Rundvandring på landet

evaolausson


Bilderna nedan till inlägget är från 2013 och lånade av Vimmelmamman – Lotta Grey.  

 

bild9-600x450

Stora huset, numera vitt, plus franska glasdörrar har tillkommit där det är fönster på nedervåningen på den här bilden. 

bild41-600x800

Utsikten från verandan på stora huset

bild71-600x800

Charlie ett par år yngre, serverar pizza vid poolen

IMG_3206-600x450

Sjöboden

IMG_3205-600x450

Gästhuset, som nu är vitt, och har fått en veranda.

IMG_3133-600x450

Uteplats vid poolhuset

IMG_3151-600x450

Den amerikanska sittgungan på verandan. Letade ihjäl mig efter en sån här tills jag lyckades få tag på en på nätet.

IMG_3152-600x450

Entréhallen i stora huset

IMG_3180-3-600x800

Kakelugnen i entréhallen

IMG_3132-600x450

Poolen

IMG_3155-600x450

Vardagsrummet i stora huset. Böckerna på väggen är en underbar tapet. (Minns inte vad den heter tyvärr dock, innan ni frågar…) 

IMG_3154-600x450

Loungefåtöljer från IKEA

IMG_3182-600x450

 

IMG_3187-600x450

Bänk från Mio

IMG_3186-600x450

 

IMG_3190-600x450

Köket, men där det är fönster här, är det nu dubbeldörrar istället.

IMG_3189-600x800

Serveringsgången

IMG_3158-600x450

 

IMG_3162-600x450

Liten matsal bredvid köket.

 

IMG_3161-600x450

På väggen i lilla matsalen hänger några av mina utländska omslag inramade. 

IMG_3165-600x450

Vårt sovrum. Har inte kvar geobilderna på väggen, var Malin som hjälpte mig med inredningen som hängde upp dem inte jag…. 😉  Nu hänger en fototavla med Marilyn Monroe där istället. 

IMG_3176-600x450

Bilder på mig med stora barnen. 

IMG_3177-600x450

Myshörna i vårt sovrum, dock står nu skrivbordet där nu istället så jag har fin utsikt när jag skriver. 

IMG_3169-600x800

Underbar inbyggd bänk och hylla i övre hallen. 

IMG_3171-600x450

Ena barn/gästrummet på övervåningen.

IMG_3172-600x450

Andra barn/gästrummet. 

IMG_3168-600x450

Utsikten från vårt sovrum. 

 

IMG_3178-600x800

Hallen upp till övervåningen i stora huset. Bilder från New York där har gjort att vi kallar huset för ”New York-huset”. 

IMG_3179-600x450

Entréhallen stora huset

IMG_31421-600x800

Trappan i gästhuset, kallat ”Paris-huset”

IMG_3145-600x450

Vardagsrummet i gästhuset. Bilder från Paris på väggarna. 

 

IMG_31491-600x450

Trappan i gästhuset. 

 

IMG_3143-600x450

Köket gästhuset. 

IMG_3148-600x450

Lilla sovrummet gästhuset. Har tyvärr ingen bra bild på stora sovrummet gästhuset, men det ligger precis i anslutning och har en dubbelsäng och en spjälsäng. 

IMG_3136-600x450

Poolhuset. 

IMG_3221-600x450

Strawberry Daiquiris på bryggan. Min älsklingsbikini som jag tyvärr tappat bort någonstans längs vägen i livet. Saknar den bittert. 

 

Camilla:

Vi tillbringar ju hela somrarna på landet och åker gärna ut också så ofta vi kan övriga årstider, bland annat har vi firat jul där de senaste åren. Och det är verkligen vårt paradis. Kan slappna av där på ett sätt jag inte kan någon annanstans, och känner lycka redan när jag svänger in på grusvägen som leder dit.

Och jag hittade stället via Charlies pappas dåvarande bonuspappa som är mäklare, och som har mycket objekt i Roslagen. Och det blev kärlek vid första ögonkastet. Det fanns en del att göra, invändigt var det nyinrett men tomten var en igenväxt och full av sorkhål och blev det första som behövde göras. Sen har en del annat tillkommit, stora huset är ommålat i vitt, gästhuset likaså och vi byggde ett poolhus och pool.

Vad gäller inredning så är ju huset gammalt, och jag gillar den stilen så den har vi behållt. Och jag tog hjälp av en väninna som är inredare, Malin Hagald att få till den där slutliga finishen. Jag tillhör de där som ser i huvudet hur jag vill ha det, men själv bara kan få till det till 80%. Så jag tog hjälp av Malin. Och hon fick också instruktionen att INGA dyra grejer – jag anser att man inte ska behöva vara rädd om saker pga att de är dyra på ett lantställe – även barnen ska kunna slappna av och man ska inte behöva oroa sig för att något blir skadat, får fläckar osv. Så det mesta i huset är IKEA, Jula, Rusta odyl, samt även en del begagnat fynd. Jag hittade två härliga stora chesterfieldfåtöljer på Stadsauktion (auktion på webben) för priset 4.000 kronor för två. Och så är det med allt på landet, det är fynd, REA och billiga kedjor till det mesta. Det ska vara ett brukshem, inte ett utställningshem är min filosofi.

