Tällberg

Vilken cykelrysare innan världsrekordet var klart!



Vilket rekordgäng!

Vilket rekordgäng! Foto: Marcus Möller

De gjorde det! Slog världsrekordet på att cykla snabbast över Europa!

De senaste dygnen har varit en nervpärs trots att jag inte ens har suttit på en cykelsadel. Men att följa maken Christer Skog, Måns Möller och de andras framfart över de sista sträckorna har varit en pärs. Över bergskedjan Pyrenéerna, förbi (ruggigt nära!) skogsbränderna i Portugal, den enorma hettan (som mest över 42 grader i skuggan!) och beslutet att slå ihop de sista två sträckorna i en enda rekordlång – 545 kilometer! – för att kunna klara rekordet… Till slut levde jag med mobilen i handen för att inte missa en enda uppdatering eller samtal.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Jag är så stolt över dem alla.

Ni som läste förra inlägget på bloggen vet att hjältarna har cyklat från Uralbergen i Ryssland till Cabo da Roca i Portugal, Europa öst till väst, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta på sina egna villkor och jag tycker det är fantastiskt och oerhört beundansvärt! Totalt cyklade ToppHälsas tränare Christer Skog, komikern Måns Möller, ToppHälsas expertläkare Tony Duberg, egyptiern Helmy Elsaaed och dalmasen Per-Anders Lissollas 6147 kilometer på exakt 29 dygn och sex timmar. En förbättring av det gamla världsrekordet med 12 timmar!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla! Foto: Marcus Möller

Ni som kommer med på ToppHälsas träningsresor i höst kommer säkert att få höra Christer föreläsa om det här äventyret. Han kommer att resa med till både Mallorca i september, Rhodos i oktober, stressa ner-helgen i Tällberg i slutet av oktober och på Playitas-veckorna i november. Är du intresserad så läs mera på topphalsa.se/resor

Långdistanscyklisten Anders Forselius, som körde följebilen och som servat gänget från dag ett, har skrivit en sista uppdatering som ni får läsa här nedan.

Glad midsommar!

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

ETAPP 28: PENAUSENDE, SPANIEN – CABO DA ROCA, PORTUGAL 545 KM (TOTALT: 6147 km)

”De här dojjorna ska jag offra till havsgudarna!” sade Per-Anders Lissollas och kastade därefter sina slitna cykelskor rakt ut i Atlanten. Han behövde emellertid inte slita alltför mycket på sina armmuskler eftersom han befann sig i Cabo da Roca, den europeiska kontinentens västligaste utpost.

Hade Lissollas däremot gjort denna manöver för exakt tjugonio dygn och sex timmar sedan så hade det krävts ett kast på 6147 kilometer för att cykelskorna skulle ha landat i Atlanten. Det var ju där som Per-Anders och hans kamrater i Team FastestXEurope startade sin cykelresa genom Europa.

Vid sin sida hade Per-Anders Lissollas sina trötta cykelkompisar Tony Duberg, Helmy Elsaeed, Christer Skog och Måns Möller. Fem cyklister som under de två senaste dygnen hade cyklat nonstop genom Västra Spanien och Portugal för att kunna säkra det nya världsrekordet på cykel genom Europa.

När lagets coach Christer Skog lade fram sin idé om att slå ihop de sista två cykeletapperna och endast ta ett kortare nattstopp räknade gruppen med att komma fram till Cabo da Roca ett dygn tidigare. Det hade däremot inte räknat med den enorma hettan i Portugal, något som ställde till det rejält för teamet. Av den anledningen tvingades cykelstallet genomföra ytterligare en natt i cykelsadlarna innan de tidigt på måndagsmorgonen kom fram till den vackra portugisiska staden Sintra. En skönhet som förutom alla sina slott även är känt för sina tuffa backar.

