Thailand

En kobraorm har ingen chans mot cancern



Boaormen låg bara några meter framför mig.

Kobraormen låg bara några meter framför mig.

Den thailändska värmen är som en het vägg framför mig och enda chansen att få svalka är att pressa kroppen framåt så att vinden kyler ner den. Jag sitter på en racercykel på en liten landsväg och långt där framme ser jag skugga i form av en vacker allé.

Jag trampar mig fram till en gummiplantage där träden på båda sidorna av vägen formar ett skydd mot solen, och jag njuter av den välkomnande skuggan och ljudet av cykelns växlar som låter lite svagt när jag trycker in ett lättare motstånd.

Kroppen blir starkare för varje dag.

Varje tramptag letar sig in i min hjärna och peppar den så att jag hör orden som ett mantra i skallen: ”Lite till orkar du, lite till orkar du, lite till…”

Jag behöver höra det. Behöver känna att kroppen svarar och att psyket får positiv feedback.

Trots allt som hänt, att min hjärntumör är mirakulöst borta, finns skräcken fortfarande kvar i cellerna. Varje gång något oväntat händer: jag får ont i huvudet eller känner mig lite yr eller vad som helst som inte är som vanligt – så reagerar psyket med panik.

Tankarna kommer hur mycket jag än försöker pressa dem tillbaka.

”Något är fel!” skriker hjärnan och sänder ångestsignaler ut till kroppen som svarar med en stigande puls, en oroskänsla i magen och en flackande blick. Mitt förnuft står där som en slags trafikpolis i hjärnan och försöker få alla signaler att liksom rätta sig i ledet, men nervcellerna är så hispiga att det nästan är omöjligt att göra sig hörd.

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det är där träningen kommer in.

Cykelturer som den jag kört den senaste veckan i Thailand. (Det blev 24 mil totalt).

När kroppen pressar sig får hjärnan svårt att tänka på annat än att bara förmå benen att röra på sig, och helt plötsligt finns det utrymme i knoppen för andra tankar än det värsta som kan hända. Att en ny tumör kommer där den andra just har försvunnit.

Hjärnan kan inte ta in det under skuggan av gummiträd.

Istället registrerar den lekande barn, en hund som ligger vid vägkanten och dåsar, ett hål i vägen som jag måste se upp för – en kobraorm (!) som ringlar sig precis där jag cyklar och som får mig att tvärbromsa.

Jag hinner tänka att det är konstigt att jag inte är rädd för den långa ormen, innan den slingrar i väg och blir helt osynlig under de långa palmbladen som ligger vid vägrenen. Sedan förstår jag.

Det är tumören som spökar.

Rädslan för sånt som jag var rädd för innan; ormar, spindlar, mörker och getingar har krympt och blivit till en obehaglig känsla mera än något jag skriker högt för.

Har man en gång drabbats av cancer är ett getingstick inte hela världen.

Inte heller en ringlande kobra på tre meters avstånd.

Hjärnan vet att sortera, och med vetskapen att den blir klartänkt när jag tränar kroppen fortsätter jag förbi buskaget utan rädsla.

En tanke fladdrar till.

Så här vill jag alltid känna mig: orädd och stark.

Och helt, helt tumörfri.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Skuggorna kommer närmare…



hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Frånsprungen av en prinsessa på födelsedan…



 

hjärntumörblogg

För ett år sedan firade jag min födelsedag på en privatyacht av storlek Finlandsfärja, med maken och två underbara vänner, Mats och Helena. Vi bodde på ett av Dubais härligaste lyxhotell och middagen på The One and Only var en av mitt livs godaste. Jag njöt av en resa som jag aldrig kommer att glömma – från starten med limousine till Arlanda, första klassbiljetter till en kamelridning i solnedgången och en egen villa i öknen.

Årets födelsedag har börjat helt annorlunda…

hjärntumörblogg

Klockan ringde 05.15, på med träningskläderna (!), fast med nummerlappen på bröstet och så i väg till starten på 10 mile International Run Phuket 2016.

Japp.

Om 50 år firades med glitter, glamour och champagne i Dubai skulle 51 firas med löparskor, mjölksyra och träningsvärk i Thailand!

En härlig kontrast, eller hur?

Nästan 1500 deltagare stod på startlinjen, bland annat en av de thailändska prinsessorna. Hon skulle springa 8 mile (12,9 km), och när starten gick var det bara prinsessan som fick springa, de andra deltagarna fick vänta. Kungligheten fick en minuts försprång med sina 15 (!) livvakter – själv hade jag bara en.

Men den bästa.

Christer ställde upp och skulle gå med mig runt 2 mile-slingan (3,22 km). Jag har ju knappt sprungit ett enda steg sedan cellgifterna bröt ner min kropp för 2,5 år sedan, har nöjt mig med att gå, men när jag väl stod där på startlinjen så, tja – ni vet säkert hur det känns.

Kanske kunde jag springa lite i alla fall..?

Och visst gjorde jag det!

Kroppen orkade visserligen inte springa hela sträckan, jag gick kanske 500, men resten sprang jag.

SPRANG!!

När jag kom in på upploppet hörde jag applåderna, folk skrek och jag sprang som på moln. Tills jag såg att det var prinsessan och alla livvakterna som alla hejade på. När hon kom upp jämsides med mig gav jag allt, men hon slog mig klart i spurten. Jag var säkert 20 meter efter henne, löpstark sessa verkligen, men jag antar att det varit ofint att komma före henne. Och jag var ändå överlycklig!

Tänk så allt kan vända så fort!

För drygt en vecka sedan trodde jag tumören vaknat, oron och rädslan kröp i mig i flera dagar innan en förkylning bröt ut och jag kunde pusta ut.

I går tränade jag thaiboxning för första gången och i dag sprang jag mot en prinsessa.

Dessutom fick jag både bubbel, blommor och choklad.

Livet.

Tack för att jag får leva det ytterligare ett år.

IMG_1058

Min egen livvakt.

hjärntumörblogg

Jag gjorde det!!

hjärntumörblogg

Här är prinsessan och hennes vakter. Det är sessan i blått.

hjärntumörblogg

Överraskades av gänget med bubbel på poolkanten! Tack Karin som dessutom fixade choklad (Anton Bergs marsipanbröd – min favorit!!!)

IMG_1151

Blommor från ToppHälsa och Apollo!

hjärntumörblogg

Gårdagens förfirande med att försöka knocka världsmästaren i thaiboxning Rickard Nordstrand!

IMG_0892

Det var ett helt annat typ av firande förra året! Älskar kontrasterna!