10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom!

Väldigt många drabbas av det som tidigare kallades för utmattningsdepression, men som idag diagnostiseras som utmattningssyndrom. En sjukdom som oftast inte syns utanpå och som vanligen drabbar högpresterande människor som kämpat på allt för länge.

När man har drabbats är det inte så lätt att förklara hur det är, eller vad man behöver. För man har fullt upp att bara orka med dagen som ligger framför. Så därför har jag satt samman sådant som jag tänker att den som hamnat i utmattning önskar att omgivningen skulle förstå.

1. Det är svårt att acceptera!

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

girl-1031641__180

2. Det är en sjukdom!

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

3. Det syns inte på utsidan!

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg!

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

5. Förändringar skapar oro och stress!

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

mother-1327186__180

6. Relationer blir krävande!

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

7. Ingenting känns roligt!

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

8. Det går inte att vila bort!

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor!

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

man-and-dog-1149400__180

10. Det är lätt att trilla tillbaka!

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Om du själv upplever att du är i riskzonen. Att du känner av symptom på att kroppen inte orkar. Så bromsa nu. Ta dig och ditt liv på största allvar. Boka av. Skala ner. Säg nej. För genom att göra det skapar du utrymme för dig och säger ja till dig och ditt välbefinnande. Kör inte på. Bromsa. Se till att varje dag få tid att bara vara. Vila när du är trött. Ta sköna promenader i naturen. Lägg bort måsten. Minska stressen. Ta genvägar. Och var riktigt, riktigt rädd om dig! Kram Åsa!

image

”Livet är nu!”

Instagram: @asanyvall

 

  1. Precis! Skriver under på allt! Kämpar med nr 10.
    Jag har hela tiden varit öppen med när jag blev sjuk och att jag varit det. Viktigt att belysa och prata om.

  2. Tack Åsa för ett bra inlägg (igen). Jag har flera i min omgivning som varit, och är där. Själv är jag enormt tacksam som klarat mig ifrån det. Du har lyft fram och förklarat saker som inte är så lätta att förstå om man själv inte varit där.
    Vi ska njuta och ta det lite lugnare i livet. Det är ett bra sätt att tänka. Även om det är lätt att fastna i ekorrhjulet och bara ”hänga med”.

    Kram L

  3. Tack Åsa, allt stämmer, det är så klockrent så det gör ont att läsa, för mig som idag är 63 år har det blivit permanent, jag har mer eller mindre valt bort att umgås med vänner för att i stället pyssla i vår lilla trädgård orkar inte med vuxenprat det tar alldeles för mycket på mina krafter, däremot älskar jag att leka med mina barnbarn eftersom ingen av dem bor nära så satsar jag på att åka o hälsa på ett par dagar och så får jag ta smällen när jag kommer hem. Jag är sjukpensionär sedan några år tillbaka och har nu först börjat lära mig att leva med mina sjukdomar, har även fibromyalgi och tycker numera att livet är riktigt bra och sörjer inte längre alla de saker jag fått välja bort utan njuter av det jag kan göra istället.
    Med vänlig hälsning,
    Britt

    1. Vad fint du beskriver din tillvaro och de insikter du nått. Tack snälla för att du delar med dig och belyser något så viktigt! ❤️

  4. Mycket bra och klockrent skrivet! Håller med om och har känt av allt under min tid med utmattningssyndrom. Är och kommer aldrig tillbaka till hur det var innan men har hittat mina verktyg att hantera vardagen och tar mig tid att återhämta mig. Känner igen signalerna då det håller på bli för mycket. Försöker alltid vara snäll mot mig själv. Men det är inte lätt och många gånger väl tufft. Tar kontakt med psykolog på hälsocentral då det känns för tufft. Vet att det är jag som sitter inne med svaren så då är det bra använda utomstående professionell hjälp😊 Tack ❤

  5. Tack för bra artikel! Det träffade så rätt, framför allt med nr 1! Jag har precis stannat upp för att det inte ska gå för långt. Jag hoppas att jag stannade upp i tid!

    1. Fint att du stannat upp och tar din kropps signaler på allvar! Allt kommer bli bra! Varmt lycka till! ❤️

  6. Det här var den absolut bästa listan jag läst. För mig är det precis SÅ som du skrivit…på ALLA punkter!!!
    Tack för att du satte ord på allt.

  7. Väldigt bra skrivet. Sant på varenda punkt. Själv befinner jag mig i det sista stadiet och börjar så smått lära mig att känna ingen signalerna som säger att det är dags att backa. Ibland lite för sent men ibland faktiskt i tid. Jag har dock insett att det är en livslång balansgång.

  8. Det var skönt att läsa för precis så upplever jag situationen. Skönt att läsa att jag är normal och reagerar normalt.

  9. Jag lever med detta sedan några år, men jobbar på (och misslyckas på jobbet), men har inte råd att vara sjukskriven. Och många läkare sjukskriver inte av denna anledning längre. Istället isolerar jag mig, orkar inget och sitter bara hemma ensam och glor (när jag är ledig)…

    1. Tror du att du skulle kunna ta hjälp av en bra terapeut som kan hjälpa dig finna både emotionella och praktiska lösningar? Var riktigt rädd om dig! ❤️

  10. Hej!
    Tack för läsningen. Har själv varit där, både som anhörig och som själv drabbats av detta.
    Många förstår inte att det tar tid att återhämta sig, för någon kan återhämtningen från detta ta kortare tid men för andra tar det längre tid.
    Att gå ut med hunden kan vara ett stort kämpande för att orka ta sig till stigen man alltid gått. Att finnas där för sina barn är kämpigt, att finnas där för sin man/fru som också drabbats av detta men i ett tidigare skede kan vara kämpigt. Men att finnas och stötta varandra och förklara för varandra hur man mår utan att man blir ifrågasatt är ett stort steg för förhållandet. Jag vill säga till er alla som läser detta,
    NI ÄR alla värdefulla.
    Vi Är Inte ensamma om detta.
    Ge varandra många kramar.

  11. Från 1 till 10 så har mitt liv varit i 6 år nu, o har vuxna barn, men som fortfarande inte riktigt förstått hur det är att vara så sjuk.