Sintra ligger endast sexton kilometer från Europas västligaste udde och staden blev därmed det allra sista depåstoppet som det svensk/egyptiska cykelteamet hade på sin resa genom Europa. De trötta cyklisterna var vid det här laget säkra på att rekordet skulle slås och de kunde därmed även unna sig en påtår av det goda kaffet innan de återupptog sin rekordresa mot slutdestinationen Cabo da Roca. Och mycket riktigt, när Team FastestXEurope något senare svängde in till den fyr som markerar var det kontinentala Europa startar, så hade de slagit det gällande världsrekordet på cykel genom Europa med tolv timmar!

Teamet kunde dessutom mycket rörda glädja sig åt att rekordcyklingen från Ryssland till Portugal hade gett över 350.000 kronor i insamlade medel till Viggo Foundation. ”Vi är djupt rörda av all den support vi har fått under världsrekordprojektet” hälsar en tagen Måns Möller och passar på att tacka alla som bidragit till insamlingen.

 

Känn ingen sorg för mig Göteborg



IMG_9530

Kan man säga att man är stor i Göteborg efter den här bilden? Alltså på skämt, bara (så ingen ska tro att jag fått storhetsvansinne även jag känner mig lite lätt snurrig av storleken på den här ”bylinen”!)?

Bilden är tagen av duktiga fotografen Peter Hoelstad och ingår i en kampanj för CancerRehabFonden, och jag fick den skickad till mig på Facebook av en kompis som bor i Göteborg. (Tack Sudden!)

Hade ingen aning om att jag skulle äga stan på det där sättet, men jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt. Att dessutom få bidra till kampen mot cancern och livet efter diagnosen känns enormt bra – själv inväntar jag ju mitt besked som kommer nästa vecka.

Den 26 januari är det dags för mitt leva-eller-dö-besked.

Hemska minuter i väntrummet på neurocentrum, ångetsfyllda sekunder innan min fantastiska läkare gör livets tumme upp – eller ner.

Då kan man väl få glädja sig över den där jättebilden i goa Götet en stund, eller hur?

Jag ska ha den i minnet när jag sitter i väntrummet med de röda fotstegen – men framför allt ska jag lägga fokus på den helg som varit.

Första träningshelgen i år gick till Tällberg där 78 personer samlats i ToppHälsas namn för att åka längdskidor. Och vilken helg det blev!

Trots att det var 19 grader kallt första passet var det ingen som gnällde, alla kämpade på trots att det var så isande kallt att håret, ögonbrynen och ögonbrynen blev vita av frost.

Det var som i en saga.

Landskapet så oerhört vackert, träden, ljuset och bara andhämtningen av alla åkare – allt från nybörjare till Vasaloppsåkare – som avslöjade att man inte var ensam i spåret.

Det var mitt livs vackraste skiddag, och när vi sedan kunde överraska alla läsare med en förkortad version av Måns Möller och Özz Nujens utsålda show ”Sveriges Historia” på lördagskvällen (tack grabbar för att ni ställde upp!) så steg jublet i taket.

Jag skrattade så att jag inte kunde stå upprätt och jag är helt säker på att tumören fick sig en kyss också.

”När man skrattar så lever man länge” sa min lilla dotter en skräckfylld natt när ångesten drabbade min familj särskilt hårt.

”Och du skrattar ju ofta”.

Ja, det gör jag, älskade barn. Jag ska skratta och njuta av livet så att jag till slut ska äga tumören också.

Precis som jag gör i Göteborg i dag.

IMG_9307

IMG_9095 2

IMG_9100

IMG_9108

IMG_9130

IMG_9137 2

IMG_9248 kopia

IMG_9226

IMG_9251

IMG_9282

IMG_9277 2

IMG_9292IMG_9364

Får man gråta i smyg på jobbet?



Jag hade tänkt skriva om en fantastisk helg på skidor, jag ville berätta om en perfekt start på veckan med en ordinarie Sportpanel och tänkte tillägga att jag är enormt stolt över ett fint reportage om mig i Expressen Söndag.

Men ibland sviker psyket.

