Annons

träningsresa

En kobraorm har ingen chans mot cancern

Boaormen låg bara några meter framför mig.

Kobraormen låg bara några meter framför mig.

Den thailändska värmen är som en het vägg framför mig och enda chansen att få svalka är att pressa kroppen framåt så att vinden kyler ner den. Jag sitter på en racercykel på en liten landsväg och långt där framme ser jag skugga i form av en vacker allé.

Jag trampar mig fram till en gummiplantage där träden på båda sidorna av vägen formar ett skydd mot solen, och jag njuter av den välkomnande skuggan och ljudet av cykelns växlar som låter lite svagt när jag trycker in ett lättare motstånd.

Kroppen blir starkare för varje dag.

Varje tramptag letar sig in i min hjärna och peppar den så att jag hör orden som ett mantra i skallen: ”Lite till orkar du, lite till orkar du, lite till…”

Jag behöver höra det. Behöver känna att kroppen svarar och att psyket får positiv feedback.

Trots allt som hänt, att min hjärntumör är mirakulöst borta, finns skräcken fortfarande kvar i cellerna. Varje gång något oväntat händer: jag får ont i huvudet eller känner mig lite yr eller vad som helst som inte är som vanligt – så reagerar psyket med panik.

Tankarna kommer hur mycket jag än försöker pressa dem tillbaka.

”Något är fel!” skriker hjärnan och sänder ångestsignaler ut till kroppen som svarar med en stigande puls, en oroskänsla i magen och en flackande blick. Mitt förnuft står där som en slags trafikpolis i hjärnan och försöker få alla signaler att liksom rätta sig i ledet, men nervcellerna är så hispiga att det nästan är omöjligt att göra sig hörd.

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det är där träningen kommer in.

Cykelturer som den jag kört den senaste veckan i Thailand. (Det blev 24 mil totalt).

När kroppen pressar sig får hjärnan svårt att tänka på annat än att bara förmå benen att röra på sig, och helt plötsligt finns det utrymme i knoppen för andra tankar än det värsta som kan hända. Att en ny tumör kommer där den andra just har försvunnit.

Hjärnan kan inte ta in det under skuggan av gummiträd.

Istället registrerar den lekande barn, en hund som ligger vid vägkanten och dåsar, ett hål i vägen som jag måste se upp för – en kobraorm (!) som ringlar sig precis där jag cyklar och som får mig att tvärbromsa.

Jag hinner tänka att det är konstigt att jag inte är rädd för den långa ormen, innan den slingrar i väg och blir helt osynlig under de långa palmbladen som ligger vid vägrenen. Sedan förstår jag.

Det är tumören som spökar.

Rädslan för sånt som jag var rädd för innan; ormar, spindlar, mörker och getingar har krympt och blivit till en obehaglig känsla mera än något jag skriker högt för.

Har man en gång drabbats av cancer är ett getingstick inte hela världen.

Inte heller en ringlande kobra på tre meters avstånd.

Hjärnan vet att sortera, och med vetskapen att den blir klartänkt när jag tränar kroppen fortsätter jag förbi buskaget utan rädsla.

En tanke fladdrar till.

Så här vill jag alltid känna mig: orädd och stark.

Och helt, helt tumörfri.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Annons

Berget var min kamp mot cancern

På toppen!

På toppen!

Det tog fyra år – sedan stod jag där.

Högst upp, med en svindlande utsikt och med en känsla i magen som både var pirrande och skräckfylld.

Vi kramade om varandra, och jag sträckte gångstavarna i luften medan jag njöt av stunden.

Om man jämför med andra berg är bergskammen utanför Playitas Resort på Fuerteventura inte speciellt hög och vandringen dit upp kanske inte särskilt svår – men för mig har det ändå varit ett mål.

När jag åkte på vår första träningsresa till Playitas 2013 gick jag på cellgifter och när den övriga gruppen traskade uppför berget tvingades jag vända långt innan vi ens gått hälften.

Kroppen orkade inte, pulsen slog för hårt och jag blev rädd för både höjden och min dåliga balans.