Bilderna nedan är tagna från Vimmelmammans blogg och de är inte helt färska, men hennes bilder från landet är så fina så jag använder dem ändå för att visa. Men lite har hunnit ändras sen de togs (2013), bland annat är både stora huset och gästhuset vitt nu, och det är nu insatt stora spegeldörrar på stora huset från köket och från vardagsrummet. Men annars är det mesta sig likt…

Och självklart finns det en spökhistoria kopplad till landet. En legend i trakten säger att det ska finnas ett barnlik inmurat i väggen på gästhuset… Som går igen….

 

 

Gravidhormoner och humör

evaolausson


Camilla:

Har ju tidigare haft förlossningsdepression i varierande omfattning med mina tidigare barn. Nu är jag medveten om det och har verktygen för att hålla det i schack, så det har gått bättre för varje barn. Men nog påverkar gravidhormonerna humöret ett bra tag efter förlossning, det kan jag inte neka till. Vet inte om jag är ensam om att känna av det så länge efteråt? –  men kan inte beskriva det bättre än att det känns som om det ligger en blöt filt över allt. Och mitt humör är minst sagt labilt. Har lätt till tårar även i vanliga fall, blir snarare oftast ledsen än arg, men just nu under första månaderna efter bebis, så är det millisekunder mellan go och gla och antingen tårar som en fontän, eller ilsk som en bålgeting. Inte helt lätt för Simon alla gånger, tur han har tålamod som en tok….

Och hatar verkligen den känslan av att inte kunna kontrollera mitt humör. Inser ju själv allt som oftast att jag överreagerar, att jag blir ledsen eller arg för sjukt fåniga grejer, men det är som om en alien tar över min kropp och jag förvandlas till någon slags marionett som bara kan reagera.

Blir väl kanske inte bättre heller av att jag satt mig i en sjuk stressituation för tillfället. Bebis, o tre barn till plus två rätt tunga jobbprojekt samtidigt gör att min tid enbart kan delas mellan dessa tre saker – barn, och de två jobbprojekten. Först får barnen sitt, sedan går all resterande tid åt att jobba. Och jag grejar inte stress så bra även i vanliga, icke hormonella, fall. Har absolut en hög jobbkapacitet och älskar att jobba, och jobbar gärna mycket. Men när det blir för mycket blir jag en våt stressfläck som knappt vet vad jag heter längre och tappar bollar till höger och vänster. Men är en begränsad tid jag sitter i stressitsen – en delleverans av boken ska vara klar söndag, sedan kommer jag behöva skriva hela sommaren och vara klar med ytterligare ett sjok efter sommaren. Och det andra projektet ska färdigställas i början av augusti och kan sedan ”prickas av” och försvinner till stor del från min jobbhorisont. Det kommer dock bli en rätt bister sommar mao, utan någon ledighet alls faktiskt. Men jag vet ju hur nöjd jag kommer vara sedan när det är klart. Målet är belöningen.

Och förhoppningsvis försvinner väl gravidhormonerna gradvis ur kroppen nu också, och får humöret att börja bli lite stabilare. Jag hoppas det för Simons skull iaf ha ha ha. Men är det nån som känner igen sig? Hur lång tid tar det innan hormonerna som sabbar humöret försvinner ur kroppen? Borde ju veta efter tre tidigare graviditeter, men jag minns faktiskt inte. Har nog förträngt det… 😉

grtande-barn_rgb-jpg-72-dpi-kopia_177042219

Pendlar mellan detta….

Skallerorm

Och detta……

Varför viktklasser

evaolausson


Simon:

Ni har skrivit en del följdfrågor i kommentarerna efter inlägget jag gjorde igår angående vätsketömning. Det är exakt samma fråga som Camilla ställde till mig första gången ämnet kom upp, varför tävlar du inte i en högre viktklass istället?

Svaret är inte jätte enkelt, instinktivt blir svaret – för att alla andra gör det, och det är tyvärr det som är problemet. Jag har de senaste matcherna tävlat i -66 innan det tävlade jag i -70 kg och mötte då väldigt stora motståndare. Alla gick ner någonstans från över 80 kg ner till 70 medan jag gick ner från 74/75 ner till 70. Detta gjorde att alla jag mötte var mycket större än mig. Många kanske tror att jag är en jättestor kille för att tävla i -66 kg men så är inte fallet, jag är snarare normalstor. Finns många som är bra mycket större än mig som tävlar i samma viktklass.

En av anledningarna till att det faktiskt går att komma ner i så låga viktklasser är att invägningen alltid är 24-36 timmar innan själva tävlingen. Detta betyder att oftast väger jag in fredag kl 12:00 och matchen är inte förrän lördag klockan 19:00 vilket ger fighters lång tid att återhämta sig innan matchen. Efter vi har vägt in får vi äta och dricka hur mycket vi vill och på själva matchen får vi väga hur mycket som helst.

