Annons

stress

När den psykiska tröttheten äntligen viker undan

Nu är det slutvilat på allvar.

Nu är det slutvilat på allvar.

Efter mitt mirakulösa besked har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen. Jag har haft svårt att landa, och om jag ska vara ärlig svårt att riktigt förstå allt som hänt.

Att tumören är borta – men att jag inte är frisk.

Att jag har två svarta hål i hjärnan – där det eventuellt kan dyka upp en ny tumör. Eller inte.

Jag har varit så psykiskt trött

Mitt fokus som så länge varit inriktat på att besegra tumören virrar omkring och kan inte hitta tillbaka till vägen som stakades ut redan för fyra och ett halvt år sedan.

Jag har tillåtit mig själv att vila och inte försökt att stressa fram en ny plan, och av kroppens signaler har jag förstått att jag gjort rätt.

Jag har varit så trött, så trött.

Inte bara fysiskt, men kanske ännu mera psykiskt.

Terrorhotet är borta, döden har backat undan men det är som att hjärnan inte orkat ta till sig det än. Den har legat och slickat sina sår i flera veckor, skör och sårbar mitt i det fantastiska och bara då och då orkat ta sig an nya utmaningar.

Det har varit tålamodskrävande och jag försökt att njuta av annat under tiden som jag väntat på att hjärnans långa utandning ska bli till ett nytt, starkt, energirikt andetag.

Åkt lite skidor, tränat på gymmet. Tagit tid för annat än att bekämpa en cancertumör.

Jag har hittat kompassen igen

Det är svårt att komma tillbaka när man vilat för länge, latheten kommer smygande och blir man bekväm är det kört.

I alla fall för mig.

Så nu är det färdigåterhämtat. No more vila. No more pusta ut.

Fokuset har återigen hittat kompassen och jag och kroppen står i startställning.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Fas två i fajten mot cancer ska inledas här i Thailand, där jag landade i dag. O M det värsta skulle inträffa och jag får ett bakslag med en ny tumör så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Startskottet går och jag kickstartar med en nio dagar lång träningsperiod. Minst två-tre pass om dan ska det bli tillsammans med ToppHälsas läsare som snart kommer ner och kör här med mig på Thanyapuras enorma träningsanläggning på Phuket.

En lång vila kräver en kickstart – det har jag lärt mig med åren. Jag vet ju hur snabbt det kan gå om man bara ger sig den på att lyckas.

De första tre dagarna är tuffa, träningsvärken biter i musklerna, det känns tungt att inte orka – men belöningen kommer snabbt. Efter bara några dagar börjar kroppen svara och det är en känsla värd att slita ont för.

Nu kör vi!

Fjolårets ledarstab.

Fjolårets ledarstab.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Annons

Allt jag hör är hans: ”du är tillbaka!” Jippie!

Skärmavbild-2015-09-28-kl.-18.13.541-440x151

Kolla in den här kurvan.

Den betyder enormt mycket för mig. För första gången på två och ett halvt år håller kroppen på RIKTIGT på att återhämta sig!

Inte sedan den 2 maj 2013 har jag haft så bra återhämtning på natten och jag tror nästan inte mina ögon när jag ser bilden.

Jag fattar det inte.

I’m back!

I natt hade jag en vilopuls på under 50 i snitt – det har inte hänt sedan maj för två år sedan! (Nu gråter jag nästan!)

Då som nu befann jag mig på Mallorca, jag hade genomgått två cellgiftsbehandlingar och väntade på den tredje och cyklade i tre dagar runt Palma. Att jag skulle behöva drygt ett år till av hårda behandlingar kunde jag väl aldrig tro då. Jag kämpade bara för att orka dag för dag.

Och nu är jag tillbaka.

På samma hotell, i Can Pastilla utanför Palma, med värden som jag längtat efter. Som jag jobbat för.

Alla tidigare känslor av att vara på gång har egentligen bara varit mentala. Jag är ju positivt lagd (eller extremt positivt som ni som känner mig brukar säga) och när jag tyckte att det kändes bättre än tidigare har det bara varit i min skalle.

Kroppen har kämpat vidare i ett traskande långt ifrån den formkurva som hjärnan vandrat i.

Men nu. Nu!

Det här beskedet betyder att jag äntligen kan börja om och träna på det sätt jag vill; lite längre, lite oftare, lite tuffare.

Så vad beror det på då?

Ja, enkelt förklarat handlar det förstås främst om att kroppen inte påverkas av stress på samma sätt som den gjort under alla behandlingar och cellgifter.