Däckad av cellgifter

Att de se andra fortsätta medan jag vände neråt igen gjorde ondare än jag kunde föreställa mig.

För de andra i gruppen var det en vanlig dag, ett vanligt litet berg, ett berg av den där sorten som man väl kan bestiga när som helst – men för mig var betydelsen en helt annan.

Mitt berg var min kamp mot cancern.

Min vandring var vägen mot seger.

Och jag förlorade.

Däckad av cellgifter. Däckad av en sjukdom.

Och mitt eget så ofta starka psyke – däckad av förlusten mot mig själv.

Att hela kroppen var sliten efter åtta månader av cellgifter spelade ingen roll.

Att jag fick vända betydde att tumören vann. Och det smärtade.

Jag klarade det inte året efter heller.

Då värkte varenda del av skelettet och det var inte tal om att utsätta sig för någon typ av strapatser.

I fjol gjorde jag inte ens ett försök.

Konditionen fanns inte där, och om jag ska vara riktigt ärlig var jag också rädd för att jag skulle tvingas avbryta ännu en gång. Jag ville inte utsätta mig för ett nytt misslyckande. Inte vända om medan alla andra fortsatte.

Jag är en tävlingsmänniska, och att vara den enda som inte klarar av en uppgift känns så himla jobbigt.

Jag blev rädd för att misslyckas. Helt emot mina principer.

”Börja där du står”, mitt motto, var som bortblåst.

Jag gav upp – så olikt mig!

Istället för att fortsätta kämpa så gav jag upp. Bara sådär. Så otroligt olikt mig!

Att acceptera en förlust utan att ens försöka… Jag har haft en gnagande tanke i huvudet ända sedan förra året, och när jag nu var på plats igen bestämde jag mig för att tysta den där tanken och försöka komma upp igen.

Jag och Anna.

Jag och Anna.

Tillsammans med min vän Anna från Hudiksvall, en tjej jag en gång i tiden tränade i handboll, gick jag med bestämda steg till foten av berget och sedan började vi färden uppåt.

Min adept blev min tränare och jag följde i hennes fotspår.

Precis som hon under många många år har gått i mina.

Nu var det hon som ledde mig, sakta, sakta högre upp, och det kändes både tryggt och rätt. Att vi skulle göra det här tillsammans.

Jag fick stanna en gång för att pusta ut, men ju längre tiden gick desto högre sjöng glädjen i bröstet. Till och med höjdrädslan besegrades av viljan att få stå högst upp, att få gå över bergskammen och beskåda det oerhört vackra vykortet som låg därnere.

Och till slut var vi framme vid korset, målet, och känslan var fantastisk.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Det var kanske ”Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för människan” för att göra om Neil Armstrongs berömda ord när han satte sin fot på månen. Berget var ju inte stort, men för mig betydde det väldigt mycket.

Jag besegrade rädslan att misslyckas

Att nå ett mål, att känna att man orkar, att tvinga sig själv till en utmaning som man är rädd för att inte klara av med – betyder mycket för psyket.

Jag är så glad att jag vågade ta det steget. Den lilla triumfen vet jag att jag kommer att ha nytta av när jag står inför nästa utmaning.

Att besegra sig själv, hur litet eller stort steget än må vara, sätter spår i personen som är jag. Bra spår. Raka, fina, breda spår som man kan åka långt på utan att vingla eller åka fel.

Tack Anna för att du var med mig och för att du gladdes med mig.

Nästa år gör vi om det igen!

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Annons

Inte Kilimanjaro – bara ett Cancerberg

Hjärntumörblogg

Jag packar resväskan igen. Stoppar den full av träningskläder tillsammans med en och annan långklänning. Det är dags igen. Dags att kicka igång träningen efter det fantastiska beskedet för drygt två veckor sedan.

Man skulle lätt kunna tro att ett positivt läkarbesked skulle trigga energin i kroppen, men när man lever med obotlig cancer är det inte alls så.

