träningsresor

Vi måste öppna dörren och våga möta ljuset



hjärntumörblogg

Öppna dörren till ljuset.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

Kan man säga så?

Det borde man väl kunna, eller?

Ändå är det inte direkt en vanlig hälsning när man möter en bekant på stan.

I veckan var jag och föreläste om min resa med cancern på Skandias huvudkontor i Stockholm och innan jag klev upp på scenen var det en debatt där en av deltagarna var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd och professor i molekylär immunologi. Hans avslutningsord var önskan att vi skulle kunna prata om sjukdomen på ett annat sätt i framtiden än många gör i dag. Att vi genom forskning skulle kunna rädda så många flera som drabbats och att ordet cancer i sig inte skulle te sig så enormt skräckinjagande.

Ett typ ”Tjena, hur är det med cancern i dag?” istället för att vi för det mesta undviker att ens ta upp det när vi möter någon som vi vet har drabbats.

Bara ordet cancer påverkar oss

För just så är det.

Bara ordet cancer får hjärtat att stanna till nån sekund. Paniken får rösten att staka sig och dödsångestens tentakler börja sprida sig i kroppen. Man blir som förlamad och det säger en hel del om hur själva ordet cancer påverkar oss.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Jag var själv likadan.

ÄR själv likadan.

Varenda gång jag tycker att min kropp känns annorlunda på något sätt kommer skräcken smygande.

”Är det kört nu?”

”Har tumören växt?”

”Hur lång tid har jag kvar?”

Men skräcken blir ju inte mindre om jag håller tyst om den. Tvärtom.

Ju mer jag öppnar upp desto mindre skräckinjagande blir det, så är det ju med de flesta saker som oroar en.

När ångesten kommer upp till ytan är det som att den skäms och liksom blir mindre, och det är därför det är så himla viktigt att vi alla pratar om den.

Att inte låta den gro inom oss och bygga ett slags ångestbo med svarta tapeter och svarta gardiner i kroppen. Ett rum där solen aldrig skiner, där en skrikande tystnad råder och där lukten av panik är stark.

Man kan inte ge upp utan strid

Jag möter många människor när jag är ute med ToppHälsa på våra träningsresor, människor som har anhöriga eller vänner som är drabbade och jag får höra berättelser om cancerdrabbade som aldrig kommer ur sitt mörka rum. Som fastnat i ångesten och rädslan. Som i princip sätter sig ner och låter döden ta en så fort beskedet kommer.

Som ger upp utan strid.

Och vars omgivning tassar på tårna och gör allt för att undvika det som är allra viktigast i ett sådant skeende.

Att prata.

Prata, prata, prata.

Det behöver inte alls bara vara om sjukdomen, men cancer-ordet måste upp till ytan.

Jag tror på fullt allvar att cancercellerna gottar sig i rädslan och att de växer sig starkare när vi gör allt för att inte prata om dem.

Knäck dem med rösten, sparka dem med tonerna av musik eller med en andhämtning från en fysisk aktivitet. Hjälp cellgifterna att döda cancercellerna med att ta hand om din kropp på bästa sätt och genom att öppna dörren och släppa in ljuset i det där svarta panikrummet.

Bejaka livet och neutralisera ordet som drabbar en av tre i Sverige.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

”Jo, tackar som frågar. Den vilar just nu.”

”Grymt. Lust att ta en fika?”

"Fika? You bet!"

”Fika? You bet!”

 

 

 

En mental uppåtpuff i rätt tid



Hjärntumörblogg

Jag känner mig starkare och starkare för varje dag. Efter sommarens långa återhämtning har jag fått tillbaka glädjen till träningen.

Den lätta träningsvärken som jag levt med under två veckor spritter liksom i kroppen och jag känner mig glad trots att det har varit hektiskt.

Tre resor med jobbet på två veckor tar energi – men det ger också.

Massor!

Jag känner mig så lycklig och uppfylld av alla människor som jag har mött, och den positiva stämningen både på Mallorca, Rhodos och under helgen på Skepparholmen utanför Stockholm har boostat mitt psyke till max.

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Jag är så tacksam för det, för just den mentala uppåtpuffen behöver jag inför morgon.

Då är det dags igen.

Vilar tumören eller inte?

Leva eller dö.

I morgon sitter jag återigen framför en läkare för att få besked om hur jag mår.

Vilar tumören vidare, eller har den fan börjat vakna?

Har jag Törnrosa eller Darth Vader i skallen?

Lyssnar jag på min kropp kan jag öppna champagnen redan i kväll, och det kanske jag gör också. Fira i förskott är ju liksom min grej.

