ToppHälsa träningsresa

Vårstädning av kropp och själ!



Boxningspass med extra allt!

Boxningspass med extra allt!

Tillbaka på träningsresa – och i en miljö jag älskar. Första gången jag reste till Portugal var när jag precis hade tillträtt som chefredaktör på ToppHälsa. Redan efter någon månad var det dags för min första träningsresa. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle kunna förvänta mig, men allt var så oerhört mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag åkte hit som en novis och kom tillbaka som en väckelsepräst som gick omkring och predikade träningens lov.

Det är fem år sedan – och jag njuter fortfarande lika mycket av de här träningsveckorna. Portugal bjuder dessutom på sitt vackraste jag.

Knallblå himmel, vit sand, 170 glada och sprudlande gäster, häftiga träningspass och en värme som är underbar att träna i.

Jag vårstädar sinnet

Att få inleda våren på det här sättet, att träna flera pass om dagen, få lite solbränna och skratta och skämta tillsammans med likasinnade är världens bästa kickstart för kroppen och psyket.

Jag brukar tänka att jag liksom vårstädar sinnet.

Ut med stress och vardagsknog – och in med träningsglädje och egentid. Sinnet ska vara rent i varje hörn, det där vintermörka dammtussarna av trötthet som ligger och skräpar i en undanskymd del av hjärnan ska bytas ut mot skinande öppna ytor som bara väntar på att få skriva ett nytt minnesblad.

I år förberedde jag mig extra noga och vårstädade kroppen också.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Dermosil är ett finskt märke som som sponsrar våra träningsresor med fantastiskt prisvärda skönhetsprodukter, och innan jag drog iväg till Monto Gordo gick jag loss på några av deras storsäljare. Jag skrubbade huden med deras milda body scrub, fötterna förbereddes med exfoliating socks innan de smörjdes in med ett fotserum och så gav jag håret en dos kärlek med en hårmask med arganolja.

Voila!

Min lermask skrämde maken

Dessutom: en lermask som pricken över i:t.

(Det sista var riktigt kul eftersom maken inte hade nån aning om vad jag gjorde och blev så rädd att han hoppade rakt upp i soffan när jag kom smygande med masken i ansiktet, hahaha).

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Nåväl. Nu är jag här, fräsch och redo för att bli både lite lätt solbränd och dessutom starkare och piggare.

På programmet i går stod både stavgång, core och boxning – och i morse vaknade jag med en rejäl träningsvärk och med en skön känsla i kroppen. Jag älskar känslan när musklerna växer, så känns träningsvärk för mig.

I dag blir det dans med Tobias Wallin (känd från Let’s Dance) och lite soma move.

Jag vårstädar vidare!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?

Frånsprungen av en prinsessa på födelsedan…



 

hjärntumörblogg

För ett år sedan firade jag min födelsedag på en privatyacht av storlek Finlandsfärja, med maken och två underbara vänner, Mats och Helena. Vi bodde på ett av Dubais härligaste lyxhotell och middagen på The One and Only var en av mitt livs godaste. Jag njöt av en resa som jag aldrig kommer att glömma – från starten med limousine till Arlanda, första klassbiljetter till en kamelridning i solnedgången och en egen villa i öknen.

Årets födelsedag har börjat helt annorlunda…

hjärntumörblogg

Klockan ringde 05.15, på med träningskläderna (!), fast med nummerlappen på bröstet och så i väg till starten på 10 mile International Run Phuket 2016.

Japp.

Om 50 år firades med glitter, glamour och champagne i Dubai skulle 51 firas med löparskor, mjölksyra och träningsvärk i Thailand!

En härlig kontrast, eller hur?

Nästan 1500 deltagare stod på startlinjen, bland annat en av de thailändska prinsessorna. Hon skulle springa 8 mile (12,9 km), och när starten gick var det bara prinsessan som fick springa, de andra deltagarna fick vänta. Kungligheten fick en minuts försprång med sina 15 (!) livvakter – själv hade jag bara en.

Men den bästa.

Christer ställde upp och skulle gå med mig runt 2 mile-slingan (3,22 km). Jag har ju knappt sprungit ett enda steg sedan cellgifterna bröt ner min kropp för 2,5 år sedan, har nöjt mig med att gå, men när jag väl stod där på startlinjen så, tja – ni vet säkert hur det känns.