Gråtkulan i halsen har suttit där i flera timmar och tårarna bultar på ögonlocken och kräver att få komma ut.

Bakom en stängd dörr till mitt eget arbetsrum på redaktionen har jag stundtals låtit dem rinna nedför mina kinder innan jag torkat dem med ovansidan av handen och tvingat dem tillbaka igen.

Det är precis som att när kroppen börjar repa sig, när kroppen börjar känna sig stark – först då vågar psyket falla igenom.

Jag orkade tre mil på skidor under helgen. 1,2 mil i sträck på söndagen, mitt livs hittills längsta pass, och jag var kvittrande glad över vinterns vackraste dag och vinterns hårdaste utmaning.

Träningsvärken kändes i armarna och låren dagen efter, men den var mindre än väntat och kroppen sträckte på sig och gick rak och stolt med en Queen of fucking everything-aura till jobbet.

Och så i dag blev det pyspunka.

I superkroppen började oron sprida sig, rädslan som legat i dvala ett tag skakade på sig och började röra sig genom venerna och tankarna på framtiden, den förbannade ovissheten inför framtiden, förstörde resten av dan.

Får jag leva?

Hur ska jag kunna skydda min familj om jag inte längre är närvarande? Vad kan jag påverka?

Tankarna ilar runt i en skräckvariant av en gigantisk labyrint i hjärnan och väcker alla onda aningar till liv.

Psyket litar på att min träning ska ha gjort mig så stark att jag lätt krossar alla tankevurpor – men jag är inte där än.

Jag är inte superkvinnan.

Inte än.

Så jag faller och låter mig falla utan att göra motstånd.

Jag viftar inte längre med händerna för att greppa tag i något som kan dämpa kraschen, jag följer bara med i den mentala berg-och-dal-banan i vetskapen om att den inte är för evigt.

Oron ska aldrig få besegra mig. Inte på längre sikt.

Men jag låter mig knäckas en kväll, jag ger skräcken och tvivlet tre timmar av min dyrbara tid och vet att jag ska ge igen vid nästa träningspass.

Kliv, kliv, överlev.

Ska bara bryta ihop en kväll först.

ToppHälsas skidkurs

 

 

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

Expressen söndag

pamela andersson

 

 

Sportpanelen

Sportpanelen. Bästa starten på veckan.

Dagen när tumören vilade



Jag vet inte var jag ska börja.

pamela andersson

Bröllopet.

En tre dagars fest för att fira livet, kärleken och alla vänner som stöttat oss under de två åren där hjärntumören regerat och styrt vår tillvaro.

Jag ville att bröllopet med Christer skulle andas allt det.

Jag ville att våra gäster skulle känna att de var lika viktiga som vi som brudpar.

Det var därför jag kom upp med idén att alla kvinnliga gäster skulle vara mina tärnor, och alla manliga gäster skulle vara Christers marsalkar.

Det var därför vi kombinerade mjölksyra och champagne, som var temat för bröllopet.

Och – utan att överdriva, jag har ju läst alla kommentarer från vännerna på fb – det blev en helt magisk helg!

Inte i mina vildaste drömmar hade jag kunnat ANA att det skulle bli så lyckat att det till och med toppade Expressens löpsedlar i både Dalarna och Hälsingland eller att det blev en notis i Italien!

Vi höll till på Hotel Villa Långbers i Tällberg och fredagskvällen började med ”Pams Veranda” (tänk tv-programmet Jills veranda) där några av Sveriges bästa musiker, Kalle Moraeus, Putte Schmidt och bröderna Jerker och Petter Brorsson var Veranda-band och där både gäster och vi själva sjöng och jammade.

På lördagen var det träning, gemensam frukost (vi var ändå 116 gäster!) och sedan tävling på Siljan med kyrkbåtsrodd.

Och sedan då vigseln utomhus i lördags.