Å andra sidan vet jag ju att cancer är den lömsk fiende.

Den kan verka så förtroendeingivande och sansad när den i själva verket planerar en slug, skrämmande och dödlig attack när man minst anar det.

Det mindre än ett dygn kvar till beskedet och ju närmare jag kommer den bestämda timmen på KS Neurologmottagning desto mera påverkad blir jag.

Jag lägger all oro på en dag

Att lägga oron på en enda dag istället för att ha panik året om, har jag förlitat mig på de senaste två åren. Men jag har aldrig sagt att det är lätt.

Det är skitsvårt.

Ibland kommer ångesten som en projektil och jag hinner inte blinka innan den satt sig i kroppen och fått den i darrning. Trots att jag varit beredd.

Men inte i kväll.

I kväll har jag fortfarande känning av ett pass med D-flex, och jag tänker vagga mig själv till sömns i vetskapen av att jag gör allt vad jag kan för att kämpa emot.

Himlen kan vänta.

Jag är redo för att ta en riktigt tuff fight för det.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Känn ingen sorg för mig Göteborg



IMG_9530

Kan man säga att man är stor i Göteborg efter den här bilden? Alltså på skämt, bara (så ingen ska tro att jag fått storhetsvansinne även jag känner mig lite lätt snurrig av storleken på den här ”bylinen”!)?

Bilden är tagen av duktiga fotografen Peter Hoelstad och ingår i en kampanj för CancerRehabFonden, och jag fick den skickad till mig på Facebook av en kompis som bor i Göteborg. (Tack Sudden!)

Hade ingen aning om att jag skulle äga stan på det där sättet, men jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt. Att dessutom få bidra till kampen mot cancern och livet efter diagnosen känns enormt bra – själv inväntar jag ju mitt besked som kommer nästa vecka.

Den 26 januari är det dags för mitt leva-eller-dö-besked.

Hemska minuter i väntrummet på neurocentrum, ångetsfyllda sekunder innan min fantastiska läkare gör livets tumme upp – eller ner.

Då kan man väl få glädja sig över den där jättebilden i goa Götet en stund, eller hur?

Jag ska ha den i minnet när jag sitter i väntrummet med de röda fotstegen – men framför allt ska jag lägga fokus på den helg som varit.

Första träningshelgen i år gick till Tällberg där 78 personer samlats i ToppHälsas namn för att åka längdskidor. Och vilken helg det blev!

Trots att det var 19 grader kallt första passet var det ingen som gnällde, alla kämpade på trots att det var så isande kallt att håret, ögonbrynen och ögonbrynen blev vita av frost.

Det var som i en saga.

Landskapet så oerhört vackert, träden, ljuset och bara andhämtningen av alla åkare – allt från nybörjare till Vasaloppsåkare – som avslöjade att man inte var ensam i spåret.

Det var mitt livs vackraste skiddag, och när vi sedan kunde överraska alla läsare med en förkortad version av Måns Möller och Özz Nujens utsålda show ”Sveriges Historia” på lördagskvällen (tack grabbar för att ni ställde upp!) så steg jublet i taket.

Jag skrattade så att jag inte kunde stå upprätt och jag är helt säker på att tumören fick sig en kyss också.

”När man skrattar så lever man länge” sa min lilla dotter en skräckfylld natt när ångesten drabbade min familj särskilt hårt.

”Och du skrattar ju ofta”.

Ja, det gör jag, älskade barn. Jag ska skratta och njuta av livet så att jag till slut ska äga tumören också.

Precis som jag gör i Göteborg i dag.

IMG_9307

IMG_9095 2

IMG_9100

IMG_9108

IMG_9130

IMG_9137 2

IMG_9248 kopia

IMG_9226

IMG_9251

IMG_9282

IMG_9277 2

IMG_9292IMG_9364

Vem säljer plåster till ett värkande skelett?



New York

Känslan när smärtan vägrat ge sig på 24 timmar.

När armen känns som en 40-kilostyngd och hänger rakt ned längs med ena sidan.

När de få stegen från soffan till köket får pulsen att skena och andhämtningen att låta som jag genomfört ett maraton.

Den känslan.

De senaste två veckorna har varit ett krig mellan viljan och smärtan. Segern förra veckan när jag trots låga värden på allt som mätas kan: röda blodkroppar, vita blodkroppar, hb-värden, you name it, ändå fick gå på min nionde cellgiftsbehandlig i rad har förvandlats till en pyrrhusseger.

Ni som kan er historia vet vad jag menar.

En seger som är så dyrköpt att den längre fram kan visa sig vara en förlust.

Jag älskade historia i skolan och har alltid fascinerats av stora krigare och galningar (de flesta krigare är väl det?). På gymnasiet fick jag av min historielärare som läxa att några gånger skriva om en historisk händelse eller person och jag gick ”all in”. Orden flödade när jag skrev om Josef Stalin och om romarrikets uppgång och fall. Jag kunde inte sluta. Föreningen mellan de historiska händelserna som skulle malas ner till ett tjugotal A4-sidor och skrivandet var en fröjd och det är kanske därför som ord som just pyrrhusseger ligger lagrat där i hjärnan.

Minnet av Pyrrhus ligger där i skallen i något hjärnveck nära tumören.

Det är i alla fall han, en gammal kung från 300-talet före Kristus, som slogs mot romarna som jag sitter på Hotel Beacon på 75:e gatan och Broadway i New York och tänker på nu.

”En sådan seger till och jag förlorad” sägs Pyrrhus ha ropat efter en särskilt hårdköpt seger mot romarna.

Jag håller med.

Visst, den nionde cellgiftsbehandlingen mot den fortfarande aktiva skittumören i hjärnan är äntligen påbörjad. (Jippie!) Men kroppen är skit. Den orkar ingenting. Tre kilometers powerwalk i Central Park i går värker fortfarande i vaderna, huden orkade inte den avslutande yogan, den bränner och svider på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt och att genomföra Tjejmilen i Central Park på lördag (det är därför jag är här) känns som en utopi.

Pyrrhus, alltså.

Jag söker förtvivlat efter hoppet. Efter vändningen.

Ett år och tre månader med cellgifter. Min kropp är ett vandrande sår.

Vem säljer plåster till ett värkande skelett?

Var finns lindring för en hud som inte tål beröring?

Det är upp till psyket nu.

Aldrig ge upp, inte vika ner sig för smärtan. Vila, återhämta och resa sig igen. Samla trupperna och kriga tillbaka.

Tack för att ni är med mig.

(Min krönika i Hudiksvalls Tidning i dag).

Jag har bokat Livets resa



Mitt liv är en berg- och dalbana.

Ena dagen ligger jag nedslagen i dalen utan chans att resa mig. Smärtan i skelettet får mig att anta skepnaden av en hundraåring och jag hasar försiktigt fram för att skona huden från saker som gör ont.

Som beröring.

Andra dagar – som i dag – går jag med stavar åtta kilometer i kuperad terräng och i 27 graders värme och känner musklerna jobba utan värk samtidigt som pulsarna dunkar av lycka över att kroppen orkar träna. Jag är högst upp på det mentala berget där luften är frisk och vinden viskar meningar som ”du orkar”, ”du klarar det” och ”heja dig”.

Jag befinner mig med drygt 200 läsare i Monte Gordo i Portugal på ToppHälsas träningsresa, och allt här handlar om livet.

Så är det, även om flera resenärer kanske inte har förstått det än.

De har bokat en träningsresa och tror kanske att det är just bara en sån.

Men de har fel.

Känslan av att orka mer än vad man tror, upplevelsen när man utmanar sig själv i en träningsform man aldrig tidigare har testat, lyckopirret som kallas träningsvärk efter dag med kettlebells, afrodans eller morgonjogg på stranden – det är inte BARA en träningsresa.

Det är livet.

Jag är inne på den åttonde cellgiftsbehandlingen och för två veckor sedan låg jag i soffan hemma i Stockholm och grät över smärtorna i kroppen.

I dag har jag fått färg i ansiktet av solen, tricepsen spelar muskelschottis med mig efter fem stavgångspass (totalt sett nästan två mils träning) på tre dagar och benen värker av glädje över att jag orkar förflytta dem utan att hasa.

Nästa vecka är det dags att kolla blodvärdena igen. En nionde cellgiftsbehandling väntar, och för fjorton dagar sedan trodde jag aldrig att jag skulle klara en kur till.

Nu känner jag hoppet spira i muskelcellerna.

Jag är starkare än jag trodde, skruttkostymen ligger kvar i resväskan.

Visst jag kan inte ge den svenske thaivärldsmästaren Richard Nordstrand en match i träningslokalen än, men jag gick till Spanien i morse med stavarna i högsta hugg och med en rak rygg i ett tempo jag inte trodde mig mäktig än.

Tumören höll inte samma tempo.

Jag känner det i hela kroppen.

Rickard Nordstrand

träningsresa

träningsresor

 

Pamela Andersson

Monte Gordo

Två steg framåt, ett steg tillbaks

Pamela Andersson


 

Pamelas blogg

En vecka senare och jag är fortfarande så överväldigad av alla fantastiska människor som hejat och peppat mitt härliga besked förra veckan.

Tumören viker ner sig – och jag kan fortfarande knappt tro att det är sant.

Jag väntar fortfarande på att få gå på min åttonde cellgiftsbehandling, kroppens värden är inte över den nedre gränsen än, men under tiden försöker jag vårda den så gott jag kan.

Med träning.

Jag befinner mig på ToppHälsas träningsresa i Turkiet och varje dag börjar med stavgång på stranden. Att höra vågornas brus och känna att kroppen sakta men säkert blir starkare är en känsla som fyller mig med hopp.

I tankarna har jag alla era kommentarer här på bloggen och jag skickar en särskilt stor kram till den anonyma läsare som budade den här underbara buketten till mig och som jag kunde njuta av några dagar innan jag åkte.

TACK DU SPECIELLA MEDMÄNNISKA!! Jag blev oerhört glad och den generösa gesten bär jag med mig i hjärtat när jag går här på stranden och samlar styrka.

Vintern har tagit hårt på konditionen, jag kämpar för att hänga med, men i dag tyckte jag det släppte lite grann – och man får vara glad för varje framsteg!

Och i morse när jag vaknade med en vagel i ögat och ett flammande ansikte på grund av kortison-biverkningar (jag ser ut som en prickig korv) kändes det åtminstone skönt att kroppen svarade på träningen!

Två steg framåt, ett steg tillbaks.

Snart är jag redo att kriga vidare.

Pamela Andersson

Siffror mot smärtan bättre än vila!



Så var det dags igen: den åttonde cellgiftsbehandlingen. Det kunde ju inte vara något problem tänkte jag, läkarna hade ju till och med skurit ner på dosen för att kroppen skulle orka.

Jodå. Visst.

Det är därför jag suttit på jobbet och gråtit av smärta i dag. Med stängd dörr och med tårarna som runnit nedför kinderna har jag känt smärtan vina genom skelettet och den där minskade dosen skulle bara se mig nu för att förstå att det inte räckte på långa vägar.

Orka. Glöm det.

”Gå hem från jobbet då”, tänker ni kanske.

Det spelar ingen roll.

Smärtan blir inte mindre av att jag ligger på en säng och gråter. Då tycker jag dessutom synd om mig själv.

Bättre då att vara på plats på jobbet och göra nytta bakom stängda dörrar. Ta kaffe från maskinen i lunchrestaurangen (den bästa på hela BT) och trösta mig med att gå igenom bilder från London ska resultera i ett jobb i ToppHälsa så småningom.

Kom hem sent i tisdagskväll efter att ha spenderat fyra dagar på plats i min gamla hemstad. Passade också på att åka till Harry Potter Warner Bros Studio Tour utanför London med barnen och spenderade en hel dag med att se allt från alla HP-filmer. Jag lovar att det var lyckat till och med för en mamma på cellgiftsbehandling! (Och då fattar ni säkert hur bra det var!)

Har också lämnat ännu en tidning till tryck och det med stor glädje över siffrorna som kom förra veckan som säger svart på vitt att ToppHälsa ökar i TS 2013 och bara blir större!

Den härliga nyheten lindrar smärtan i kroppen bättre än en dag i soffan.

Ni är bäst och jag längtar tills jag träffar er på någon träningsresa eller något event vi har framöver!

Kanske ses vi på ToppHälsas-inspirationskvällar den 10:e och 15 april i Stockholm och Göteborg? Christer Olsson och Emma Igelström (som i kväll tävlat  Let’s Dance!) föreläser och jag lovar er pepp och 100% inspiration!

Nu ska jag torka tårarna och jobba vidare.

Harry Potter

Harry Potter

London

En galen vecka – och en första bok!



Vissa veckor är verkligen mera aktiva än andra. På sju dagar har jag varit på ToppHälsas skidläger i Tällberg, glammat på Operaterrassen och Elle Decoration Swedish Design Awards 2014, outat att min första bok kommer på Bonner Fakta i augusti, debuterat som OS-krönikör i Mittmedia (som har tidningar som Sundsvalls Tidning, Dalarnas Tidningar, Hudiksvalls Tidning, Gefle dagblad, Arbetarbladet bland annat) och precis nu ligger jag utslagen efter en träningsdag på Loka Brunn.

Puh, eller?

Inser förstås att inte alla veckor kan hålla det här tempo, jag är trots inne på min sjunde cellgiftsbehandling men än har den värsta värken inte slagit till än och i väntan på den lever jag livet så gott jag kan.

