yoga

Har jag fått vara glad i onödan?



Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Jag har sovit dåligt i paradiset ett par dagar, och med tanke på att allt runtomkring mig är så grymt har det tagit ett tag att komma på varför det finns något i mig som skaver.

Här på Kreta på ToppHälsas träningsresa finns ju alla faktorer som behövs för att må fantastiskt; härliga träningspass, fint väder, fantastiska resenärer och duktiga instruktörer.

Ändå finns där en klump i magen av oro.

Det slog mig plötsligt att det var den där magnetröntgen förra veckan som ligger i hjärnskåpet och bromsar lyckoruset. Jag brukar ju försöka att inte tänka så mycket på själva röntgen, det är beskedsdagen som är jobbig – men för första gången känns det annorlunda.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Jag inser att jag under flera år faktiskt accepterat att tumören har legat i min hjärna och att jag lärt mig att tänka bort den, att jobba på med min träning och försöka att skärma av rädslan så mycket jag bara kan.

Sedan försvann tumören mirakulöst – och trots att jag har jublat, skrattat och gråtit av glädje har det sakta smugit sig in en annan typ av rädsla.

Tänk om det kommer en ny tumör?

Den gamla kunde jag bemästra, men vad händer om en ny objuden gäst bosätter sig i min skalle, en som jag inte känner och inte vet något om? Som kanske är starkare, som vet mina svaga sidor eller hört talas om min ömma tå?tu

Som är listigare, farligare och betydligt lurigare att knäcka?

Jag som är expert på positivism brottas om nätterna – inte bara med kramper i kroppen (brist på magnesium?) – utan även med den nya situationen som tumörfri med stor risk för återfall.

Fan.

Jag vill inte vara orolig och rädd längre, jag har ju lovat mig själv att lägga all ängslan på en och samma dag och aldrig ta ut något dåligt i förskott.

Men just nu känns det svårt.

Fan. Fan. Fan.

Nästa vecka får jag besked och jag jobbar mentalt med mig själv. Jag försöker pressa mig till saker som jag inte trott jag skulle orka och hoppas att det ska ge mig något annat att tänka på.

Som i går när jag cyklade här på Kreta, och kämpade i motvinden. Jag tog cirka 450 höjdmeter på drygt 2,5 mil och trodde jag skulle kräkas av trötthet när jag tog mig an den längsta och brantaste backen.

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart...

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart…

Jag hörde cykelinstruktören Nicklas Säfström intill mig som pratade om utsikten, blommorna som doftade och bla bla bla, samtidigt som jag bara funderade på om jag skulle kräkas rakt ut eller om jag skulle vända huvudet till höger eller till vänster.

Det fanns inte att jag skulle kliva av cykeln och gå.

”Kliv, kliv, överlev” muttrade hjärnan och när Nicklas lätta knuff i ryggen tog mig över krönet och när vägen helt plötsligt planade ut blev jag nästan tårmild över att jag klarade det.

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det...

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det…

Nu jobbar jag på att förlänga den känslan så att den kanske kan mota bort orosfjärilarna i maggropen.

Ta bara ut bra saker i förskott, Pam. Det är ju så du jobbar.

Visa det nu.

Det värsta som kan hända är att du har fått vara glad i onödan.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Cancerbesked var bara en mardröm – jag leder med 9-1!!



Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Jag vaknade alldeles svettig. Men det var inte på grund av värmen – det var drömmen.

För första gången sedan jag blev sjuk drömde jag i torsdags mardrömmar om att tumören spridit sig och att livet var över.

Jag drömde att jag skrek av skräck, att benen föll ihop och jag lutade mig mot en vägg för att inte ramla mot golvet.

Jag var på sjukhuset, och i drömmen förbannade jag mig själv för att jag trott att jag skulle klara av den här kampen. Att jag skulle vara ”The Chosen One”.

Hur idiotisk och självupptagen kan man bli? Varför skulle just jag få leva? Dumma, dumma flicka!

Det är egentligen konstigt att jag inte drömt det tidigare, men när det var som värst sov jag ju inte alls. När jag fick min hjärntumör för snart fyra år sedan skrek jag ut min ångest och min rädsla på kvällarna och när jag väl somnade var sömnen helt drömlös.

Jag sov som en död.

Vilket också fyllde mig med djup sorg och skräck.

Att jag somnade som en klubbad oxe på grund av träningen jag gjorde och på anspänningen av att stå mitt emellan liv och död slog mig inte förrän senare.

Dagens cancerbesked var annorlunda

Jag var nervös inför i dag.

Med mardrömmen i färskt minne har jag haft fjärilar i magen hela helgen.

Inför dagens besked kändes ju också allt så annorlunda.

Christer är på cyklande fot genom Europa och för första gången sedan alla de bra beskeden jag fått skulle han inte sitta där intill mig och hålla min hand.

För första gången hade jag mardrömmar om ett dåligt resultat – jag som så många gånger tidigare firat i förskott.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Jag försökte skjuta bort tankarna på vår träningsresa till Körunda och lyckades nästan. (Försök själva att träna stenhårt med Paolo Roberto och samtidigt ha tankarna på annat håll – det är omöjligt). Jag gick på två yogapass för att stilla själen och vaknade med träningsvärk i kroppen i går.

Två pass yoga stillade själen.

Två pass yoga stillade själen.

Det kändes oerhört bra.

