Vilka är ni?

evaolausson


Camilla: Vi har ju som absolut målsättning att ge er minst ett ”matigt” blogginlägg om dan. Men idag har varit en sån där dag då det gått i ett med aktiviteter både för mig och Simon.

Så jag passar på att sticka emellan med ett inlägg jag länge gått och funderat på – nämligen: Vilka är ni? Tänker ofta på vilka ni är som följer oss och läser här, och undrar lite vilka ni är. Kan ni inte lägga en liten kort presentation (ja eller lång om ni vill) under det här inlägget? Vore otroligt kul att få en liten inblick i er och ert liv?

Nordic Time Attack på Anderstorp

evaolausson


Simon:

Då var helgen över och det har varit en fantastisk upplevelse och det är så kul att köra bil på bana och pressa både sig själv och bilen och se vart våra gränser går. Det blev mycket körande då det var Trackday i lördags och tävlingen var igår!

Det är helt otroligt när det kommer till motorsport att det är så små marginaler, den snabbaste tiden gjorde jag i lördags och körde då på 02:00:67 och är jättenöjd med den tiden. Igår så blev jag dock slagen av min teamkamrat Micke hans tid blev igår 02:01:252 och min blev 02:01:302, så det är verkligen marginalerna som avgör. Så igår var han snabbast och i lördags var det jag.

Kul att Camilla var med och tittade igår, alltid kul att kunna dela och vara med på varandras intressen även om Camilla nu inte lever för motorsport. Dock fick vi berättat för oss på plats att det finns folk som bor runt banan som försöker få den nerlagd av egna privata skäl, hon skrev ett kort inlägg om det på instagram igår och det var många som visste precis vad det handlade om. Tycker det är så tråkigt att man ska förstöra för andra, speciellt när det är en bana som legat där längre än personerna i fråga bott där  (köper man ett hus vid en motorbana kan man ju sen inte bli upprörd över att det låter från den kan man ju tycka…..) och Anderstorps bana är något att vara stolt över för hela kommunen. Tycker den snarare ska kulturmärkas än rivas, den finns och borde användas så mycket det bara går.

micke simon teamboom anderstorp läckberg sköld

Måste säga att Time Attack är ett så bra initiativ för de som vill börja med motorsport, skulle du vilja veta mera om det kan du kolla deras hemsida här.

Var en lååång resa hem igår men när vi väl kom hem så infann sig känslan borta bra men hemma bäst, så underbart att komma hem igen och att sova i sin egen säng, ja det är oslagbart. Vi älskar båda verkligen vårt hem, och den känslan är något vi båda är väldigt tacksamma över.

Nu blir det jobb och träning för hela slanten idag och ikväll blir det lite morsdagsfirande här hemma i efterskott tillsammans med alla barnen.

 

//Simon

Rollen som Bonusförälder

evaolausson


DSC_0207red

Min bonusson Felix med sin mamma Christina. Landet sommaren 2015. Den utökade familjen. 

Camilla:

Har ju upplevt bonusförälderrollen från flera sidor och aspekter. Som bonusförälder själv, som mamma till barn som har en bonusförälder, som partner med en bonusförälder. Och bonusförälderrollen är inte alltid lätt. Det är en snårig stig ibland och man balanserar sig fram och försöker ha tungan rätt i mun. När jag själv blev bonusförälder handlade mycket om vilken roll jag fick lov att spela för barnen. Hur mycket plats fick jag ta? Vilka föräldrasaker fick jag göra? Hur mycket fick jag uppfostra? Det gällde ju att hitta en roll där jag knöt an till barnen och blev en viktig person för dem – samtidigt som jag inte skulle trampa den ”riktiga” mamman på tårna. Inte alltid en lätt avvägning. Men ATT jag ville engagera mig och knyta an var jag säker på från första stund.