Ett positivt besked betyder att hela kroppen andas ut och man blir så trött, så trött att det vissa dagar är svårt att ens komma upp ur sängen.

Den glädje som man känner i det ögonblicket när läkaren säger att ”tumören fortfarande vilar”, är en annan typ av glädje än om man till exempel vinner på Chokladhjulet på Grönan.

Chokladhjulsglädjen är ett kort lyckotjut, armarna i vädret, kanske en vinnarpose och så mums mums på kvällen. Sedan är det borta.

Ett cancerbesked är en glädje som bäddar in själen i kärlek, samtidigt som den pressar ur ångesten och skräcken i en sådan fart att det är omöjligt att skutta och dansa.

Kroppen och hjärnan lägger liksom av att fungera.

Det blir en kollision mellan lycksalighet och utandning som åtminstone i mitt fall resulterar i en slags bedövande trötthet med långa inslag av fantastisk tacksamhet.

Tacksam för att få leva.

Tacksam för att jag får krama mina barn godnatt på kvällarna.

Tacksam för att få tillåtelse att vila.

Ett mentalt Cancerberg

Återhämtningen efter ett positivt möte på Neurologmottagningen är att jämställa med återhämtningen efter en lång expedition a’ la bestigning av Kilimanjaro. Kan jag tänka mig i alla fall, även om jag inte bestigit nåt jordiskt berg själv.

Jag har bara bestigit det mentala Cancerberget, men det har jag å andra sidan gjort väldigt många gånger nu.

Så jag vet vad jag pratar om.

Och jag vet vad som krävs.

Den här gången packar jag extra mycket träningslinnen, jag lägger ner både cykelhjälm och cykelhandskar. Snart åker jag till Marbella – sedan väntar Playitas på Fuerteventura.

Återhämtningen är klar.

Energin har kommit tillbaka och vägen till nya träningsmål känns både spännande och inspirerande.

Jag vill bli starkare, jag vill orka mera.

Jag vill leva vidare.

Let’s go!

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Här med kollegan Helene.

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Power! Här med kollegan Helene.

Annons

Jag vill ha en deal med dig, cancerhelvete

Kvinnor vid vatten.

Kvinnor vid vatten.

Vattnet glittrar som ett smycke, solen smeker mina bara ben och det rimmar illa med det anfall jag precis fick.

När man ska njuta av livet och naturtavlan från terrassen ut mot havet är så vacker förväntar man ju sig att allt annat också ska vara helt perfekt.

Men sånt struntar hjärnan i.

Den lever sitt eget liv, och även om kroppen njuter av värmen i Kreta där jag befinner mig på träningsresa med ToppHälsa nu, så protesterar hjärnan mot den stress jag utsatt den för de senaste veckorna.

Resor, långa dagar med mycket jobb, få timmars sömn och allt för många bollar i luften gillar inte min hjärna längre.

Tumören däremot tycker om när kör ihop sig.

Tumören har gett mig epilepsi

Trots att den ligger stilla känns det som att den virvlar runt i alla hjärnans labyrinter och hugger till så att jag tappar ord, känner ansiktet domna bort eller bara ger mig ett sting av oro som rör sig som en orm i hela kroppen.

Den har redan gett mig epilepsi som jag medicineras för, men skakningarna känns ibland ändå i hela kroppen trots att de inte syns utåt och påverkar mig fysiskt.

För två veckor sedan kom det fantastiska beskedet att tumören fortfarande vilar, och läkaren som ringde hävdar bestämt att jag ska fortsätta att göra det jag gjort hittills.

Förutom en sak.

Lägga av att stressa för mycket och vila istället.

Men det är ju det som är så svårt!

Vila. Det som jag är mest rädd för. Att inte orka.

Att bli sjuk. Typ.

Glöm att cancern ska få styra!

”Du måste förstå att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma” sa min läkare till mig innan operationen då de försökte att avlägsna så mycket som möjligt av tumören som ligger i talcentrum.

Jag hörde vad han sa ­– men tänkte stilla att ”glöm det”.

