tacksamhet

Jag är starkare i kropp och själ



Det är bara timmar kvar av 2016 och jag tar en paus från nyårsaftonsförberedelserna och sätter mig med mobilen.

Bilderna från året fladdrar förbi och jag känner en tår bryta fram i ögat.

Vilket år det varit!

Så mycket ups- and downs, men framför allt så mycket känslor.

Tänk att jag fortfarande lever och sitter här med ett nytt år framför mig.

Att jag fick leva och se mina barn bli lite äldre, att jag fick ännu en tid med min man – att jag fick skratta högt och lyckligt med mina vänner ännu ett år.

Jag är så tacksam för det.

Jag är så tacksam för de underbara solnedgångarna på min ö under sommaren.

Solnedgång från min strand.

Solnedgång från min strand.

Så tacksam för roliga fester, kloka samtal men också för att jag vågat ta min egen väg i livet under året med cancern.

Att jag vågade vila under sommaren, att jag gav mig själv den presenten att våga vakna dag efter dag utan att känna att jag måste upp och träna för att annars kanske tumören vaknar till liv igen och då dör jag.

Jag lever än och jag fick en sommar att återhämta mig på.

När jag nu säger hejdå till 2016 gör jag det starkare i kropp och själ än jag varit på flera år.

Och det känns bra.

Jag är lycklig, oerhört lyckligt, för allt stöd jag har fått under året, alla som har kommit fram och kramat om mig, mejlat eller skrivit till mig här på bloggen. Jag läser allt, kanske är jag dålig på att svara, men tro inte att ni skrivit förgäves.

I mitt hjärta har ni en särskilt plats, alla ni som står där omkring och peppar mig när jag stundtals är på väg att falla och glädjs med mig när livet skänker mig extra tid.

Tack från djupet ur hjärta för att ni finns där.

Gott nytt år!

Bjuder här på några av flera fina årsögonblick:

Med min underbara vän Åsa.

Med min underbara vän Åsa.

 

Jag lärde mig att köra båt!

Jag lärde mig att köra båt!

Men sonen John på semester i Spanien.

Men sonen John på semester i Spanien.

En fantastisk dag med gamla handbollsgänget i Hudiksvall.

En fantastisk dag med gamla handbollsgänget i Hudiksvall.

På makens födelsedagsfest i vårt båthus!

På makens födelsedagsfest i vårt båthus!

Min mamma. Är vi lika?

Min mamma. Är vi lika?

En barnaskara jag älskar.

En barnaskara jag älskar.

Mina smarta, kloka och härliga arbetskamrater!

Mina smarta, kloka och härliga arbetskamrater!

Jag är fortfarande usel på att åka skidor men jag älskar att försöka!

Jag är fortfarande usel på att åka skidor men jag älskar att försöka!

Till sist: Skål och gott nytt år!!

Till sist: Skål och gott nytt år!!

 

Inte Kilimanjaro – bara ett Cancerberg



Hjärntumörblogg

Jag packar resväskan igen. Stoppar den full av träningskläder tillsammans med en och annan långklänning. Det är dags igen. Dags att kicka igång träningen efter det fantastiska beskedet för drygt två veckor sedan.

Man skulle lätt kunna tro att ett positivt läkarbesked skulle trigga energin i kroppen, men när man lever med obotlig cancer är det inte alls så.

Ett positivt besked betyder att hela kroppen andas ut och man blir så trött, så trött att det vissa dagar är svårt att ens komma upp ur sängen.

Den glädje som man känner i det ögonblicket när läkaren säger att ”tumören fortfarande vilar”, är en annan typ av glädje än om man till exempel vinner på Chokladhjulet på Grönan.

Chokladhjulsglädjen är ett kort lyckotjut, armarna i vädret, kanske en vinnarpose och så mums mums på kvällen. Sedan är det borta.

Ett cancerbesked är en glädje som bäddar in själen i kärlek, samtidigt som den pressar ur ångesten och skräcken i en sådan fart att det är omöjligt att skutta och dansa.

Kroppen och hjärnan lägger liksom av att fungera.

Det blir en kollision mellan lycksalighet och utandning som åtminstone i mitt fall resulterar i en slags bedövande trötthet med långa inslag av fantastisk tacksamhet.

Tacksam för att få leva.

Tacksam för att jag får krama mina barn godnatt på kvällarna.

Tacksam för att få tillåtelse att vila.

Ett mentalt Cancerberg

Återhämtningen efter ett positivt möte på Neurologmottagningen är att jämställa med återhämtningen efter en lång expedition a’ la bestigning av Kilimanjaro. Kan jag tänka mig i alla fall, även om jag inte bestigit nåt jordiskt berg själv.

Jag har bara bestigit det mentala Cancerberget, men det har jag å andra sidan gjort väldigt många gånger nu.

Så jag vet vad jag pratar om.

Och jag vet vad som krävs.

Den här gången packar jag extra mycket träningslinnen, jag lägger ner både cykelhjälm och cykelhandskar. Snart åker jag till Marbella – sedan väntar Playitas på Fuerteventura.

Återhämtningen är klar.

Energin har kommit tillbaka och vägen till nya träningsmål känns både spännande och inspirerande.

Jag vill bli starkare, jag vill orka mera.

Jag vill leva vidare.

Let’s go!

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Här med kollegan Helene.

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Power! Här med kollegan Helene.

Jag är inte ett skit tacksam



hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.