träningsvärk

I min hjärna bryter jag ner det negativa



Kroppen och jag. Vänner igen.

Kroppen och jag. Vänner igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.

Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna.

Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.

Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.  Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna. Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.  Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen. Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig. I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar. Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå. Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar. Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna. Men det spelar ingen roll längre. I min värld vinner min kropp sitt eget race. Den försöker. Vågar. Kämpar och orkar för det mesta. Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen. Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder. I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas. Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig.

I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar.

Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå.

Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar.

Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna.

Men det spelar ingen roll längre.

Den försöker till och med spela tennis!

Den försöker till och med spela tennis!

I min värld vinner min kropp sitt eget race.

Den försöker.

Vågar.

Kämpar och orkar för det mesta.

Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder.

I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas.

Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Så lycklig!

Så lycklig!

Cancerbesked var bara en mardröm – jag leder med 9-1!!



Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Jag vaknade alldeles svettig. Men det var inte på grund av värmen – det var drömmen.

För första gången sedan jag blev sjuk drömde jag i torsdags mardrömmar om att tumören spridit sig och att livet var över.

Jag drömde att jag skrek av skräck, att benen föll ihop och jag lutade mig mot en vägg för att inte ramla mot golvet.

Jag var på sjukhuset, och i drömmen förbannade jag mig själv för att jag trott att jag skulle klara av den här kampen. Att jag skulle vara ”The Chosen One”.

Hur idiotisk och självupptagen kan man bli? Varför skulle just jag få leva? Dumma, dumma flicka!

Det är egentligen konstigt att jag inte drömt det tidigare, men när det var som värst sov jag ju inte alls. När jag fick min hjärntumör för snart fyra år sedan skrek jag ut min ångest och min rädsla på kvällarna och när jag väl somnade var sömnen helt drömlös.

Jag sov som en död.

Vilket också fyllde mig med djup sorg och skräck.

Att jag somnade som en klubbad oxe på grund av träningen jag gjorde och på anspänningen av att stå mitt emellan liv och död slog mig inte förrän senare.

Dagens cancerbesked var annorlunda

Jag var nervös inför i dag.

Med mardrömmen i färskt minne har jag haft fjärilar i magen hela helgen.

Inför dagens besked kändes ju också allt så annorlunda.

Christer är på cyklande fot genom Europa och för första gången sedan alla de bra beskeden jag fått skulle han inte sitta där intill mig och hålla min hand.

För första gången hade jag mardrömmar om ett dåligt resultat – jag som så många gånger tidigare firat i förskott.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Jag försökte skjuta bort tankarna på vår träningsresa till Körunda och lyckades nästan. (Försök själva att träna stenhårt med Paolo Roberto och samtidigt ha tankarna på annat håll – det är omöjligt). Jag gick på två yogapass för att stilla själen och vaknade med träningsvärk i kroppen i går.

Två pass yoga stillade själen.

Två pass yoga stillade själen.

Det kändes oerhört bra.

Träningsvärk är min räddning för psyket. Den påvisar att jag gör vad jag kan. Att jag inte bara ligger där och inväntar ett besked utan att jag fightas tillbaka.

Sist läkaren lämnade över fick jag cellgifter

Jag satt i Sportpanelen i morse.

Det kändes också bra att få sitta där och babbla om sport utan en tanke på att jag snart skulle åka till Karolinska Sjukhuset och sitta där i väntrummet igen med nerverna utanför klänningen.

Men jag hann inte ens så långt.

Telefonen ringde i taxin på väg från tv-huset och när jag hörde min läkares röst stannade hjärtat.

– Pamela. Jag kan inte ta emot dig i dag, jag har fått förhinder…

Jag höll andan. Nej! Han fick inte lämna över mitt besked till en annan läkare! Sist han gjorde det gick det åt helvete! Då fick jag cellgifter och ett negativt besked att tumörfan stått emot strålningen!

– … så därför ringer jag istället. Det har gått bra. Tumören vilar fortfarande. Gå ut och njut av solen istället för att åka hit.

JAAAAAAAAAAA!!!!!

Jag minns knappt resten av resan, men jag sitter i alla fall på jobbet nu.

Helt utpumpad av lättnaden som fortfarande får min kropp att sväva lite ovanför kontorsstolen.

Solen skiner utanför mitt fönster och livet leker.

Även för mig.

9-1 i kampen mot cancern.

Tack gode gud för det.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

En galen vecka – och en första bok!



Vissa veckor är verkligen mera aktiva än andra. På sju dagar har jag varit på ToppHälsas skidläger i Tällberg, glammat på Operaterrassen och Elle Decoration Swedish Design Awards 2014, outat att min första bok kommer på Bonner Fakta i augusti, debuterat som OS-krönikör i Mittmedia (som har tidningar som Sundsvalls Tidning, Dalarnas Tidningar, Hudiksvalls Tidning, Gefle dagblad, Arbetarbladet bland annat) och precis nu ligger jag utslagen efter en träningsdag på Loka Brunn.

Puh, eller?

Inser förstås att inte alla veckor kan hålla det här tempo, jag är trots inne på min sjunde cellgiftsbehandling men än har den värsta värken inte slagit till än och i väntan på den lever jag livet så gott jag kan.

På bara en vecka har ju samlat på mig upplevelser som kan lyfta sinnet när skelettet väl protesterar och jag blir skör som en sparvunge.

En snabb huvudräkning ger mig fyra trerättersmiddagar (man kan lugnt säga att Villa Långbers och Loka Brunn levererat), sex glas champagne, en mil på skidor, 45 minuters Inner Glow, 40 minuters yoga och så träningsvärk i ljumskar, triceps och framsida lår.

Fullständigt lysande vecka om ni frågar mig!

I morgon ska jag dessutom unna mig en spabehandling.

Så kom igen värken – jag är redo!

Loka Brunn

skidläger Tällberg

skidläger Tällberg

edda2014

Pamela Andersson

Mittmedia

Medan jag vilade kroppen kom Borat…



Två dagar tog det att bli av med träningsvärken i benen, det är snabbare än jag trodde faktiskt.

Det var tå-mot-tröskel som ställde till det.

Tå-i-väldigt-hög-fart-mot-tröskel, rätare sagt.

Precis när jag hade fått tillbaka suget efter att få sätta mig upp på cykeln igen small det rejäl i stortån.

Första diagnosen var en kraftig stukning. Andra diagnosen var att tån gått av.

Resultatet var i alla fall att jag inte fick på mig några skor, ett enda par jesussandaler (visserligen snygga men extremt somriga och helt fel än) var det enda som funkade och med dem släpade jag mig på författaren Susanne Bolls release för boken Det enda rätta.

Om jag skulle ha vilat kanske?

Nja.

Vissa saker måste göras trots smärta. Susanne är en av vännerna omkring mig som stöttat och peppat mig under min sjukdom och när hon nu släpper en bok måste jag ju göra Det Enda Rätta, också.

Det gick som en dans (eller förresten, ingen dans, jag haltade ju svårt) och jag minglade runt med idel vännerna och författare innan tån sa ifrån på skarpen.

Resten av veckan har jag vilat kroppen och så här i efterhand vet jag att den första diagnosen var rätt (fast jag får fortfarande inte på nåt annat än sandaler) men det grämer mig att jag missade Borat.

För hjältarna på Hjärtebarnsturen, med Lars Erlman i spetsen, de kör ju vidare för den goda saken skull och sliter sina kroppar för att samla ihop pengar till Hjärtebarnsfonden.

En av dem är Sten Sjögren som slog vad med sin fru Johanna om att han, om han lyckades samla in 50 000 kronor på en egen insamling på charity storm, skulle cykla en av sträckorna i turen iförd Borat-dräkt.

Tada!

Hjärtebarnsturen

Sten körde alltså sträckan Nyköping- Norrköping, tolv mil (12!) i den här blåsan. 57 000 viskas det om att han ensam dragit ihop till fonden, jag tycker nog att han borde ha fått ännu mera med tanke på hur kallt det måste ha varit…

Hjärtebarnsturen

Innan Borat-dräkten körde Sten och Louise Eriksson (hjärtebarnsmamma!) i ToppHälsas färger, och nu återstår det att se vilka som orkar cykla de sista två etapperna.

I morgon är det Södertälje-Gävle och på tisdag avslutas hela turen mellan Gävle och Falun.

Heja heja, alla hjältar!

Jag håller alla tummar och tår (eh, bara en tå förresten) för att allt ska gå bra.

Avslutar med lite mingelbilder från releasen:

Susanne Boll

Susanne Boll

Susanne Boll

Susanne Boll

Susanne Boll

Filmen om dagen där träningsvärken fick ett ansikte

Pamela Andersson


I väntan på att träningsvärken ska gå över får ni här se filmen om den fantastiska dagen på cykel. Den är inte så lång, men ni ser och hör både ToppHälsas cyklister (hm), Foppa, Agneta Sjödin och Tobias Karlsson bland andra.

Nu är ni allt bra sugna på att cykla Hjärtebarnsturen, va? Det är några etapper kvar, bara att anmäla er på hjartebarnsturen.se

Här är filmen:

 

http://vimeo.com/66221439

Vi vågade och vann – hit med mera ipren!



ToppHälsa

Om jag säger träningsvärk, vad tänker du på då?

Det ömmar lite i ett lår? Värker lite lätt i biceps? Gör ont i ljumskarna, så det är svårt att sitta?

Bah! säger jag.

I natt fick jag nämligen veta vad RIKTIG träningsvärk betyder.

Det betyder att smärtan på gränsen är olidlig. Att ALLT gör ont. Att ingen ställning fungerar, att kroppen formligen skriker på hjälp och att man är helt hjälplös.

Jag vaknade vid tvåtiden av att jag halvgrät.

De nio milen i motvind, varav de två sista milen med mjölksyra upp till öronen, gjorde sig påmind.

Det dunkade låren, det sved, det smärtade och för första gången fick jag använda både Alvedon och Ipren för att bota träningsvärken.

Jag brukar ju säga att träningsvärk är kroppens sätt att tacka för att du hjälper den att bli starkare.

Men inte i det här fallet.

I natt var värken kroppens sätt att säga ”du är en jävla idiot, nio mil är för långt för dig din amatör och fattar du inte det till nästa gång så vrider runt en muskel till på dig”.

Så jag fattar, kroppen.

Nio mil VAR långt.

Men pilutta dig – jag skulle göra om det i morgon igen (om jag bara kunde gå, eller cykla)!

För känslan att lyckas med en utmaning är större än smärtan det kostar att ta sig dit.

Vi var tretton stycken som körde i ToppHälsas team mellan Uppsala och Stockholm i går och vi peppade varandra, höjde och hjälpte varann, och vi gjorde det tillsammans. För flera i laget var det kanske ingen bragd, de är så pass vältränade, men de stöttade oss andra som slet desto mera och känslan av att cykla som ett lag, att tillhöra en grupp där man ställer upp för varandra, är oerhörd.

Jag är så tacksam för att jag fått uppleva den känslan.

I vårt ToppHälsa team fanns bland andra Agneta Sjödin, Tobias Karlsson, Torgny Mogren, Ann Söderlund, Viktor Åkerblom och Björn Becksmo och att dessa underbara människor använder sitt kändisskap till att göra saker för andra gör mig såå stolt. (Puss på er alla!!!)

Hjärtebarnsturen är ju ett lopp där man cyklar för att samla ihop pengar till forskning och barn som föds med hjärtfel, och vi har faktiskt ett sådant ”barn” på vår redaktion. Linnea Wiström (här i mitten med mig och ToppHälsas kostexpert Kristina Andersson t v) cyklade också de nio milen och när hon grät av lycka för att hon klarade påfrestningen så fick jag också en klump i halsen.

ToppHälsa

Vi utmanade livet.

Linnea med sitt hjärtfel och jag med kroppen full av cellgifter.

Vi vågade och vi vann.

Mission completed.

Nu mera Ipren, tack.

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

 

 

ToppHälsa

ToppHälsa

Jag är stålkvinnan på dan – Clark Kent på kvällen



Siljan

Vaknade i påskhelgen av värk i hela kroppen. ”Nu kommer den: skelettdepressionen efter cellgifterna” tänkte jag sorgset och somnade om.

När jag vaknade några timmar senare var smärtan fortfarande kvar.

Ljumskarna gjorde ont, armarna värkte och benen kändes stock-liknande.

Först när jag steg ur sängen, med klumpen i halsen stor som en bandyboll, insåg jag att jag kände igen smärtan och nån depression var det inte tal om. Snarare träningsvärk!

Siljan

Hela påsken har jag försökt att träna minst ett pass som dan, och i två dagar njöt jag av säsongens sista skidåkning när jag körde laggen fram och tillbaka på Siljan.

Jag är så tacksam för att biverkningarna av cellgifterna dröjer.

Att jag fortfarande känner mig stark i kroppen.

Framför allt som jag sedan den där natten i Tällberg i helgen känner mig skör i själen.

De senaste dagarna har jag känt tårarna bränna bakom ögonlocken flera gånger, och sent på kvällarna när jag varken är chef, ansvarsfull mamma eller effektiv superwoman låter jag dem falla fritt.

Jag gråter över ovissheten.

Av rädsla.

ProcampXL

På dagarna har jag träningsluncher med mina underbara medarbetare på ToppHälsa, jag tränar med mitt pulsband för att hålla koll på kroppen (senast i dag med min redaktionschef Helene på ProcampXL på Rörstrandsgatan) och bollar idéer och planerar för nästa nummer av tidningen.

På kvällarna är jag en liten skrutt.

Jag är Clark Kent fast omvänt.

Går in i telefonkiosken som världens starkaste och kommer ut som en rädd, darrande hare.

Om jag inte visste bättre skulle jag banna mig själv.

Men jag vet att det vänder. Att jag måste tillåta mig själv att vara svag när känslorna kommer. Att hålla allt inom sig själv är ingen lösning i längden.

Jag vet det.

Det är därför jag jobbar för träningsvärk istället för att låta tumören vinna.

Acceptera.

Planera.

Fokusera.

Och så gråter jag när det är mörkt.

Hoppsa-steget till Leksand och mera värk!



Från solen i Marbella till ett molnigt Leksand är steget kanske stort vad gäller många bitar, men i min värld är det högst ett hoppsa-steg.

Hoppsa-steg 1 från träning i kortbyxor och t-shirt – till träning i långkalsonger och underställ.

Hoppsa-steg 2 från oxfile och bubbel på middagen – till ärtsoppa, ostmacka och örtthe.

Och hoppsa-steg 3 från egen lyxig creme de la creme-flygel med utsikt över Gibraltar – till faluröd stuga, delad toalett men med utsikt över Siljan.

Masesgården

Mina två personliga tränare från i vår och sommar, före detta förbundskaptenen för svenska skidlandslaget Christer Skog och Topphälsas Hollywood-pt Nick Söderblom kör i helgen en kurs på Masesgården i Leksand och det ville jag förstås inte missa.

Masesgården

Nu har jag precis avslutat dagens tredje pass (Nick körde en stenhård styrketräning med enbart kroppen som redskap, inga vikter alls), det värker som tusan i hela kroppen men jag känner hur den svarar upp på träningen som om den här hemska strålningshösten aldrig har hänt.

Jag fick en fråga från en läsare av bloggen om det verkligen är bra att köra så hårt med tanke på blodkärl i huvudet etc, och jag vill bara påpeka att jag förstås pratat med läkarna om detta innan.

Fram till nu har jag undvikit all högintensiv träning just på grund av riskerna med en svullen hjärna i kombination med alltför pulshöjande aktivitet, men nu är det okej att börja köra lite tuffare igen. Men jag är fortfarande försiktig. Kroppen har tagit mera stryk än jag trodde under strålningen, jag hade en förhoppning om att jag skulle kunna bibehålla min form om jag orkade ta mina powerwalks var och varannan dag, men det har mera varit en kamp för att inte för tappa mycket av kondition och styrka.

Och eftersom man måste träna för att orka träna bygger jag nu sakta och utan stress upp mig igen.

Men i den processen ingår också att utmana kroppens knoppar – därav detta numera ständig träningsvärk!

Masesgården

Väninnan Ulrica från Sundsvall hakade på som träningspartner i helgen, och vi som i alla år varit party- och shoppingqueens på resor runt om i världen sitter nu i vår stuga med en kopp the och diskuterar om hög- eller lågintensiv träning är bäst för quick-fix av magen och om vi ska satsa på vattengymnastik eller powerwalk före frukost i morgon bitti.

Inte en Cosmopolitan i sikte.

Inte en högklackad sko.

Inte ens en necessär innehållande smink.

Däremot massageolja för ömma benmuskler. Behövligt för alla typer av hoppsa-steg.

 

Träningsvärk är kroppens sätt att tacka



Pamela Andersson

Benen värker så jag knappt tar mig nerför trapporna. Ljumskarna gör sig påminda även när jag bara ligger ner i solstolen och de muskler som finns i häcken ska vi inte ens prata om.

Jag har träningsvärk på ett sätt jag inte haft sedan innan tumören gjorde sig till känna – och jag njuter så mycket av det att det känns som om skrattet ligger och rullar runt i munnen och kastar sig ut varje gång jag öppnar munnen för att säga något.

Tänk så mycket man tar för givet när man är frisk.

Då – pre tumören – fanns det aldrig någon anledning att kämpa järnet varje dag, det kunde jag ju göra en annan dag,

Nu är jag så tacksam för att jag orkar träna min kropp mer och mer, och att den visar sin glädje med att ge mig träningsvärk.

Jag har aldrig tänkt på det innan men just träningsvärk är ju kroppens sätt att säga tack.

Tack för att bygger upp mig.

Tack för att du pressar mig så att jag orkar mera.

Tack för att jag får leva.

Qi Sport

Vännerna visade oss ett bra gym här i Marbella, Qi Sport, som ägs av norrmannen Jonny och där körde han ett stenhårt bodypump-pass med oss svenskar som råkade vara på plats samtidigt.

Marbella

I morse följde vi upp med powerwalk innan frukost i backarna i Sierra Blanca och i eftermiddag blev det ett intervallspass med cykel, rodd och cross-fit-maskin hemma i huset.

Marbella

Däremellan har jag slukat Sandmannen av Lars Kepler (snuskigt spännande och hemskt och omöjligt att lägga ifrån sig) och njutit av en egodag vid poolen. Jag har ojjat mig varje gång jag tvingats gå upp och använda musklerna i benen, men det har varit ett skrattblandat ojoj, och när vi nu snart ska sätta oss till bords och äta middag gör jag det med värk och glädje i varje cell.

Hörde du det, tumören? Du kan lika gärna lägga ner.

Jag och kroppen är på g igen.

Fyra veckor efter operationen – och jag springer igen!

Pamela Andersson


Pamela Andersson

Det tog alltså fyra veckor. Tja, det får jag väl vara nöjd med…

Haha, jag skojar bara – jag är superdupermegatokglad för att jag i går, exakt fyra veckor sedan jag opererades för hjärntumör, var ute och sprang en löprunda igen!

Jag önskar att jag kunde säga att det var fantastiskt och underbart och att jag njöt av varenda meter, men det vet ni som någon gång i tidernas begynnelse börjat jogga att det känns skitjobbigt och tungt de första gångerna.

Och det gjorde det för mig också.

Benen ville bara stanna och på axeln satte den där lilla lata djävulen som viskade att det var onödigt att pressa sig så hårt, skulle jag inte bara stanna och gå istället?

Men i huvudet, runt den där biten av tumör som fortfarande ligger där och vägrar att bli förflyttad, jublade de friska hjärncellerna så högt de kunde.

Jag sprang.

Jag sprang inte långt, men jag sprang. Jag menar 2,2 km är inte ett ”giant leap for mankind”, men det var ett litet steg framåt för mig.

Och jag inte bara orkade.

Den första kilometern hade jag en snabbare kilometertid än jag hade på den sista löprundan innan operationen!

Ha, jag var Rocky Balboa!

Rocky

En god vän lade förresten ut den här bilden (ovan) på Facebook och hänvisade till mig efter att ha läst min blogg (tack Jeanette!) ”It’s how much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done.”

Precis så ska jag tänka nästa gång det är dags att springa igen.

För i dag vaknade jag med träningsvärk i vaderna. Herregud, av två kilometer!  Det är musklerna som legat i dvala, för orken var det faktiskt ingen fara med. Så snart blir en tur igen! Powerwalkar annars varenda dag nu, strålningen börjar om en vecka så det gäller att köra på.

Mycket av energin får jag av alla er som messar och mailar och kommenterar – det är helt fantastiskt! Jag blir dessutom extra peppad när jag får mess som det här från Angelica: Som inte tränat tidigare. ”Vi har aldrig umgåtts men du har den senaste tiden funnits med mig. Jag har ingen skittumör, bara en jäkla massa skitvikt att fajtas med. Jag vill dela med mig av den kämparlust jag fått tack vare dig. Jag är frisk och det vore väl sjutton om jag inte skulle kunna börja träna för att fortsätta vara det! Tack för den sparken och tusen kramar till dig och de dina.”

Och fyra veckor sedan från samma tjej: ”En liten rapport att lusten håller i… 4,3 kg väck på kilo veckor och jäkla mkt mer ork!”.

Såna mejl gör mig så glad så ni anar inte.

Så heja mig och heja er!

Andra halvlek närmar sig.