Fyra år senare tänker jag fortfarande samma tanke.

Glöm att jag ska ta det lugnt, glöm det där om att jag inte ska kunna allt det gjorde innan jag blev sjuk.

De senaste veckorna har varit tunga.

Kanske mest mentalt.

Jag VET att jag måste låta kroppen vila.

Jag VET att jag inte kan köra mig själv i botten.

Allt det där vet jag, men det är svårt att acceptera att hjärnan inte orkar köra i 120 knyck längre. Att den ibland vill att kroppen bara ska sitta i solen och läsa en bok, eller slappa framför tv:n utan jag sitter med mobilen i hand och svarar på jobbmail.

Jag tycker att jag har andats ut ordentligt efter det senaste beskedet, men hjärnan vill ha mera.

Den vill ha vila PÅ RIKTIGT.

Så okej, vi gör en deal: Om jag lovar att dra ner på tempot och ser hela sommaren som ett slags prov – så lovar du att fortsätta att puckla på tumören så att den inte vaknar då länge än, överens?

Bra.

Vi säger så.

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Dagens kontor är vila i sig.

Dagens kontor är vila i sig.

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Då så.

Då så.

 

 

 

Cancerbesked var bara en mardröm – jag leder med 9-1!!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Jag vaknade alldeles svettig. Men det var inte på grund av värmen – det var drömmen.

För första gången sedan jag blev sjuk drömde jag i torsdags mardrömmar om att tumören spridit sig och att livet var över.

Jag drömde att jag skrek av skräck, att benen föll ihop och jag lutade mig mot en vägg för att inte ramla mot golvet.

Jag var på sjukhuset, och i drömmen förbannade jag mig själv för att jag trott att jag skulle klara av den här kampen. Att jag skulle vara ”The Chosen One”.

Hur idiotisk och självupptagen kan man bli? Varför skulle just jag få leva? Dumma, dumma flicka!

Det är egentligen konstigt att jag inte drömt det tidigare, men när det var som värst sov jag ju inte alls. När jag fick min hjärntumör för snart fyra år sedan skrek jag ut min ångest och min rädsla på kvällarna och när jag väl somnade var sömnen helt drömlös.

Jag sov som en död.

Vilket också fyllde mig med djup sorg och skräck.

Att jag somnade som en klubbad oxe på grund av träningen jag gjorde och på anspänningen av att stå mitt emellan liv och död slog mig inte förrän senare.

Dagens cancerbesked var annorlunda

Jag var nervös inför i dag.

Med mardrömmen i färskt minne har jag haft fjärilar i magen hela helgen.

Inför dagens besked kändes ju också allt så annorlunda.

Christer är på cyklande fot genom Europa och för första gången sedan alla de bra beskeden jag fått skulle han inte sitta där intill mig och hålla min hand.

För första gången hade jag mardrömmar om ett dåligt resultat – jag som så många gånger tidigare firat i förskott.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Jag försökte skjuta bort tankarna på vår träningsresa till Körunda och lyckades nästan. (Försök själva att träna stenhårt med Paolo Roberto och samtidigt ha tankarna på annat håll – det är omöjligt). Jag gick på två yogapass för att stilla själen och vaknade med träningsvärk i kroppen i går.

Två pass yoga stillade själen.

Två pass yoga stillade själen.

Det kändes oerhört bra.

Träningsvärk är min räddning för psyket. Den påvisar att jag gör vad jag kan. Att jag inte bara ligger där och inväntar ett besked utan att jag fightas tillbaka.

Sist läkaren lämnade över fick jag cellgifter

Jag satt i Sportpanelen i morse.

Det kändes också bra att få sitta där och babbla om sport utan en tanke på att jag snart skulle åka till Karolinska Sjukhuset och sitta där i väntrummet igen med nerverna utanför klänningen.

Men jag hann inte ens så långt.

Telefonen ringde i taxin på väg från tv-huset och när jag hörde min läkares röst stannade hjärtat.

