Annons

tumör

Jag är starkare i kropp och själ

Det är bara timmar kvar av 2016 och jag tar en paus från nyårsaftonsförberedelserna och sätter mig med mobilen.

Bilderna från året fladdrar förbi och jag känner en tår bryta fram i ögat.

Vilket år det varit!

Så mycket ups- and downs, men framför allt så mycket känslor.

Tänk att jag fortfarande lever och sitter här med ett nytt år framför mig.

Att jag fick leva och se mina barn bli lite äldre, att jag fick ännu en tid med min man – att jag fick skratta högt och lyckligt med mina vänner ännu ett år.

Jag är så tacksam för det.

Jag är så tacksam för de underbara solnedgångarna på min ö under sommaren.

Solnedgång från min strand.

Solnedgång från min strand.

Så tacksam för roliga fester, kloka samtal men också för att jag vågat ta min egen väg i livet under året med cancern.

Att jag vågade vila under sommaren, att jag gav mig själv den presenten att våga vakna dag efter dag utan att känna att jag måste upp och träna för att annars kanske tumören vaknar till liv igen och då dör jag.

Jag lever än och jag fick en sommar att återhämta mig på.

När jag nu säger hejdå till 2016 gör jag det starkare i kropp och själ än jag varit på flera år.

Och det känns bra.

Jag är lycklig, oerhört lyckligt, för allt stöd jag har fått under året, alla som har kommit fram och kramat om mig, mejlat eller skrivit till mig här på bloggen. Jag läser allt, kanske är jag dålig på att svara, men tro inte att ni skrivit förgäves.

I mitt hjärta har ni en särskilt plats, alla ni som står där omkring och peppar mig när jag stundtals är på väg att falla och glädjs med mig när livet skänker mig extra tid.

Tack från djupet ur hjärta för att ni finns där.

Gott nytt år!

Bjuder här på några av flera fina årsögonblick:

Med min underbara vän Åsa.

Med min underbara vän Åsa.

 

Jag lärde mig att köra båt!

Jag lärde mig att köra båt!

Men sonen John på semester i Spanien.

Men sonen John på semester i Spanien.

En fantastisk dag med gamla handbollsgänget i Hudiksvall.

En fantastisk dag med gamla handbollsgänget i Hudiksvall.

På makens födelsedagsfest i vårt båthus!

På makens födelsedagsfest i vårt båthus!

Min mamma. Är vi lika?

Min mamma. Är vi lika?

En barnaskara jag älskar.

En barnaskara jag älskar.

Mina smarta, kloka och härliga arbetskamrater!

Mina smarta, kloka och härliga arbetskamrater!

Jag är fortfarande usel på att åka skidor men jag älskar att försöka!

Jag är fortfarande usel på att åka skidor men jag älskar att försöka!

Till sist: Skål och gott nytt år!!

Till sist: Skål och gott nytt år!!

 

Annons

En mental uppåtpuff i rätt tid

Hjärntumörblogg

Jag känner mig starkare och starkare för varje dag. Efter sommarens långa återhämtning har jag fått tillbaka glädjen till träningen.

Den lätta träningsvärken som jag levt med under två veckor spritter liksom i kroppen och jag känner mig glad trots att det har varit hektiskt.

Tre resor med jobbet på två veckor tar energi – men det ger också.

Massor!

Jag känner mig så lycklig och uppfylld av alla människor som jag har mött, och den positiva stämningen både på Mallorca, Rhodos och under helgen på Skepparholmen utanför Stockholm har boostat mitt psyke till max.

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Jag är så tacksam för det, för just den mentala uppåtpuffen behöver jag inför morgon.

Då är det dags igen.

Vilar tumören eller inte?

Leva eller dö.

I morgon sitter jag återigen framför en läkare för att få besked om hur jag mår.

Vilar tumören vidare, eller har den fan börjat vakna?

Har jag Törnrosa eller Darth Vader i skallen?

Lyssnar jag på min kropp kan jag öppna champagnen redan i kväll, och det kanske jag gör också. Fira i förskott är ju liksom min grej.

Å andra sidan vet jag ju att cancer är den lömsk fiende.

