utbrändhet

Har vi kvinnor blivit som Askungen?



Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Nyligen gjorde ToppHälsa en stor stressundersökning bland svenska kvinnor – och resultatet var skrämmande. Jag har skrivit om det på bloggen tidigare, men efter resan till Gran Canaria har jag tänkt mycket på de siffror som visar på vår nya stora folksjukdom: stress. Och det här med att 69% av svenska kvinnor känner oro för att drabbas av utbrändhet.

Det slog mig en kväll när jag satt och lyssnade på Johanna Toftbys föreläsning om hur hon drabbades av panikångest för många år sedan, och hur hon fortfarande kämpar emot syndromet. Hon berättade att hon kände av en slags oro och ångest under en av de dagar vi vandrade, precis när det var som vackrast och härligast – då kom ändå känslorna över henne och hon gick i väg och försökte ensam bearbeta det.

Det plingade liksom till i hjärnan: Vi kvinnor har blivit som Askungen i sången som mössen sjunger på julafton!

Ni minns texten, va?

”Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma…”

Och till slut, precis som i sången, blir det: ”det är ju hon som knogar, tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig…”

Känner du igen dig?

Virrig, darrig – och stirrig!

Eller ”helt jävla slutkörd” som mössen förmodligen ha sjungit om de hade levt år 2017.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Jag har i dag flera nära vänner som kört slut på sig själva, och bara under den här träningsveckan har jag hört berättelser som vittnar om samma sak.

Kvinnor som negligerat tecknen. Som borrat ner huvudet i backen och kört på.

Och tacket för att de varit de duktigaste av flickor fått sin belöning:

Panikångest. Sjukskrivning. Och en lång väg tillbaka.

Tack för kaffet, liksom.

Det gör mig ont att vi har hamnat här.

Att vi tänker så lite på oss själva att vi inte ser när stressen börjar synas på huden, i ögonen, när vi inte kan sova på nätterna eller blir irriterad för minsta lilla.

För så blir det till sist.

Jag har själv känt symptomen ibland och då tvingats ta ett steg tillbaka.

Nej till sena kvällar, nej till extra jobb på helgerna, nej till en planering som jag innerst inne inser är omöjlig att genomföra – och istället ja till min hälsa.

Ja till träning.

Ja till återhämtning.

Ja till återhämtning vid poolen.

Ja till återhämtning vid poolen.

Jag har ju under de senaste fem åren i kampen mot min cancer fått bevis på vad träningen kan göra för hälsan, och forskning visar att även stressnivåerna i kroppen sjunker redan efter 30 minuters pulshöjande aktivitet.

Jag tänkte på det när Johanna berättade att träningen har räddat henne från den värsta ångesten.

Motion på recept – precis som jag själv förespråkat så länge.

Inte en vandring hand i hand med panik eller cancer.

Utan en vandring i bergen på Gran Canaria med solen som värmer mina axlar och musklerna som värker lite lagom skönt.

Naturen som läker och stressen som jag trampar ner i bergspartierna.

Inte bli en del av statistiken som balanserar på en slak lina.

Nej till 69 % oro – och ja till 100 % liv.

Hejdå stress!

Hejdå stress!

Hej livet!

Hej livet!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Starkare för varje dag!

Starkare för varje dag!

Tack för en underbar vecka!

Tack för en underbar vecka!

 

Döden syns inte under hatten



hjärntumörblogg

Med min nyinköpta hatt på NK.

Jag satt där med min nyinköpta hatt, och kände mig starkare än Pippi.

Att jag hade opererat bort en bit av en hjärntumör för bara en och en halv vecka sedan kunde ingen ana.

Hatten hade jag sett i en modetidning när jag låg på sjukhuset, och bara fem dagar efter att jag fått lämna sjukhuset åkte jag ner på NK för att köpa den.

Det var en lördag och det var knökat med folk.

Vad tänkte jag på?

Vad tänkte jag när jag satt där som om ingenting hade hänt, som om jag inte hade varit nedsövd i sju timmar och någon hade sågat upp min hjärna och varit där inne och plockat bort det man kunde ta bort? Två centimeter av en äggstor tumör.

Resten av tumören ligger fortfarande under hatten. En bit av döden under en nyinköpt dyr hatt av märket Tiger.

Varken döden eller ärret syntes

Men döden syns inte därunder. Inte det decimeterlånga ärret i skallbenet heller.

Jag ser mig själv på bilden från fyra år sedan och ruskar på huvudet.

Vad tänkte jag på?

Ja, inte var det att hjärnan snart skulle gå i tokspinn av alla ljud. Att jag sakta skulle tappa fokus och börja kallsvetta.

Att jag skulle få epileptiska kramper av alla intryck och att jag skulle sova 18 timmar i sträck av utmattning efteråt.

Min Pippi-starka uppenbarelse blev en mentalt härdsmälta bara några minuter senare.