Och det är en sak jag har ytterst svårt att förstå. De bonusföräldrar som kommer in i en familjs liv via sin partner – och inte har lusten/viljan/orken att engagera sig. Som vill plocka russinen ur kakan och ha föräldern som sin partner – men inte vill vara med och dela ansvaret och jobbet med vederbörandes barn. Hur kan man välja att bli en del av en familj men ställa sig vid sidan av den? Eller till och med väljer att göra skillnad mellan bonusbarnen och de ev egna man har med sig in i förhållandet. Ser och hör ibland skräckexempel där nya partnern till och med ser barnen som konkurrenter. Och visst, man kanske inte är skitsugen på att bara för att man blir kär i en person, börja kliva upp tidigt på morgnarna och göra frukost och få iväg barn till skola/förskola. Eller på att börja ligga och skjutsa till och från träningar, eller läsa godnattsagor i ett barnrum på kvällarna istället för att sitta i soffan med ett glas rött och titta på Sveriges Mästerkock. Det ÄR ju mycket jobb med barn det vet alla föräldrar, och att ta sig an en del av det jobbet med någon annans barn – ja det är absolut en stor uppgift. Men det man måste inse är att det funkar med barn som med allt annat i livet – det man väljer att investera står i proportion till belöningen. Alla de där tidiga morgnarna, hämtningarna, lämningarna och sagoläsandet – det är en investering som ger utdelning i form av ett band till barnen och en kärlek som växer fram. Första gången de självmant kom och kröp upp i knät. Halleluja. När man känner den där lilla handen som automatiskt tryggt tar ett stadigt tag om din hand, när ni ska gå över vägen. Att få förtroenden om kompisar, att känna att är inte biologiska föräldern i närheten duger man lika fint att blåsa på skrubbsår – ja allt det där och mer därtill över åren är belöningen. Men det tar tid och tålamod. Många tror naivt åt andra hållet att bara för att man blir kär i nån så älskar man automatiskt den personens barn från första stund. Naturligtvis inte. De är ju små främlingar som man måste lära känna och ingen förväntar sig att man från dag ett ska kliva in i en föräldraroll och ha föräldrakärlek till de barnen. Men det kommer. OM man är beredd att investera tid och jobb.

En bra krönika om när det inte funkar på det här viset, finns HÄR

Motsatsen är inte alltid lätt heller. Att vara biologiska föräldern som måste acceptera att det finns en vuxen person i det andra hemmet, som tar plats hos barnen. Det är lätt att hamna i revirtänk, som bottnar i en rädsla att bli ersatt. Tänk om han/hon tar min plats? Tänk om barnen börjar tycka om honom/henne mer?  Men där gäller det att ta ett djupt andetag och hitta sin grundtrygghet som förälder. Att våga lita på att man alltid är mamman/pappan och att ingen annan kan fylla den platsen. Men någon annan kan komplettera! Och det är en fantastisk gåva att ge sitt barn att tillåta barnet att tycka om en annan vuxen människa, utan att behöva känna skuld över det gentemot biologiska föräldern. Släpp in den nya/nye ifall de visar att de vill kliva in och ta plats hos barnet. Alla vinner på det. Jag är oerhört glad för att mina två stora barn har en fantastisk ”extramamma” i sin pappas fru. De är trygga med henne, de tycker om henne, och hon är väldigt engagerad i dem. Vilket jag ser som något oerhört positivt för mina barn.

För när man hör om föräldrar som öppet avskyr och till och med inför barnet/barnen baktalar bonusföräldern – hur tänker man då? Vill man att ens barn ska bo en del av sin tid hos en människa den inte tycker om? Hur kan man vilja det ödet för sitt barn?  Är väl toppen om barnet/barnen tycker om pappas/mammas nya och de är bra med barnen. Släpp svartsjukan. Tillåt barnen att tycka om den nya personen i deras liv. Finns ett amerikansk uttryck: ”It takes a village to raise a child” och jag tänker ofta på det. Att det är inte bara mamman och pappan som formar barnen, det är många människor runt ett barn som lär det och formar det. Och en bonusförälder är en del av det. Det är inget hot. Det är en möjlighet.

Sen slutligen då att vara tillsammans med en bonusförälder. Det har också sina utmaningar och sina glädjeämnen. En ny person kommer in i hushållet med sina egna tankar om hur man ska uppfostra barn, vad som ska gälla i ett hem osv. Vad ska man behålla som man själv haft som princip och rutin? Vad ska man kompromissa om? Är det till och med så att bonusföräldern faktiskt också kommer med saker som förbättrar uppfostran av barnen? Saker man inte tänkt på själv? Inte orkat? Det gäller även här att våga släppa in, att låta den andra personen har åsikter om barnen, och skapa sin egen relation till dem. Och det är där glädjeämnena kommer in. Det är fantastiskt när man ser sina barn lära känna och knyta an till en person man valt att leva med, och gradvis bli mer och mer trygg med den personen.

Ja, det var mina tankar om rollen som bonusförälder. Summa summarum – engagera er ni som blivit bonusföräldrar! Investera tid och intresse och var en aktiv del av de vardagssysslor som rör barnen. Och ni biologiska föräldrar – släpp in bonusföräldern!