Den kan verka så förtroendeingivande och sansad när den i själva verket planerar en slug, skrämmande och dödlig attack när man minst anar det.

Det mindre än ett dygn kvar till beskedet och ju närmare jag kommer den bestämda timmen på KS Neurologmottagning desto mera påverkad blir jag.

Jag lägger all oro på en dag

Att lägga oron på en enda dag istället för att ha panik året om, har jag förlitat mig på de senaste två åren. Men jag har aldrig sagt att det är lätt.

Det är skitsvårt.

Ibland kommer ångesten som en projektil och jag hinner inte blinka innan den satt sig i kroppen och fått den i darrning. Trots att jag varit beredd.

Men inte i kväll.

I kväll har jag fortfarande känning av ett pass med D-flex, och jag tänker vagga mig själv till sömns i vetskapen av att jag gör allt vad jag kan för att kämpa emot.

Himlen kan vänta.

Jag är redo för att ta en riktigt tuff fight för det.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Annons

Är det kört nu? Har tumören vaknat?

hjärntumörblogg

Att leva med cancer är som att ha oron i bakhasorna.

Hur jag än försöker kan jag inte skaka av mig den helt.

Jag reser, jobbar och tränar, försöker att leva livet fullt ut, går kringelikrokar i tillvaron, skrattar högt och ofta – men den släpper inte mig ur sikte.

Ibland tror jag att jag lyckats smita undan för alltid.

Som i helgen när jag och kroppen tillsammans kände något slags lyft, det spratt liksom till i benen och jag njöt av en lååång powerwalk med inslag av power-dips efter vägen.

hjärntumörblogg

Det var en vackert komponerad vinterdag trots att snön inte syntes i Stockholm och när jag såg mig omkring såg jag bara min egen skugga.

Ha! Jag hade lyckats springa ifrån den jäkeln!

Men det var tyvärr bara tillfälligt.

I går kom oron sakta hasande igen. Med ett snett leende och med en långsam, nästan nonchalant gångstil, dök den upp tillsammans med en huvudvärk som den släppte loss och som nu bosatt sig i min skalle.

Huvudvärk i drygt ett dygn kanske inte är något att bekymra sig om för andra, men för mig som aldrig lidit av huvudvärk tidigare är känslan ny.

Varför spränger det i huvudet?

Varför känner jag mig yr?

Oron späds på i takt med att värken fortsätter.

Har tumören växt? Är det kört nu? Har tumören vaknat??

Överdramatiserat jag vet, men tankarna går inte att styra.

Jag känner min kropp så väl efter de här senaste canceråren, jag tror mig veta allt om hur den reagerar och varför och jag analyserar varenda känsla eller tecken i den som känns annorlunda.

Som nu.

Vem vet, jag kanske bara drabbats av en begynnande förkylning? Kanske har jag jobbat för mycket och bara behöver vila?

Men så tänker inte min hjärna när smärtan ligger som ett tung täcke över huvudet.

Den slår på stora trumman, trycker på varenda varningssignal så att mitt förnuft knappt får en chans att komma till tals.

”Red alert, tumören har vaknat” larmar hjärnan medan förnuftet manar till sans:

”Herregud, det är lite huvudvärk – man dör inte av huvudvärk.”

”Det är något som inte är som det ska!” skriker hjärnan.

”DET ÄR HUVUDVÄRK! ALLA HAR DET IBLAND!” vrålar förnuftet och jag känner mig helt schizofren.

Jämmer och elände – eller bara en förkylning?

Plötsligt, ja, jag känner det tydligt nu!

Värk i örat?

Japp! Värk i örat!

Hjärntrumman stannar plötsligt och jag känner axlarna sjunka ner till normalläge.

Man får inte ont i örat av en tumörtillväxt väl?

Förkylning däremot?

Vi bestämmer så.

hjärntumörblogg

Annons

Mitt eget fuck off-finger till cancern

Pamela och Frida

Om får vara lite lustig kan man säga att det blåser på toppen.

Eller att Frida och jag kom som ett yrväder en decemberdag.

Dagen började nämligen friskt med att fläktarna gick sönder och det blåste storm inomhus (!) på Bonnier Fakta dit jag och BT:s digitala geni Frida Boisen tagit oss till ett möte.

