Annons

SVT

Jag vann! Jag knäckte hjärntumören!

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag går bara rakt på: JAG GJORDE DET! JAG KNÄCKTE TUMÖREN!

Tårarna har runnit hela dan, och jag har skakat i hela kroppen. Det känns som feber, lyckofeber, och när jag sitter här och ska sammanfatta ett läkarbesök som slutade med att jag fick tillbaka mitt liv känns det som jag skriver i en bubbla.

Förlåt att det här blir ett helt hoppig och osammanhängande blogginlägg, men jag har inte riktigt landat i läkarens besked än.

Min tumör borta.

Den hjärntumör som läkarna sa skulle vara omöjlig att ta bort är försvunnen.

Väck!

Jag krossade den! Jag vann en seger så jävla stor att tumören smet ut bakvägen med svansen mellan benen.

Min hjärna är fri.

Jag är fri.

Visserligen säger läkarna att risken fortfarande är stor att en tumör kommer tillbaka, men isåfall är det en ny tumör. Den gamla finns inte mera.

”Du knäckte den med din livstilssförändring, din träning, positiva tänkande och din vilja att kämpa och träna hjärnan”, sa min läkare när jag satt där med glädjetårarna rinnande nedför kinderna och med hans hand i min.

I dag har jag berättat om nyheten i TV4, på Expressen, på SVT:s webb och för Gud och alla människor, men vill ni se mera kolla Cancergalan på måndag kl 20 i fyran.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Jag skriver om allt i ToppHälsas nya nummer som kommer ut på onsdag nästa vecka också, men nu är jag helt vimsig och det här blir ett kort inlägg.

Jag ska fira livet med min man, med hans underbara fisksoppa och några glad av en riktigt bra champagne – men innan jag släcker ner datorn vill jag ur djupet av mitt hjärta tacka er alla som följer mig här på bloggen, via ToppHälsa eller instagram och facebook.

Ni har varit ett enormt stöd under fyra och ett halv år,  ni har peppat och kämpat med mig. Skrattat och gråtit med mig, och hållit mig under armarna när jag förtvivlat tappat tron på att jag ska orka.

Ni har en stor del i det som har hänt och jag är er evigt tacksam!!

Jag lovar att blogga mera om allt under veckan, om hur jag tränat och kämpat och de senaste dagarna ofattbara besked, men nu ska jag fira!

Fuck Cancer – leve livet!!!!!

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

I Expressens tv-studi med Anna Herdenstam.

I Expressens tv-studio med Anna Herdenstam.

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Bubbel nu!

Bubbel nu!

Annons

Får man gråta i smyg på jobbet?

Jag hade tänkt skriva om en fantastisk helg på skidor, jag ville berätta om en perfekt start på veckan med en ordinarie Sportpanel och tänkte tillägga att jag är enormt stolt över ett fint reportage om mig i Expressen Söndag.

Men ibland sviker psyket.

Gråtkulan i halsen har suttit där i flera timmar och tårarna bultar på ögonlocken och kräver att få komma ut.

Bakom en stängd dörr till mitt eget arbetsrum på redaktionen har jag stundtals låtit dem rinna nedför mina kinder innan jag torkat dem med ovansidan av handen och tvingat dem tillbaka igen.

Det är precis som att när kroppen börjar repa sig, när kroppen börjar känna sig stark – först då vågar psyket falla igenom.

Jag orkade tre mil på skidor under helgen. 1,2 mil i sträck på söndagen, mitt livs hittills längsta pass, och jag var kvittrande glad över vinterns vackraste dag och vinterns hårdaste utmaning.

Träningsvärken kändes i armarna och låren dagen efter, men den var mindre än väntat och kroppen sträckte på sig och gick rak och stolt med en Queen of fucking everything-aura till jobbet.

Och så i dag blev det pyspunka.

I superkroppen började oron sprida sig, rädslan som legat i dvala ett tag skakade på sig och började röra sig genom venerna och tankarna på framtiden, den förbannade ovissheten inför framtiden, förstörde resten av dan.

Får jag leva?

Hur ska jag kunna skydda min familj om jag inte längre är närvarande? Vad kan jag påverka?

Tankarna ilar runt i en skräckvariant av en gigantisk labyrint i hjärnan och väcker alla onda aningar till liv.

Psyket litar på att min träning ska ha gjort mig så stark att jag lätt krossar alla tankevurpor – men jag är inte där än.

Jag är inte superkvinnan.

Inte än.

Så jag faller och låter mig falla utan att göra motstånd.

Jag viftar inte längre med händerna för att greppa tag i något som kan dämpa kraschen, jag följer bara med i den mentala berg-och-dal-banan i vetskapen om att den inte är för evigt.

Oron ska aldrig få besegra mig. Inte på längre sikt.

Men jag låter mig knäckas en kväll, jag ger skräcken och tvivlet tre timmar av min dyrbara tid och vet att jag ska ge igen vid nästa träningspass.

Kliv, kliv, överlev.

Ska bara bryta ihop en kväll först.

ToppHälsas skidkurs

 

 

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

Expressen söndag

pamela andersson

 

 

Sportpanelen

Sportpanelen. Bästa starten på veckan.

Annons

Var god dröj: återhämtning pågår

Så var vi där igen. Tålamod. Alltid detta tålamod.

Ibland känns det som att mitt liv det senaste ett och ett halvt åren, varit som en enda lång väntan.

Var god dröj: strålning pågår.

Var god dröj: cellgiftsbehandling pågår.

Var god dröj: Kroppsåterhämtning pågår.

Efter en hemsk helg med smärtor, känningar av epilepsi, och trötthet var det bara väntat att värdena skulle vara dåliga även den här veckan, och återigen ställdes den åttonde cellgiftsbehandling in.

Det är blodplättarna i kroppen som sviker och benmärgen sackar efter. Man kan säga att de inte riktigt håller mitt tempo.

Oerhört frustrerande!

Så vad gör man då i väntan på att kroppen ska orka igen?

Tja, en 50-årsfest i Hudiksvall är ju aldrig fel? (En av mina bästa vänner, Karin i röd klänning, fyllde jämnt.)

50-årsfest

En sportpanel som start på veckan piggar alltid upp!

Sportpanelen

En tågresa med skidsändning på paddan och trevlig sällskap i form av Åke Unger och Niklas Wikegård på andra sidan gången var trevligt.

Wikegård

Och lite stjärnglans i form av Elena Paparizou får säkert upp blodvärdena en aning.

Elena

Men den bästa boosten av allt – kärlek – fick jag när sonen fyllde tio år i tisdags och mammakramarna avlöste varandra.

Lux dag för dag

Nästa vecka gör jag ett nytt försök med cellgifterna, och den 13 mars är det magnetröntgendags.

Var god dröj: Tålamodsövningar pågår.

Annons

Energi i sinnet är bästa motståndet

Barnen är ute på studsmattan och själv sitter jag med en kaffekopp och försöker förmå mig till att laga frukost.

Funkar sådär.

Jag känner mig inte hungrig, cellgifterna mättar tydligen.

Den fjärde kuren inleddes i går kväll och just nu rasar gifterna i kroppen som vilda unghästar på grönbete. Jag ser framför mig hur de dundrar in som en armé i hjärnan och hur tumörfan stålsätter sig mot attacken men tvingas se sig invaderad av hundratals giftpartiklar.

Och medan jag dricker ännu en klunk kaffe och tittar ut över Siljan så lägger sig giftet som en våt filt över tumören och börjar gå i närstrid.

Cell för cell ska kvävas, det onda ska bort, bara de goda får vara kvar.

Men precis som i alla krig skördas offer överallt, även de oskyldiga stryker med och därför har jag fått medicin för både illamående och magen.

Men framför allt har jag fått energi i sinnet, och det är de oskyldiga cellernas bästa motstånd mot en felriktad giftpil.

Tommy Engstrand

Gårdagen började med Sportpanelen i SVT med den gamle legendaren Tommy Engstrand och Aftonbladets Petra Thorén. Det var energidos ett.

Håkan Nesser

Energidos två: Möte med Håkan Nesser, författaren som bland annat skrivit ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Håkan var en hejare på sport visade det sig, pluspoäng för sånt i min värld.

Energidos tre: Hämtade barnen. De bästa barnen i världen som varit hos sin pappa i en vecka och som nu är mina i hela två semesterveckor!

Procamp

Energidos fyra: Träning med Christer som kör Procampå-kurs på Masesgården utanför Leksand den här veckan. I går var det först stavgångsintervaller i backe som gällde direkt följt av löpning i vatten. Nästan två timmars härlig träning med nya bekantskaper på kursen och där alla körde efter sina egna förutsättningar! Precis som sånt som är så underbart!

Mando Diao

Dessutom fick jag i helgen en signerad Mando Diao-tröja ”Till Pam” av min kompis Lotta som fixat den, och bara den känslan kan bära mig några extra kilometer.

Så kom igen, cellgiftskompisarna.

Jag har gjort vad jag kunnat, jag har träningsvärk i kroppen och jag har mental energi i knoppen – nu är det er tur.

På den faan.

Jag tar en kopp till under tiden.

Villa Långbers

Från Banan-kontakt via mappies till sjuksängen

Sean Bana och Pamela

Från Banankontakt i SVT-huset via Mappie-gala på Grand – och så pang, tillbaka till verklighetens dunderförkylning i sjuksängen. Herregud, det kan verkligen hända mycket på ett dygn!

Just nu är: ”du är bäst, mamma” och ”stackars mamma” de två vanligaste meningen här hemma.

”Bäst” blev jag efter mötet med barnens idol Sean Banan i tv-huset i måndags och storyn när Sean Banan åt upp alla bullarna efteråt (han länsade verkligen fatet!).

Sean Banan

 

Sean Banan

Barnen får inte nog av att se de här bilderna, och vi snackar också om huruvida TV-sportens Dusan verkligen är så här lång eller om Sean Banan hukade sig på bilden.

Sean Banan

(PS. Han hukade sig inte. Dusan är jättelååång!)

Mappie-gala

”Bäst” är jag också varje gång sonen kollar på sin signerade autograf från bananen, och när jag i går kväll travade iväg på M Magasins Mappie-gala på Grand Hotel var förhoppningen att Yohio också skulle vara på plats (=ny autograf). Att M-galan var en award för femtio-plus-pumor och att 17-åriga docksöta pojkar med rosaslingrat hår nog inte skulle vara på plats gick inte riktigt in.

Josefin Ekman

M:s gala blev ända en fantastisk tillställning där jag först strålade samman med Resumés Josefin Ekman, som tidigare jobbade med mig på tidningen S, och fotograf Peter Jönsson (som alltid tar min bylines!) för ett glas bubbel. Peter har sedan flera år plåtat mina bylines, men den här kvällen fotograferas vi ihop av Finest-fotografen Karina Ljungdahl (som också jobbade mycket med mig på S!).

Peter Jönsson

Under kvällen hade vi sedan en skrattfest med På Spåret-tjejerna Martina Haag (som nyligen belönades med Topphälsas stora pris, tjejen springer numera maraton – heja heja så säger jag!) och Ellinor Persson i Vinterträdgården. Heja heja säger jag också till Ellinor som är i final i På Spåret på fredagkväll!

M Magasin

Men i dag är det ”stackars mamma” för hela slanten.

Dunderförkylningen har slagit klorna i mig och jag orkar inget annat än att ligga i soffan och pusta.

Inget hjälper.

Inte ens färsk ingefära med honung i kokhett vatten.

Dessutom tvingas jag inse att det inte blir nån skidträning i morgon heller med den här sjukdomen i kroppen.

”Sova mycket, äta apelsiner och dricka honungsvatten, ingen träning” är mina order för att bli frisk.

Suck.

”Stackars mamma”.

 

Hoppas bara jag inte snavar på klänningen…

Pamela Andersson

Stefan Wåhlberg

Börjar bli rejält nervös.

Om bara några timmar går startskottet.

Kl 05.45 kommer taxin och tar mig till SVT där jag ska prata om Idrottsgalans sändning på SVT: webb, sedan är det några timmars sömn innan jag ska vara på Globen redan kl 13 för genomgång. 16.30 kör webb-sändningen i gång och då får ni också se min nya klänning designad Stefan Wåhlberg (som bland annat gjort många av klänningarna till Let’s Dance)!

Var i hans studio i fredags och provade, och klänningen är såå läcker! Hoppas vid min Gud att jag kan bära upp den, bara…

Kom annars precis hem från Leksand där jag åkt skidor i minus 19 grader kallt.

Så nu är jag ordentligt nerkyld inför den långa svettiga dagen i morgon.

Hoppas ni hänger med mig!

Håll tummarna för att allt går bra och att jag inte snavar på klänningen…

;-)

Leksand

Leksand

Leksand

Fastna aldrig i ”tänk om”-fällan!

Tittar på bilderna från förra året och inser hur mycket som hänt sedan dess. För nu kan jag avslöja att jag gör det igen: leder webbsändningen av Idrottsgalan 2013 på SVT! Tjoho!

Det var den trailern som jag spelade in för en vecka sedan och då fick jag inte ens ta en bild på programledaren Richard Olsson eftersom inget fick sippra ut.

Men nu är både han och jag och även Anders Timell officiella, och från och med mellandagarna kommer ”den hemliga tv-inspelningen” gjorde att visas på SVT inför galan.

Min insats är enorm: jag sitter tyst och jobbar och säger inte ett ord. Haha, som om det skulle stämma i verkligheten! Jag som pratar så mycket så jag får sitta i ett eget rum på jobbet för att de andra ska få arbetsro! Hahaha.