Detta är ett problem och frågorna om det är farligt? Svaret på den frågan är ja det finns vissa risker med en allt för hård viktnedgång. Jag har aldrig känt av att det har varit någon fara för mig men det beror på att jag ofta gått ner under en längre period och inte pressat kroppen så hårt som jag vet att vissa gör innan match. Detta händer framförallt när en fighter blir skadad och man hittar en ersättare på kort varsel som då ligger ganska högt i vikt och måste pressa ut väldigt mycket vätska ur kroppen för att klara invägningen.

Min förhoppning är att MMA-organisationerna i världen som ständigt jobbar för att det ska bli en säkrare miljö för alla fighters kommer titta på möjligheter att ändra detta. En invägning samma dag skulle ta bort möjligheten för många att pressa ut mycket vätska ur kroppen eftersom tiden för återhämtningen inte skulle vara så lång. Detta är dock ett stort beslut att ta då det skulle på sätt och vis påverka och göra om hela sporten. De som inte påverkas av att banta hårt är givetvis emot de då det för dem är en fördel på själva matchen att kunna vara större och tyngre och även eventuellt ha längre räckvidd än sin motståndare.

Så svaret på en enkel fråga är inte lika enkelt.

//Simon

Vätsketömning

evaolausson


Simon:

Ofta får jag frågan hur jag äter och gör för att komma ner i min viktklass. Jag väger i vanliga fall ca 75 kg och tävlar i -66 kg vilket betyder att jag varje gång jag går match måste jag gå ner ganska många kilo i vikt, detta kan sjävklart göras på många olika sätt. 

Desto tidigare jag börjar desto bättre och hälsosammare är det självklart. Jag brukar gå på diet 8 veckor före match och gör jag det så är det inga problem att klara vikten. Jag vet vad jag måste göra och följer jag bara den planen så kommer det att gå bra, men det finns också den mentala aspekten, det är jobbigt och tråkigt. Älskar mat och älskar att äta och det är en stor del av livet som försvinner under en ganska lång period. 

Jag börjar med diet och går ganska lätt ner till 71/72 kg sen börjar det gå långsammare, mitt mål är att väga under 70 kg söndagen veckan innan invägningen, sen kommer den så kallade vätsketömningen som går ut på att tömma kroppen på vätska. Detta är ingen jag rekommenderar någon att prova, detta ska göras under övervakning och man går väldigt snabbt upp i vikt efteråt. Jag äter 10 ägg om dagen samt en liten påse babyspenat och dricker 8 liter vatten, det är allt. 

Dagen innan invägningen så stryper jag allt, ingen vätska och ingen mat, då brukar jag ligga på 68 kg samma morgon som det är dags att väga in, jag sätter mig i bastun och ser till att börja svettas och där sitter jag tills att jag gått ner till 66 kilo, sen är det bara att invänta invägningen. Detta är det jag hatar med min sport, viktnedgången och efter invägningen är det dags att börja återhämta sig och fylla på med vätska och näring. 


Ja såhär ser jag ut när jag väger 66 kilo, detta kortet är taget direkt efter invägningen. 

foto mmanytt

Såhär ser det ut 6 timmar senare när jag fyllt på med vätska och näring, en snabb lösning för ett mål, klara invägningen.

Nu har ni fått en liten inblick i vad som föregår innan matchen //Simon 

Att konfrontera sin scenskräck

evaolausson


 

578330

Bild från en annan Kristallengala än då jag var prisutdelare. Denna bild var 2012, med min då Let’s Dance-kollega Camilla Henemark

Camilla:

Tänkte avslöja något som få vet om mig. Nämligen att jag lider av grav scenskräck. Låter säkert som ett fullkomligt orimligt påstående, med tanke på att jag både ställt mig som prisutdelare på TV samt dansat i minimala outfits inför både publik och 2 miljoner TV-tittare. Men för de som känner mig är det inte så konstigt som det låter. För jag har samtidigt lite dille på att konfrontera sånt jag är rädd för. Eftersom jag vet vilken fantastisk känsla det är när man överkommer den rädslan. (Denna märkliga egenskap  var för övrigt den som förra våren fick mig att kliva ner i ett litet rum fullt med ormar i Fångarna på Fortet – trots ormskräck… Vilket slutade med att jag flydde upp i skräck efter att ha lyft en orm och stackars Simon fick gå ner i stället.. ha ha ha (Klipp HÄR)

Men min scenskräck är lite beroende av tillfälle och sammanhang. Jag har till exempel inga problem alls att ställa mig inför 1000 okända människor och hålla ett föredrag, det darrar jag inte alls på manschetten av. (OBS gör dock inga föreläsningar längre efter att ha gjort många under många år, så inte förfrågningar börjar trilla in nu… )  Men däremot tycker jag det är ytterst obehagligt att ställa mig inför människor jag känner, eller känner till. Inför varje Let’s Dance livesändning var jag så nervös så jag ville kräkas. Och inför TV-sändningar där jag varit prisutdelare, är jag så nervös innan så jag vill lägga mig under bordet och gråta… Och jag är nervös för så mycket olika saker. Främst pga att jag har en stor akilleshäl i att jag tyvärr tappar rösten när jag blir nervös. Jag har svårt att förklara, men jag får liksom ingen luft, tappar helt magstödet och rösten blir bara till väsenden och pipande. Återkommer till när det hände med besked längre ned…

