TV4

Sanningen bakom cancerbeskedet



Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Hur går man tillbaka till sin vanliga vardag när man har varit med om ett mirakel?

Ingen aning, för jag känner att jag fortfarande inte har landat!

Jag känner mig så lycklig, samtidigt gnager känslan av att det någonstans har blivit ett missförstånd, att röntgenplåtarna läkaren visade mig av någon anledning inte var mina, typ.

Jag kan vakna på natten och tänka på hur det här kunde ske.

Att tumören bara packade ihop och försvann.

Min gamla handbollstränare säger att jag pratade ihjäl den (vilket kanske säger lite om mig som person för er som inte träffat mig irl).

Allt jag vet är att de senaste dygnen har varit helt magiska på varje plan. Jag har fått så många fantastiska mail och hyllningar, kända och okända har kommit fram och kramat om mig och jag känner mig så oerhört tacksam för allt!

Jag bröt ihop av cancerbeskedet

I går visades också minidokumentären om mig på Cancergalan i TV4.

Såg ni den?

Såg ni hur jag bröt ihop i tårar hos min fantastiska läkare när han berättade att tumören hade försvunnit?

Det är många som frågat om just den scenen, någon trodde till och med att den var ”fejkad” (!), så jag tänkte att jag skulle berätta om den.

Läkarbesöket var egentligen inte planerat, men eftersom filmteamet ville ha med min läkare och också fokusera på forskning bestämdes det att vi skulle dit på ett extra besök.

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Jag skulle ju få mitt besked i slutet av januari, så jag var inte ett dugg nervös  – vi skulle ju bara prata rent allmänt. Samtidigt kände jag att jag kunde ta chansen när jag ändå var på plats på KS och därför bad jag min läkare att ta fram den första bilden av min tumör från 2012 och den senaste röntgenbilden från september, eftersom jag inte sett den.

Och det var då det hände.

Bilden från september innehöll ingen tumör – den var borta!! Och the rest is history som man brukar säga…

Min läkare och jag hade helt enkelt pratat förbi varandra på det senaste besöket i oktober.

Jag hade pratat om risken att den VILANDE tumören skulle vakna, och han hade pratat om risken att den ÖVERHUVUDTAGET skulle komma tillbaka… Helt ofattbart egentligen, men med facit i hand blev det ju väldigt bra till slut – jag har ju världens härligaste besked på film!

Inget fejk alltså! The real thing!

Livet och döden sida vid sida

Jag hade svårt att själv hålla tillbaka tårarna under filmen på galan, men samtidigt bubblade det av lycka i bröstet. Det var som att det äntligen var på riktigt när jag såg det så där på storbildskärmen från första parkett.

Beskedet.

Åsa och jag som gick den där promenaden där jag föll ihop för 4,5 år sedan och som vi inte gått tillsammans sedan dess.

Christer som skymtade förbi, barnen som tävlade i att göra armhävningar.

Mitt liv.

Mitt liv som är tillbaka.

Men samtidigt som livslusten spred sig som en värmeslinga i hela kroppen kom nästa film på samma skärm. Nästa intervju. Nästa olyckssyster eller olycksbror.

Människor som redan ryckts bort från sina familjer. Människor som satt där, på samma rad, nära nära, med vetskapen om att deras tid på jorden så grymt är förkortad. Att det snart är deras tur att behöva säga hejdå alldeles för tidigt.

Cancergalan är speciell på det viset.

Vi sitter där sida vid sida, Livet och Döden, och samtidigt som det känns hemskt och förfärligt är det en värme emellan oss som dragit vinstlotten och dem som gick på en nit.

I går skrattade och grät vi tillsammans.

Vi höll varandras händer och vi lyckönskade varandra och orden som sades mellan både deltagare och publik efter att tv-ljuset slocknat är ord som borde komma i ljuset oftare. Vänliga, kärleksfulla, omtänksamma ord som i ett gala som Cancergalan faktiskt kommer från hjärtat och inte bara är ett påklistrat sånt-man-bara-säger-trams.

Sanna ord.

Sådana man vårdar i minnet och plockar fram även när ödet inte kommer med högsta vinsten.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Bubblande av lycka!

Bubblande av lycka!

Jag vann! Jag knäckte hjärntumören!



Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag går bara rakt på: JAG GJORDE DET! JAG KNÄCKTE TUMÖREN!

Tårarna har runnit hela dan, och jag har skakat i hela kroppen. Det känns som feber, lyckofeber, och när jag sitter här och ska sammanfatta ett läkarbesök som slutade med att jag fick tillbaka mitt liv känns det som jag skriver i en bubbla.

Förlåt att det här blir ett helt hoppig och osammanhängande blogginlägg, men jag har inte riktigt landat i läkarens besked än.

Min tumör borta.

Den hjärntumör som läkarna sa skulle vara omöjlig att ta bort är försvunnen.

Väck!

Jag krossade den! Jag vann en seger så jävla stor att tumören smet ut bakvägen med svansen mellan benen.

Min hjärna är fri.

Jag är fri.