PT-maken har en massa fina ord på allt som händer i kroppen och med hjärtats slag, men allt jag hör är hans jublande ord när han såg kurvan efter nattens sömn: ”Du är tillbaka! Det här är nästan det bästa nånsin”!

(Och här gråter jag nästan igen).

Jag har känt mig stark den senaste tiden.

ToppLoppets 5 km gick och sprang jag utan att känna mig särskilt trött och de dagarna jag fick tack vare CancerRehabFondens vecka var guld värt. I går körde jag mitt första riktigt hårda pass på två år när jag körde moveoo med Jose Nunez och i dag har jag gjort två lågintensiva pass i form av vandring i bergen, totalt nästan tre timmar.

Mallorca är tydligen min ö.

I morgon står det vinprovning på programmet – kanske ska jag fira med en sipp cava?

JAAAAAAAAAA!!

12030543_10153257798386359_7664752699497711277_o-440x440

På dagens vandring med PT-maken Christer Skog.

 

12022397_10153256107246359_6949656318339435262_o-440x440

Med topphälsas marknadschef Annika Kvist efter gårdagens moveoo-pass.

 

12068773_10153255152101359_7848405702740092780_o-440x440

Utsikten från min terrass på Waterfront hotell!

 

12043023_10153164564478873_1544930665426655758_n-440x330

En del av gänget inför vandringen.

 

Annons

Syns han? Luther som sitter på axeln?

Pamela Andersson

Jag är ovän med kroppen och Luther sitter på axeln och suckar. (Ser ni honom? Han är alltid sur och vresig, och brukar sitta nära örat så att han har nära till att viska saker som ger mig dåligt samvete. Ser ni?)

”Stick!” vill jag skrika men jag orkar ingenting (knappt så jag orkar le på den här bilden ens).

Kroppen har gått i strejk. Luther viskar att jag borde jobba, borde städa, borde svara på mail och sms, borde, borde, borde… Men jag rör mig inte ur fläcken.

Kan inte.

Klumpen sitter som fastsydd i halsen och tårarna kommer hela tiden.

Att vilja så mycket men inte kunna är inget annat än skit.

Jag vet att de svarta tankarna kommer med jämna mellanrum, men i dag kom de samtidigt med en begynnande förkylning och huvudvärk och då hade jag inte ett dugg att sätta emot.

Jag har sovit bort dan, och när jag vaknade hade Luther trängt sig in. Och nu blir jag inte av med honom.

Att njuta av På Spåret och Skavlan är kört när Luther är här, bara hårt arbete, oavbrutet, hela tiden tillfredsställer honom.

Välkommen fredagsmisär.

Försöker trösta mig själv med att jag haft några fantastiska jobbdagar när jag bland annat träffade flera av Topphälsas läsare under vår manifestation på Sergels Torg i onsdags. ToppHälsa uppmärksammar kvinnors stress och utbrändhet i ett kommande nummer och ett trettiotal läsare med erfarenhet av utbrändhet trotsade det dåliga vädret och dök upp för att vi skulle få ta en bild (tack alla som kom – ni gör något stort genom att dela med er av all er erfarenhet och stöd!).

Topphälsa kampanj

 

Topphälsa Kampanj

Efter det tågade jag och redaktionschefen Helene Arkhem och fotografen Theresia Köhlin upp till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och ställde honom mot väggen:

Vad gör regeringen för kvinnorna? Hur ser planen ut? Hur bekämpar ministern utbrändhet?

Ulf Kristersson

Jag måste säga att jag var så oerhört stolt över att vi från Topphälsa fick komma till regeringskansliet med våra läsares frågor och att vi i över en timme fick både svar och gehör från högsta instans.

För hälsa är ju inte bara fysisk – det hänger ju på hur man mår på insidan också.

I dag blir 100 personer sjukskrivna varje dag på grund av utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar. 8 av 10 är kvinnor. En tidning som skriver om kvinnors hälsa ska förstås inte tiga still om sånt – och det gör vi inte heller. (Mera om detta ämne snart i en tidning nära dig!)

Så här sitter jag nu vid köksbordet och tycker att Luther nöja sig med veckans insats.

Men klumpen i halsen vill inte försvinna och kroppen känns liksom ledsen.

Det svarta hålet kommer allt närmare och jag har två val: streta emot eller falla.

Men först ska jag dränka Luther i en kopp te.

te

Annons