Kanske kunde jag springa lite i alla fall..?

Och visst gjorde jag det!

Kroppen orkade visserligen inte springa hela sträckan, jag gick kanske 500, men resten sprang jag.

SPRANG!!

När jag kom in på upploppet hörde jag applåderna, folk skrek och jag sprang som på moln. Tills jag såg att det var prinsessan och alla livvakterna som alla hejade på. När hon kom upp jämsides med mig gav jag allt, men hon slog mig klart i spurten. Jag var säkert 20 meter efter henne, löpstark sessa verkligen, men jag antar att det varit ofint att komma före henne. Och jag var ändå överlycklig!

Tänk så allt kan vända så fort!

För drygt en vecka sedan trodde jag tumören vaknat, oron och rädslan kröp i mig i flera dagar innan en förkylning bröt ut och jag kunde pusta ut.

I går tränade jag thaiboxning för första gången och i dag sprang jag mot en prinsessa.

Dessutom fick jag både bubbel, blommor och choklad.

Livet.

Tack för att jag får leva det ytterligare ett år.

IMG_1058

Min egen livvakt.

hjärntumörblogg

Jag gjorde det!!

hjärntumörblogg

Här är prinsessan och hennes vakter. Det är sessan i blått.

hjärntumörblogg

Överraskades av gänget med bubbel på poolkanten! Tack Karin som dessutom fixade choklad (Anton Bergs marsipanbröd – min favorit!!!)

IMG_1151

Blommor från ToppHälsa och Apollo!

hjärntumörblogg

Gårdagens förfirande med att försöka knocka världsmästaren i thaiboxning Rickard Nordstrand!

IMG_0892

Det var ett helt annat typ av firande förra året! Älskar kontrasterna!

Mitt OS-guld hänger runt hjärtat



IMG_7803-440x440

Det var bara en enda backe kvar när smärtan kom. Benen stumnade och jag kunde känna väggen torna upp sig framför mig. Andhämtningen blev mer och mer ansträngd och för varje tramptag tappade jag fart istället för att kunna öka. Skit också! Tankarna flög genom skallen.

Inte stanna. Måste upp. Några tramptag till. Heja mig för fan!

Benen skrek av mjölksyra och precis när jag kände att det var kört kom den där fantastiska handen i ryggslutet och hjälpte mig över krönet.

Maken, som redan hade 16 andra cyklister att hålla koll på, hade sett min kamp mot kroppen och precis innan jag gick över gränsen, precis innan mjölksyreväggen knockade mig som en cyklingens Jörgen Brink fick jag Christers hjälp och kunde tillsammans med de andra rulla nedför backen i motvinden.

Hjärtat jublade och jag lämnade tillbaka hyrcykeln med ett leende på läpparna trots att benen knappt bar mig.

IMG_7804-440x440

Känslan att kunna pressa sig så.

Glädjen som blandas med smärta i benen, att kroppen gör ont av träning och inte av cellgifter. Att kunna träna sig så trött igen efter år av skelettsmärtor och låga blodvärden känns som världens vinst.

Jag befinner mig med ToppHälsa på Playitas, Fuerteventura, och på måndag kommer Sveriges OS-trupp till Rio 2016 hit och tränar.

Jag kör redan med några av Sveriges bästa genom tiderna: världsrekordhållaren i simning Emma Igelström, handbollslegenden Ampan Carlsson och kanotistmästaren Susanne Gunnarsson som till och med har med sitt OS-guld från Atlanta 1996.

De har redan vunnit allt (nästan) som går att vinna i idrottssammanhang, och trots att jag inte har en chans att hänga med i deras tempo är jag precis lika glad som de.

Varje dag jag får leva är en vinst. För varje dag jag blir starkare är jag en vinnare.

Jag har inget OS-guld att hänga om halsen – men jag känner jublet i hela kroppen. Mitt guld hänger om hjärtat.

Och det känns underbart.

IMG_7768-440x440

IMG_7634-440x440

IMG_7786-440x440

IMG_7737-440x440

IMG_7738-440x440