Med Siljan som glittrade framför våra ögon, med alla marsalkar som väntade när jag (framför mina 50-talet tärnor) kom barfota i en specialdesignad Camilla Thulin-klänning (tack Camilla!) genom gräset för att möta upp min blivande man som väntade.

pamela andersson

Per-Erik Moraeus, ja, Kalles bror, gick före mig och spelade Delsbo Brudmarsch på fiol, musikalartisten Malena Laszlo och hennes sambo Tony Duberg spelade och sjöng Sarah Dawn Finers Kärleksvisan och jag grät redan innan jag sa ja.

Och sedan kom den; Perras egenskrivna Koppången under vigseln.

Det är ett speciell musikstycke för oss.

Både min och Christers pappa gick bort i vintras, och på våra fäders begravningar hade vi båda valt den fantastiska musiken som Perra skrivit.

Det högg lite i hjärtat när jag hörde de första stroferna av den igen, i ett helt annat sammanhang än i svart sorg, men det kändes så rätt.

Pappa var med mig. Han såg min brudbukett som bundits av Christers dotters Hanna, han såg min glädje och med vindens hjälp smekte han mitt hår när vår fantastiska vigselförättare Salka sabrerade en champagne med sitt svärd och gav oss var sitt glas av bubblande lycka.

Till och med tumören lämnade oss i fred.

Smärtan i kroppen låg stilla som om den gav mig en dags frist för att orka fira livet, och under kvällen blandades skratt, tårar och överraskningar.

Allt var så mycket liv, och när min 10-åriga son överraskande höll ett tal för Christer och tackade honom för att han tog hand om mig så grät 116 personer.

Jag och Christer med.

Kampen mot cancern är inte över, men för en enda helg gav den mig ett andrum som jag för evigt ska vara tacksam för.

Och för alla er därute som följer min kamp, som har lajkat på facebook, som har hälsat, grattat och skickat ord som betyder något vill jag skicka ett enormt TACK. Jag har lagrat all er kärlek i hjärtat.

pamela andersson

pamela andersson

camilla thulin

pamela andersson

pamela andersson

pamela andersson

pamela andersson

Tack för bilder från mephoto, Helen Benno, Karin Åström, mfl.

Omtumlad. Lycklig. Gift.

Pamela Andersson


Att smälta en helg där kärleken, omtänksamheten, lyckan och vänskapen flödar tar tid.

Jag sitter och går igenom alla hälsningar inför och efter mitt bröllop i lördags, och tillsammans med min make både skrattar, gråter och wow-ar vi åt allt från telegram till presenter, hälsningar, filmer och sånger på fb och i mailen och det känns som att vi flyger på ett magiskt moln av glädje.

Snart ska jag överösa er med bröllopsbilder, men jag måste få hämta andan lite mera först.

Därför lånar jag helt fräck en av mina fina vänners inlägg om bröllopet, gå in och läs på författarinnan Simona Ahrnstedts blogg, länk nedan, och jag lovar att jag bloggar snart! de bilder som jag lagt in här har jag tagit från olika vänners facebook (hoppas det är ok, alla?)

http://simonaahrnstedt.se/2014/08/pamochchrister2014/

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson

På lördag gifter jag mig



Klänningen hänger i garderoben, tre par potentiella skor står på golvet intill sängen, och spänningen känns i luften.

I morgon ska allt vara klart.

Då går startskottet.

För exakt två år sedan satt jag på en träningscykel och undrade om jag skulle överleva hösten. I dag gör jag de sista förberedelserna inför mitt bröllop som startar i morgon.

Det är ett bröllop med tema Livet. Mjölksyra och champagne. Härvaro.

Lyckan får hjärtat att slå dubbelslag.

Läkarna kanske skulle säga att dubbelslagen beror på att värdena fortfarande är dåliga i kroppen, i armvecket är det röda såret ett bevis på att blodplättarna har en bra bit kvar till toppform, men jag vill hellre tänka att det är mina spattiga lyckokänslor som virvlar runt i kroppen och orsakar oregelbundna slag och röda streck.

Jag bestämmer att det är så.