Träningsvärk är min räddning för psyket. Den påvisar att jag gör vad jag kan. Att jag inte bara ligger där och inväntar ett besked utan att jag fightas tillbaka.

Sist läkaren lämnade över fick jag cellgifter

Jag satt i Sportpanelen i morse.

Det kändes också bra att få sitta där och babbla om sport utan en tanke på att jag snart skulle åka till Karolinska Sjukhuset och sitta där i väntrummet igen med nerverna utanför klänningen.

Men jag hann inte ens så långt.

Telefonen ringde i taxin på väg från tv-huset och när jag hörde min läkares röst stannade hjärtat.

– Pamela. Jag kan inte ta emot dig i dag, jag har fått förhinder…

Jag höll andan. Nej! Han fick inte lämna över mitt besked till en annan läkare! Sist han gjorde det gick det åt helvete! Då fick jag cellgifter och ett negativt besked att tumörfan stått emot strålningen!

– … så därför ringer jag istället. Det har gått bra. Tumören vilar fortfarande. Gå ut och njut av solen istället för att åka hit.

JAAAAAAAAAAA!!!!!

Jag minns knappt resten av resan, men jag sitter i alla fall på jobbet nu.

Helt utpumpad av lättnaden som fortfarande får min kropp att sväva lite ovanför kontorsstolen.

Solen skiner utanför mitt fönster och livet leker.

Även för mig.

9-1 i kampen mot cancern.

Tack gode gud för det.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Tårar av lättnad i natten



ToppHälsa Playitas

Dimmorna skingras. Jag känner redan när jag slår upp ögonen på morgonen att värdena har vänt.

Skelettsmärtorna har fått ge sig och visserligen har inte KS ringt och sagt det till mig än men jag vet att det är så.

Livet återvände till sist.

Själen känns fortfarande skör (tårarna kommer efteråt utan att de går att stoppa) men jag ser ljuset.

I natt vaknade jag av att kinderna var våta.

Trots en fantastisk dag på Playitas (ja, jag bestämde mig för att åka i sista stund) med våra underbara ToppHälsa-läsare sitter minnet av smärtan kvar i kroppen.

Det är kanske därför jag gråter i sömnen?

I två timmar låg jag vaken i natt och funderade på varför mina tårar sakta sakta smekte mina kinder.

Var jag ledsen? Nej.

Rädd? Nja.

Jag är alltid lite, lite rädd.

Rädd för att inte få finnas till för mina barn. För min sambo. Min familj och mina vänner.

Kanske var jag lättad?

Lättad för att jag kunde vända i sängen mig utan att kroppen skrek av smärta, tacksam för att jag orkade hålla tempot uppe en hel dag med att få vår första träningsresa på Playitas på plats med allt vad det innebar av välkomnande av våra läsare, ledarmöte och en sista planering av schemat.

I dag vilar jag igen.

Jag har lovat kroppen att den ska få ta tid på sig, och när de andra ledarna och gästerna stack ut på morgonens första löp- och stavgångsrunda stannade jag kvar på anläggningen och njöt av att se yoga-Lena väcka sin grupp med ett kroppsflow som inspirerade.

Gomorron Livet.

Nu kör vi.

ToppHälsa Playitas

ToppHälsa Playitas

”John Blund var på besök när jag skulle yoga…”

Pamela Andersson


Dagens snoozertid: Ingen – men tyvärr inget att vara nöjd för. Se nedan…

Dagens träning: 8 km powerwalk

Dagens doft: Pink Sugar (favorit i repris)

Andra dagen på Masesgården och jag började med att sova över. SOVA ÖVER!! Jag sover aldrig över – nåja, i princip aldrig i alla fall – men nu började med att missa dagens första träning; yogan som jag hade planerat skulle inleda dagen.

Fattar inte att jag varit så trött sen jag kom till Dalarna. Kan det vara luften? Det faktum att jag behöver semester? Att jag tränar mig helt slut?

Eller också är det helt enkelt kroppens sätt att tala om för mig att jag behöver vila.

Sedan jag kom till Leksand har jag på ett pinsamt sätt somnat lite varstans.

Första dagen somnade jag tre (!) gånger när jag satt i solen efter lunch med en kopp te. Tur att jag inte höll koppen i handen samtidigt. Det var helt sjukt.

Och i morse sov jag alltså över. Trots att jag gick i säng tidigt i går, eftersom cykelturen och backen från helvetet gjort mig – ja gissa – så trött…

Dalarna

Kompenserade översovningen med att utöka den planerade powerwalkspromenaden i kuperad terräng med nån kilometer istället och var faktisk riktigt slut när jag kom tillbaka efter åtta km genom skogar, strandstigar, och backar, backar, backar.

Benen kändes grymt stela efter lördagen, men eftersom jag nu lärt mig att ”träningsvärk inte är något annat är muskeltillväxt”, tja vem man klaga då? (Eh, jag erkänner: klagade lite då och då på grund av smärtan trots allt, men det kommer liksom automatiskt och jag MENAR inte att klaga på riktigt).

Lämnade Masesgården efter lunch, och är nu tillbaka i Stockholm. Och guess what? Är inte ett dugg trött. Haha, vad var oddsen på det? Ska upp i tv-soffan och prata sport tidigt i morgonbitti, men då lyser John Blund minsann med sin frånvaro.

Kanske dyker han upp om jag hotar med armhävningar..?