– Pamela. Jag kan inte ta emot dig i dag, jag har fått förhinder…

Jag höll andan. Nej! Han fick inte lämna över mitt besked till en annan läkare! Sist han gjorde det gick det åt helvete! Då fick jag cellgifter och ett negativt besked att tumörfan stått emot strålningen!

– … så därför ringer jag istället. Det har gått bra. Tumören vilar fortfarande. Gå ut och njut av solen istället för att åka hit.

JAAAAAAAAAAA!!!!!

Jag minns knappt resten av resan, men jag sitter i alla fall på jobbet nu.

Helt utpumpad av lättnaden som fortfarande får min kropp att sväva lite ovanför kontorsstolen.

Solen skiner utanför mitt fönster och livet leker.

Även för mig.

9-1 i kampen mot cancern.

Tack gode gud för det.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Skuggorna kommer närmare…

hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Hur svårt kan det va’ med skidåkning och teknik i Sverige?

skidåkning teknik Sverige

Jag lever ofta efter devisen ”Hur svårt kan det va’?”, vare sig det handlar om saker på jobbet eller på fritiden.

Hur svårt kan det va’ att nå framgång i en orolig tidningsbransch? tänker jag och försöker styra mitt ToppHälsa genom ett böljande magasinshav till nya upplagehöjder.

Hur svårt kan det va’ att leva med en hjärntumör?, tänker jag när min hjärna skapar nya vägar för att blodet ska kunna ta sig fram runt ärret som bildats efter strålningen. (Något som gett till följd att jag för första gången i livet helt plötsligt drabbas av migränattacker).

Åka skidor med ett sarjat knä, svårigheter med balansen och en inneboende rädsla för backar – alltså, hur svårt kan det va’?

Tja, det senare har visat sig vara det svåraste.

Det kan jag i alla fall konstatera efter helgens skidåkning i Sunne, där ToppHälsa invaderade med 70 personer och tog över skidlivet i Värmland över en helg.

skidåkning teknik Sverige

Vi gnuggade teknik hela helgen: stakåkning, diagonalåkning, stakning med frånskjut och gud och hans moster så att jag vaknade med träningsvärk i ljumskarna av värsta ”svårt-att-gå-på-toaletten”-sorten.

Samtidigt är det bara teknik som gäller för mig som inte har skidåkning naturligt i mig. Nöta, nöta, nöta på skidorna, nöta, nöta, nöta på tekniken och precis innan vi skulle åka hem efter den underbara helgen (vi har verkligen världens bästa läsare!) kändes det för någon sekund att allt satt där.

Nu återstår bara att se hur länge?

Jag hade ju som plan att kanske åka KortVasan i vinter, och som jag ser det skulle jag kunna pressa mig om förutsättningarna var de rätta.

Men tydligen är det inte jag som bestämmer i min kropp.

Direkt på måndagen drabbades jag av årets första migränanfallet (”tecken på stress” sa pt-maken), sedan kom kliet i halsen (snabbt fram med akutkitet mot ny förkylning!) och sist men inte minst – kom regnet och tog bort snön…

Asså.

Hur svårt kan det va’ att åka skidor i Sverige?

Mycket, tydligen.

Imorgon får det bli stavgång.

skidåkning teknik Sverige

Välkommen till ToppHälsa-helgen!

skidåkning teknik Sverige

Vår starka nybörjargrupp hade roligast! (Tycker vi!)

skidåkning teknik Sverige

Med läsarna Maria och Marie!

skidåkning teknik Sverige

Christer Skog och världsmästarinnan i sprint från 2005 Emelie Öhrstig

skidåkning teknik Sverige

När regnet kom nötte vi teknik i tunneln i Torsby. Perfekta förhållanden för teknikträning!

skidåkning teknik Sverige

På kvällen hade vi vår egen Melodifestival! Malena Lazlo och Tony Duberg stod för ett av bidragen.

skidåkning teknik Sverige

… och Christer stod också för ett.

skidåkning teknik Sverige skidåkning teknik Sverige

Teknik i Torsbys labb där alla svenska stjärnor tränar! Ses nästa år igen!

