt, även de oskyldiga stryker med och därför har jag fått medicin för både illamående och magen.

Men framför allt har jag fått energi i sinnet, och det är de oskyldiga cellernas bästa motstånd mot en felriktad giftpil.

Tommy Engstrand

Gårdagen började med Sportpanelen i SVT med den gamle legendaren Tommy Engstrand och Aftonbladets Petra Thorén. Det var energidos ett.

Håkan Nesser

Energidos två: Möte med Håkan Nesser, författaren som bland annat skrivit ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Håkan var en hejare på sport visade det sig, pluspoäng för sånt i min värld.

Energidos tre: Hämtade barnen. De bästa barnen i världen som varit hos sin pappa i en vecka och som nu är mina i hela två semesterveckor!

Procamp

Energidos fyra: Träning med Christer som kör Procampå-kurs på Masesgården utanför Leksand den här veckan. I går var det först stavgångsintervaller i backe som gällde direkt följt av löpning i vatten. Nästan två timmars härlig träning med nya bekantskaper på kursen och där alla körde efter sina egna förutsättningar! Precis som sånt som är så underbart!

Mando Diao

Dessutom fick jag i helgen en signerad Mando Diao-tröja ”Till Pam” av min kompis Lotta som fixat den, och bara den känslan kan bära mig några extra kilometer.

Så kom igen, cellgiftskompisarna.

Jag har gjort vad jag kunnat, jag har träningsvärk i kroppen och jag har mental energi i knoppen – nu är det er tur.

På den faan.

Jag tar en kopp till under tiden.

Villa Långbers

Jag har inte tid att vara cancersjuk



Ursäkta mig tumören, men vi måste ha ett allvarligt samtal du och jag.

Jag har förstått att du sitter där i mitt huvud och att det aldrig ska kunna gå att avlägsna dig, men det där med att du ska förpesta mitt liv och få mig att må dåligt, bryta ihop och tappa orken  – nej, det kan jag faktiskt inte köpa.

Du förstår; jag har för mycket att göra för att hinna vara cancersjuk.

Jag har liksom inte tid att låta dig påverka mig, jag har fullt upp med att skratta, vara lycklig och leva.

Just nu är jag i Portugal på ToppHälsas training camp, och kroppen bubblar av glädje.

Cellgifterna har inte en chans att göra sig hörda i min kropp, den vill gå stavgång i strandkanten, den vill dansa, lyfta vikter och njuta av solen på stranden. Cellgifterna har fattat att de ska bekämpa dig, tumören, utan att sätta resten av mig ur spel.

Så jag tänker så här; om du bara lägger av att vara så aggressiv och nöjer dig med att bara stanna i växten typ – så kan vi ju lära oss att leva med varandra istället? Ok?

Jag kan ta att du sitter i min skalle om du tar att jag vill leva?

Och här i Portugal, i 30 graders värme, lever jag verkligen.

Vi är nästan 200 personer här, ca 170 läsare, och vi har SÅÅ KUL samtidigt som vi svettas och kämpar på pass efter pass.

Visst, det kan hända att jag knappt kommer ur sängen i morgon, men det har isåfall inte med cellgifterna att göra – utan med träningsvärken.

Och ni vet vad jag säger?

Precis.

Kroppen kommer att säga TACK.

Ska vi säga så, tumören? Deal?

ToppHälsa Portugal

Pamela Andersson

Pamela Andersson

”Filma min jive? I dont think so…”

Pamela Andersson


Barnens farmor tittade på mig och så viskade hon tyst:

”Jag önskar att jag kunde filma det här”.

Klockan var kvart över sju på morgonen, barnen sov i sängarna och jag stod och klädde på mig träningskläder.

Farmor skakade på huvudet.

Själv kvävde jag faktiskt ett skratt.

Nää, vem kunde anat detta för några veckor sedan?

Söndagen började med 40 minuters stavgång på stranden.

Med solen och ett 40-tal Topphälsa-läsare i sällskap.

Det var magiskt.

stavgång

Och nu har jag precis duschat efter ett danspass – jive – med Annika Sjöö (som ni säkert känner igen från Let’s Dance!) Hon är en av Topphälsas experter på plats i Monte Gordo här i Portugal, och jag var helt genomsvett efter hennes entimmespass. Det var ju vråljobbigt! Från och med nu ska jag ALDRIG hacka på deltagarna i Let’s Dance.

Även den sämsta på tv är tusen gånger bättre än mig.

Påminn mig om det.

Annika Sjöö

Sitter nu och tar en kaffe på ett kafe. Snart är det dags för dagens sista träningspass innan vi ska lyssna på en föreläsning om kost med Topphälsas expert Kristina Andersson senare i kväll.

Det känns som jag rivstartar mitt nya liv – man skulle kanske filma trots allt? Allt utom jiven, isåfall.

Jeeesus.

Jag trodde jag hade lite takt i kroppen i alla fall?