Men första prisutdelningen i TV jag gjorde var på Kristallen. Jag och min dåvarande man skulle dela ut pris, och jag började bli nervös en vecka innan. Och första nervositetsbiten var ju klädseln. Vad i all sin dar skulle man ha på sig? ”Färgglatt” fick jag som enda instruktion. Ja, men som tur var hade jag haft kontakt tidigare med en tjej som jobbade med Valerie Aflalos underbara kläder, och jag hade erbjudits möjligheten att låna plagg. Och jag tänkte då det här skulle kunna vara ett ypperligt tillfälle att bära denna duktiga designers kläder. Och vi bestämde träff samma morgon som galan var, och jag hade talat om på förväg att jag behövde något färgglatt, och att jag drog storlek 38. Och jag kommer dit. Och det är ingen där. Jag ringer i panik och det visar sig att det helt glömts bort att jag skulle komma. Men en tjej som delar kontoret får instruktioner att släppa in mig i deras showroom och jag får lov att leta själv efter något att bära. Men hjälp. Finns inget färgglatt över huvud taget. Och inget som ens är i närheten av storlek 38 utan allt är i modellstorlek – vilket innebär att jag knappt fick upp de vackra plaggen ens över knäna…   Så med redan existerande nervositet kastade jag mig med panik och gråten i halsen iväg till närmsta köpcentrum ett par timmar innan sändning och om jag minns rätt rafsade jag åt mig första bästa klänning jag hittade, något i ceriserosa tror jag…  Så ingen Aflalo blev det.

Sen kommer nästa nervositetsmoment när vi skulle in på scen på kvällen. Jag är nämligen alltid helt övertygad om att jag kommer att dratta på ändan på scen. Bär alltid högklackat när jag klär upp mig, så kort som jag är och det är alltid någon jäkla trappa eller liten sabla bro man ska gå in på scen på, och i det här fallet var det en liten bro med lutning. Bara det höll jag på att få hjärtinfarkt av. Dock höll rösten när jag började prata, men ha ha ha det blev tokfail på vår prata. Vi hade noga repeterat in vårt manus, inklusive ett par skämt – men INGEN skrattade… ha ha ha. Ahhh det var så tyst i det där jäkla rummet….   Blev ju inte MINDRE nervös efter den upplevelsen!

tyskungen_2

 

306174.700x0

Jag och Claudia Galli som spelade Erica i Tyskungen

632@80

På röda mattan innan filmen. Underbar klänning från Kaysenchai

 

20130618-171912

På scen när jag tappade rösten inför 800 personer. 

Men skam den som ger sig. När min film Tyskungen hade biopremiär skulle jag ju upp på scenen inför 800 personer i publiken. Och det satt så många vänner, familj och bekanta att jag svettades ymnigt av nervositet hela filmen innan jag skulle upp. Och jag kände hur rösten började darra i mikrofonen nästan direkt, men lyckades först styra upp det. Tills jag började prata om min far Jens och hur stolt han skulle varit (han dog när jag var 19 år) – och kombination nervositet och att prata om min pappa, blev dödsstöten. Luften och rösten försvann. Till min fasa hör jag hur jag bara piper och väser fram orden, inför hela den församlade publiken. Och jag glömmer ju dessutom då tacka hälften av dem jag tänkt tacka. Ville sjunka genom jorden i det ögonblicket.

978x

Prisutdelare på QX-galan. Jag i paljettklänning och gigantisk gravidmage. Och total blackout efteråt. 

760

Sen nu för ett tag sen fick Simon och jag frågan om att vara prisutdelare på QX-galan. Och en smart människa skulle kanske istället undvika de här ångesttillfällena. Men dels tror jag på att öva, öva och öva, och jag VILL komma över den här rädslan. Så det skulle inte falla mig in att tacka nej om det är ett tillfälle jag VILL vara prisutdelare eller dylikt för. Och QX-galan är något jag tycker är fantastiskt och hedrande att få vara en del av, så vi tackade jag. Och samma visa som vanligt. Jag sitter under middagen innan, stel som en pinne, går över mitt manus i huvudet gång på gång på gång, kan knappt prata med mina bordsgrannar, frillan faller ihop och sminket rinner pga att jag svettas så av nervositet. Vid det här tillfället var jag dessutom höggravid och jag såg framför mig hur jag trillade och låg som en stor val och sprattlade på golvet i min paljettklänning. Men jag håller Simon hårt i handen och klarar mig iaf fram till podiet. Och i det ögonblick jag står där så är det som om det svartnar för ögonen. Jag minns aldrig något av vad jag sagt eller hur i efterhand, det är bara blankt. Men den här gången höll rösten i alla fall. Och jag klarade mig utan att trilla även på utgången.