Mitt eget fuck off-finger till cancern

Pamela och Frida

Om får vara lite lustig kan man säga att det blåser på toppen.

Eller att Frida och jag kom som ett yrväder en decemberdag.

Dagen började nämligen friskt med att fläktarna gick sönder och det blåste storm inomhus (!) på Bonnier Fakta dit jag och BT:s digitala geni Frida Boisen tagit oss till ett möte.

Det var som att bli omfamnad av Gorm – och hellre det än gårdagens gastkramning.

Som jag skrev i Hudiksvalls tidning i morse:

Jag får en skymt av det redan i brevlådan. Den blåa loggan på det vita kuvertet sticker alltid ut, hur mycket post det än finns i lådan, och som alltid får synen av det hjärtat att hoppa till.

Det är dags igen nu.

Ner i hjärngrottan och på med sjukhusskjortan. Den kalla britsen, slangen i armvecket, det dunkande ljudet i cylindern som ska röntga min hjärna och så panikknappen i ena handen. Eller knapp och knapp förresten, det är mera som en gummiboll som det är meningen att jag ska trycka på om jag får panik. Tydligen är det många som får det när huvudet sätts fast i något som ser ut som en trång låda och de stora öronskydden trycks på innan man rullas in i den enorma maskinen.

Men jag trycker aldrig på knappen.

Istället somnar jag.

Sjuksköterskorna brukar ruska på huvudet när jag inte ens reagerar när de efter halva tiden lyfter upp min arm och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via slangen i armvecket. Att sova i det där oväsendet? Det måste ju vara omöjligt!

Nix.

Det är bara enkel överlevnadsinstinkt.

När jag sover kan rädslan för att resultatet ska vara dåligt inte nå mig. Oron för att tumören ska ha vaknat kan inte gripa tag i en vilande själ, inte öka hjärtats pulsslag och jag tänker att min förmåga att sova under sådana omständigheter är mitt eget fuck off-finger till cancern.

Den har tvingat sig på mig, bosatt sig i min hjärna och vägrar att dö – men mina tankar kan den inte komma åt. Visst är jag rädd ibland, stundtals panikslagen, men för det mesta är jag upptagen med annat.

Med livet.

Med kärleken.

Jag öppnar kuvertet från Karolinska Sjukhuset och läser kallelsen.

En morgontid i mitten av januari, alltså. Ha, det är ju långt till dess! Då hinner jag förbereda mig ordentligt!

Jag har redan jobbat hårt med kroppen på träningsresan till Fuerteventura och under helgerna har jag tänkt fortsätta det fysiska arbetet. Däremellan jobbar jag med det psykiska. Att tillåta sig att njuta av vardagen, av barnens kramar, av att kunna hjälpa dem med deras läxor och att laga mat tillsammans är så viktigt för min mentala styrka.

Ända sedan det positiva beskedet i maj att tumören till och med har krympt har det varit viktigt att inte bara fortsätta att fokusera på kampen mot cancern, utan också på kampen för att få känna sig normal. Att jag trots allt som hänt under de här åren fortfarande känner igen mig själv.

Att jag är Pamela – och inte en vandrande cancerjournal.

Jag lägger undan kallelsen och skriver in datumet i kalendern.

Januari it is.

2016.

Jag bestämmer i förskott att det ska bli ett bra år.

IMG_8164-440x330

 

Tills döden skiljer oss åt

Prinsbröllopet

I dag är en historisk dag. Vi får en ny prinsessa i Sverige, och det är bröllopsyra i luften.

Själv ska jag sitta i P4 och tillsammans med en panel bestående av Lotta Bromé, Carl Jan Granqvist, Cay Bond och Niklas Wellbäck kommentera allt vi vet, hör och ser.

Jag älskar bröllop – det är min bästa högtid!

Påsk, midsommar, jul och sånt är till för alla och visserligen tycker jag om de helgerna också men det är något speciellt med ett bröllop. En vigsel är en högtid för kärleken mellan två människor, det är intimt men samtidigt så oerhört generöst. Att visa världen att det är just den här personen, just den här människan, som man älskar mest av alla.