Mina fem bästa tips till bonusföräldrar:

  • Engagera er i barnen
  • Tro inte att det alltid är ”love at first sight” – låt det växa fram
  • Lär känna barnen och visa intresse för deras intressen
  • Hitta en lagom nivå för hur mkt du ska uppfostra
  • Gör INTE skillnad på bonusbarn och dina biologiska barn

Slutligen – är det så lätt som det låter? Nej. Lätt att säga, svårt att göra. Och ibland i början var det två steg fram och ett tillbaks både vad gällde att hitta relationen med barnen, och de andra inblandade vuxna. Men det GÅR. Och det är vår förbannade skyldighet inför våra barn att se till att det funkar!!

Men dela gärna med er av era erfarenheter i kommentarsfältet – och har ni fler bra råd än de jag kommit med så tror jag det kan vara till stor glädje och nytta för andra att gå in och läsa!

Åsiktsfrihet och ton på bloggen

evaolausson


IMG_8803

Foto: Magnus Ragnvid

Camilla:

Ett inlägg med anledning av att en del väljer att misstolka vår höga ambitionsnivå på den här bloggen vad gäller ton och hyfs, med att ”man får ju inte ha en avvikande åsikt, då blir man tillsagd”. 

Märker mer och mer hur svårt det verkar vara det där med att hitta ”rätt” ton på nätet. Och jag kan på ett sätt förstå varför – när internet gradvis exploderat mer och mer och skapat fler och fler forum för folk att uttrycka sin åsikt, så blir det en helt ny arena, och det tar tid att hitta vilka regler som gäller. De regler och normer vi har för fysiskt, socialt umgänge, har mejslats fram över årtusenden, och skiljer också mellan kulturer, åldrar, miljöer osv. Men en sak är dock relativt universellt över allt detta, oavsett ras, religion, ålder, status, ekonomi, miljö osv osv – så har vi människor enats om att det inte är socialt acceptabelt att vara öppet otrevliga mot varandra. Om en människa står mitt emot dig och använder en otrevlig ton, säger elaka saker om dig, ifrågasätter dig på ett respektlöst sätt – ja då tolkar vi människor det som en aggressionshandling och vi anser inte att det är acceptabelt. Det tror jag vi alla kan vara överens om….

Så kommer då intåget av sociala medier, Facebook, bloggar, instagram osv osv. Plötsligt öppnas en möjlighet upp att sitta och säga saker till människor på ett ”avpersonifierat” sätt. Vi har ju sedan tidigare möjligheten i och för sig att uttrycka oss till någon utan att stå ansikte mot ansikte genom telefonsamtal, mess, brev osv. Men även där har vi utvecklat en norm där det inte är acceptabelt att vara otrevlig. Tänk dig att du får ett brev hem i brevlådan från en människa du inte känner, som skriver till dig att hen tycker du är ful, en dålig förälder, har fel åsikter osv osv. Eller du får ett mess eller ett telefonsamtal från en människa med samma innehåll. Då skulle du antagligen uppfatta det som mycket obehagligt och konstigt. Och om du t ex  försökte hävda till en för dig okänd person som ringer och säger till dig att du är en dålig förälder att: ”jag har inte bett om din åsikt om det, vad ger dig rätten att uttala dig så om mig som förälder?” – får svaret; ”Ja men du får ju skylla dig själv för du visade dig ju offentligt med ditt barn på en allmän lekplats. Då har jag ju rätt att tycka till till dig om hur du är som förälder.”  Förstår ni hur jag menar? Detta anser vi inte vara socialt accepterat beteende och en polisanmälan skulle antagligen bli nästa steg om det fortsätter.

Men åter då till sociala medier. Plötsligt har gemene man en möjlighet att tala om för grannen, släktingen, avlägsna bekanta, kändisen osv osv, EXAKT vad de tycker om hur de ser ut, lever sitt liv osv. Och dessutom anonymt. Och det anses dessutom av många som en RÄTTIGHET. ”Vaddå – jag har ju RÄTT att säga vad jag tycker.” Eller t om den här underbara: ”Vaddå, jag är ju bara ÄRLIG”. Och det är här jag anser att vi hamnat så otroligt fel. Det har skapats någon slags märklig norm där vanliga sociala regler och uppgörandenormer är satta ur spel. Plötsligt ska man få ha rätten att sitta och skriva på ett otrevligt sätt till kända och okända människor – och har dessutom mage att uppföra sig lite kränkt, om man ifrågasätter den rätten.

Och anledningen till att jag tar upp detta resonemang är för att jag/vi ju har beslutat oss sedan länge att inte acceptera den här vansinniga normsänkningen vad gäller uppförande och beteende på våra sociala medier, jämfört med normera i ”verkliga livet”. Jag tar som ni märker ofta diskussioner med folk som uppför sig ouppfostrat och otrevligt, och jag använder blockfunktionen friskt på insta om man inte visar socialt hyfs.