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag VET hur alla som tycker sånt här är jobbigt säkert tittar på oss i TV, på galor, på scen, ja i alla möjliga offentliga sammanhang – och tror att vi är helt oberörda. Men jag vet att jag inte är ensam som offentlig person heller att behöva ta ett djupt andetag inför att ställa mig i strålkastarljuset. Samtidigt finns det en liten teaterapa i mig som på samma gång tycker det är kul och får en adrenalinrush. Och som jag började säga. Känslan när man genomför något man är livrädd för är fantastisk.

EM resa med Betsson

evaolausson


Simon:

Em stjärnfamilj fotboll sköld läckberg

Nu var denna resan över, vilken äventyr och jag kan säga att jag kunde nog inte fått en bättre första fotbollsupplevelse. Började härligt redan på Arlanda när vi möte upp alla som skulle åka med, träffade även några bekanta vänner, Jacob Öqvist som jag tränat och som nu tränar på min klubb och Martin Stenmark som uppträde både på planet och på plats. 

Em stjärnfamilj fotboll sköld läckberg

Vi checkade in och satte oss ner och tog lite dricka på en bar. Ellen Bergström och Klas Eriksson joinade och vi satt och pratade och hade riktigt trevligt. När vi kom på planet var stämningen på topp, har aldrig varit med om något liknande på en flygresa, ramsor och sång och ett galet tryck, skrattade så att jag hade ont i magen och tårarna rann några gånger för att vi hade så kul. 

Väl framme begav vi oss till hotellet, skönt att ta en dusch och byta om till rena kläder. Det bjöds på mat och fest på en takterrass några hundra meter därifrån och Martin började köra loss med musik och vi fick en grym stämning, när hans låt In LAS Vegas kom så fick jag joina på scen och vara med och sjunga lite grann. Det var en upplevelse vill jag lova, galet kul och en ära att få sjunga med en så duktig artist. Avslutade kvällen med att gå och äta en god bit mat på en uteservering strax efter midnatt innan det blev läggdags. 

Em stjärnfamilj fotboll sköld läckberg martin stenmark

Matchdagen startade vi med frukost och sen gick vi en sväng i Nice som är en fantastiskt vacker stad. Mycket fin arkitektur och fick en väldigt trevligt intryck, överallt finns massa små fik och matställen, stranden helt fantastisk och det var där vi hamnade efter promenaden.

Em stjärnfamilj fotboll sköld läckberg

Älskar att bada i havsvatten och även om det inte var jättevarmt i vattnet så stekte solen på ganska bra i solstolarna så efter en stund gick det inte längre och att svalka sig i vattnet var så sjukt skönt, vi hängde där ganska länge och gick först när det var dags att byta om och äta lunch innan det var dags att bege sig till fan zone och arenan. 

Det var buss som gällde till arenan och avspärrat en bra bit innan så det var en bra promenad på säkert två kilometer att gå innan man kom dit. Väl framme var det mycket säkerhetskontroll innan vi kom in, något som var mycket märkligt var att Sean inte fick ha med sig sin iPhone-laddare in men en tändare gick bra, känns som en liten felprioritering där men in kom vi iaf. 

Stämningen i hela Nice och på arenan var fantastisk, jag hade inte kunnat tänka mig att det skulle vara så mäktigt att vara i publiken, det var obeskrivligt, vet inte hur många tusen fans som vad där, men alla var glada och alla skrattade, hälsade hejade oavsett vilket land man hade på sin tröja. 

Em stjärnfamilj fotboll sköld läckberg

Det var så synd att det tillslut blev en förlust och det kändes hur lusten gick ur både publiken och det svenska landslaget när Belgien gjorde mål. Trots den tunga förlusten kunde jag glädja mig åt att jag lagt ett bet på Betsson att Zlatan skulle göra en tunnel vilket han självklart gjorde. 

Så glad att få uppleva mitt första mästerskap och jag tror inte att jag skulle kunna fått det bättre, allt var verkligen toppen, vädret i Nice har varit grymt sen vi kom. 

Saknat min familj där hemma och när vi åkte hem kändes det alldeles lagom, vi hann med lite även dagen efter matchen, min vän Sean fick lust och gjorde en tatuering för att föreviga denna resan, ett par boxningshanskar och texten S.O.S ( Simon och Sean) på foten. Vi hittade en kille från Rumänien som gjorde den och han var riktigt grym, men det syntes på Sean att det gjorde riktigt ont. 

Em stjärnfamilj fotboll sköld läckberg

Väl hemma var det helt underbart att få krypa ner bredvid Camilla och hålla om henne, nu är det helt plötsligt midsommarafton och det ska vi fira tillsammans med vår två årsdag. 

Tack Betsson för detta samarbete och en oförglömlig upplevelse. Det här ska definitivt göras om.

//Simon

Hur går Pro Am till?

evaolausson


ny1

Stora barnen var med i NY

ny2

Väntan, väntan, väntan….

ny3

Total lycka över silverplacering i New York

ny4

Visst syns det hur kul jag har?

ny5

En pose i en av de fem latindanserna – Paso Doble

Camilla:

Egentligen är det imorgon årsdagen är för när vi var och tävlade i Pro Am i Boston, men tänkte skriva om det redan idag, eftersom det också är en annan mycket speciell årsdag imorgon… :-)

Och jag har ju skrivit lite förut om hur det kom sig att jag fortsatte att tävla i dans efter Let’s Dance. Men det jag (och Simon) tävlar i, är något som är relativt okänt för de flesta så jag tänkte berätta lite mer om vad Pro Am är och hur det funkar (det lilla jag vet från mitt tävlande iaf, finns säkert MASSOR jag inte kan än..)

Men jag tävlar alltså i latindans i en särskild kategori inom ballroom dancing, som kallas ”Pro Am”. Namnet kommer av att i paren som tävlar tillsammans alltid är en som är proffs, och en som är amatör. Och jag tävlar sedan Let’s Dance slut tillsammans med superuberproffset Stefano Oradei. Han har varit med som dansare i svenska Let’s Dance, i italienska Let’s Dance ( som är en mycket större produktion än den svenska versionen) och han tävlar på elitnivå inom ballroom dancing tillsammans med sin flickvän Veera Kinnunen. (Också kände från Let’s Dance.)  De tillhör absoluta toppeliten inom latindans i världen och det är en ynnest och en fröjd att få dansa med en så fantastisk dansare som Stefano. (Och Simon tävlar nu också tillsammans med Veera.)

Man kan tävla på lite olika sätt inom Pro Am, man kan t ex välja att bara tävla i en eller vissa utvalda av latindanserna (ja man kan ju dansa standarddanser också så klart, men jag pratar enbart om latin nu eftersom det är det jag valt.)  Dock valde jag direkt att gå all in och tävla i alla latindanserna. Jag blev så oerhört biten av dans under Let’s Dance och ville lära mig mer och utvecklas inom alla latindanserna så jag bestämde mig för att kavla upp ärmarna och köra. Så jag (och Simon likaså) tävlar i rumba, cha cha, jive, samba och paso noble.

Träningen innan är stenhård. I Let’s Dance hade man oftast EN koreografi man skulle lära sig komma ihåg och bara det kändes svårt då. Nu skulle jag plötsligt lära mig FEM koreografier utantill. Tanken svindlade. Men 2013 började jag och Stefano träna – med siktet inställt på en stor tävling i New York. Vi lade många timmar i träningssalen och nötte och nötte. Steg, teknik, koreografi, känsla, musikalitet, allt bedöms och måste sitta när det är tävlingsdags. Sträckta vrister, stort leende, mjuka höfter, tusen begrepp som skulle läras in och sitta utan att man behövde tänka. Sista veckorna innan tävlingen lade vi många timmar per dag i träningssalen och vi åkte över några dagar innan tävlingen till New York för att acklimatisera oss tidsmässigt, och träna x antal timmar per dag i en dansstudio i Bronx.

Så kom dagen D och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Tävlingen ägde rum på ett stort hotell, i deras stora balsal. När man kommer dit anmäler man sig, får en nummerlapp och sedan finns små salar som man får lov att öva i och man trängs då på några få kvadratmetrar med andra par som övar in i det sista.

Klädsel och appearance är en stor del av sporten, vilket kan kännas märkligt men är ett faktum. Jag hade köpt loss klänningen jag hade i samban i Let’s Dance, och jag var spraytanad lika orange som alla andra där, samt hade fått tid hos en make-up artist och en frisör som hade löpande band verksamhet i ett hotellrum på hotellet där tävlingen ägde rum. Så länge tävlingsdagarna varade berättade de att de började vid 04 varje morgon och sedan jobbade oavbrutet 18-timmarsdagar tills tävlingen var över. Lukten av hårspray och puder hängde tung i rummet och den ena efter den andra kvinnliga tävlande gick ut med stort hår och ett ton ögonskugga. Jag likaså. Att kliva in i ballroom världen är att kliva in en värld av paljetter och busbrännor, glitter och duperat hår, och det är alldeles, alldeles underbart. Ingenting är lagom, ingenting är normalt, allt är bara fantastiskt, härligt överdrivet. Jag älskade det från första stund, men jag var så nervös så jag höll på att gå ner för räkning.

För i den värd av Pro Am jag klev in i, så fanns inga genvägar. Ingen skulle applådera eller rösta på mig för att de var fans sedan innan, innan skulle bortse från felsteg för att de gillade mina böcker, inga skulle tycka jag var fabulous bara för att jag var kändis – nä ingen visste överhuvudtaget vem jag var. Och ingen brydde sig heller. Det enda som räknades när vi klev ut på dansgolvet som var fullt med andra par, var hur väl jag sträckte mina vrister, hur mycket jag lyckades med mina kick ball change i jiven, hur mycket jag lyckades förmedla dramatik i min paso doble och hur bra jag gjorde mina spot turns och mina sliding doors och the fan. Inget annat hade minsta betydelse. Bara mina förmåga som dansare bedömdes, inte mitt kändisskap, inte min person. Bara dans.  Inga spektakulära lyft, ingen publikfriande koreografi, bara ren och rak latindans. Utan tricks. Och vi dansade alla fem danserna på raken, när musiken bytte, så bytte vi även dans. Domare med sträng uppsyn gick runt på dansgolvet och antecknade, synade minsta felsteg likväl som rätt teknik.

Efteråt sjönk jag ihop som en urblåst ballong. Jag var helt slut. Och spänd för prisutdelningen. Jag hade verkligen ingen aning hur vi lyckats, jag hade inte haft någon koll på de andra paren, bara varit inne i min egen värld med Stefano och fokuserat på att göra mitt bästa. Och jag var väldigt nervös det ska jag villigt erkänna. Jag visste att jag hade mediers och folks ögon på mig hemma, och det skulle slås upp lika stort om jag misslyckades som om jag lyckades, kanske till och med större. FIASKO skulle med största trolighet täcka löpen där hemma om jag misslyckades och placerade mig i botten. Och de började ropa upp resultaten. Vi hade bestämt oss för att börja tävla i bronsklassen nu första gången, och jag var spänd på att höra hur vi lyckats. Och vi gjorde det!!!!!  Vi vann silver! Jag var så otroligt lycklig så jag började gråta. Det var ett kvitto på att alla timmar av hårt slit lönat sig, och ett kvitto på att jag utvecklats som dansare, fri från bedömning utifrån mitt kändisskap.

Så till nästa tävling bestämde vi oss stärkta av framgången i New York för att höja ribban. Jag hade ju fortsatt träna, och nu hade också jag och Simon träffats, han hade varit med i Let’s Dance själv och blivit lika biten som jag, och hängde på och tävlade. Så vi valde en tävling i Boston som nästa mål. Pro Am går över hela världen, och man kan i princip välja vart man vill åka och tävla. Och Stefano och Veera visste att tävlingen i Boston var en bra tävling att åka till. Och den här gången bestämde vi att Simon skulle tävla i bronsklassen, medan jag skulle hoppa upp ett snäpp till silverklassen. Nervöst eftersom konkurrensen genast skulle bli mycket hårdare, men jag kände ju samtidigt att jag hade utvecklats och lärt mig mycket i mellantiden och jag ville prova hur långt det räckte. Så jag sa ok till att köra silverklassen.  Och vi tränade som galningar. Veckorna innan tävlingen körde vi flera timmar per dag.

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Strike a pose med Stefano Oradei, min fantastiska danspartner

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Happy rumba pose! 

 

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Simon och Veera! 

 

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Så galet lyckliga efter vinsten i silverklassen! 

Och sen anlände vi till Boston ett par dagar innan midsommarafton förra året, 2015, , och nu kände iaf jag mig mer hemma i Pro Am miljön. Jag visste mer hur det gick till, och kände mig bättre mentalt förberedd. Och vi körde flera heat den här gången. Tredje gången vi körde alla fem danserna på raken så trodde jag hjärtat skulle sprängas. Men jag hade fått värsta gulliga hejarklacken i form av ett gäng skoltjejer i tonåren som satt på ena kortsidan och hade utsett mig till sin favorit, och satt och skrek mitt nummer. Otroligt gulligt och gav en enorm boost.

Det blev en lång dag och kväll, och det började närma sig midnatt när prisutdelningen till slut kom. Och herregud… Den här gången vann vi GULD!!!  Ahhh den lyckan!!!  Och Simon vann guld i bronsklassen!  Så efter prisutdelningen gick vi raka vägen till närmsta Diner med Stefano och Veera och firade med varenda skräpmatsrätt på menyn! Vi tog tabberas kan man säga! :-)

Så jag älskar verkligen denna sport och är så glad att jag faktiskt bestämde mig för att fortsätta, och för att jag vågade välja att tävla i alla fem danserna. Mina favoriter som jag hade från början har ändrats, och ändras hela tiden. Alla dansvarianterna har sin charm och sina utmaningar och lyckan när man lyckas bemästra någon liten del som man kämpat med att lära sig är ja… helt makalös.

Och ni som undrar om det praktiska kring det – ja det är en ganska dyr sport det kan jag inte neka till. Pro-dansarna lägger ju inte massa tid av egen hjärtas lust för att träna och tävla med en amatör – det är ju privatlektioner som man själv betalar för per timme. Likaså står man ju för ”sin” proffsdansares resa och uppehälle och tid kring tävlingarna.  Men älskar man att dansa behöver man ju inte gå till sådana här extremer som jag utan börja med en lokal salsakurs, eller vilken dans man nu föredrar och som finns tillgänglig och fortsätt sedan vidare utifrån det.

