träning

När den psykiska tröttheten äntligen viker undan



Nu är det slutvilat på allvar.

Nu är det slutvilat på allvar.

Efter mitt mirakulösa besked har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen. Jag har haft svårt att landa, och om jag ska vara ärlig svårt att riktigt förstå allt som hänt.

Att tumören är borta – men att jag inte är frisk.

Att jag har två svarta hål i hjärnan – där det eventuellt kan dyka upp en ny tumör. Eller inte.

Jag har varit så psykiskt trött

Mitt fokus som så länge varit inriktat på att besegra tumören virrar omkring och kan inte hitta tillbaka till vägen som stakades ut redan för fyra och ett halvt år sedan.

Jag har tillåtit mig själv att vila och inte försökt att stressa fram en ny plan, och av kroppens signaler har jag förstått att jag gjort rätt.

Jag har varit så trött, så trött.

Inte bara fysiskt, men kanske ännu mera psykiskt.

Terrorhotet är borta, döden har backat undan men det är som att hjärnan inte orkat ta till sig det än. Den har legat och slickat sina sår i flera veckor, skör och sårbar mitt i det fantastiska och bara då och då orkat ta sig an nya utmaningar.

Det har varit tålamodskrävande och jag försökt att njuta av annat under tiden som jag väntat på att hjärnans långa utandning ska bli till ett nytt, starkt, energirikt andetag.

Åkt lite skidor, tränat på gymmet. Tagit tid för annat än att bekämpa en cancertumör.

Jag har hittat kompassen igen

Det är svårt att komma tillbaka när man vilat för länge, latheten kommer smygande och blir man bekväm är det kört.

I alla fall för mig.

Så nu är det färdigåterhämtat. No more vila. No more pusta ut.

Fokuset har återigen hittat kompassen och jag och kroppen står i startställning.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Fas två i fajten mot cancer ska inledas här i Thailand, där jag landade i dag. O M det värsta skulle inträffa och jag får ett bakslag med en ny tumör så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Startskottet går och jag kickstartar med en nio dagar lång träningsperiod. Minst två-tre pass om dan ska det bli tillsammans med ToppHälsas läsare som snart kommer ner och kör här med mig på Thanyapuras enorma träningsanläggning på Phuket.

En lång vila kräver en kickstart – det har jag lärt mig med åren. Jag vet ju hur snabbt det kan gå om man bara ger sig den på att lyckas.

De första tre dagarna är tuffa, träningsvärken biter i musklerna, det känns tungt att inte orka – men belöningen kommer snabbt. Efter bara några dagar börjar kroppen svara och det är en känsla värd att slita ont för.

Nu kör vi!

Fjolårets ledarstab.

Fjolårets ledarstab.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Inte Kilimanjaro – bara ett Cancerberg



Hjärntumörblogg

Jag packar resväskan igen. Stoppar den full av träningskläder tillsammans med en och annan långklänning. Det är dags igen. Dags att kicka igång träningen efter det fantastiska beskedet för drygt två veckor sedan.

Man skulle lätt kunna tro att ett positivt läkarbesked skulle trigga energin i kroppen, men när man lever med obotlig cancer är det inte alls så.

Ett positivt besked betyder att hela kroppen andas ut och man blir så trött, så trött att det vissa dagar är svårt att ens komma upp ur sängen.

Den glädje som man känner i det ögonblicket när läkaren säger att ”tumören fortfarande vilar”, är en annan typ av glädje än om man till exempel vinner på Chokladhjulet på Grönan.

Chokladhjulsglädjen är ett kort lyckotjut, armarna i vädret, kanske en vinnarpose och så mums mums på kvällen. Sedan är det borta.

Ett cancerbesked är en glädje som bäddar in själen i kärlek, samtidigt som den pressar ur ångesten och skräcken i en sådan fart att det är omöjligt att skutta och dansa.

Kroppen och hjärnan lägger liksom av att fungera.

Det blir en kollision mellan lycksalighet och utandning som åtminstone i mitt fall resulterar i en slags bedövande trötthet med långa inslag av fantastisk tacksamhet.

Tacksam för att få leva.

Tacksam för att jag får krama mina barn godnatt på kvällarna.

Tacksam för att få tillåtelse att vila.

Ett mentalt Cancerberg

Återhämtningen efter ett positivt möte på Neurologmottagningen är att jämställa med återhämtningen efter en lång expedition a’ la bestigning av Kilimanjaro. Kan jag tänka mig i alla fall, även om jag inte bestigit nåt jordiskt berg själv.