  12. Så skönt att få läsa detta och kunna visa till nära och kära. Jag är allt ifrån 1-9, precis nydiagnostiserad och jag tror jag hann söka hjälp i tid. Nu gäller det bara att hitta vägar att må bra igen.

  13. Så bra skrivet! Alla tio punkterna.
    Jag är på väg tillbaka efter utmattningssyndrom omgång två. Denna gång var fallet mycket djupare och mer oväntat än första gången.
    Tror att allt skulle varit så mycket enklare och mindre skuldfyllt under sjukskrivningsperioden om man kunnat hänvisa närmaste omgivningen till att läsa denna lista. Såååå mycket kraft varje pyttelitet moment tar. Att sen behöva förklara det också tar ju ännu mera kraft…
    Hoppas denna lista tas tillvara och används i syfte att förenkla tillfrisknande genom att ”skicka med” den hem med den sjuke att hänvisa sin omgivning till. Jag hade gärna fått den av läkaren redan vid första sjukskrivningsbesöket. Det hade förklarat en hel del för mig själv också och hjälpt mig känna mig mindre ensam och misslyckad.
    Tack!

    1. Tack! Vad glad jag blir att du upplever att det här klargör situationen man hamnar i vid utmattning och att det minskar skuldbeläggandet. Ta väl hand om dig och låt återhämtningen få ta den tid som behövs! ❤️

  14. TACK!!
    Så otroligt bra skrivet!💗
    Det svåraste har/är att få dom nära o kära att faktiskt förstå vad som händer…
    Och att t.ex läsa såna här texter, för att kanske lättare få en insikt i hur dom som drabbats verkligen har det!

  15. STORT TACK!!!
    Har aldrig läst en bättre eller enklare beskrivning av denna sjukdom!
    Så otroligt bra beskrivit och jag känner igen varenda mening.
    Tyvärr blir jag aldrig bättre efter 10 år och har f f svårt att hitta LAGOM. Orkar inte heller umgås så ofta med andra, så det blir mycket ensamhet.
    Men jag känner stor tacksamhet för alla erfarenheter jag har fått genom livet. 😉❤👍

    1. Tusen tack! Så fint du beskriver hur det kan vara. Och härligt att du finner tacksamhet i alla erfarenheter du har fått på din livsresa.❤️

  16. Wow
    Så mycket känslor i en o samma artikel.
    Är känslosam så detta framkallade aha känsla o tårar.
    Ramlade dit maj 2015 , började i sept på halvtid , nej nej det gick inte. Nytt försök i december , nu sakta men säkert fylldes dagarna med jobb. Har jobbat heltid sen i feb.
    Nu är jag så rädd för att hamna där igen.
    Orkar inget efter jobbet och gråter för ingenting. Har gått upp 15 kg o är allmänt ledsen.
    Jag vill inte vara så här – jag vill vara jag :/
    Tack för att du postade detta , jag är inte ensam.

  17. Hej!
    Miste min fru 2015-07-01 helt utan förvarning, vi drev(jag driver) ett familjeföretag och har i princip jobbat för 2 personer( har öppet drygt 90 timmar i veckan) sedan dess, har fått lite avlastning med hjälp av barn och vänner som ställt upp och sett till att jag fått lite ledigt här och där, mina närmaste har sagt åt mig att du kommer inte att klara av detta så jag har bestämt mig för att ändra på situationen, först och främst så kommer arbetstiden att kortas radikalt och sen kommer annat att hända.

    När jag läser det här så inser jag vart jag löper risk att hamna och det är tillräckligt skrämmande läsning för att inse att jag har tagit rätt beslut om att totalt förändra min situation och gå vidare i livet med något lugnare sysselsättning.

  18. Så bra skrivet! Känner igen mig i allt. Håller på att ta mig ur utmattning nr 2… är inte sjukskriven längre men det hade kanske behövts, för hjärnan hänger ff inte med. Tycker att även läkare borde ta del av detta för min erfarenhet är att om man, som jag, inte är deprimerad eller inte har ångest så är det inte på riktigt. Man får inte vara glad och samtidigt vara sjuk….

    1. Tack! Jag håller med dig om vikten av att läkare förstår helheten. Som i alla yrken finns det fantastiska, empatiska läkare som är väl insatta i problematiken. Men man kan också ha otur att möta någon som inte agerar så. Var rädd om dig och igen tack!

  19. Du är guld värd som har fått ner all denna text på ett utomordentligt bra sätt.
    Jag själv kraschade (mitt eget uttryck) ordentligt men kunde jobba halvtid Har en väldigt bra o förstående chef som hjälper mig och en mycket kompetent läkare samt psykolog.
    Men som du skriver, bland det jobbigaste är skuldkänslorna och att försöka förstå något och det bara blir en karusell som snurrar fortare o fortare i huvudet. Och att bromsa när man väl känner den där härliga energin och spara på den, den behövs längre fram.
    Tack för dina ord och lycka till dig💖💖

    1. Det är svårt att svara generellt på det eftersom vi alla är unika och kan behöva olika tillvägagångssätt för att tillfriskna. Men att söka läkarhjälp är viktigt. Och jag tror att det är bra att ta samtalshjälp av en bra terapeut för att reda ut orsak och få stöd och verktyg framåt. Sen att lyssna till kroppen. Vila när man är trött. Ta promenader i naturen när ork finns. Och försöka att släppa krav och måsten. Tillåta sig att ha fokus på sig själv. ❤️

  20. Även om jag inte lyckats komma igenom hela texten än så är det som jag lyckats läsa mkt bra beskrivet. Skulle vilja lägga till att det är jobbigt att få höra att du ser pigg ut när man känner sig så slut. Eller få frågan om hur det känns, känner du att det går framåt i alla fall, när det hela tiden går upp o ner och man vet inte själv om det går framåt el bakåt. Det är av omtanke som vänner frågar, men när man är där man är och inte själv vet, så skapar de frågorna och kommentarerna mer ångest än pepp.