MEN – det som då slagit över och missuppfattas en aning är att det då hävdas emellanåt av läsare och följare – att vi säger till folk för att de har en annan ÅSIKT. Och det har dessutom ibland blivit lite svårt för våra andra följare/läsare att fullt ut förstå våra intentioner, så ibland säger ni till varann i kommentarsfältet på ett litet… överdrivet sätt.  Så jag vill förtydliga så att alla förstår exakt vad jag/vi menar med vad vi vill sätta för ribba för hur man uppför sig i våra sociala forum – och vet ni, jag hoppas också vårt sätt ska sprida sig, och att man på fler håll ska sluta att acceptera att folk uppför sig som i kommentarsfältet som om de växt upp med vilda vargar i skogen…

Det som vår norm handlar om är TONEN man använder när man framför sina åsikter. Att ha avvikande åsikter än våra är inte enbart ok – det uppmuntras! Debatt är alltid kul, och jag är inte så korkad så jag tror jag vet allt om allt, utan är alltid både bra och uppfriskande att få annan input på sånt man tror man ”vet”. Har lärt mig mycket genom åren genom att prata med folk med andra åsikter och synvinklar än mina egna. Så fram för debatt i kommentarsfältet – men för en respektfull och trevlig debatt… – att skriva att vi är idioter, att vi är fula, dumma, löjliga, patetiska, ja jag vet inte allt som samlats genom åren i trollhögen – är INTE att föra en vettig respektfull kommunikation och det är inte acceptabelt nånstans.

Det som jag alltid tycker är en bra måttstock för att beskriva vad jag kräver av er är att jag gör jämförelsen att ni alla är hembjudna till oss i vårt vardagsrum. Det sätt ni skulle tala till mig där, även om vi diskuterade saker där vi har olika synpunkter – det sätt ska ni tala på här också. Både till oss, och sinsemellan. Så det är jätteviktigt för mig att ni även som sagt reflekterar över det när ni talar till varann, jag vet många av er menar oerhört väl och bara är beskyddande, när ni ibland går på varann lite väl hårt, om någon skriver något med annan åsikt än vår. Men är tonen och nivån ok, så behöver ni inte skydda oss, även om det är otroligt gulligt menat – det är enbart folk med otrevlig ton och respektlösa ordval, som inte tolereras, utan det är då som i skolan – uppför man sig inte i klassrummet blir man utskickad i korridoren, sen kan man sitta där och yla om ”yttrandefrihet” bäst man vill.

Och för er som tycker ni har rätt att vara otrevliga för ”ni har ju valt att vara offentliga.” Alltså really…. Kan ni gå igenom logiken till mig varför man har rätt att vara otrevlig mot ”kändisar” i högre grad än andra människor? Varför vi ska vara undantagna från hövlighetens regler? Det där är ju bara ett svepskäl man använder för att rättfärdiga för sig själv att det känns lite gött att sitta där anonymt och trycka till en människa man inte känner, som man kanske dessutom tycker ser ut att ha det lite för bra. Men ni har inte ett dugg mer rätt att vara ohyfsad mot mig bara för att jag valt att dela vissa delar av mitt liv med er. Punkt slut.

Däremot finns det vissa åsikter jag alltid kommer gå emot oavsett hur trevlig ton de framförs i och det gäller oavsett om det är på ett socialt forum eller i vårt vardagsrum. Jag skulle t ex aldrig tolerera att någon i min närhet framför främlingsfientliga åsikter, då skulle jag trycka på ”delete” i min kontaktbok fortare än kvickt. Och det är samma här på bloggen/insta, men det är en annan fråga och ett annat blogginlägg.

Så vad jag vill ha sagt är – man är ABSOLUT välkommen att ha avvikande åsikter än våra – men tänk på tonen ni framför era åsikter i, både gentemot oss och gentemot varann. Tänk på exemplet med mitt vardagsrum och reflektera en vända innan ni skriver, på hur ni skulle uttryckt er i den situationen.

Lyckas vi med detta har vi lyckats skapa en helt unik blogg som förhoppningsvis kan bli förebild och sprida sig som ringar på vattnet i de sociala forumen.  Det är dags att sluta acceptera ”rätten att vara otrevlig” . Be nice. Livet är för kort för att vara otrevlig.

 

Familj vecka för vecka

evaolausson


Simon:

Idag har jag väldigt roliga nyheter att berätta. De kommande åtta veckorna kommer jag och familjen vara med på youtubekanalen Familj vecka för vecka. Där kommer ni kunna följa med mig, Polly, katterna och delar av familjen i vår vardag. Avsnitten kommer publiceras här på bloggen varje fredag och här är det första avsnittet. Hoppas ni tycker om det!