Visserligen säger läkarna att risken fortfarande är stor att en tumör kommer tillbaka, men isåfall är det en ny tumör. Den gamla finns inte mera.

”Du knäckte den med din livstilssförändring, din träning, positiva tänkande och din vilja att kämpa och träna hjärnan”, sa min läkare när jag satt där med glädjetårarna rinnande nedför kinderna och med hans hand i min.

I dag har jag berättat om nyheten i TV4, på Expressen, på SVT:s webb och för Gud och alla människor, men vill ni se mera kolla Cancergalan på måndag kl 20 i fyran.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Jag skriver om allt i ToppHälsas nya nummer som kommer ut på onsdag nästa vecka också, men nu är jag helt vimsig och det här blir ett kort inlägg.

Jag ska fira livet med min man, med hans underbara fisksoppa och några glad av en riktigt bra champagne – men innan jag släcker ner datorn vill jag ur djupet av mitt hjärta tacka er alla som följer mig här på bloggen, via ToppHälsa eller instagram och facebook.

Ni har varit ett enormt stöd under fyra och ett halv år,  ni har peppat och kämpat med mig. Skrattat och gråtit med mig, och hållit mig under armarna när jag förtvivlat tappat tron på att jag ska orka.

Ni har en stor del i det som har hänt och jag är er evigt tacksam!!

Jag lovar att blogga mera om allt under veckan, om hur jag tränat och kämpat och de senaste dagarna ofattbara besked, men nu ska jag fira!

Fuck Cancer – leve livet!!!!!

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

I Expressens tv-studi med Anna Herdenstam.

I Expressens tv-studio med Anna Herdenstam.

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Bubbel nu!

Bubbel nu!

Jag har unnat mig att leva fullt ut



Jag har unnat mig vila.

Jag har unnat mig vila.

Jag har en bild på min dator som jag tittar på de dagar när allt känns stressigt, när kalendern är fullproppad och jag känner att jag knappt har tid att gå på toaletten för att det är så mycket som ska göras. Det är en tecknad bild på en ganska sliten kung i profil, och de tecknade dragen är gjorda så att man får känslan av att han är väldigt trött och nästan handfallen. Mitt emot honom står en prinsessa med en krona på hjässan, iklädd en kort klänning och med rak hållning. Hon ser lite piggare ut. Yngre och friare.

Kanske är hon inte ens en prinsessa utan bara en kvinna som satt på sig en krona, tänker jag. Penndragen och den enkla klänningen gör det svårt att avgöra hennes status.

”Vad tycker du att man borde göra innan man dör?” frågar kungen.

”Leva”, svarar prinsessan, som kanske inte är någon prinsessa.

Återhämtning behövs också

Jag tycker om den bilden.

Den påminner mig om att jag inte alltid kan vara kung över tillvaron, om att livet inte bara är jobb och måsten, utan att reflektion och återhämtning också behövs. För balansens skull.

Att inte bara kämpa för att få leva – utan också att verkligen leva livet fullt ut.

Det är precis så jag har gjort i sommar.

Jag har levt. Fullt-ut-levt.

Inte bara stridit mot cancern, inte bara kämpat med träningen eller planerat nya utmaningar. Jag har lagt undan mobilen, gjort mig stundtals onåbar, jag har njutit av dagens första kaffekopp under en ständigt blå himmel med doften av hav som slagit emot mig.

Jag har njutit. Andats. Öppnat hjärtat och tagit in.

Naturen är verkligen läkande!

Naturen är verkligen läkande!

Kanske såg ni inslaget i TV4 Nyhetsmorgon? Jag var gäst där i går och klippet kan ni se här:

Men det har varit absolut nödvändigt.

Att leva med cancer månad efter månad, att alltid gå på helspänn, att hela tiden bli orolig så fort som kroppen inte känns som den ska är en känsla som ingen som inte gått igenom samma sak kan föreställa sig.

Skräcken. Oron. Den plötsliga paniken som kan dyka upp utan anledning.

Migrän av hjärntumören

För ett och ett halvt år sedan drabbades jag av en migränattack för första gången. Ärret efter strålningen i min hjärna hade tvingat blodet att hitta andra vägar och vips hade jag fått migrän på grund av min hjärntumör.

För några veckor sedan fick jag en stor attack. Synen försvann och jag tappade talförmågan. Känslan av att inte kunna uttrycka sig, inte kunna be om hjälp, minuterna innan det går upp för mig att det inte är tumören som växt utan att jag fått ett migränanfall, är ångest upphöjt till tusen.

Tårarna som rinner, rädslan som susar i öronen och kroppen som liggande ber om nåd. Ge mig några dagar till, några veckor – några år!

Och så andetaget när anfallet släpper, när man förstår att det inte var döden som kom in i rummet utan bara en liten migrän-spellevink.

Så vad jag tycker att man borde göra innan man dör?

Gissa.

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Kapten Klänning! Hahaha

Kapten Klänning! Hahaha

Skrattet knockar tumören medvetslös



hjärntumörblogg

Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med min sjukdom? Svaret är alltid: för att jag tycker att det är viktigt att våga prata om svåra saker. Och för att visa att man kan leva ett bra liv trots en svår sjukdom.

Dessutom får jag en sådan energi tillbaka från alla er som läser min blogg, stoppar mig på gatan för att ge mig en kram eller bara mailar ett hejarop eller en tumme upp.

I morse var det dags igen. Jag har varit hos Malou von Sivers förr, och då pratat mycket om behandlingen och ångesten efter tumörbeskedet.

IMG_9912

I dag var vinkeln i programmet Malou efter tio ”Livet efter cancern”.

Jag önskar att jag under skriva under på titeln, men min story är fortfarande inte ”efter” utan i högsta grad ”pågående”.

”Mitt liv MED cancer” är rubben på min story.

Det är konstigt att vissa extremt jobbiga saker är lätt att vänja sig med, jag går liksom inte runt och tänker på mig själv som cancersjuk.

Jag är jag, och ingen gående cancerjournal.

Mitt liv är lika mycket upp och ner som för alla andra. Det är kanske bara höjden på topparna och djupet av bottennivån som skiljer oss åt.

Ett tumören-vilar-besked och jag når himlen istället för trädtopparna, ett bakslag och känner liemannen flåsa mig i nacken istället för att bara tappa sugen och tröstäta en semla.

Tårarna är nästan slut, det är väldigt sällan jag gråter av skräck för att dö numera. När det händer kurar jag ihop mig som en liten skrutt och kryper in i makens famn för att få tröst.

Däremot gråter jag desto oftare av glädje över att få leva. Då och då fylls tårkanalerna av en vårflod som glittrande leker sig nerför kinderna och fyller mig med värme och kärlek till livet.

Och det vill jag förmedla.

Att det går att leva ett BRA och fantastiskt ROLIGT liv trots att tiden är reducerad. Trots att ingen kan sia om vad som händer om en, två eller kanske tre månader.

Här är förresten länken till Malou efter tio, och dagens intervju:

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3284512

I måndags hade jag äran att sitta i juryn för Hälsopriset 2016 som 1,6- och 2,6 miljonerklubben delade ut, och jag stod på scenen och delade ut priser till årets inspiratörer. Jag kände hur deras energi smittade av sig och efteråt tog jag i sann Ellen DeGeneres-anda en selfie från scenen med alla nominerade (PT-Fia vann!) och med en jublande publik bakom.

Så här blev det (se nedan) – och jag älskar den fantastiska glädje som den bilden utstrålar. Precis så känner jag mig för det mesta.

Och jag är säker på att såna här glädjekvällar knockar den elaka tumören medvetslös.

Gång, på gång, på gång…

IMG_9858

IMG_9860

IMG_9863

Men Anna Benson, Johanna Toftby, Annika Sjöö, Clara Henry och PT-Fia.

I morgon i en tv-kanal nära dig

Pamela Andersson


Pamela Andersson

I morgon tisdag kl 07.45 berättar jag om kampen mot hjärntumören i TV4 Nyhetsmorgon. Känns lite pirrigt, om jag ska vara ärlig.

Jag är ju van att sitta i tv, det är inte det, men det är en helt annan sak att sitta och prata om sig själv än att prata resor och sport som jag mestadels gör.

Well well, jag tar väl tur-hatten på mig och gör ett försök då. Håll tummarna!

”Snygga Anna och mina röda ögon”



TV4

När man sovit dåligt på grund av att det där onda i halsen från i går bara blev värre, då är det skönt att få inleda dagen med att bli mejkad av ett proffs.

Satt i TV4:s Nyhetsmorgon i morse och pratade om resor, i egenskap av chefredaktör för Allt om Resor, och jag njöt av att bara få slå mig ner i sminkstolen och få ett piggt ansikte som gjorde att jag inte alls så så trött ut som jag kände mig…

För nu står det solklart.

Jag kan inte skylla på Europe.

Jag HAR ont i halsen, och det är INTE pyroteknikens fel.

Har lust att lägga på golvet, banka med nävarna och skrika barntrotsigt rakt ut.

I morgon skulle jag ha testats av Christer Skog på Sport Support Center på Djurgården i Stockholm, jag skulle få svart på vitt hur långt jag kommit i förvandlingen från otränad till mindre otränad, men jag kan inte det heller. Christer säger att jag inte får testa mig när jag har ont i halsen, jag ska inte träna alls.

Anna Jernberg

Tur att jag åtminstone fick äta frukost med världens trevligaste, snygg-Anna Jernberg Carlson i morse då. Anna är sportankare på morgnarna i fyran, och en vän till mig sedan vi träffades på Expressens sportredaktion på 90-talet, och det kändes lite som en tröst att vi fick lite tid tillsammans eftersom vi numera har så svårt att få ihop våra liv så att vi kan ses.

På bilden ser det ut som om vi har helt röda ögon.

Jag kan intyga att Anna inte har det i verkligheten, vad mig anbelangar är jag inte lika säker. Jag var gryyymt trött och tyckte gryyymt synd om mig i morse…

Det kan bli en påse smågodis i kväll.