  21. Det är lite balsam för själen att läsa detta för man tror ju att det är något grundläggande fel på en som inte kan jobba och vara ordentligt och social som alla andra. Det är frustrerande att hjärnan inte fungerar som den ska. Mvh Anna

  22. Hej! När jag blev sjuk så tappade jag minnet ett halvår, och kommer fortfarande inte ihåg den tiden. Min man har berättat att jag hade glömt hur man sätter på tvättmaskinen och kaffebryggaren och jag grät o sov mest hela tiden. Dessutom tog det 1 1/2 år att lära mig läsa en hel mening, men oftast fick jag läsa den meningen flera gånger för att förstå vad som stod där. Jag har haft många minnesluckor under några år efter mitt insjuknande och kommer fortfarande inte ihåg vad luckorna innehöll. Men vad jag vill säga är att alla dom här punkterna stämmer, och jag har kämpat mig till punkt 10 med hjälp av sjukvården. Det är inte alltid så lätt att ta det lugnt och då blir jag så trött men det går över rätt så snabbt. Du har verkligen lyckats få andra att inse dom inte är ensamma. Kram Marie

  23. jätte bra skrivit.
    själv upplever jag jobbigt m vardagen o kroppen.försöker ta de lugnt de går.för 2,5 år sedan åkte jag på en 10a som kom o gick o blev med detta minneslös i 2 månader o läkaren säger att de är utmattningscyndrom..jag kämpar nu efter dessa år att jobba heltid jämt.men de går inte.halvtid fungerar.jag har twins som är 26 år o dom tror att jag bara inbillar mig o känner efter för mycket o kanske lat för att jobba.detta känns så jobbigt att inte ens bli betrodd fast de finns intyg sen 2,5 år sedan till nu..jag vill jobba o må bra.men svårt m folk o barn som ej förstår hur man mår fast de inte syns utifrån

  24. Hej och tack för en bra symptombeskrivning för denna ”sjukdom” som egentligen är en reaktion på en ohållbar situation. Om det sen beror på ens egen vilja att hjälpa till och vara till lags eller att livet helt enkelt ställer en inför ”omänskliga” skeenden utom kontroll, spelar egentligen ingen roll.
    Resultatet blir detsamma.
    När man hela tiden tvingas växla ner gång på gång för att orka och det aldrig kommer någon nerförsbacke, tar kraften slut- helt naturligt.
    Jag har en bra liknelse till vad det handlar om när man befinner sig där: blåskärm. En sån där som dyker upp när datorn kraschat. En systemkrasch. Försökte förklara detta för läkaren jag hade under min långa utmattning. Hjälper inte med tre månaders sjukskrivning.
    Har försökt analysera varför jag inte lyckas ladda batterierna längre.
    Och även där funnit en bra liknelse:
    om man skulle låta ett mobilbatteri användas helt fullt ut, så det är totalt urladdat, är det omöjligt att få liv i det igen, då det måste innehålla en viss grundspänning för att kunna ta emot ström…..
    Med mitt facit i hand med förlusten av två barn i leukemi, en frubror dog i en överdos, människor som man hjälpt missbrukar ens snällhet , och ytterligare dödsfall m.m så börjar jag inse att tillståndet är förståeligt. Att man dessutom valt att jobba med barn och människor överhuvudtaget, tar ju också ut sin rätt.
    Ibland hjälper det inte att dra i nödbromsen, om man nu skulle ha självbevarelsedriften intakt.
    Livet kan ha sett till att nödbromsen är ur funktion…….

    1. Tack för att du delar med dig så öppet och sant och tack för att du sätter ord på det som är svårt att förklara. ❤️

  25. Så bra skrivet! Är precis i min andra sjukdomsvända. Min syster som också haft en utmattning men samtidigt varit väldigt deprimerad tycker att jag ska börja äta antidepressiva. Jag försöker förklara för henne att jag är såklart ledsen och nedstämd, speciellt när jag får mer fysiska känningar och mår sämre men egentligen känner jag inte att depression är det primära i mitt fall. Hon anser att ett utmattningssyndrom egentligen är en depression. Vad anser du om denna fråga?

    1. Man gör idag skillnad på utmattningssyndrom och depression. Givetvis, precis som du skriver, blir man såklart nedstämd av att inte orka. Känner du att ledsamheten och nedstämdheten tar för stor plats i livet så är min rekommendation att söka hjälp hos en bra terapeut. Och fördjupas känslan så är det bra att kontakta läkare och resonera om antidepressiva. Det kan vara en hjälp att få upp näsan över vattenytan. ❤️

  26. Mycket bra lista! Är själv sjuk sen över tre år tillbaka och har haft mycket svårt att acceptera och respektera det sätt jag måste leva på nu för att funka. Bloggar om utmattningssyndrom, depression och ångest och om vägen tillbaka. Både skönt att få skriva av sig och kanske vara till stöd för någon. För det är ingen enkel väg att gå…

  27. Jättebra skrivet! Har själv varit drabbad och har nu väldigt många vänner i denna situation. Försöker hjälpa och stötta med allt jag som vän kan ge. Därför skönt att få en förståelse och bekräftelse för hur man ska bete sig för att ge bästa möjliga hjälp och kärlek. Alla punkterna är lika viktiga.

  28. Tack Åsa!
    Detta kunde jag ha skrivit, om jag orkat…
    Är mitt i detta nu.
    Tack för att du sätter ord på det kaos jag upplever.
    Tack för att du tar upp detta viktiga.
    Tack helt enkelt.

  29. Jag kan också intyga att de punkterna du nämner är viktiga. Jag var sjukskriven 1,5 år och har nu jobbat heltid i ca 7 år. De första åren kunde jag i princip inte göra något annat än att jobba och vila och återhämta mig. Det som hjälpte mig var att göra scheman för mig själv så varje dag innehåll samma rutiner i samma ordning. Då slipper hjärnan trötta ut sig på att göra val. Jag la in promenader i naturen och korta yogaövningar och lyssnade på band med Mental träning. Då vilar också hjärnan och det är den som behöver mest vila inte nödvändigtvis kroppen (utom i början när det är akut). Nu när jag lärt mig säga nej och känna efter mer vad jag vill och orkar mår jag faktiskt bättre än förut. En anledning tror jag kan vara att jag lägger mycket mer tid än förr på motion. Speciellt om jag vet att jag har en period av mer åtaganden än vanligt så är jag noga med att snarare öka tiden för motion. Går det inte för jag t.ex. har gäster eller är bortrest, är det ok att ta paus under någon vecka MEN jag måste vara noga med att börja om igen – även om det tar emot. Och det fungerar för jag vet numera att energin kommer tillbaka genom motion och inte genom att lägga sig i soffan och kolla på film, vilket kroppen ofta ”vill”. Och då ska man INTE lyssna på kroppen utan tänka på vad man egentligen vet att man mår bra av. Det kanske låter väldigt präktigt men jag vill ALDRIG mer bli så sjuk.