Det var som att bli omfamnad av Gorm – och hellre det än gårdagens gastkramning.

Som jag skrev i Hudiksvalls tidning i morse:

Jag får en skymt av det redan i brevlådan. Den blåa loggan på det vita kuvertet sticker alltid ut, hur mycket post det än finns i lådan, och som alltid får synen av det hjärtat att hoppa till.

Det är dags igen nu.

Ner i hjärngrottan och på med sjukhusskjortan. Den kalla britsen, slangen i armvecket, det dunkande ljudet i cylindern som ska röntga min hjärna och så panikknappen i ena handen. Eller knapp och knapp förresten, det är mera som en gummiboll som det är meningen att jag ska trycka på om jag får panik. Tydligen är det många som får det när huvudet sätts fast i något som ser ut som en trång låda och de stora öronskydden trycks på innan man rullas in i den enorma maskinen.

Men jag trycker aldrig på knappen.

Istället somnar jag.

Sjuksköterskorna brukar ruska på huvudet när jag inte ens reagerar när de efter halva tiden lyfter upp min arm och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via slangen i armvecket. Att sova i det där oväsendet? Det måste ju vara omöjligt!

Nix.

Det är bara enkel överlevnadsinstinkt.

När jag sover kan rädslan för att resultatet ska vara dåligt inte nå mig. Oron för att tumören ska ha vaknat kan inte gripa tag i en vilande själ, inte öka hjärtats pulsslag och jag tänker att min förmåga att sova under sådana omständigheter är mitt eget fuck off-finger till cancern.

Den har tvingat sig på mig, bosatt sig i min hjärna och vägrar att dö – men mina tankar kan den inte komma åt. Visst är jag rädd ibland, stundtals panikslagen, men för det mesta är jag upptagen med annat.

Med livet.

Med kärleken.

Jag öppnar kuvertet från Karolinska Sjukhuset och läser kallelsen.

En morgontid i mitten av januari, alltså. Ha, det är ju långt till dess! Då hinner jag förbereda mig ordentligt!

Jag har redan jobbat hårt med kroppen på träningsresan till Fuerteventura och under helgerna har jag tänkt fortsätta det fysiska arbetet. Däremellan jobbar jag med det psykiska. Att tillåta sig att njuta av vardagen, av barnens kramar, av att kunna hjälpa dem med deras läxor och att laga mat tillsammans är så viktigt för min mentala styrka.

Ända sedan det positiva beskedet i maj att tumören till och med har krympt har det varit viktigt att inte bara fortsätta att fokusera på kampen mot cancern, utan också på kampen för att få känna sig normal. Att jag trots allt som hänt under de här åren fortfarande känner igen mig själv.

Att jag är Pamela – och inte en vandrande cancerjournal.

Jag lägger undan kallelsen och skriver in datumet i kalendern.

Januari it is.

2016.

Jag bestämmer i förskott att det ska bli ett bra år.

IMG_8164-440x330

 

Tills döden skiljer oss åt

Prinsbröllopet

I dag är en historisk dag. Vi får en ny prinsessa i Sverige, och det är bröllopsyra i luften.

Själv ska jag sitta i P4 och tillsammans med en panel bestående av Lotta Bromé, Carl Jan Granqvist, Cay Bond och Niklas Wellbäck kommentera allt vi vet, hör och ser.

Jag älskar bröllop – det är min bästa högtid!

Påsk, midsommar, jul och sånt är till för alla och visserligen tycker jag om de helgerna också men det är något speciellt med ett bröllop. En vigsel är en högtid för kärleken mellan två människor, det är intimt men samtidigt så oerhört generöst. Att visa världen att det är just den här personen, just den här människan, som man älskar mest av alla.

Jag laddar med näsdukar på Radiohuset, det flödar så lätt från ögonen nu för tiden.

Om det är åldern som gjort mig mera sentimental, eller om det är cancern vet jag inte, men tårarna kommer i alla fall så mycket oftare än för bara några år sedan.

Bara de senaste veckorna har jag stått ut med rena vattenfallen av storlek Niagarafallen.

Jag grät i kyrkan på skolavslutningen.