Jag har bara bestigit det mentala Cancerberget, men det har jag å andra sidan gjort väldigt många gånger nu.

Så jag vet vad jag pratar om.

Och jag vet vad som krävs.

Den här gången packar jag extra mycket träningslinnen, jag lägger ner både cykelhjälm och cykelhandskar. Snart åker jag till Marbella – sedan väntar Playitas på Fuerteventura.

Återhämtningen är klar.

Energin har kommit tillbaka och vägen till nya träningsmål känns både spännande och inspirerande.

Jag vill bli starkare, jag vill orka mera.

Jag vill leva vidare.

Let’s go!

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Här med kollegan Helene.

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Power! Här med kollegan Helene.

Sjuk och ful på min egen Golgata



Mellanfjärden

I dag är det exakt tre år sedan jag låg på den där britsen på Karolinska och skjutsades genom korridorerna ner till operationssalen. Nyduschad med det där äckliga men nödvändiga hibiscrub-medlet för att man ska vara så bakteriefri som det bara går men som alltid ger en grym bad hair-day. Håret kändes som en blandning av såpa och tagel.

Sjuk och ful rullades jag på min egen Golgata av en av mina bästa kompisar vars ansikte var det sista jag såg innan jag somnade av narkosen.

Dagen D.

Den 21 augusti 2012.

Dagen då min fantastiska läkare med precision och enorm skicklighet varsamt avlägsnade så mycket han kunde av den tumör som bosatt sig i mitt huvud och gav mig ytterligare några år till att leva.

I tre år har jag kämpat för att få ännu lite mera tid, köpa mig ännu några år tillsammans med familjen och alla vänner.

Jag ser inget slut på kampen.

Inte än.

Den 2 september är det ny röntgen på den del av tumören som är kvar, och trots att den krympt, lever jag med risken att den alltid kan vakna igen.

Det står 6-1 till mig i matchen mot tumören, och snart är det dags för nästa set. Att spela tennis med döden är en balansgång, men jag har unnat mig att njuta under sommaren av de stora siffrorna i första set.

Nu är jag på gång igen.

Röhnisch

Bara i veckan har jag tränat i Hagaparken med Lofsan Sandström och ToppHälsa-läsarna som dök upp. Vi kör varje tisdag kl 18.00, helt gratis och ingen föranmälning så det är bara att dyka upp. Vi tränar i vår egen takt inför ToppLoppet den 19 sept, och jag tänker mig att jag ska orka gå/springa 5 km i alla fall.

Tre år senare: 21 augusti 2015.

I går firade jag min första bröllopsdag (lite för sent) med maken och ikväll får jag krama om mina barn igen som kommer efter två veckor hos sin pappa.

Jag lever fortfarande.

Och håret är snyggare.

Pamela Andersson Christer Skog

Väggen av glas är borta!

Pamela Andersson


Pamela Andersson

För ett år sedan fick jag inte på mig skor.

Fötterna gjorde för ont, huden sved som om jag blivit brännskadad, kroppen gick på sparlåga och fem steg från soffan till toaletten kändes lika jobbigt och tungt som att bestiga Kebnekaise.

Skelettsmärtorna dansade jenka i min kropp och jag åkte in akut på KS eftersom jag knappt kunde andas och befarade vatten i lungorna.

Det var det inte.

Mina lungor gick på högvarv eftersom den stora cellgiftsarmén som krigade i min kropp slog på allt som rörde sig. Sjukt som friskt.

Jag minns när väggen plötsligt stod där och tvingade mig till vila.

Pang! Så hade jag gått rakt in i den.

Det var som de där sketcherna när folk går in i glasdörrar för att det är så snyggt gjort att de inte ser glaset och så pang! Och alla skrattar.

Ingen skrattade när jag dunkade skallen i glasväggen.

Allra minst jag själv.

Knäna vek sig, hjärnan skrek på en time out och bara viljan orkade förmå benen att fortsätta gå till dess att jag kunde tuppa av på sängen.

Jag tänker på det när jag stiger upp och hoppar på cykeln för morgonens första tur här på Fårö där jag och familjen befinner oss.

Benen känns ovanligt fräscha trots dubbla träningspass i går och hjärtat tar ett extra skutt för att orken finns där.

I går sprang jag för första gången på ett år.