//Simon

Debut som Proffs

evaolausson


Simon:

Skrollade igenom lite gamla bilder idag och hittade denna, den är från min debut match som proffs i MMA mot Niklas Bäckström 2010.

superior challenge hovet mma niklas bäckström läckberg sköld

Ja, det var en hård match, jag ställdes som sagt mot Niklas Bäckström som idag är en av sveriges bästa utövare vill jag påstå. Han har haft UFC-kontrakt (UFC är största MMA-ligan idag) men efter tre matcher fick han det rivet tyvärr.

Allt var så annorlunda mot allt jag någonsin upplevt, invägningen, presskonferansen, att göra massa intervjuer innan man ens hade tävlat. Hade absolut blivit intervjuad många gånger innan, men då efter att man tävlat, inte innan. Här var det tusen frågor om hur det kändes, hur hade träningen gått, vad tycker du om motståndaren osv. Men tog mig igenom det och förstod nog inte hur stort det var förens vi kom till arenan och såg hur stort Hovet egentligen är.

Vi hade tryckt upp tröjor dagen till ära, mitt namn på ryggen tillsammans med Nacka Dojos märke. På framsidan hade vi några sponsorer och samarbetspartners och ju närmare vi kom matchstart desto mer kändes det att nu är det faktiskt på riktigt.

Uppvärmningen gick bra, men när jag stod i kulisserna innan det var dags att gå in var jag riktigt jävla nervös, ville bara att de skulle sätta igång så att jag fick gå in och börja. När jag gick in mot buren, den vägen kommer jag aldrig att glömma, hade segertåget med Maskinen som ingångslåt och så fort jag hör den än idag får jag gåshud och minns känslorna av att gå de där 100 meterna fram till buren.

Men så stod vi där, emot varandra och domaren tittade på mig och frågar ”are you ready” jag bara nickar till svar, han vänder sig mot Niklas och ställer samma fråga ”are you ready” hans svarar likadant bara med en nick. Domaren startar matchen och nu är allt igång.

Här är matchen och jag förlorar den i tredje ronden då domaren bryter. Jag kan inte beskriva den besvikelsen som jag kände efteråt, tårarna kom oavbrutet och jag kände att nu är mitt liv slut. Trots att alla inklusive min motståndare gav mig cred för min insats så kände jag mig värdelös.

Hade min mormor och morfar på plats och visste inte vad jag skulle säga till dem när jag gick för att möta dem på läktaren. Men underbara som de är fick jag en kram och de tyckte jag var jätteduktig, att jag hade lite blåmärken i ansiktet som på bilden ovan, det nämndes knappt. Morfar sa bara att ”det där ser inte så farligt ut”, de har alltid stöttat mig.

Tog mig ur min besvikelse och fortsatte träna, kämpa och tävla och det är vad som tagit mig dit jag är idag och har aldrig ångrat det för en sekund.

/Simon

Divig?

evaolausson


a camilla 5

La Diva 😉  (Foto: Bingo Rimér)

Camilla:

Får ju mycket förfrågningar till mig via olika kanaler. Och en del har varit väldigt återkommande genom åren, och ökar hela tiden i antal. Och det blir ibland lite knöligt, för jag hinner inte svara på allt som kommer in, men jag upplever att många tycker de har rättighet att få svar- och får inte sällan höra ”Ah men varför svarar du inte, så himla drygt.”  Ja, det och liknande formuleringar. Blir inte sällan kallad ”Diva” också då av vederbörande.  Och känns alltid lika tråkigt att få den reaktionen. Och det är också rätt stressande att känna ett krav att svara på allt.

Och det där är lite nackdelen av att vara tillgänglig. Det går idag inte att vara ”lite tillgänglig” utan antingen får man skärma av sig helt, eller så går man faktiskt att nå. Första åren som författare hade jag min mailadress på min hemsida, men idag skulle det inte gå, då skulle jag drunkna i mail, utan jag hänvisar istället till min PR-ansvariga. Jag hade också en egen privat Facebook för ett antal år sen, och hade den som en öppen Facebook där jag lade till alla som frågade. Men den fick jag stänga ner eftersom det började komma 30-40 meddelanden per dag, med frågor och förfrågningar, och även där blev folk sura och upprörda om jag då inte svarade dem direkt och enskilt.

Nu är det många som hör av sig till mig på DM på instagram. Och det är både bra och dåligt. Fått många fantastiska gulliga och omtänksamma meddelanden som gått rakt in i hjärtat. Och det är jag glad för. Många av er därute är väldigt gulliga och omtänksamma och jag uppskattar det enormt. Dock försöker många också nå mig med frågor och förfrågningar den vägen, och jag måste där göra en avvägning. Ska jag lägga ett par timmar om dagen på att svara på dessa frågor för att ingen ska bli sur? Vad ska jag ta de timmarna från då? Från min skrivtid? Från tiden med min familj? Från tid jag hade kunnat koppla av lite med vänner?  Vad ska jag prioritera bort för att vara tillgänglig och svara på frågor?  Så jag svarar oftast inte. Men det finns en del frågor som återkommer hela tiden, så låt mig göra ett kollektivt svar här:

  • Jag har skrivit ett manus, kan du läsa det och ge feedback?”

Svaret på det är nej. Jag har gjort några få undantag för nära vänner och läst som en tjänst till dem, men jag får cirka fem såna här förfrågningar i veckan om jag kan läsa manus och det går helt enkelt inte.

  • ”Jag har en oerhört intressant livshistoria men jag behöver någon som skriver den.”

Nej, jag kommer inte skriva någon annans livshistoria, jag vill enbart skriva mina egna berättelser. Och dessutom missbedömer många gravt intresset på bokmarknaden för den typen av böcker. Det är ytterst få sådana böcker som ges ut, och då är det ofta pga att det är en oerhört extremt fall (t ex hon som var inlåst i en källare i flera år), eller pga att en kändis står som avsändare. Bara för att man tycker man har ett intressant liv man vill berätta om – betyder inte att det finns en marknad med läsare för den boken.

  • ”Jag tänkte du kunde hjälpa mig ekonomiskt

Ni skulle baxna om ni såg de många förfrågningar jag får om detta…. Men kommer aldrig hända att jag sätter över pengar till privatpersoner som ber mig om pengar, oavsett vilken story som kommer med förfrågan. Jag stöttar däremot organisationer som Barncancerfonden med pengar, där VET jag vad pengarna går till och det känns tryggt att hjälpa till. Men det är absolut ingen idé att skicka brev/mail/DM eller vad det nu är och be mig om pengar. Eller hus, som en man gjorde. Han tyckte jag skulle köpa honom ett hus i skogen, pga av hans elallergi. Var högst oklart varför han tyckte det låg på mitt ansvar som medmänniska att köpa ett hus till en vilt främmande människa…..

  • Kan du svara på frågor till mitt skolarbete?”

Första åren av min karriär gjorde jag så mycket sånt. Älskar skola och studier, och ville absolut uppmuntra elever och skapa intresse för läsande. Så alla goda intentioner fanns. Men tji fick jag. Med några undantag skickade eleven ifråga så fort jag sagt jag – glatt över ett frågeformulär med uppåt 30-40 frågor som jag förväntades sitta och fylla i. Vilket oftast tog timmar. Alltid uppenbart av frågorna att noll research gjorts innan, inte ens en ynka googling på egen hand, – och mina svar lämnades sen glatt in av eleven som jag fyllt i dem – och vips hade jag gjort elevens skolarbete åt vederbörande. Mycket smidigt tyckte de. Men det tyckte inte jag, så jag tröttnade efter ett par år och säger nu kategoriskt nej.

  • Åh ser att du är i Göteborg/Borås/Säffle/Kiruna (fyll i valfri stad) – jag bor där, vore jättetrevligt om du ville komma förbi på en fika.”

Nej, jag kommer inte åka hem till vilt främmande människor på en fika. Hinner ju knappt fika med de vänner jag redan har….

  • ”Kan du komma och föreläsa hos vårt företag/sitta i jury/ osv osv hos oss här i andra änden av landet, det kommer ta tre dagar i anspråk för dig, och vi har tyvärr ingen budget men vi bokar tåg och vandrarhem till dig så du reser och bor gratis och vore jättetrevligt om du kom.

Nej jag lägger inte tre dagar (eller hur många det nu rör sig om) från min familj bara för att ert företag skulle tycka det är lite trevligt ha mig där. Utan betalning eller annan uppsida för egen del.

  • Kan du ge mig skrivtips?”

Jag får cirka tjugo sådana frågor per vecka. Jag kan omöjligt svara alla enskilt, men jag kommer göra ett inlägg här på bloggen med mina tips för att skriva och bli utgiven. Vill gärna ”pay it forward” och ge skrivinspiration, men det måste bli på ett sätt där jag skriver till många samtidigt. Har även en skrivarskola på min hemsida man kan titta på.