  30. Kände att jag ville svara på denna då jag känner igen mig i dig. Jag hade också utmattning som den primära delen, var inte deprimerad på det sätt som man tänker sätter sig på ”humöret”, hade mer fysiska känningar. Tex yrsel, domningar, oroskänslor att detta skulle komma bland folk växte och växte. Jag har alltid varit en folkälskande person, men detta skapde begränsningar socialt och känslomässigt för mig trots 100 vänner, sambo och underbar familj. Var helt emot medicinering pga ”jag är inte en sån som behöver medicin, jag har ingen depression, jag kan träna bort symptomen, jag behöver bara vila, jag ska bara och jag ska bara..” 🙂 Kom till ett stadie efter ett år av detta att nu får jag svälja stoltheten, och det är fasen det bästa jag gjort! Sakta men säkert blev jag starkare, fick orken tillbaka, började jobba mer och är tillbaka i mitt sociala liv. Började med medicin i februari, har nu nytt jobb och ska börja på ännu ett nytt i samma bransch som innan, flyttar till nyköpt hus om 2v och älskar livet mer än någonsin! Lycka till 😊

  31. Hej!
    Gör så att vårdcentralerna, företagshälsovården och försäkringskassan inser detta!!
    Det är de tre som jobba emot att patienten blir frisk igen!
    //Janne

  32. Tack för ett oerhört viktigt inlägg ❤ drabbades av utmattningssyndrom (utmattningadepression) 2011 och har sedan dess kämpat med att få andra att förstå men kanske allra mest med att få mig själv att acceptera – det går inlägget betyder SÅ mycket
    Tack
    Kram Cissi

  33. Blåskärm och mobilkrasch., tack, dom orden säger allt. Efter ett vakum av tre år , mår jag skapligt som sjukpensionär. Har vissa handikapp, kan ej vara i stora sällskap( där jag alltid haft huvudrollen), om jag skall restaurang blir det vid femtiden innan ljudet stärks och lokalen blir full. Bara några exempel, men man måste finna nya vägar då dom gamla är avstängda. Så….
    VAR RÄDDA OM ER DÄR UTE

  34. Jag har gått igenom tre utmattningar under loppet av åtta år, och har efter sista svängen äntligen lärt mig vart mina gränser går och hur jag behöver leva för att kunna fungera. Och jag har hittat mig själv, vilket jag känner nästan var meningen med de här sjukdomsperioderna. Utan dom hade jag bara på ren vilja traskat mig igenom ett liv som jag egentligen inte valt själv, utan bara tog mig igenom för att jag inte visste något annat.

    Dina tips är jättebra, och eftersom många verkar läsa här så vill jag passa på att ge några tips på saker jag själv lyckats hitta fram till i form av kosttillskott.

    Magnesium: När kroppen går på högvarv länge tar den slut på magnesium fullständigt. Även om du redan äter den rekommenderade dosen så är det förmodligen inte tillräckligt. Du kan behöva både dubbla och trippla doser, kanske ännu mer, innan du kan gå tillbaka till rdi. Tänk även på att kroppen behöver kalcium för att kunna ta upp magnesiumet, så en kombination av dessa två är ett måste om du vill få effekt.
    Bidrar till: mer energi, kortare återhämtningsförmåga och återuppstånden sexlust. Har med centrala nervsystemet att göra. (Obs. Det här har jag läst mig till själv, men är ingen läkare så egna efterforskningar är en bra idé).

    Vitamin B12: Även denna hjälper centrala nervsystemet. Se till att köpa en med rejäl innehållsmängd. Bli inte rätt för att det på burken kan stå typ ”23500% av rdi”. Kroppen tar inte upp b12 så lätt varför man en så hög dos i varje tablett. Resten kissas ut. Kolla dessutom noga att produkten du tänker köpa är av en variant som kroppen har lätt att ta upp. Hör med personal i en hälsokostbutik, de brukar vara rätt kunniga.

    Choline/Inositol: Den här är guld! Tillsammans med ovan har dessa kickstartat min hjärna igen! Felstavningar är borta, mina fingrar minns hur ett tangentbord ser ut igen och har slutat vända på ord och bokstäver, jag hänger med bättre i diskussioner och tappar inte ord alls lika mycket längre.

    B6: Även denna som komplement för nervsystemet. Bidrar till förbättrat immunförsvar tex och är något man kan lida brist på om magen inte mår bra.

    5-htp: Hjälper om du lider av seretoninbrist. Jag tog dom för att jag hade problem med sömnen, och dessa hjälpte mig sova mycket bra. Så bra att jag inte längre kan ta dom, för nu när jag mår bättre sover jag alldeles för länge på dom. OBS. Får inte tas av gravida eller ammande.

    DHEA: Om du drabbats av binjureutmattning. Är en naturligt förekommande steroid-prohormon som produceras i binjuren av kolesterol men som vid utmattning i princip tar slut. Denna använde jag under ett års tid tillsammans med Tyrosine (se nedan) och de gjorde att jag fick lite mer energi. Men dessa får man vara försiktig med och prova sig fram till rätt dos. Jag tog en fjärdedels till en halv kapsel per dag. Tog jag mer fick jag hormonutslag på halsen vilket jag kände var ett tecken på överdosering.

    Tyrosine: Tyrosin är en förelöpare till viktiga signalsubstanser som i sin tur medverkar till vårt humör och att vi kan fokusera på vår uppgift. Vilket märke du än väljer, välj ett som har dokumenterat bra upptagningsförmåga. Är det av fel slag kan inte tyrosinet ta sig förbi blod/hjärnbarriären.