Jag torkade tårarna efter ett fint tal av ambassadören Leo Razzak på Cancerfondens sommarmingel men framför allt har jag gråtit av lycka för det fantastiska besked jag fick av min läkare på Karolinska för två veckor sedan:

Min tumör viker ner sig!

Den ryska roulette som jag tvingas genomlida var femte månad stannade på rätt kula.

Det var livets kula som träffade mig och jag kände det spira, jag kände värmen och lyckan som exploderade i mitt blod när läkaren berättade att min tumör har minskat. Att den har krympt.

KRYMPT!

Jag stapplade ut från mottagningen och solen sken och torkade mina kinder.

Risken för att tumören vaknar igen har minskat, det är fortfarande för tidigt att blåsa faran över, men so what? Det finns inga garantier för ett liv, inte för någons liv, så varför oroa sig?

I dag blir Sofia Hellqvist Sveriges nya prinsessa och jag kommer att sitta där i radiostudion och försöka hålla tårarna tillbaka när hon väl säger ”ja”.

Det är så lätt att sätta sig in i hennes situation, känslan av nervositet, av gränslös lycka men också av allvar – även om hennes svar betyder betydligt mera ansvar än för de flesta av oss andra.

För tio månader sedan sa jag ”ja” till den man jag älskar, och i slutet av maj sa livet ”ja” till mig.

Tills döden skiljer oss åt.

Och fram till dess ska vi njuta. Både jag – och förhoppningsvis Sofia.

Prinsbröllopet

I dag får de varandra, Sofia och prinsen.

Prinsbröllopet

Så här vackert var det på min ö i morse.

Pamela Andersson

Jag har firat i två veckor det fantastiska beskedet jag fick av läkarna. Här på vår träningsresa på Kreta.

Pamela Andersson

Maken.

Pamela Andersson

Vi firade i måndags också. På Grönans Kryddhyllan med bubbel och vänner!

Fotnot: Den här texten publicerades också på helahalsingland.se och i Hudiksvalls Tidning i morse.

 

 

Tumörens matchtröja är svart

Pamela Andersson

Får ett meddelande på min wall på facebook från en kär vän, mamman till min gudson Lucas:

”Småpratar om allt möjligt vid nattning av Lucas och vi kommer in på hur vi fungerar med hjälp av hjärnan. Lucas frågar hur du mår och jag säger att du leder matchen med 3-1. Han ler och säger: ‘min gudmor är bäst – alltid sport i huvudet. Men mamma, vad har tumören för färg och nummer på matchtröjan?’”

Jag läser och ler. Svaret finns redan i mitt huvud, och jag skriver ner det direkt:

”Tumörens matchtröja är svart och han spelar i nummer 666…

Det är odjurets tal.

Djävulens.

Cancerns.

Den åttonde cellgiftsbehandlingen börjar kännas rejält i kroppen, och hela mitt inre slåss mot snubben i tröja 666.

Armén av ninjas slåss för mitt liv, och det är därför jag är så trött på kvällarna. Jag orkar ingenting just nu, jag får kämpa för varje steg.

Samtidigt vägrar jag att vika ner mig.

I helgen sprang jag till och med första gången på flera månader, visserligen helt ofrivilligt, men ändå.

Jag hade i Christers frånvaro tagit in två nya personliga tränare, min tioåriga son och hans 16-åriga kusin (man tager vad man haver!) och vi var ute och powerwalkade (sonen cyklade) i det vackra vädret när jag plötsligt insåg att jag skulle hämta dottern prick klockan 12 och då var klockan 11.52.

Pamela Andersson

8 minuter på en kilometer låter ju som ingenting för alla er som normaltränar, men för en kropp fullpumpad av en tung arme med pansarceller och en motståndare i Goliatformat är det desto kämpigare.

Men jag hann. Klockan 12 stod jag där, högröd i ansiktet av ansträngning men med ett hjärta som jublade av glädje.

Jag orkade springa. Kroppen mäktade med tempoökningen och jag kände lyckoilningar rusa genom den.

Vad gjorde det då att jag på kvällen låg däckad av trötthet i soffan när jag orkat både powerwalk och en kilometer löpning på dan!