  • ”Kan jag skicka xxx till dig så lägger du ut det på instagram”

För det första finns det rätt stränga skatteregler för detta, och jag försöker alltid hålla en hög nivå på mina sociala medier, och inte hamna ens i några gråzoner. Vill inte göra något som är otillbörligt. För det andra finns det två sorter bland de som skickar- de som skickar en present för att vara gulliga, och ja, kanske hoppas att det de skickar t ex ska synas på mig när jag bär det. Och det är ju bara gulligt, och chansa kan man ju alltid. Men jag råkar ofta ut för att man skickar något till mig utan att jag bett om det – och sedan får jag ett surt meddelande efter ett tag att: ”jag skickade ju faktiskt xx till dig och jag tycker det minsta du kan göra är att lägga ut det på instagram då som tack.”  (Jo det händer faktiskt ofta.)  Och det som förbluffar mig i det är den bristande verklighetsuppfattning man måste ha om man tycker sig ha rätt att kräva marknadsföring på ett konto med 150.000 följare när man oombedd skickar något som ofta kanske kostat tillverkaren mindre än en tjuga. Vore ju fantastiskt om världen funkade så, att man kunde investera 20 kronor och få marknadsföring som är värd många tusen. Men hallå. Det funkar inte så. Och att då blir sur på mig känns ytterst orättvist och inte särskilt trevligt.

 

Så sammanfattningsvis – jag har ända sedan min karriärstart som författare försökt vara tillgänglig. Men jag måste vara tillgänglig på mina villkor. Jag hinner väldigt sällan svara på meddelanden från enskilda, jag hinner inte med många av de sakerna jag punktat ovan – och det måste få vara ok, utan att en del blir sura och upprörda över att de inte får svar, och tycka att man är dryg och blasé. Jag kan inte ens lova att jag hinner svara på alla kommentarer vi får här – jag försöker beta av de flesta men kommer definitivt vara frågor och kommentarer som faller mellan stolarna och förblir obesvarade, beroende på hur mycket med jobb och familj jag /vi har just då.

Inser att det lät lite negativt, och är inte riktigt min mening. Vill egentligen bara visa på att det blir en stressfaktor om det finns en förväntan på att man ska hinna svara på allt, och vara behjälplig med allt och att då bli betraktad som divig om man inte hinner eller orkar. Men med det sagt – är samtidigt full av beundran för hur många av er läsare som tar av ER tid att skriva ett par peppande ord, eller komma med stöd, när ni fattar att det är lite körigt. Det tycker jag är oerhört beundransvärt och ger mig alltid hopp om mänskligheten. Själv är jag tyvärr typen som ofta TÄNKER att ”jag borde skicka en rad till den och den” men sen oftast inte får tummen ur. (Menar då till kompisar). Och det är något jag vill bli bättre på.

Men om man är en diva om man inte svarar alla – ja då är jag nog det.

 

Promenad och snigelsteg

evaolausson


Simon:

Idag är det strålande väder och jag älskar att gå ut med vagnen på morgonen! Tycker det är så skönt att komma igång lite speciellt när jag som idag känner av gårdagens träning. Då är en promenad i solen bästa medicinen. Man får röra på sig och sakta men säkert så avtar träningsvärken.

Idag var det jag Polly och Charlie som skulle gå, är inte långt alls att gå till skolan så en perfekt start på dagen även för Charlie, så med  Polly i vagnen och väskan preppad med varmt vatten i termos och välling i flaska gav vi oss iväg.

När vi går till skolan så går Charlie till 99 % i snigelfart. Spelar ingen roll vad man säger eller gör, förstår inte riktigt hur han bär sig åt för att lyckas gå så sakta då jag har det långsammaste tempot jag kan på mina steg. Efter tio meter ligger han redan nio meter efter. Skulle jag då stanna och vänta in honom stannar han nästan också… Vet inte om flera känner igen sig i detta fenomenet. Så han går där tio meter bakom och halvskriker och vill prata.

Enda gången han drar på tempot det är när vi närmar oss skolan då springer han allt vad han kan för att komma först in på skolgården, för han älskar skolan och har sjukt kul på dagarna. Mycket prat om hur rolig skolan är, dock har han sen en tid tillbaka förstått konceptet med helg, för när han gick på förskola insisterades det på att han ville gå dit även på helgen. Han trodde knappt oss när vi sa att det var stängt och att hans fröknar inte var där!

Så tacksamma och glada för att han älskar att gå i skolan och älskar att lära sig.

Utsikt från morgonpromenaden

//Simon

Raceweek – Nordic Time Attack

evaolausson


Simon:

Då är det tävlingsvecka igen, men inte kampsport denna gången utan nu är det Time Attack som gäller. Vad är då Time Attack? – jo det är en motorsportsgren där det går ut på att köra så snabb tid på banan som möjligt. Här så finns det olika klasser beroende på vad för bil man kör. Vi kör med gaturegistrerade bilar vilket gör det väldigt enkelt då man kan köra dit med bilen utan att behöva ha den på släp.