    DLPA: Har hjälpt folk med posttraumatisk stress att få livet tillbaka igen, självmordstankar att lyfta. Allmänt förbättrade humörsnivåer och klarare tankar. Jag har tagit dom i några veckor nu och märker inte av någon jätteskillnad. Men så mår jag också rätt så bra nu, så jag tänker att dom kanske hade hjälpt mig när jag mådde som värst.

    Alla dom här tillskotten har jag använt själv och fått prova mig fram till. Detta är ingenting som läkarvården yppat en knyst om och när jag själv efterfrågat tillskott som skulle kunna hjälpa har dom alla sett ut som frågetecken. Läkarvården verkar inte få någon utbildning om utmattningsproblematiken, vilket är en stor skam. Men man KAN hjälpa sig själv.

    Prova er fram. Och framför allt – gör EGNA efterforskningar och hitta vad som passar bäst för dig.

    Hoppas det här kan hjälpa någon!

    Kram

  35. Tack Åsa för en jättebra beskrivning av hur det känns med utmattningssyndrom! Kan skriva under på nästan allt, är mitt upp i detta tillstånd, kunde ha skrivet det själv om jag orkat, som någon kommenterade… Oerhört viktigt att lyfta fram då jag märker att fler o fler har tendens hamna i samma sits och det gör mig så ont! Jag har valt att prata om det med dem jag möter, och får oftast förståelse och stöd. Förstår på tidigare inlägg från er som gått igenom det att man blir inte som förr, det går inte att ta tillbaka sitt gamla liv. Jag ska försöka börja från ruta 1, ta bättre hand om mig själv och prioritera vad jag behöver och vill, inte vad jag tror förväntas av mig. Går i skogen, gör yoga i stillhet hemma, lyssnar på mindfulness appar, men har fortfarande svårt sitta och bara vara. Inser att det kommer att ta tid, 6 mån nu. Tack alla för råd och tips, ska läsa igen, då minnet sviker. Ta hand om er därute!

  36. Har här hittat en av de bästa ”förklaringar” på min situation…känns så skönt att få se det i ord.
    Skulle det va ok med dig om jag skrev ut dina ord, för att kunna bära med mig dom och visa folk som inte förstår?

    1. Det får du jättegärna göra! Ju fler som förstår desto bättre! Tack för att du vill dela och sprida omtanke! ❤️

  37. För 2 år sedan råkade jag ut för vad jag trodde var en liten stroke eller TIA.
    Ett pang i huvudet som gjorde att jag var tvungen att lägga mig i fosterställning i 20min och kvinna i min säng.

    Läkare hittade inget, värktabletter hjälpte inte mot värken. Ibland kommer en nypande känsla i nacken vid ansträngning.

    Idag mår jag fortfarande dåligt och är konstant trött, har inga idéer..
    Handlingsförlamad helt enkelt.

    Jobbet är bra på det sättet att Jag har saker som skall göras så jag slipper tänka.

    Men när jag kommer hem kan jag ibland bara gå runt planlöst och inget blir gjort.

    Min kusin lade upp denna artikeln på FB och jag ögnade igenom den med stor igenkänningsfaltor på alla punkter.

    Jag vet inte hur jag skall bli ”bra” igen.
    Har du tips på vem man kan ta kontakt med? Jag har ju inte fått någon diagnos från vården.
    Jag har vart i kontakt med primärvård och neurologiska avdelningen på mitt sjukhus som har avfärdat hjärnskada i alla fall.

    Intressant

    Tack

    Javier

    1. Jag tycker att du skall försöka hitta en bra terapeut som kan hjälpa dig. Gärna någon som jobbar inom psykosyntes för att få helheten och läkandet som är viktigt. Ge inte upp! Även om resan kan kännas lång så går det att finna sätt att må bättre. Var rädd om dig! ❤️

  38. Denna lista träffade verkligen mig rakt i hjärtat & jag känner igen mig i allt. När jag var 17 år fick jag diagnosen utmattningssyndrom (jag är 19 nu) och detta hade jag behövt läsa innan jag kraschade in i väggen. Just nu jobbar jag för fullt på vägen tillbaka & jag får varje dag påminna mig själv om att sätta mig själv och mitt välmående i fokus. Tack för denna lista! Kram

  39. Så härligt att läsa andra beskriva exakt det samma som man har upplevt själv. Det är svårt att sätta ord på för andra. Man kommer nog alltid ha en liten rädsla för att trilla dit igen. Det är viktigt att lyssna på signalerna;)

  40. Kunde inte uttryckt det bättre själv. Stort tack! Det är snart 20 år sedan jag brakade in i väggen som det hette på den tiden. Då fanns inte den fina hjälp och erfarenhet som finns idag. KBT var ”nyfött” och läkarna visste inte vad de skulle göra eller hur det fungerade. Fick diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom ME i Mölndal. Sov i två år dag som natt. Kunde inte uppfatta vad folk sa, såg bara munnar röra på sig och ett konstigt ljud komma ur dem. Hjärnan stod still. Kunde inte ha mer än en kastrull på spisen, jag som alltid haft minst 5 bollar i luften samtidigt. Ett resultat av hög ambition, egenföretagande, mycket jobb, långa arbetsdagar, ingen semester, kontaktbar dygnet runt, hög stress, högljudda datautskrifter, skulle alltid leverera bästa resultat. Blev sjukpensionär efter ca 5 års sjukskrivning. Mår bättre idag, förstår vad människor säger igen, kan ha två kastruller på spisen men minsta lilla stress får systemet att haverera igen. Får planera allt med mycket god tid till varje göromål och acceptera att trots det så går detta inte att genomföra idag eller så går det. Man vet aldrig i förväg vad som kommer att lyckas. Har också idag lärt mej att säga NEJ. Ett tråkigt måste. Jag som älskade att vara i farten lever idag i ultrarapid. Jobbet, det egna företaget som var så grymt roligt fick läggas ned. I skrivandets stund laddar jag för att ta mej ut för att handla mat. Ett måste för den här dagen. Tror det kommer att gå bra, en sak i taget bara =).