Inte långt. Inte fort.

Men jag sprang.

Benen pumpade på i det underbara naturreservervatet Ulla Hau, jag blev till och med frånsprungen av snart nioåriga dottern men det bjöd jag på. Jag sprang!

Pamela Andersson

Och i dag har jag cyklat 2,5 mil. Först en tuffare morgontur med maken, och sedan med barnen som kämpade längre än förväntat.

Mammahjärtat var stolt, och hela kroppen njuter nu av den trötthet som kommer efter träning.

Jag har långt kvar till toppform, men planen är att använda semestern till att bygga upp mig igen.

Nu kör vi kroppen!

Pamela Andersson

Pamela Andersson

 

 

Fårö

Sonen och bonussonen efter att ha cyklat nästan två mil!

 

 

Positiv energi besegrar hjärnspöken



Spöket har försvunnit.

Energin i Portugal har tagit över platsen på axeln, den sprider sig i hela min kropp och jag är glad och tacksam för all kärlek jag möter på den här träningsresan.

Jag vet att jag brukar tjata om hur fantastiskt vi har det på ToppHälsas resor, men jag lovar er att jag inte överdriver det minsta.

Jamen titta bara, inte kan man väl ha spökfeeling med de här tjejerna?

ToppHälsa träningsresa

Eller med de här läsarna?

Dessutom har jag så smått börjat få hoppet om en smärtfri tillvaro tillbaka. I två dagar har jag mött solen på uppgång när jag gått med drygt hundratals andra utmed stranden halv åtta på morgo

Åtta månader och en olyckssyster



ToppHälsa Playitas

Åtta månader…

… and still counting…

I åtta månader har jag gått på cellgifter, och när jag nu kommit hem efter en vecka på Playitas med ToppHälsa väntar jag bara på att telefonen ska ringa för nästa dos.

Jag känner mig stark och pigg igen.

De sista dagarna på Kanarieöarna kände jag hur krafterna kom tillbaka. Glädjen över att orka gå 4,5 kilometer varje morgon, om än långt ifrån den högsta växeln, gav energi i hela kroppen och när jag pallade en cykeltur på närmare tre mil tog hjärtat ett skutt.

I mars trodde jag i min enfald att jag skulle kunna bibehålla min kondition under hela cellgiftsbehandlingen om jag bara gav järnet, men i dag vet jag att det bara handlar om att orka vara sjuk.

Den träning jag mäktar med tar mig ur sängen på morgnarna.

De mil jag avverkar gör att jag orkar vara positiv och glad – men de kan inte bygga upp min kropp.

Bara cellgifterna kan hjälpa mig och då måste de först bryta ner mig, däcka mig med smärta och kriga sönder de onda cellerna innan de kan låta de goda göra mig hel igen.

Ann-Britt Ryd Pettersson

Ann-Britt Ryd Pettersson vet vad jag pratar om.

Efter Sportpanelen i morse träffade jag henne, den första kvinnan på TV-sporten – och min olyckssyster.

För ett år sedan drabbades hon av cancer i tunntarmen, behandlades men drabbades igen av sjukdomen i augusti.

Det blev ett varmt möte i TV-huset.

Så många gånger som hon har varit programledare för mig i Sportpanelen – och nu slåss vi mot samma djävul.

I morgon har jag Karolinska Sjukhuset i luren igen.

Sjätte behandlingen eller inte?

Jag är redo.

ToppHälsa Playitas

Konsten att tackla en motgång



Det finns två sätt att tackla en motgång.

Att acceptera att den och gå vidare – eller att INTE acceptera den. Och gå vidare.

När det gäller kampen mot illamåendet har jag valt det senare.

Alternativet att lägga sig ner i soffan och bara låta illamåendets våg skölja över mig gång på gång på gång känns alldeles för ångestfyllt, så istället tuffar jag vidare till jobbet, till träningen, till lunchdejten med illamåendet hängande efter mig som ett plåster.

På det sättet lyckas jag stundtals till och med glömma bort hur dåligt jag mår.

Som i går när det var dags att starta ToppHälsas gratis träningspass inför ToppLoppet den 21 september (som ni väl anmält er till??).

ToppLoppet

När jag väl kom till Hagaparken i Stockholm och möttes av 43 glada topploppare fick illamåendet sitta i skamvrån.