På lördag gifter jag mig med mannen som har tränat mig för livet.

Som gav allt han kunde för att bekämpa hjärntumören lika hårt som jag.

Det känns som en saga.

Om det inte gjorde så ont i kroppen fortfarande skulle jag nypa mig i armen för att se om allt inte bara var en dröm?

Det fantastiska beskedet att jag inte behöver cellgifter just nu, drömklänningen av min favoritdesigner som sytt den enkom för mig och ett bröllop där vi ska fira livet och alla de underbara vänner som stått omkring mig och den blivande maken under behandlingar, svåravfall, skelettsmärtor och krampanfall.

På mitt nattduksbord ligger boken som kom ut för två veckor sedan.

Min bok om en resa utan slut.

Jag vet fortfarande ingenting om slutet, men varför lägga energi på saker man inte kan påverka? I mina mörka stunder har jag varit tveksam till ett giftermål, varför tänka på framtiden när det inte finns någon framtid? Bara ond bråd död.

Tack och lov att jag kom på andra tankar!

I morgon klär jag mig till den första dagen av tre (ett riktigt dalabröllop ska ju vara i tre dagar har jag hört!) där kärleken ska firas. Smärtan i kroppen ska lindras med ömhet och närheten till de personer som står mig närmast. De som stått där som gladiatorer runt omkring mig och tagit emot mig när jag fallit. Vänner att lita på. Vänner som aldrig gett upp. Som tröstat och fått mig att skratta. Vänner i nöd och lust.

Nej, vi vet inget om vad som väntar oss i framtiden, de senaste två åren har lärt mig det, och det är därför jag tycker det är så viktigt att leva i nuet.

I morgon går startskottet till ett nytt liv, ett nytt kapitel av en annan bok.

På lördag säger jag ja till mannen jag älskar.

Och ett skrikande, jublande JA! till livet.

Tack för att jag fick en andra chans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En galen vecka – och en första bok!



Vissa veckor är verkligen mera aktiva än andra. På sju dagar har jag varit på ToppHälsas skidläger i Tällberg, glammat på Operaterrassen och Elle Decoration Swedish Design Awards 2014, outat att min första bok kommer på Bonner Fakta i augusti, debuterat som OS-krönikör i Mittmedia (som har tidningar som Sundsvalls Tidning, Dalarnas Tidningar, Hudiksvalls Tidning, Gefle dagblad, Arbetarbladet bland annat) och precis nu ligger jag utslagen efter en träningsdag på Loka Brunn.

Puh, eller?

Inser förstås att inte alla veckor kan hålla det här tempo, jag är trots inne på min sjunde cellgiftsbehandling men än har den värsta värken inte slagit till än och i väntan på den lever jag livet så gott jag kan.

På bara en vecka har ju samlat på mig upplevelser som kan lyfta sinnet när skelettet väl protesterar och jag blir skör som en sparvunge.

En snabb huvudräkning ger mig fyra trerättersmiddagar (man kan lugnt säga att Villa Långbers och Loka Brunn levererat), sex glas champagne, en mil på skidor, 45 minuters Inner Glow, 40 minuters yoga och så träningsvärk i ljumskar, triceps och framsida lår.

Fullständigt lysande vecka om ni frågar mig!

I morgon ska jag dessutom unna mig en spabehandling.

Så kom igen värken – jag är redo!

Loka Brunn

skidläger Tällberg

skidläger Tällberg

edda2014

Pamela Andersson

Mittmedia

Det är ”ge-och-ta”, kroppen – glöm inte det!



Ibland slår det tillbaka direkt. Jag hade knappt skrivit om hur bra jag mådde efter den fjärde cellgiftsbehandlingen innan jag däckade. De sista tre dagarna har varit en kamp mot illamåendet och huvudvärken, och kroppen och jag har blivit rejält ovänner.

Jag vill träna. Kroppen säger nej.

Under helgen har vi enats om en slags kompromiss.