Två timmar på en NK-lördag skulle kunna ta knäcken även av en frisk person.

Med en nyopererad hjärna var det som att sätta sig i en berg-och-dalbana i tron att det var Kärlekstunneln.

Utan min vän Ulrica som var med mig skulle jag inte kunnat ta mig hem.

Men jag fick min hatt.

Och jag lärde mig vad som händer när hjärnan går i strejk.

Den stänger helt av. Den lyder inga tankar.

Hjärnan lägger sig liksom platt och hur man än ber om hjälp får man ingen.

Inga tårar hjälper, inga böner.

Man får klara sig själv – och det gör man inte när man är hjärntrött.

När hjärnan går i strejk

Så här efteråt har jag förstått att de symptom jag fortfarande lider av ibland liknar de som utbrända personer har. En väninna som varit sjukskriven för utbrändhet har beskrivit samma djuriska trötthet i huvudet, och en hjärna som inte låter sig övertalas att göra något.

Att ens ställa sig upp och förflytta kroppen.

Istället tar den inte ett steg. Den ligger i fosterställning och blundar.

Obeveklig.

Min hjärna orkar enormt mycket – har alltid gjort – men i dag när jag förstår den bättre försöker jag låta den vila ibland.

Som här.

Här vilar hjärnan.

Här vilar hjärnan.

På landet när solen går ner. När jag bara kan sitta och titta ut över vattnet och njuta av tystnaden och låta tankarna vila i det lugna.

Stillhet.

En slags meditativ kompromiss med mig själv.

Jag vilar – alltså får jag energi.

Så enkelt kan det faktiskt vara.

hjärntumörblogg

Och jag har väldigt mycket nytta av min hatt också! Den dolde min skalliga hjässa under nästan ett år.

hjärntumörblogg

Jag gick till och med modevisning med den på!

Syns han? Luther som sitter på axeln?



Pamela Andersson

Jag är ovän med kroppen och Luther sitter på axeln och suckar. (Ser ni honom? Han är alltid sur och vresig, och brukar sitta nära örat så att han har nära till att viska saker som ger mig dåligt samvete. Ser ni?)

”Stick!” vill jag skrika men jag orkar ingenting (knappt så jag orkar le på den här bilden ens).

Kroppen har gått i strejk. Luther viskar att jag borde jobba, borde städa, borde svara på mail och sms, borde, borde, borde… Men jag rör mig inte ur fläcken.

Kan inte.

Klumpen sitter som fastsydd i halsen och tårarna kommer hela tiden.

Att vilja så mycket men inte kunna är inget annat än skit.

Jag vet att de svarta tankarna kommer med jämna mellanrum, men i dag kom de samtidigt med en begynnande förkylning och huvudvärk och då hade jag inte ett dugg att sätta emot.

Jag har sovit bort dan, och när jag vaknade hade Luther trängt sig in. Och nu blir jag inte av med honom.

Att njuta av På Spåret och Skavlan är kört när Luther är här, bara hårt arbete, oavbrutet, hela tiden tillfredsställer honom.

Välkommen fredagsmisär.

Försöker trösta mig själv med att jag haft några fantastiska jobbdagar när jag bland annat träffade flera av Topphälsas läsare under vår manifestation på Sergels Torg i onsdags. ToppHälsa uppmärksammar kvinnors stress och utbrändhet i ett kommande nummer och ett trettiotal läsare med erfarenhet av utbrändhet trotsade det dåliga vädret och dök upp för att vi skulle få ta en bild (tack alla som kom – ni gör något stort genom att dela med er av all er erfarenhet och stöd!).

Topphälsa kampanj

 

Topphälsa Kampanj

Efter det tågade jag och redaktionschefen Helene Arkhem och fotografen Theresia Köhlin upp till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och ställde honom mot väggen:

Vad gör regeringen för kvinnorna? Hur ser planen ut? Hur bekämpar ministern utbrändhet?

Ulf Kristersson

Jag måste säga att jag var så oerhört stolt över att vi från Topphälsa fick komma till regeringskansliet med våra läsares frågor och att vi i över en timme fick både svar och gehör från högsta instans.

För hälsa är ju inte bara fysisk – det hänger ju på hur man mår på insidan också.

I dag blir 100 personer sjukskrivna varje dag på grund av utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar. 8 av 10 är kvinnor. En tidning som skriver om kvinnors hälsa ska förstås inte tiga still om sånt – och det gör vi inte heller. (Mera om detta ämne snart i en tidning nära dig!)

Så här sitter jag nu vid köksbordet och tycker att Luther nöja sig med veckans insats.

Men klumpen i halsen vill inte försvinna och kroppen känns liksom ledsen.

Det svarta hålet kommer allt närmare och jag har två val: streta emot eller falla.

Men först ska jag dränka Luther i en kopp te.

te