Lars-Gunnar Skog från Springtime körde en löparskola med intervallträning och inte gick det att må illa när alla som kom sken som solar och kämpade på efter sina egna förutsättningar! Jag agerade panelhöna (fick passa allas väskor under träningstimmen), men blev trots att jag stod vid sidan om så inspirerad att jag när träningen var över stack iväg på en egen runda.

ToppLoppet

Pojkvännen och jag körde ett eget pass och för första gången på länge pressade jag kroppen att varva löpning och powerwalk.

Cellerna och musklerna, trötta och slitna efter den armé av gifter som varje dag utkämpar ett krig i min kropp, hjälpte till efter bästa förmåga och i en halvtimme höll vi tillsammans värken, tröttheten och åksjukan stången.

Det är sånt som kallas en arbetsseger.

Tack alla som kom – ses på tisdag igen!

Här nedan är förresten träningsprogrammet fram till ToppLoppet. Vi samlas i Hagaparken vid tennisbanorna.

ToppLoppet

13:e augusti kommer Puls & Träning, träningskedjan för träning.

20:e augusti kommer Malin Ewerlöf.

27:e augusti kommer Lars-Gunnar Skog.

3:e september kommer Malin Ewerlöf.

10:e september kommer Erika Kits-Gölvik, ToppHälsas träningsexpert.

17:e september kör Erika Kits-Gölvik en avslutande träning inför ToppLoppet den 21 september.

Jag räknar bonusdagarna



Pamela Andersson

Min vänner! I’m back.

Den fjärde cellgiftsbehandlingen fortsätter sin kamp i min kropp, men jag mår bra och jag är såå tacksam för det. Jag proppar i mig nyttigheter (hallon och gojibär mestadels) och trots att kroppen är trött försöker jag träna så mycket jag kan och orkar.

Här min krönika som publicerades i Hudiksvalls Tidning i dag (lite uppdatering alltså!):

”I dag är det första augusti. Dagen då sommaren tar slut.

Ja, jag vet att många fortfarande har semester och att själva månaden augusti räknas som en sommarmånad i kalendern, men för mig har det alltid varit över nu.

Ljuset är annorlunda från och med i dag.

När jag vaknar och går ut på balkongen känns luften friskare även om termometern visar att det är precis lika hett som det var i går, den 31 juli.

Förväntningarna är också annorlunda.

Varje varm och sommarlik dag i augusti är en bonus, medan de heta dagarna i juni och juli är tagna för givna.

Kanske är det därför jag uppskattar augusti så mycket.

Bonus är bra.

Bonus är något man får på köpet, en extra glad överraskning, något man inte förväntat sig, inte betalat för, men får ändå. Helt gratis.

I mitt fall är det livet.

Det kunde ha varit över nu.

Det kunde ha varit dagar av illamående, värk och smärta. En plåga. En enda stort myggbett som vägrar att sluta klia.

Fyra cellgiftsbehandlingar blir fem i slutet av augusti men jag mår fortfarande bra. Håret växer sakta tillbaka, kroppen känns visserligen trött men inte värre än att den orkar gå en mil om dan om det skulle behövas. Jag pallar högre ljud, mera intryck. Jag satt i publiken på Allsången på Skansen i tisdags (ja, i skyfallet!) och orkade hela programmet, jag fixade till och med backstagefesten med två korvar och ett glas hallonsaft.

Snacka om bonus!

Allsång på Skansen

Allsång på Skansen

För några veckor sedan läste jag en artikel om journalisten Elisabeth Höglund som också drabbats av cancer och som beskrev sitt liv som att leva i tremånadersintervaller – och så är det för mig också. Var tredje månad är det dags för en ny magnetröntgen av hjärnan och någon vecka senare får man svar av läkarna om vem som leder matchen i skallen. Jag eller tumören.

I juni hade jag kvitterat, hur det ser ut i september när nästa besked kommer vet jag inte men jag väljer att inte fokusera så mycket på framtiden.

Jag är tacksam för bonusdagarna.”

Pamela Andersson

Tack Livet för att jag fick chansen



Det har varit omtumlande dagar, och nu sitter jag ensam kvar på jobbet för att skingra lite tankar.

Jag gillar att vara på redaktionen på sommaren.

Man får så enormt mycket gjort när telefonen inte ringer så mycket, när mailen dimper ner med en slags disträ semesterlojhet istället för i taktfast oumpa-oumpa-takt.

Alla andra har gått hem, och jag njuter av stillheten.

Det känns som om jag behöver den.

Varför går inte människan hem och njuter istället tänker ni, men ser ni – det skulle inte funka.

Går jag hem nu så somnar jag i soffan av ren hjärntrötthet.

På redaktionen finns fortfarande energi i luften (och ingen skön soffa) och jag vill bara sitta och njuta ett slag av minnet från några dagar som jag aldrig kommer att glömma.

Det börjde redan i torsdags när jag i min gamla hemstad Hudiksvall fick hederspriset i den årliga Glada Hudik-galan.

Glada Hudik-galan

 

Glada Hudik-galan

Att bli hyllad och hedrad på hemmaplan inför tusentalet människor, att få åka parad i en gammal Ford från 1914 (som fick vevas igång) genom stadens gator, kliva ut på den röda mattan och få en presentation värd en kunglighet och höra applåderna… Jag kan knappt skriva det utan att börja gråta.

Glada Hudik-galan

Glada Hudik-galan

Det var fantastiskt.

Förtrollande.

Overkligt.

Jag kämpade mot tårarna under tacktalet och efteråt gick jag som i ett lyckorus.

Det känns fortfarande i hjärtat när jag sitter framför datorn på jobbet. Att vänner och okända suttit där på hårda trästolar och bänkar i tre timmar för att vänta på mig (jag var sist upp på scen på hela galan)… Herregud. Jag nyper mig i armen och tittar på bilderna.

Tack alla som kom. Tack alla som hört av sig.

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Det tacket gäller också alla de mail och sms som jag fått efter gårdagens artikel i Dagens Nyheters söndagsbilaga.

Sju sidor och tv omslag, både på ettan och på Söndag, var betydligt mera än jag väntat mig och söndagen gick mestadels åt till att läsa, svara och smågråta lite över människors medmänsklighet och omtänksamhet.

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Men det fanns tid för träning i helgen också.

I det somrigaste av landskap och med en av mina bästa vänner, Karin. Två morgnar i rad kämpade vi oss upp för backarna i Tällberg på morgonpromenad och på kvällen njöt vi med våra barn och män av sommaren, champagne, doften av grillat –  och solljuset som framåt nattkröken färgade himlen över Hotell Villa Långbers eldröd.

När allt kändes som mörkast för exakt ett år sedan trodde jag inte att jag skulle få uppleva en sommar till.

Jag trodde hjärntumören skulle ta mig.

Tacktacktack livet för att du gav mig chansen till kvittering.

Nu går jag hem och slocknar i soffan.

Villa Långbers

Villa Långbers

Villa Långbers

 

Depåerna ska fyllas på semestern



Det har varit en tuff vår, och snart är det semester.

Jag vet inte vad semester betyder för er, men för mig ska det bli en ledighet full av aktivitet.

Förra sommaren byggde jag upp min kropp i sex veckor innan den stora hjärnoperationen och den fysik jag fick då har jag levt på i ett år.

Jag tränade tre till sex timmar om dagen för att vara i mitt livs form inför operationen, och den satsningen hjälpte mig igenom strålning, cellgifter och all psykisk press.

Men nu är depåerna tomma.

Om det beror på cellgifterna eller inte vet jag inte, men jag vet att jag är tröttare än vanligt och att jag behöver sova betydligt oftare och längre än tidigare.

Jag tar det på ett tecken på att cellgifterna verkar, men också på att det är dags att gå all-in på träningen igen.

Så därför kommer jag under de närmaste veckorna att leva med pulsband under bysten dygnet runt (för att se hur mycket kroppen pallar och för att kolla så att jag inte kör för hårt), och från och med i helgen kommer mig personlige tränare (tillika sambo numera, nån tur ska man ju ha i livet, haha) att lotsa mig igenom ett skräddarsytt program som ska få mig starkare igen.

Pamela Andersson

Jag smygstartade redan förra helgen med att powerwalka i backar och terräng (och fantastiska blomsterängar!) i Tällberg och varvade med styrketräning på Leksands gym ”Life’n’Joy (här med Lars Erlman, Sveriges enda professionella amatör i träning) och mer ska det bli.

Pamela Andersson

Ska bara jobba lite mera först.

Sportpanelen

Satt ju i Sportpanelen i måndags (bästa starten på veckan!) och sedan håller vi på att göra klart nästa nummer av ToppHälsa.

Men sen, sen är det semester.

Eh. Jag menar träning.

ToppHälsa