Jag laddar med näsdukar på Radiohuset, det flödar så lätt från ögonen nu för tiden.

Om det är åldern som gjort mig mera sentimental, eller om det är cancern vet jag inte, men tårarna kommer i alla fall så mycket oftare än för bara några år sedan.

Bara de senaste veckorna har jag stått ut med rena vattenfallen av storlek Niagarafallen.

Jag grät i kyrkan på skolavslutningen.

Jag torkade tårarna efter ett fint tal av ambassadören Leo Razzak på Cancerfondens sommarmingel men framför allt har jag gråtit av lycka för det fantastiska besked jag fick av min läkare på Karolinska för två veckor sedan:

Min tumör viker ner sig!

Den ryska roulette som jag tvingas genomlida var femte månad stannade på rätt kula.

Det var livets kula som träffade mig och jag kände det spira, jag kände värmen och lyckan som exploderade i mitt blod när läkaren berättade att min tumör har minskat. Att den har krympt.

KRYMPT!

Jag stapplade ut från mottagningen och solen sken och torkade mina kinder.

Risken för att tumören vaknar igen har minskat, det är fortfarande för tidigt att blåsa faran över, men so what? Det finns inga garantier för ett liv, inte för någons liv, så varför oroa sig?

I dag blir Sofia Hellqvist Sveriges nya prinsessa och jag kommer att sitta där i radiostudion och försöka hålla tårarna tillbaka när hon väl säger ”ja”.

Det är så lätt att sätta sig in i hennes situation, känslan av nervositet, av gränslös lycka men också av allvar – även om hennes svar betyder betydligt mera ansvar än för de flesta av oss andra.

För tio månader sedan sa jag ”ja” till den man jag älskar, och i slutet av maj sa livet ”ja” till mig.

Tills döden skiljer oss åt.

Och fram till dess ska vi njuta. Både jag – och förhoppningsvis Sofia.

Prinsbröllopet

I dag får de varandra, Sofia och prinsen.

Prinsbröllopet

Så här vackert var det på min ö i morse.

Pamela Andersson

Jag har firat i två veckor det fantastiska beskedet jag fick av läkarna. Här på vår träningsresa på Kreta.

Pamela Andersson

Maken.

Pamela Andersson

Vi firade i måndags också. På Grönans Kryddhyllan med bubbel och vänner!

Fotnot: Den här texten publicerades också på helahalsingland.se och i Hudiksvalls Tidning i morse.

 

 

Allt är upp och ner i kroppen!

ToppHälsa träningsresor

Under mina ett och ett halvt år på cellgifter, när kroppen stundtals kändes helt dränerad på energi och ork och läkarna sa att jag var mycket infektionskänslig – då klarade jag mig från det mesta och drabbades inte av förkylningar eller infektioner. Men nu! Noll cellgifter, mucho sjukdomar!!

Först var det en månad i februari och mars där influensan däckade mig totalt, och nu är det halsen.

Jag kom precis hem från vår träningsresa i Portugal (de andra är kvar, jag måste hem och göra tidning också) där jag så smått orkade börja träna igen igen – och vips började det klia i halsen.

Jag hann inte mer än att sätta min fot i lägenheten efter att ha varit på resande fot i tolv timmar så var det kört.

Skit, skit, skit.

Jag som kände att jag kroppen svarade lite, lite igen!

ToppHälsa träningsresor

ToppHälsa träningsresor

Så nu dricker jag pressade apelsiner, ingefära och kiwi och hoppas kunna bota mig snabbt – för snart bär det ju i väg igen! Jag ska försöka att cykla några mil de sista sträckorna med gänget som kör kust till kust över USA (dvs maken Christer Skog, komikern Måns Möller, cyklisten och gymägaren Björn Gebenius och fd skidåkaren Håkan Löfström)  för att samla in pengar till barn med speciella behov. Projektet heter c2c4autism och ni hittar allt om det på nätet.