På bara en vecka har ju samlat på mig upplevelser som kan lyfta sinnet när skelettet väl protesterar och jag blir skör som en sparvunge.

En snabb huvudräkning ger mig fyra trerättersmiddagar (man kan lugnt säga att Villa Långbers och Loka Brunn levererat), sex glas champagne, en mil på skidor, 45 minuters Inner Glow, 40 minuters yoga och så träningsvärk i ljumskar, triceps och framsida lår.

Fullständigt lysande vecka om ni frågar mig!

I morgon ska jag dessutom unna mig en spabehandling.

Så kom igen värken – jag är redo!

Loka Brunn

skidläger Tällberg

skidläger Tällberg

edda2014

Pamela Andersson

Mittmedia

Självbehandling på hög nivå



En inställd cellgiftsbehandling är också en cellgiftsbehandling.

För att nu travestera Ulf Lundell.

Jag fick som väntat inte gå på den sjätte behandlingen i måndags. När KS väl ringde fick jag beskedet att värdena visserligen vänt uppåt (som jag hade på känn), men inte tillräckligt för att kroppen ska orka få på käften igen.

Cellgifterna får ligga kvar i resväskan och istället självbehandlar jag mig här på Playitas.

Jag tankar god energi.

Positivism.

Kvinnokraft och skratt.

Kärlek.

Jag låter varenda por i kroppen få ta del av det energifyllda flöde som de människor som jag omger mig med utstrålar, och jag känner hur sinnet stärks. Och medan jag fyller hjärnan med mental styrka håller sambon koll på de fysiska värdena med återhämtning och tiden mellan varje pulsslag, den så kallade R-R-intervallen. Det går till så att han varje morgon knäpper på mig ett pulsband som han sedan, efter bara några minuter, läser av och utefter det får jag veta hur jag mår. (Han gör exakt samma sak med Vasaloppsgiganten Daniel Tynell för att toppa hans form så jag känner mig i bra sällskap.)

I måndags var mina värden skit (fortfarande långt under den nedre gränsen som krävs för att få återuppta behandlingen) men i morse hade vilopulsen gått ner till 54 slag i minuter, det är tio slag mindre än natten innan, en avsevärd förbättring.

Alltså har jag så smått börjat röra på mig igen.

I går blev det en tur med Lovisa Sandström, också känd som Lofsan, som är en av våra ToppHälsa-instruktörer på den här veckan på Playitas. Lofsan driver Sveriges största blogg inriktad mot träning och familjeliv och skrev så här om vår tur:

http://www.lofsan.se/morgonpromenad-om-livet

ToppHälsa träningsresor

Och i dag besteg jag berget i sakta mak i sällskap med flera av våra underbara läsare.

Det var tunga ben, jag var klart sist uppe på toppen – men jag gjorde det!

Och när jag stod där uppe på berget, med havet, klipporna och den härliga anläggningen långt nedanför mig, kändes det som om den där inställda cellgiftsbehandlingen ändå fick in en riktig knockout på skittumören.

I natt ska jag inte gråta i sömnen.

I natt ska jag somna med vetskapen om att jag är på gång igen.

ToppHälsa Playitas

 

I dag är det jag och Serena Williams



Har mått illa hela morgonen, och tröstar mig med att leta nya sätt att må bra.

Alldeles nyss hittade jag en studie om hur olika yogaställningar botar olika åkommor (nåt för tidningen), och så läser jag om senaste ToppHälsa där vi publicerat ett reportage från vår NY-resa (ute i några dagar till med snygga Annika Sjöö på omslaget, missa inte!) och planerar för höstens resor till Portugal och Playitas.

Serena Williams

Men ska jag vara ärlig är jag i dag mest nöjd med att ha hittat ett sammanband mellan mig och världens bästa tennistjej, Serena Williams.

Serena var i Sverige nyligen och vann tennisturneringen i Båstad och väl där passade hon förstås på att gå till samma nageltjej som jag! (Frida Selkirk på Fridas i Stockholm.)

Serena valde laxrosa, men jag körde på höstfärgen lätt metallicgrön.

Pamela Andersson

Vilken färg är snyggast? Min eller Serenas?

Naglar på Fridas

Serena Williams

(Jämför inte diamanterna på ringarna, där har Serena redan vunnit med 6-0 i två raka set…)

Här nedan till höger är nagel-Frida själv förresten.

Till vänster kollegan Izabelle Thoren.

Nu ska jag leta vidare efter topphälsa-må-bra-saker.

Tjing!

Naglar på Fridas