    Tar mej friheten att skriva ut din lista, för både andras och min egen skull. Den skulle man haft under åren. Är så tacksam för att den hamnade framför mej just idag. Kram från Annica

  41. Exakt!

    Vägen tillbaka efter att blivit utbränd är lång. Jag blev det för snart tre år sedan. Körde järnet som lärare, skjutsa mina egna barn på aktiviteter och satt i styrelser i flera föreningar, tränade andras barn i idrottsföreningar, ett hus som skulle renoveras, krav på sig själv med motion och sist, men inte minst, att vara tonårsförälder och make..

    Flera år höll detta på och tyvärr märkte jag aldrig signalerna i tid. Hjärnan gick på högvarv mot slutet, kaffe mot sömnbrist, öronproppar mot extrem ljudöverkänslighet, koncentrationssvårigheter, ständiga spänningar i ryggen och kraftig huvudvärk, trötthet och irritation och till det kraftiga yrselattacker. Inte pausade jag för det.. Jag är ju man och män gnäller inte..

    Sen kom det bryska uppvaktandet. Jag skulle åka och besikta bilen, var något sen och stressade från jobbet med en kopp kaffe i handen. Jag hamnade fyra mil från bilbesiktingen utan att veta hur jag hamnade där. Jag vet än inte idag hur jag hamnade på en parkeringsplats i grannkommunen.

    Satt bara och stirrade ut genom rutan. Hittade knappt hem. Morgonen därefter sökte jag hjälp, trodde jag fått hjärnblödning, men.. Jag var utarbetad, utbränd och med tydliga tecken på panikångest. Sjukskriven i ett år.

    Numer har jag bestämt mig för att aldrig stressa. Jag jobbar fortfarande som lärare, men har slagit av på takten med andra engagemang. Jag försöker lära känns min kropp och vilka signaler den sänder. Värk och ljudkänslighet är det första tecknet på att det är dags igen att slå av på takten. Kanske får jag dras med att jag är oerhört mycket mer stresskänslig resten av mitt liv.. Jag vet inte, jag hoppas det går över.

    Tack för ett bra blogginlägg.

  42. Så skönt att läsa och så sant.
    Rekommenderar en bra terapeut, går själv en gång i veckan sedan 5 månader och jag känner att jag sakta lyfter efter 9 månader som sjukskriven
    Kombinationen ändrad livsstil och byte av arbete tror jag stenhårt på och att man måste lära sig att vara den man är och inte vad man gör.
    Jag har turen att ha fått både en fantastisk läkare och en sant rutinerad handläggare och en kärleksfull make.
    Min terapeut säger åt mig att lita på processen och bli chef över mina inre medarbetare.
    Börjar uppskatta mina soffstunder, innan var jag aldrig stilla.Trädgårdsarbete, städning och promenader är också motion, glöm inte det👍😘

  43. Tack Åsa för en underbar och värdefull bloggning inifrån en utbränd. Har nosat på det tillståndet och träffar en del som är där. Ditt bloggvittnesmål är en gåva!

  44. Jag fick själv diagnosen för någon månad sedan. Minnes- och koncentrationssvårigheter var det mest tydliga och den konstanta inre stressen. I vanliga fall är jag rätt bra på att uttrycka mig – framför allt skriftligt, men har sedan en lång tid tillbaka haft otroligt svårt att sätta ord på exakt hur jag tänker och känner. Får höra att jag ger luddiga svar. Svårt att förklara och t.ex få min sambo att förstå att saker som andra kan anse som basala (gå ut med soporna t.ex) tar emot för mig. Att få frågan varför man inte ”ens gjort det på en hel dag” känns otroligt förnedrande. Han försöker visa sig förstående över detta men som sagt, svårt att få någon att förstå helt när det inte syns. Hänvisade honom till länken och hoppas han kan förstå lite bättre.

    Är för tillfället heltidssjukskriven och håller på med en behandlingsperiod (KBT-grupp liknande) via VC. Jag fick ordentlig hjälp först på andra försöker och efter att ha flyttat till ny kommun. Det jobbigaste är väl den ekonomiska stressen som blir t.ex när Försäkringskassan tycker läkarintyget behöver kompletteras då det inte beskrivit tillräckligt – dvs längre tid för beslut och eventuella pengar.

  45. Så bra inlägg. Befinner mig nog fortfarande i ett stadie där jag inte accepterat det än. Vill skylla det på vitaminbrist eller annan sjukdom. Något som är lättare att fixa till. Utbrändhet är verkligen maktlöshetens sjukdom:(

  46. Bra skrivet Åsa!

    Kände igen mig i allt. Hakade dock upp mig lite på ordet ”högpresterande”. Jag var nog ”normalpresterande” på den tiden, men drabbades ändå.

    Söker fortfarande efter ”boten”.

    1. Tack! Det finns många olika orsaker till att man kan drabbas. Normalprestation i kombination med andra livshändelser kan, som du skriver ge samma resultat i utmattning. Tack för att du delar! ❤️

  47. Kanonbra skrivet!
    Varit där 3 ggr nu; verkar inte lära mig. men bytt jobb och tagit det lugnt ett tag sen på det igen.
    en ”friskförklarad” är aldrig HELT frisk….
    Så lätt att falla tillbaka.

  48. Tack! Det svåraste är att få dom runt omkring att förstå,, men vem kan klandra dom när man inte kan förklara. Så jävla drygt!!

  49. Råden i slutet är goda, kloka och helt rätt. Det jag skulle vilja veta är hur bokar man av, säger nej, vilar, minskar stressen, lägger bort måsten och allt det andra när man har små barn? Jag ser inga problem alls och inga hinder för att ta mig den återhämtning jag behöver om jag inte hade barn. Jag tränade, sov och prioriterade sånt jag mådde bra av före barnen. Efter första blev jag utmattad, han var krävande och jag kunde inte hantera situationen. Jag tog mig ur det, skaffade en till och varit mkt lycklig fram tills det var dags för jobb och förskola för nr 2. Jobbet är inte problemet, det är balansen och avsaknad av återhämtning hemma. Jag håller på att åka dit igen och jag vill inte!

    1. Det är inte enkelt att få livspusslet att gå ihop alla gånger när man har små barn. Men jag tänker att man då får tänka genvägar och förenkling. Att kanske beställa mat via internet som man kan klicka hem i lugn och ro som blir hemkört. Köpa färdigmat ibland. Äta fil och macka till middag ibland. Minska ner både barnen och sina egna aktiviter. Be om hjälp. Kanske kan ni lite då och då låta barnen vara hos någon de gillar och att du under den tiden bara vilar. Kanske kan ni komma överens med andra föräldrar att ni hämtar olika dagar och att barnen får lektid ihop och du får vilotid. Har du en partner kanske ni kan dela upp en del hemma så att ni kanske har var sin dag när ni får släppa allt och bara vara. Så genvägar och be om hjälp tror jag är nyckeln. ❤️

  50. Jo precis just så här är det! Jag har brakat två gånger men nu ska det inte bli en tredje gång! Är 55+ så nu räcker det. Hittade tillbaka till mitt lugn genom dagliga promenader i skogen, som jag sedan skrev en bok om. Jag har valt att helt hoppa av mitt tidigare liv inom ekonomi o satsa på författande bland annat. Livet är alldeles för kort att slösa bort på sånt som bara gör en sjuk… Men det är inte alltid lätt att stå emot okunniga människor som inte har en susning om vad det hela handlar om. Ska föreläsa om detta ämne också för vi måste alla hjälpas åt att sprida kunskap om utbrändhet! Lycka till alla ni andra – vi måste stötta varandra!

  51. Hej
    Detta var bra att läsa även om paniken över att läsa om hur hag mår är fungerar som inte är hag skapar panik
    Min mamma tyckrr stt jag bara ör ledig o undrar vad jag gör om dagarna
    Suck

  52. Jag har precis fått diagnosen och känner igen mig i precis allt som står, så just nu försöker jag acceptera att jag faktiskt är sjuk och måste tänka på mig själv. Det går trögt men man får helt enkelt leva dag för dag.

    1. Just att acceptera brukar vara det allra svåraste. Men när man lyckats med det börjar resan tillbaka mot välmående. Var rädd om dig!

  53. Det här var det bästa jag läst på länge! Så skönt att du vågar skriva detta och ta upp ett ämne som ingen vill prata om. Jag har själv fått diagnosen utmattningssyndrom och är i återhämtningsstadiet. Jag har äntligen lyckats acceptera att jag haft en av de värsta tiderna i mitt liv och kommit till ro med att det tar lång tid att komma tillbaka. Det här tyvärr en sjukdom som vi nog kommer få se mer av i dagens stressade samhälle. Stort tack till dig för att du delade denna artikel så att någon kanske får sig en tankeställare. Kämpa på! Du är inte ensam.

  54. Åh! Underbar läsning! Känner igen allt! Så himla bra att du tar upp att man blir inte som man var innan och som man känner av att omgivningen förväntar sig. Jag tycker man blir en bättre människa. Lär känna sig själv. Jag är stolt och glad över den jag är idag trots att jag har livslånga men. Alla är olika och fungerar på olika sätt, svårare än så är det inte.

  55. Jag blir så glad av att läsa det du skriver! Det kändes som att du tagit det jag känner och äntligen gett mig ord att beskriva det för min omgivning. Samtidigt forsar tårarna då jag känner att jag hoppar runt fram och tillbaka på varenda punkt och kommer aldrigt riktigt vidare trots alla insikter jag har fått det senaste året som sjukskriven. Kommer jag någonsin vara pigg igen? Är det såhär jag ska va nu?
    För mig har det antagligen varit på gång länge, har jag insett i efterhand, med hjälp av samtalskontakt på min vårdcentral. Hon är den som verkligen fick mig att inse att jag hade utmattningssyndrom (min läkare skriver reaktion på långvarig stress och depressiv episod?). Hade det inte varit för henne så hade nog allt gått helt åt skogen för mig för jag hade kört på tills jag kollapsat helt. Jag har gått ner nästan 10kg sen jag sökte hjälp för lite mer än ett år sen, trots att jag varit väkdigt noga med att äta ordenligt (äter mer än många andra t.o.m, ändå ser jag ut som ett skelett.. Min läkare tyckte att jag skulle börja med ssri-preparat vilket jag vägrade då jag tidigare har varit deprimerad men kände att det här itte var samma sak, jag känner inte att jag har gett upp om livet, jag vill så mycket med energi är helt uttömd. Jag sa att det enda jag behöver är att sova och få ur mig allt jag känner, jag vill bara få prata med nån. Piller kan inte ändra min livsituation, det bedövar och skjuter undan allt bara. Jag menar inte att det inte är bra, det är det säkert för många men jag har kämpat i tron att jag måste vara duktig och måste klara allt på egen hand, hur skulle tabletter kunna förändra det? Min kurator kallade mina närmsta anhöriga till ett akut möte och fick i princip tvinga mig att be mina anhöriga om hjälp och avlastning, då hon såg att jag bara blev sämre och sämre. För mig skapade även sjukskrivningen i sig en stress m dålig ekonomi och stressen i att känna att jag måste börja jobba igen för att ha råd att leva, vilket inte har fungerat såklart. Jag har nu efter ett halvår heltidssjukskriven börjat jobba 2 tim om dagen, men har så svårt att komma iväg och känner att det är oerhört jobbigt och ansträngande att träffa kollegorna och vara social, trots att alla är så snälla och förstående. På nåt sätt känner jag mig dålig och dum för att jag inte klarar att ta mig dit varje dag, det är ju bara två timmar.. men som du skriver så är varje liten sak ett stort berg att bestiga. Bara att komma in i en dusch har tagit mig nästan 2 veckor att göra ibland!
    Jag kom till en punkt nu för nån månad sen att jag måste förändra mitt liv, en ordentlig förändring och tog steget ut i osäkerheten.. befriande på ett sätt men så skrämmande att behöva inse att man kanske aldrig kommer tillbaka till den person man va innan, att byta riktning kanske är det jag behöver. Jag känner så väl igen skammen du pratar om! Jag höll skenet uppe in i det sista men när jag väl accepterade och berättade för andra att jag va där jag va så lättade det lite. Men då kom istället oförståelsen från omgivningen.. med kommentarer som: ”ja men vem är inte trött?” eller: ”ja men så känner alla ibland, det är bara att rycka upp sig.” Vilket återigen ger en känsla av att vara svag och sämre än alla andra.. för jag orkar ju inte?