Men hur mycket orkar jag cykla när kroppen bara däckar hela tiden?

Alla värden är fortfarande låga och dåliga, och på måndag ska jag till en läkare för att kolla hjärtat och annat smått och gott i kroppen bara för att kunna utesluta det enda eller andra, men med halsont vet jag ju att inget fungerar!

Suck.

Tur då att jag har er.

För den här buketten som jag står och i, och den här fina chokladen från NK, kom i dag med ett blombud till jobbet! Jag hade precis kommit in, när budet kom och när jag läste på det fina kortet var blommorna och chokladen från en Anna ”som läser din blogg”.

Åh, Anna! Om du bara visste vad glad jag blev!! Min arbetskamrat och vän Agneta som också satt med mig i mitt arbetsrum när budet kom började gråta för att hon blev så rörd över din gest och jag kämpade mot tårarna jag med.

Så oerhört lycklig jag är som har en läsare som du! Tack tack tack!

Pamela Andersson

Vill också bjuda på ett äventyr som beskrivs på c2c4autism. Varsågod, håll tillgodo med ett äventyr som inkluderar, hjältar, ormar, taggtråd och svedda rumpor:

c2c4autism

”Våra hjältar kämpar vidare, trots otaliga punkteringar och svåra köttsår. I går körde de från Deming i New Mexico, en västernstad där gubbar i cowboyhatt satt med laddade revolvrar och åt frukost med teamet…
Det blev en lätt men ändå tung etapp. Lätt på grund av att det inte var så branta backar – tung på grund av sex punkteringar! Men till och med Måns och Christer börjar få snits på att laga punka nu, fast det går inte lika snabbt som när Håkan och Björn gör det!

Etappen var på nio mil och inleddes med en lååång uppförsbacke i början men det gick bra och det är mera vegetation på prärien än tidigare. När teamet kom upp på platten såg de bergen långt borta som de ska passera i övermorgon. Otroligt speciellt och vackert landskap.

Men även i paradiset finns det problem. Måns har allvarliga problem med sin rumpa. Köttsår som varar och Christer får agera läkare så man kan förstå att det inte är så kul för någon av dem!
Fast Måns är faktiskt dagens hjälte – han cyklade hela etappen stående!!! På grund av såren kunde han inte sitta ner en enda gång. Trots det snittade de 28 km/h och Måns och Björn åkte i 71 km/h nerför sista backen! Annars är det mycket orm på vägarna och i morse så låg en påkörd coyote på vägen som de fick väja för. Dessutom var en väg avstängd i dag så de fick bära cyklarna över taggtrådsstängsel!

Nu tar de en vilodag i dag pga av att de måste läka såren i rumpan och lösa problemen med punkteringar, serva cyklarna etc. Dessutom är det tornado-varningar och teamet är kloka nog att låta de passera över västra delarna av Texas innan de vågar gå in där. Christer håller kontakt med meteorologer i Sverige för att de ska vara säkra. Han är med andra ord inte bara tränare och cyklist, han är sjuksköterska och vädergud också! Men alla har sina roller i teamet.

En annan anledning till dagens vila är att de har den jobbigaste etappen framför sig. Det börjar med en stigning på 500 höjd meter, sedan över en speciell öken som har vit sand. Efter öknen börjar en stigning från 1200 meter över havet upp till 2700 meter över havet. Sträckan blir då 13 mil där ca 5 mil är uppför.
– Blir otroligt spännande att se hur våra kroppar fungerar på den höjden. Stämningen är i alla fall bra i teamet fast jag längtar sjukt mycket efter min fru och barn och jag tror de andra längtar efter de sina, säger Christer som gör mätningar varje dag, och har koll på återhämtning och hjärtfrekvens i förhållande till watt.
– Det visar att vi blir starkare för varje dag. Jag har tappat 5 kilo i vikt och har 15 slag lägre på 120 watt än jag hade när vi startade turen. Vi mäter watt i pedalerna med Garmin vector och det blir grymt intressant att summera alla data när vi är klara.

Heja heja!”

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism