Kan vi prata om matberoende?

Jag nämnde begreppet ”matberoende” i söndags i och med mitt erkännande om att jag glidit lite ner i diket. Av kommentarerna att döma så är jag inte ensam i detta. En vän sa till och med till mig ”Tack Jennie för att du skrev det – det gav mig en insikt jag behövde få”.

Men vem tusan pratar om mat som ett beroende? Ingen! Vi pratar bara om hur vi ska äta mer hälsosamt, mer vegetariskt, dieter hit och dit, få i oss alla näringsämnen osv. Men ingen nämner matberoende.

"Hej! Jag heter Jennie - och jag är matberoende."

”Hej! Jag heter Jennie – och jag är matberoende.”

Vad gör egentligen ett matberoende så komplicerat? Så som jag ser det så är det ett av få beroenden du inte bara kan sluta med. Du behöver mat för att överleva och du lämnas därmed till att hitta ett sunt förhållningssätt till det du är beroende av.

Missförstå mig inte här. Jag menar absolut inte att minimera andra beroenden. Om jag hade behövt välja så väljer jag matberoende alla dagar i veckan. Det har åtminstone den positiva sidan att det (i tidigt skede) inte är särskilt dödligt, det stoppar mig inte från vardagliga sysslor och det är socialt accepterat.

Matberoende: ett socialt accepterat beroende

Jag har flera personer i min närhet som har ett alkoholmissbruk och det är tack vare dem jag har insett mitt eget beroende. När de talar om sin relation till alkohol, hur det tar sig i uttryck och vad för känslor beroendet skapar så känner jag igen mig så tydligt. Skillnaden är dock att ett alkoholmissbruk inte är socialt accepterat.

Det är inte okej att komma full till jobbet, att köra bil full eller att dricka för mycket på en fest. Men det är däremot helt okej att komma proppmätt till jobbet, köra bil medan du öser i dig godis (jag i lördags) och käka alldeles för mycket på julbordet.

Min vän gjorde det extremt tydligt när han häromdagen sa:

”Jag har inte tänkt på matberoende tidigare, men fy fan vilket dilemma. Det är ju som att jag hade behövt dricka en lättöl varje dag, men sen inte fick dricka något mer. Det hade ju aldrig gått.”

Jag har erkänt för mig själv

Oavsett vem man talar med eller vilken bok man läser om beroende så är första steget alltid att erkänna för sig själv. Att erkänna sig maktlös inför sitt beroende. Först när du gör det som du kan komma till den verkligen djupa insikten och göra något åt det – långsiktigt. Jag har erkänt för mig själv och är intresserad av att förstå mer om matberoende.

Jag har lånat en bok av en bekant som heter ”beroendet och jag” som jag ska börja läsa. Förmodligen finns det fler där ute som känner igen sig i att vara matberoende och förmodligen ännu fler som lider av det utan att ännu kommit till insikten. Om vi tillsammans hjälps åt att lyfta ämnet, gör det synligt och pratar om det så är jag övertygad om att många kan bli hjälpta.

För att hantera mitt beroende så vet jag att träning och att räkna det jag stoppar i mig är de främsta nycklarna. Därför kommer jag såklart fortsätta sprida göttiga recept, bra träningspass och allmänt hälsotänk – för det är det som för mig att må bra.

_________________________________

Vill du vara säker på att du får koll på nya inlägg? Följ mig på Facebook!
Vill du se fler foton? Kika in på @sundarejennie på Instagram!

  1. Wow. Äntligen. Det är så sällan det pratas om matberoende. Oftast är det tal om anorexia och extrem fetma.

    Jag är själv en hetsätare. När jag var yngre förstod jag inte varför jag kunde få stunder då jag kunde sluka allt i min väg, varje gång mina föräldrar kommenterade att hela skogaholmslimpan var borta slog jag det ifrån mig. Nu, några år senare när jag funderat, känt efter och gått i terapi vet jag att det fanns ett svart hål i mig som jag försökte fylla upp med något och lösningen blev mat. Idag har jag fortfarande dikeskörningar men jag låter mig själv ta reda på varför jag vill trycka i mig alla praliner jag kommer över och jag löser problemen istället för att försöka dölja dem med ännu ett gäng bullar. För mig gäller det även att ha fasta tider och portionsstorlekar på maten, jag har bara kakor och godis hemma om jag vet att vi ska äta det den dagen. Lite som en alkoholist, vet jag att de står där i skåpet kan jag inte hålla fingrarna borta.

    Mitt matberoende är inget jag pratar om, det finns nämligen inget värre än när människor börjar kommentera vad jag äter,då blir jag ännu nojigare.

    Idag är mitt förhållande till mat mer avslappnat, det är just mat. Något jag behöver för att leva, inte lösningen på problemen.

    1. Jag säger detsamma ”Wow – äntligen!”, tack för att du delar med dig! Det är skönt även för mig att känna att jag inte är ensam.

      Jag känner igen mig oerhört mycket i det du skriver. Skogaholmslimpan var rostmackor för mig – men annars precis likadant. Jag blir verkligen inspirerad över vilken insikt du har och hur du hanterar det. Det visar en stor mognad i ”sjukdomen”, som jag ändå vill kalla det.

      Igen – tack för att du delar med dig! Stor kram till dig 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..