Pamela Andersson

Kroppen godkänner en powerwalk på morgnarna (i dag blev det en timmes klättring upp till toppen av Tällberg – det kändes väl bra kroppen?) och jag viker mig för en total vila på eftermiddagen.

Jag tror inte att någon av oss egentligen är riktigt nöjd, jag vill gärna slippa illamåendet och kroppen vill helst sova hela tiden, men va’ fan.

Det är ge-och-ta i det här förhållandet, kroppen.

Å andra sidan har det gett mig mental energi att under helgen på nära håll sett både Tällbergs halvmara, kvartsmara och triathlon och jag är full av beundran för de män och kvinnor som tävlat i hettan.

triathlon

I fredags stod tempen på 27 grader och i lördags var det 30 grader varmt när jag hjälpe till och langade vätska till hjältarna som sprang.

Tällbergs halvmara

Vissa kände jag igen: ultralöparen Jonas Buud, som vi skrivit om i ToppHälsa, vann herrklassen i halvmaran (bara en vecka sedan han vunnit Swiss Alpine över 78 km!) och Maria Lundgren vann damklassen.

Jonas Buud

Tällbergs halvmara

Men jag såg både hockeyspelare från Leksand, skidåkarbröderna Daniel och Richard Tynell och de alpina stjärnorna Maria PH och Nathalie Eklund springa triathlon. Och här fanns också ToppHälsa-läsare! Jag är såå imponerad av er!!

Leif ”Honken” Holmqvist, 71 år, var också på plats, fast han sprang inte så jag fick krama om honom på banketten istället.

För er som inte kan er hockeyhistoria kan jag berätta att Honken är en av Sveriges största hockeymålisar genom tiderna med bland annat tre VM-silver och en NHL-karriär bakom sig.

Honken

Men nog om ”Honken”, mer om er: Ni har väl inte missat att vi kör gratis löparträningar inför ToppLoppet från och med i morgon? Kom till Hagaparken I Stockholm på tisdagar kl 18.00 så står ToppHälsa för instruktörerna. Här nedan är schemat. Jag ska också vara på plats har jag tänkt, ska bara ha en överläggning med kroppen först.

6:e augusti kör Lars-Gunnar Skog, Fystränare för Värmdö kvinnor i fotboll, igång tränngen.

13:e augusti kommer Puls & Träning, träningskedjan för träning.

20:e augusti kommer Malin Ewerlöf.

27:e augusti kommer Lars-Gunnar Skog.

3:e september kommer Malin Ewerlöf.

10:e september kommer Erika Kits-Gölvik, ToppHälsas träningsexpert.

17:e september kör Erika Kits-Gölvik en avslutande träning inför ToppLoppet den 21 september.

Tack Livet för att jag fick chansen



Det har varit omtumlande dagar, och nu sitter jag ensam kvar på jobbet för att skingra lite tankar.

Jag gillar att vara på redaktionen på sommaren.

Man får så enormt mycket gjort när telefonen inte ringer så mycket, när mailen dimper ner med en slags disträ semesterlojhet istället för i taktfast oumpa-oumpa-takt.

Alla andra har gått hem, och jag njuter av stillheten.

Det känns som om jag behöver den.

Varför går inte människan hem och njuter istället tänker ni, men ser ni – det skulle inte funka.

Går jag hem nu så somnar jag i soffan av ren hjärntrötthet.

På redaktionen finns fortfarande energi i luften (och ingen skön soffa) och jag vill bara sitta och njuta ett slag av minnet från några dagar som jag aldrig kommer att glömma.

Det börjde redan i torsdags när jag i min gamla hemstad Hudiksvall fick hederspriset i den årliga Glada Hudik-galan.

Glada Hudik-galan

 

Glada Hudik-galan

Att bli hyllad och hedrad på hemmaplan inför tusentalet människor, att få åka parad i en gammal Ford från 1914 (som fick vevas igång) genom stadens gator, kliva ut på den röda mattan och få en presentation värd en kunglighet och höra applåderna… Jag kan knappt skriva det utan att börja gråta.