Men tro mig – dans ÄR lycka! :-)

Hur Erica och Patrik kom till

evaolausson


elisabet carlsson

Första filmversionen av Erica och Patrik – Elisabet Carlsson och Niklas Hjulström

Tre VŠnner FjŠllbackamorden SkŒdespelare Richard UlfsŠter, fšrfattare Camilla LŠckberg och skŒdespelare Claudia Galli och Ellen Stenman Gšransson Foto: Sofia Sabel

Jag med lilla filmfamiljen i andra filmversionen, Richard Ulfsäter, Claudia Galli och lilla Ellen som spelade Maja

 

Camilla:

Det här med att skapa karaktärer är ju i alla fall för mig kanske det roligaste med att skriva böcker. Att få leka Gud och hitta på människor som ska kännas verkliga och levande. Och viktigast för mig när jag började skriva första boken ”Isprinsessan” var ju att hitta bra huvudkaraktärer. För det är ju stora frågan som deckarförfattare – VEM ska lösa morden?

Jag visste att jag ville ha en kvinnlig huvudperson, det kändes mest logiskt för mig. Och jag funderade på vilket yrke hon skulle ha. En del naturliga deckaryrken var redan upptagna kände jag – det fanns redan böcker med journalister, advokater, och privatdeckare mm. Och jag ville ju göra något eget. Då kom jag på tanken med en författare. De är ju nyfikna och kan gå runt och ställa massa frågor. Det skulle kunna funka. Så in huvudperson fick bli författare. Och jag bestämde att hon skulle återvända till Fjällbacka i första boken. Och jag behövde en anledning. Varför återvänder en vuxen människa till sin hemort? Då bestämde jag att hon skulle återvända för att reda ut sina föräldrars dödsbo. Och sen var det ju det här med namn. Jag funderade länge och väl, och till slut fick hon förnamn från min bästis när jag växte upp  – Erica. Och efternamn? Ja, jag visste att vi hade namnet ”Falck” i släkten på min mammas sida, och jag tyckte det passade bra ihop med Erica, så så fick det bli. Erica Falck.

Men direkt när jag började skriva om henne kände jag att det nog skulle bli svårt att ha en privatperson som löste mordfall. Det blir lätt lite krystat. Så jag insåg att jag behövde introducera en polis på något sätt. Hur skulle jag då göra det? Ja, svaret var faktiskt ganska obvious. Erica var ju enligt mitt hitte-på, 35 år, singel, och rätt söt. Svaret krävde ju inte Einstein direkt – det är klart att hon kunde bli kär i en polis!!

Så på det viset kom Patrik till. Och jag baserade faktiskt Patrik till viss del på min första man Micke. Som inte alls är polis för övrigt utan är ekonom. Och de är inte identiska, precis som Erica inte är identisk med mig. Men det finns lånade drag. Fast vilka som är riktiga och vilka som är påhittade – det vet bara jag…  Dock grymtar exmaken ibland över att jag gör narr av hans favoritmackor som jag gjort till Patriks favoritmackor också – knäckemackor med  ost och kaviar som han doppar i varm choklad….  Och Patriks namn? Ja, jag ville ha ett vanligt både för och efternamn för att understryka att Patrik är en väldigt vanlig, hederlig kille, så jag tog två namn som inte sticker ut.

Och även om jag inte tänkte så från början, så är jag otroligt glad att det blev så att även Patrik kom till. För för mig är inte Patrik och Erica två huvudpersoner – det är PARET som är en huvudperson, och de kompletterar varandra perfekt.

Det lustiga och underbara är också att över åren har de blivit som riktiga människor för mig. Jag har tillbringat mer tid med Patrik och Erica än med mina riktiga vänner, så det är kanske inte så konstigt. För mig är de ytterst verkliga och jag brukar kalla dem för mina låtsaskompisar. Och det är kanske aningen patetiskt att ha låtsaskompisar när man är över 40, men ja… det har liksom bara blivit så…. :-)

Och jag älskar att följa dem i deras vardagsliv. Det är en av de stora anledningarna till att jag ser fram emot varje bok jag skriver med dem, att jag ska få veta hur det går för dem.

 

 

Vad vill ni?

evaolausson


2014-08-18 13.18.58sv

Jag och Charlie, plåtning för Mama

Camilla:

Igår var en sån där dag med så fullt ös, så jag insåg när jag la huvudet på kudden att: ”oj, har ju glömt att göra ett inlägg idag. Så igår vart det lite tyst på bloggen. Men senare idag kommer ett inlägg om hur mina karaktärer Erica och Patrik kom till!

Men slänger snabbt ut en liten undran först – Var ju vansinnigt kul när ni presenterade vilka ni var, läste alla de kommentarerna och var otroligt roligt att få en bild av vilka ni är som läser bloggen. Så en liten fråga till – Vad har ni för önskemål om inlägg? Vad skulle ni vilja läsa om på bloggen? Båda mer allmänt och specifika inlägg som ni skulle vilja att vi gjorde? Vad är ni nyfikna på?