Jag har tillsammans med en kompis startat ett ”team” vi kommer köra tillsammans men vi har varsin bil. Bilarna som vi tävlar med är Mazda 3 MPS, min från 2007 och Mickes från 2008. Så vi kommer ha väldigt liknande förutsättningar. Bilarna är helt orignal i sina motorer och växellådor, de har 260 hk och är framhjulsdrivna. Efter att ha provat bilarna under en dag på Mantorp Park utanför Norrköping så bestämde vi oss för att vi måste ha nya däck och bromsar. Så just nu står de på JRM i Södertälje för lite uppgraderingar.

nordic time attack teamboom läckberg sköld stjärnfamilj

Ni kan följa oss på instagram på min konto och under #teamboom

Jag älskar när man kommer in i det jag kallar tävlingsveckan, dvs de flesta tävlingar inom kampsport sker på helgen så måndagen den veckan är alltid lite extra spännande. Känner hur mina tävlingsnerver börjar förbereda sig inför helgen. Har studerat banan en del men kommer lägga lite extra tid på det nu under de närmaste dagarna. När man väl står precis innan start och adrenalinet har börjat slå in, då känner man att man lever.

NTA nordic time attack sköld läckberg teamboom

IMG_2750

Vill du veta mer om Time Attack kan du kolla här

Silver i New York 2013

evaolausson


IMG_8597

IMG_8596

IMG_8595

Camilla: En stor och viktig del av mitt liv har ju blivit dansen, ända sen min medverkan i Let’s Dance 2012. Jag hade aldrig dansat innan dess, bara stuffat lite på discogolvet, och nån enstaka buggkurs jag gick i 10-årsåldern (och då innerligt avskydde.)

Men jag blev biten. Jag upptäckte 2012 att jag inte bara älskade det, utan också inte var helt hopplös i alla fall. Och efter Let’s Dance saknade jag dansen något oerhört. Men jag såg inte hur jag skulle kunna fortsätta. Men ett halvår efteråt satt jag på föreställningen av Dirty Dancing här i Stockholm och hela kroppen skrek av lust att dansa. Så i pausen messade jag Tony Irving och skrev: ”jag vill så gärna fortsätta dansa, men jag vet inte hur. Jag måste ha ett mål, jag kan inte bara gå och hobbystuffa ett par gånger i veckan utan att ha något att träna mot.”  Och Tony svarade direkt: ”Jag har ett förslag. Vi tar lunch på måndag så berättar jag mer.”  Och vi sågs på måndagen och Tony sa att han tyckte jag skulle börja tävla i något som heter Pro/Am. Det är en gren inom ballroomdancing där en amatör tävlar tillsammans med ett proffs. Och det lät ju perfekt. Han föreslog också att jag skulle välja latindans – mest pga att det var det som var den största utmaningen för mig inom LD. Jag hade mycket lättare för de stelare och elegantare standarddanserna (vals, slowfox etc), än de passionerade och sexiga latindanserna. Har aldrig känt mig som en sexig tjej, aldrig spelat på min kvinnlighet på det sättet (mest snackat omkull mina killar ha ha ha) och för mig kändes det otrolig onaturlig att stå och ”åma mig” som jag kallade det. Och just därför tyckte han att jag skulle välja latindans, för att det skulle ge mig en större utmaning. Och han föreslog också att jag skulle träna och tävla tillsammans med en kille som heter Stefano Oradei.

Och så blev det. Jag började träna med Stefano, som tillsammans med sin sambo och danspartner Veera Kinnunen tillhör världseliten inom latindans. Och herregud så roligt det var. Och vi bestämde oss för att sikta på en tävling i New York som första tävling. Och vi tränade och tränade och tränade. Och så i juli 2013 var det dags. Efter månader av träning for vi till USA, och tränade några dagar till där innan det tävlingsdags. Och vilken värld… Den var precis lika galen och glittrig som jag drömt om. Överallt fantastiska kläder, stora hår, ton av make up och orange busbrännor.  Och tävlingen gick till så att alla paren i den kategorin man tävlade i (vi tävlade i bronskategorin då) gick ut på dansgolvet och sedan körde man alla fem latindanserna på raken. Medan ett par domare med strängt utseende iakttog varje steg man tog. Efter avslutad dans satte de sedan poäng och ropade upp vilken placering man fick. Och vi tog silver!   Var en otrolig känsla att ha tränat så hårt för något, och få lön för mödan. Se intervjun med Expressen precis efteråt nedan.

Intervju efter silver i New York

Efter det har jag fortsatt träna med Stefano, och Simon har börjat tävla tillsammans med Veera. och vid midsommar i år gjorde vi tillsammans en tävling i Boston. Men det får bli ett annat blogginlägg…. 😉