I fjol hade vi också Skavlan-Niklas med oss, det är han som är med mig och Timell på bilderna här nedan, men tydligen kunde han  inte vara med i år så jag och Anders får försöka klara oss ändå!

Idrottsgalan 2012

Idrottsgalan 2012

Missa inte galan som sänds på SVT:s webb den 14 januari, vi livekör allt från röda mattan-entréer till soffan med sportgäster och så avslutar vi med efterfesten förstås! (Fjolårets fest var kanon, kan jag meddela!)

Idrottsgalan 2012

Idrottsgalan 2012, ja… Tänk att jag stod och körde en sex timmars direktsändning utan att veta att jag hade en tickande bomb i huvudet! Så här efteråt känns det nästan… märkligt.

Jag har funderat en del på det där att jag haft tumören i skallen sisådär fem år utan att ha märkt något av den, och hur mitt liv skulle ha sett ut om den upptäckts tidigare. Och varje gång de tankarna dykt upp har jag tänkt att vilken tur det är att vi inte vet vad som väntar oss!

För även om jag i dag dagligen får kämpa för min hälsa är det en tröst att veta att jag levt till fullo så här långt.

I min värld ska man nämligen aldrig fastna i ”tänk om”-fällan.

”Tänk om man upptäckt tumören tidigare.”

”Tänk om den ändå gått att operera bort.”

”Tänk om jag gjort det och det istället för det och det…”

Tänk om-racet är (enligt mig) ofta att ta ett steg bakåt när det istället är viktigt att hålla fokus på nuet.

För min del har det ju ändå inte spelat någon gång, tänker jag. Tumören skulle ändå inte ha kunnat avlägsnats och det känns som om jag tjänat fem år av oro genom att inte veta. ”Tänk om” ska bara användas när man tar ut nåt bra i förskott (ett drag som jag däremot tokhyllar!).

Som ännu en ny Idrottsgala, till exempel.

Tänk om den blir ÄNNU bättre och roligare än förra gången?

Tjoho!

Äntligen tillbaka i SVT-soffan

Blossom

Äntligen var jag tillbaka i Gomorron-soffan på SVT. Men den här gången var det inte för att prata sport i Sportpanelen där jag ingår sedan (ja herregud hur många år är det nu..?), sju år tror jag! Jag var på plats i ottan för att prata om min kamp för livet.

Mot skittumören alltså.

Stockholm

Tänkte på det när jag åkte genom ett isande kallt men underbart vintervitt och vackert Stockholm, att livet har förändrats så på bara några månader.

I dag är det exakt fem månader sedan jag föll ihop efter en löprunda och livet tog en helt ny vändning.

Det var den 3 juli.

Jag hade varit och handlat en helt ny outfit, supersnygg kjol, linne och glittertopp, inför OS i London som jag skulle åka till för SVT:s räkning. Det var tre dagar kvar till semestern. Min höst var fullspikad sedan länge, och jag hade flera roliga resor som bara låg och väntade. Mitt liv var toppen.

Ha! Vad lite jag visste när jag snörade på mig skorna och gav mig ut i en av mina bästa vänner, Åsas, hissnande löptempo runt Kungsholmen.

Det är exakt fem månader sedan.

Mitt liv är fortfarande toppen.

Håret är fläckvis borta. Glittertoppen väntar i garderoben på en ny vår. Framtiden är ett blankt ark i min kalender.

Men jag älskar mitt liv ännu mer i dag när jag vet hur lätt – och fort – det kan gå att förlora det.

Och som jag njöt av att vara tillbaka i tv-miljön.

Att få träffa Mats Olsson och Chris Härenstam som jag i så många år suttit tillsammans med på måndagarna i panelen. Att få krama om tv-kocken Paul Svensson, skratta högt med min vän Hélène Benno som pratar resor. Tjejerna i sminket, grabbarna bakom kamerorna, chefer, researchers…

Här är förresten intervjun:

http://www.svtplay.se/klipp/886877/kamp-for-livet/?tab=undefined&sida=1

Efteråt åkte jag till Topphälsas redaktionen och jobbade.

Blossom

Från och med i dag jobbar jag 50% igen, och jag njuter av det också! Träffade bland annat Blossom som var uppe på redaktionen – energiboost big time!

Efter jobbet blev det ett race för att leta skidgrejer till min nya satsning: att lära mig åka längdskidor. Jag har ju ingenting, varken skidor eller pjäxor eller skidkläder, så nu ska här inskaffas rubbet!

Valet föll på nya märket One Way, ska tydligen vara fräscht och bra. Snygga grejer hade de också – ville typ ha allt…

Fem månader efter att tumören upptäckts är det alltså dags för nästa kamp: att lära mig åka skidor.