Jag känner mig fortfarande glad och när jag nu sitter här på jobbet, redo att snart gå hem, kände jag en ilning av lycka dansa i mitt inre igen.

Steg för steg ska jag ta mark från tumören.

Sakta, men obönhörligen ska jag nöta ner min motståndare.

Det står 3–1,  jag är sårad, kroppen vrider sig av smärta på natten men jag leder och jag ska vinna.

Nummer 666 ska inte stå i vägen för din gudmor, Lucas.

Hälsa mamma det.

Kanterna rispar upp mitt inre

Pamela Andersson

Min krönika skriven för Hudiksvalls Tidning:

”Snön viner utanför fönstret och jag värmer mig med en varm filt om axlarna.

Jag älskar att se flingorna som virvlar runt ovanför vågorna på Mälaren som ännu inte har frusit och som ligger bara några meter från min balkong.

Inte vattennära på mäklarvis, utan vattennära på riktigt. Så bor jag. Från min balkong på ”min” ö ser jag två andra öar, jag ser det öppna vattnet och de stora långsamma fraktfartygen som går med last till hamnar runt Mälaren, och sommartid älskar jag att sitta där på balkongen med en kaffekopp och på avstånd njuta av sjölivet.

Men inte nu.

Inte vintertid.

Det är isande (på stockholmvis) kallt ute, cirka 8 minusgrader, och jag ser de få människor som är vakna vid den här tiden valla sina hundar betydligt snabbare än vanligt. De håller kopplet med ena handen och med den andra drar de ihop jackan och hukar ned huvudet så att flingorna som faller inte ska leta sig in genom jacköppningen mot halsen.

Jag drar filten lite närmare om axlarna och kroppen, jag får inte frysa.

Det är en ny upplevelse att skelettvärken från cellgiftsbehandlingarna blir ännu värre av kylan. Fast jag vet att det inte är så ser jag framför mig hur cellerna liksom fryser till is inuti mig och jag känner hur de frostiga kanterna slår mot skelettet när de virvlar runt i sin bana i kroppen.

Kanterna gör ont.

Jag tänker mig att cellerna ser ut som snöflingor, stjärnor, med hårda kanter som rispar upp skelettet lite här och där när passerar förbi. Oerhört vackra och helt omedvetna om att jag är för skör för att tåla en ihopstötning dansar de runt i min kropp och jag försöker parera smärtan i axlarna, i bröstet och nyckelbenet genom att byta ställning och dra filten omkring mig så att värmen ska lägga sig som bomull på min kropp.

På juldagen var jag för dålig för att gå på den planerade cellgiftsbehandlingen.

Trots det positiva beskedet strax före jul att hjärntumören viker ner sig har kroppen slitit för ont under det långa kriget.

Två gånger under helgerna sköts behandlingen upp och när jag väl fick klartecken var det samma kväll som Idrottsgalan gick i tv, och jag (efter att ha jobbat med galan tre gånger) äntligen skulle få sitta till bords som gäst.

Jag löste det genom att smygbörja med behandlingen redan vid bordet, och lik en nutida Askungen lämnade jag galan före tolv och åkte hem och tog cellgifter istället för att dansa loss på efterfesten.

Från glam till damm, skulle man kunna säga.

Snöflingorna utanför fönstret virvlar allt snabbare och jag tar en tredje kopp kaffe för att öka värmen i kroppen. Smärtan ger inte vika.

Kylan är oskyldig den här gången, jag inser det. Cellgifterna har efter vapenvilan gått till attack igen och under filten, under huden, har kriget mot cancern dragit igång en rasande strid igen.

Varje stöt mot fienden skördar också oskyldiga offer, precis som i vilket krig som helst, och jag lägger mig i soffan redo att stå ut.

Smärtan ska göra mig frisk.

Men det kommer att bli en lång dag.”

 

Jippie! Tumören viker ner sig!

Pamela Andersson

ToppHälsa

I går, den 16 december, var det julafton och jag fick precis vad jag ville: Ett glatt besked! Tumörn viker ner sig! Aktiviteten har minskat något igen, och det går åt rätt håll.

ÅT RÄTT HÅLL!!!!

Jag grät av lycka i taxin från KS.

Jag hade ingen bra känsla när jag gick dit, tyckte jag var trött och orkeslös. Kände att jag energin var borta, att jag tagit ett steg tillbaka istället för framåt och när jag var väl satt i väntrummet fick jag vänta i 55 minuter på min tur.

55 minuter!

Det är inte okej när man sitter och väntar på ett liv-eller död-beskedet. Tankarna fladdrade. Varför dröjer det så länge? Sitter de och funderar hur de ska berätta för mig att jag snart ska dö? Kör de sten-sax-påse om vem som ska ge mig det tuffa beskedet?

Har de glömt bort mig?

När min läkare till slut ropade upp mig hade jag oroat mig så mycket så att jag glömde att leta efter tecken i hans ansiktsuttryck på om det gått bra eller dåligt.

– Jag trodde du glömt mig? Sa jag istället lite lagom skämtsamt när han öppnade dörren till det kala, kalla rum där Ödet ständigt styr klockan.

–     Hur skulle jag kunna glömma dig? Sa han och höll upp dörren med ett leende.

Då visste jag.

Hjärtat tog ett skutt, tårarna hopade sig bakom ögonlocken redo att jubla sig ned för kinderna och när jag satte mig ned i besöksstolen förstod jag att jag utökat ledningen. Man skämtar inte med en patient på det sättet om man sekunden efteråt tänker sätter kniven i ryggen på densamme med ett iskallt besked.

Man skrattar inte med döden.

När jag dansade ut från KS var det med vetskapen att jag gjort 3-1 på tumören. Mina cellgiftskrigare hade varit skoningslösa, de hade kämpat ner 5 millimeter till av den aggressiva cancerarmé som nu såg mindre ut på röntgenplåtarna.

Visst, det finns fortfarande cancersoldater som står och som vägrar att lägga ner vapnen – men de är färre än sist, och mina ninjas, mina cellgifter, planerar redan nästa vecka – på juldan faktiskt, KS kan verklign välja sina dagar – ytterligare en offensiv.

Jag firade med äkta champagne i går.

Jag ska fira med ett glas äkta champagne i dag också.

Kampen är inte över – men jag har äntligen medgång.

För första gången på flera månader blåser det Pam-vind.

Tack alla som är med och blåser åt rätt håll. Tack tack tack – ni betyder grymt mycket!

Härvaro med Årets berättare och fix-body-teet

Jag har precis kommit in från morgonens träningsrunda, det blev en halvtimme på altanen med en färsk smoothie och snart ska bikinin på och dagens bok (Carina Bergfeldts ”Fadersmord”) ska ligga i mina händer.

Carina vann Stora Journalistpriset som Årets Berättare 2012, och jag är oerhört stolt över att ha henne som vän. Inte bara för att hon är smart och en väldigt duktig journalist, utan också för att hon som person är generös, omtänksam och rakryggad. En sån vän man vill ha i sin närhet, helt enkelt.

Vi hade picknick tillsammans med Pernilla, Simona, Susanne och Åsa för bara några veckor sedan och då fick jag hennes bok med den här dedikationen;

Pamela Andersson

Stolt är en underdrift!!!

Så här ser hon ut förresten. Bilden är från picknicken på Lilla Essingen, Carina sitter till höger tillsammans med Pernilla Alm (som skrivit Alltid Du, i pocket nu).

Carina Begfeldt

Samtidigt fick jag ett mirakelte som Carina köpt i Zanzibar. Försäljaren berättade att teet ”fix body, good for body, fix body!” och då slog hon till direkt och köpte det till mig (ni fattar vilken vän, va?!)

te

Så nu ska jag fixa kroppen, tumören kanske skrumpnar och dör fix-body-te-döden, så jag har inte tid att skriva mera i dag.

Istället skickar jag med gårdagens krönika, som jag skrev för  Hudiksvalls Tidning. Håll tillgodo och kraaaam!

HT-krönikan:

”Det har gått exakt en vecka sedan, men känslorna i bröstet har inte lagt sig.

Rätt som det är hoppar hjärtat till och lyckoruset börjar bubbla i blodet och jag känner hur mungiporna sakta åker uppåt, som alldeles av sig självt.