Glada Hudik-galan

Glada Hudik-galan

Det var fantastiskt.

Förtrollande.

Overkligt.

Jag kämpade mot tårarna under tacktalet och efteråt gick jag som i ett lyckorus.

Det känns fortfarande i hjärtat när jag sitter framför datorn på jobbet. Att vänner och okända suttit där på hårda trästolar och bänkar i tre timmar för att vänta på mig (jag var sist upp på scen på hela galan)… Herregud. Jag nyper mig i armen och tittar på bilderna.

Tack alla som kom. Tack alla som hört av sig.

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Det tacket gäller också alla de mail och sms som jag fått efter gårdagens artikel i Dagens Nyheters söndagsbilaga.

Sju sidor och tv omslag, både på ettan och på Söndag, var betydligt mera än jag väntat mig och söndagen gick mestadels åt till att läsa, svara och smågråta lite över människors medmänsklighet och omtänksamhet.

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Men det fanns tid för träning i helgen också.

I det somrigaste av landskap och med en av mina bästa vänner, Karin. Två morgnar i rad kämpade vi oss upp för backarna i Tällberg på morgonpromenad och på kvällen njöt vi med våra barn och män av sommaren, champagne, doften av grillat –  och solljuset som framåt nattkröken färgade himlen över Hotell Villa Långbers eldröd.

När allt kändes som mörkast för exakt ett år sedan trodde jag inte att jag skulle få uppleva en sommar till.

Jag trodde hjärntumören skulle ta mig.

Tacktacktack livet för att du gav mig chansen till kvittering.

Nu går jag hem och slocknar i soffan.

Villa Långbers

Villa Långbers

Villa Långbers

 

Jag är stålkvinnan på dan – Clark Kent på kvällen



Siljan

Vaknade i påskhelgen av värk i hela kroppen. ”Nu kommer den: skelettdepressionen efter cellgifterna” tänkte jag sorgset och somnade om.

När jag vaknade några timmar senare var smärtan fortfarande kvar.

Ljumskarna gjorde ont, armarna värkte och benen kändes stock-liknande.

Först när jag steg ur sängen, med klumpen i halsen stor som en bandyboll, insåg jag att jag kände igen smärtan och nån depression var det inte tal om. Snarare träningsvärk!

Siljan

Hela påsken har jag försökt att träna minst ett pass som dan, och i två dagar njöt jag av säsongens sista skidåkning när jag körde laggen fram och tillbaka på Siljan.

Jag är så tacksam för att biverkningarna av cellgifterna dröjer.

Att jag fortfarande känner mig stark i kroppen.

Framför allt som jag sedan den där natten i Tällberg i helgen känner mig skör i själen.

De senaste dagarna har jag känt tårarna bränna bakom ögonlocken flera gånger, och sent på kvällarna när jag varken är chef, ansvarsfull mamma eller effektiv superwoman låter jag dem falla fritt.

Jag gråter över ovissheten.

Av rädsla.

ProcampXL

På dagarna har jag träningsluncher med mina underbara medarbetare på ToppHälsa, jag tränar med mitt pulsband för att hålla koll på kroppen (senast i dag med min redaktionschef Helene på ProcampXL på Rörstrandsgatan) och bollar idéer och planerar för nästa nummer av tidningen.

På kvällarna är jag en liten skrutt.

Jag är Clark Kent fast omvänt.

Går in i telefonkiosken som världens starkaste och kommer ut som en rädd, darrande hare.

Om jag inte visste bättre skulle jag banna mig själv.

Men jag vet att det vänder. Att jag måste tillåta mig själv att vara svag när känslorna kommer. Att hålla allt inom sig själv är ingen lösning i längden.

Jag vet det.

Det är därför jag jobbar för träningsvärk istället för att låta tumören vinna.

Acceptera.

Planera.

Fokusera.

Och så gråter jag när det är mörkt.