Uppåt!

Framåt!

Nu kör vi!

”Ta alltid ut bra saker i förväg – aldrig dåliga”

Tredje dagen på strålbehandlingen och jag börjar känna mig riktigt hemma på KS.

Jag kommer ihåg koden till kaffeautomaten utan problem, jag känner mig avslappnad nog att läsa i väntrummet (just nu Betvingade av Simona Ahrnstedt, den svenska queen of romance, läs den!) och jag hejar på personalen som om vi kände varandra väl. Fast det gör vi nog på riktigt snart. Jag vet till exempel att en av dem läser Topphälsa (bravo!) och en gillar när jag sitter i Sportpanelen i SVT på måndagarna och ”tjafsar med gubbarna”. Bara en sån sak.

Betvingade

När man ligger där som Hannibal Lecter får man lyssna på musik för att man ska känna sig mera normal (antar jag). Väggarna är dock så tjocka att det inte går att lyssna på radio, så man rekommenderas att ta med dig en egen cd eller så får man lyssna på Karolinskas egna. Just de senare är lite speciella. De är någon typ av bland-cd med allt från Tomas Ledin till Evert Taube till The Kinks. Jag får inte riktigt ihop blandningen, i dag fick jag för mig att det är åldersbaserat på nåt sätt. Att alla ska känna igen något, liksom.

Man får ta med en lyssnarskiva också förstås, och när jag låg där fick jag tvångstankar om att jag skulle plocka med mig Femtio nyanser av honom av E L James. Jag låg där och fantiserade om vad alla skulle säga när det började strömma erotiska skildringar ur högtalarna, och tyckte själv att jag var hysterisk rolig, hahahaha! Men eftersom jag inte kan röra mig och absolut inte kan prata med den där jätteställningen i munnen fick jag snabbt börja tänka på nåt annat eftersom jag höll på att kvävas.

Tänkte istället på dagens träning.

I morse ignorerade jag nämligen känningarna i knät och gick en lättare promenad på 4,2 kilometer. Just nu är tanken på att bli skadad så att jag inte ska kunna träna jobbigare än tanken på att jag kanske blir av med håret.

Jag har redan köpt en snygg hatt som jag älskar (använder den så ofta jag kan redan nu!) – men börjar knät krångla mer blir det att börja cykla igen, och eftersom jag är lite vinglig efter operationen måste jag cykla på testcykel och då missar jag ju det underbara med att få vara ute i naturen och svettas!

Pamela Andersson

Men jag ska inte tänka så.

En god vän (tack Agneta!) har lärt mig att ”Ta ALLTID  ut bra saker i förväg, då får du vara glad två gånger. Ta däremot ALDRIG ut dåliga saker i förväg, de blir nämligen aldrig mindre dåliga för att du är lite förberedd” och det försöker jag komma ihåg.

Det passar bra i mitt ”just-nu”-perspektiv.

Just nu mår jag bra. Just i dag är jag stark. Just i dag fick jag dessutom träffa en av mina favoritfotografer Peter Jönsson (nedan) när jag plåtades för Topphälsa, så sammantaget är det just nu toppen.

25 dagar till comeback, friends!

Pamela Andersson

”Ses vi i Västerås i kväll?”

Pamela Andersson

Helene Benno

Måndan började så himla trevligt i sminket på SVT. Älskar att komma dit efter helgen och börja veckan med att bli ompysslad. De underbara tjejerna förvandlar en sömntrött oglammig tvåbarnsmamma till en till synes pigg sporttjej, och sedan går resten av dan som en dans.

I morse hade jag dessutom tid att snacka lite resor och träning med min vän Helene Benno som var där samtidigt som jag. Helene är expert på resor och har bland annat vunnit På Spåret vilket i min värld slår högt i vilket idrottssammanhang som helst (har själv varit med i programmet och vet hur grymt svårt det är!) Helene har följt med i min blogg – tack snälla! – och funderar nu skarpt på att börja träna, hon med. Tycker jag låter bra. Så kan vi träffas även utan tv-makeup i nåt powerwalk-spår nånstans snart.

Från tv-huset blev det en snabb sväng in till redaktionen och nu sitter jag helt plötsligt i ett inte så läckert hotellrum i Västerås (hallå – min uppgradering måste ha kommit bort IGEN!) där jag i kväll ska kolla in alla som springer Vårruset.

Som ni säkert vet vid det här laget har Topphälsa ett tält på Vårrus-området Sverige (nästan) runt, så har ni vägarna förbi Västerås i kväll kom förbi och hälsa på oss!

Hoppas vi ses!