Minnet av förra veckans torsdag, Glada Hudik-galan, ger mig fortfarande gåshud.

Att få stå där på scenen framför familj, vänner och kända och okända människor och ta emot Hederspriset är ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.

Att få mötas av den värme som ni i publiken utstrålade är något som jag kommer att bära med mig i mitt hjärta för resten av mitt liv.

Och som många av er redan vet, har jag ju ingen aning om hur långt det livet blir.

Men vem har egentligen det?

Man kan ju bli överkörd av en bil i morgon, om det vill sig riktigt illa. (Fast inte av den Ford från 1914 som jag åkte till galan i, den farten skulle inte ens kunna ta kål på en humla).

Jag tänkte på det flera gånger under den där magiska kvällen på Möljen där jag stod i VIP-tältet (åh ,så jag gillar ordet VIP, det känns lite vardagsglamour på nåt sätt!) och väntade på min tur.

Att jag skulle njuta av nuet. Av stunden.

I mitt förra liv, IT (Innan Tumören), var jag hela tiden på väg framåt, uppåt, vidare, jag hade inte tid att stanna upp för vem visste vad som väntade runt hörnet?

Nu har jag lärt mig vad ordet tålamod betyder.

Jag har fortfarande svårt att ta det till mig ibland, men jag blir bättre och bättre på att vänta och inte ha så bråttom, och medan jag väntar har jag lärt mig nåt nytt: Härvaro.

Närvaro kunde jag redan.

Men här-och-nu-varo har jag varit dålig på. Härvaron har försummats så gissa om jag såg till att ta igen det i torsdags? Big time!

Kroppen tankade energi för varje leende jag möttes av, alla hejarop och applåder, och varje frisk cell fylldes av kraft av alla omtankar, kramar och ord.

När jag somnade den kvällen kände jag mig nytankad, stark och enormt lycklig.

Tack alla.

Från och med nu är det härvaro som gäller.”

 

PAMELA ANDERSSON är chefredaktör på tidningen ToppHälsa och vill också på att tacka prisutdelaren Cia Olsson för den enormt fina presentatonen under Glada Hudik-galan. Jag saknar ord. (Eller nja, kanske inte ord men jag var i alla fall tyst nån sekund längre än vanligt).

 

Depåerna ska fyllas på semestern

Det har varit en tuff vår, och snart är det semester.

Jag vet inte vad semester betyder för er, men för mig ska det bli en ledighet full av aktivitet.

Förra sommaren byggde jag upp min kropp i sex veckor innan den stora hjärnoperationen och den fysik jag fick då har jag levt på i ett år.

Jag tränade tre till sex timmar om dagen för att vara i mitt livs form inför operationen, och den satsningen hjälpte mig igenom strålning, cellgifter och all psykisk press.

Men nu är depåerna tomma.

Om det beror på cellgifterna eller inte vet jag inte, men jag vet att jag är tröttare än vanligt och att jag behöver sova betydligt oftare och längre än tidigare.

Jag tar det på ett tecken på att cellgifterna verkar, men också på att det är dags att gå all-in på träningen igen.

Så därför kommer jag under de närmaste veckorna att leva med pulsband under bysten dygnet runt (för att se hur mycket kroppen pallar och för att kolla så att jag inte kör för hårt), och från och med i helgen kommer mig personlige tränare (tillika sambo numera, nån tur ska man ju ha i livet, haha) att lotsa mig igenom ett skräddarsytt program som ska få mig starkare igen.

Pamela Andersson

Jag smygstartade redan förra helgen med att powerwalka i backar och terräng (och fantastiska blomsterängar!) i Tällberg och varvade med styrketräning på Leksands gym ”Life’n’Joy (här med Lars Erlman, Sveriges enda professionella amatör i träning) och mer ska det bli.

Pamela Andersson

Ska bara jobba lite mera först.

Sportpanelen

Satt ju i Sportpanelen i måndags (bästa starten på veckan!) och sedan håller vi på att göra klart nästa nummer av ToppHälsa.

Men sen, sen är det semester.

Eh. Jag menar träning.

ToppHälsa