    1. Tusen tack för dina berörande ord! Vad fint att du fått så många insikter och att du lyssnar till dina behov. Jag är säker på att du kommer finna din väg. Men skynda långsamt. ❤️

  56. Stort tack. En mycket värdefull lista har du delat med dig av! Tack! Har själv varit sjuk sedan november 2015 och börjat arbeta halvtid sedan april. Jag själv trodde att jag tog hjälp innan det skulle bli för stort! Fick hjälp av en KBT terapeut i vår lilla ort som jag brakade ihop hos vid första mötet. Jag blev förvånad själv. Förstår att jag varit stark på tok alltför länge. Hon hjälpte mig känna efter hur det egentligen stod till med mig. Hade svårt att acceptera först att jag bara skulle gå hem direkt. Är i chefsposition och hade en massa ”ska bara” först…. men det tog ett par dagar för mig att ”rensa /göra klart” innan jag kunde landa i att gå hem..Trodde själv att jag skulle vara tillbaka inom ett par månader. När jag väl tagit in att jag borde vara hemma och slappna av i det och ta hand om mej så har det blivit ända till nu. Dock på 50 % sedan i våras. Tänkte att jag skulle vara tillbaka med full kraft efter sommarsemestern. Insåg efter ett stressbakslag för en liten vanlig daglig situation på jobbet att det inte skulle bli så. Backade därmed.Har svårt att ha en tid bokad om den är på em. Då går jag och väntar hela dagen och kan inte ägna mig åt så mycket annat. I början var det en otrolig stress att veta att jag måste fixa middag på kvällen… Har fått grymt stöd från mitt arbete! Hemifrån är det inte lika grymt..tyvärr . Vi är också drabbade av min mans stroke i familjen som kom 2013.Den syns inte på honom men den märks då den satte sig på empati bla. Vi har på varsitt håll kämpat med vårt. Svårt att nå fram till varann. Stor sorg såklart.
    Min räddning i min situation är min ateljé som jag flyr in i, skapa är min hemmaterapi. Jag sitter där och lyssnar på storytel och försvinner in i min bubbla. Inget annat är roligt. Försöker verkligen tänka efter vad jag vill göra när jag vaknar på morronen och inte ska till jobbet. Ibland går jag runt som en orossjäl och småpetar med allt och tycker hela tiden jag borde göra något annat…det i sej skapar en stor stress
    Börjar på med saker som är svåra att avsluta…det skapar oro. Jag måste bestämma dagen innan att det är ok att ligga i soffan och se på film…att jag ska träna..att jag ska städa etc..då kan det funka bättre.
    Lägger den energi jag har ”över” på dottern som är 12 det är självklart.Jag är oftast hemma när hon kommer från skolan så jag finns här men jag orkar inte aktivera mig så mycket. Nu har ju hon kompisar o skolan så hon är självständig, det räcker för henne att jag är hemma tror jag.
    Ja jag tror det var i stora drag min upplevelse av detta. Tack som sagt och även jag ska skriva ut listan och bära med mig och ta fram vid behov.
    Sköt om er därute och det är både väldigt skönt och väldigt sorgligt att vi inte är ensamma i detta!! Kramar

    1. Tack för att du berättar! Så ärligt och fint beskrivet. Fortsätt att vara rädd om dig och låt det få ta tid. Och försök om möjligt att lägga undan sådant som inte verkligen behöver göras. Till förmån för återhämtning och sådant som läker. ❤️

  57. Kände mig träffad här 🙂
    Vad för slags medicin fick du? Jag är inte emot medicin så. Förra sjukdomsvändan åt jag betablockerare då jag hade något högt blodtryck men framförallt för hjärtklappning och arytmier.
    Har precis som du yrsel, domningar och diverse andra fysiska känningar. Men när hjärtat sätter igång mår jag riktigt dåligt. Annars är jag ändå rätt glad för det mesta och känner mig glad. Det är på eftermiddagen/kvällen när jag blir trött som jag får mina värsta symptom och det blir då jag blir ledsen och när orken tryter när jag är igång. Tror du antidepressiva får dom fysiska symptomen att försvinna?

  58. Hej!

    Snubblade över detta inlägg som delats på FB igår och har inte kunnat sluta tänka på det sedan dess. Det var som en örfil. På sätt och vis en bra örfil, men ändock..

    2008 sjukskrevs jag för utmattningsdepression. Jag var inte 30 år fyllda. Jag gick in till 100% för att återhämta mig och förändra mitt liv utifrån mina nyvunna insikter. Jag fick bra hjälp, för jag hade en övertygelse och hade kloka personer runt omkring att be.
    Jag inser att vara högpresterande är en del av min personlighet som ligger djupt rotad och bitvis kan vara svårt att förhålla sig till. Livet har inte heller riktigt varit nådigt sedan min sjukskrivning inser jag nu efter att, på allvar, ha reflekterat över allt sedan jag läste inlägget igår. Jag förstår nya saker. Som att det finns en förklaring på att jag är otroligt stressintolerant och att jag har så fruktansvärt svårt att komma ihåg saker. Denna insikten skakar mig och jag blev väldigt rädd. Har min hjärna förstörts för alltid eller går det att hitta tillbaka?

    Kram

    Anna

    1. Det som händer är att man blir lite mer sårbar när man en gång blivit drabbad. Med det menar jag att din kropp snabbare signalerar när du behöver bromsa, sänka stressen och återhämta dig. Det är ett vackert skydd som din kropp ger dig för att du snabbare skall stanna upp. Så var inte rädd. Men var snäll mot dig. Lyssna till din kropps signaler och ge dig själv det som du behöver. ❤️

  59. Jag började uppfatta att något var galet när jag sedan någon vecka tillbaka inte hade kunnat andas ordentligt. Lungorna var inte lika mjuka och följsamma längre och de djupa andetagen hittade jag aldrig. Jag kunde känna hur pulsen i halsen bultade hårdare och blev kallsvettig när jag blev tilldelad nyheter, uppgifter eller frågeställningar. Det kunde vara vad som helst. Jag blir lite sen, Vad tror du om kyckling till middag, Vill du gå ut med soporna. Pulsen steg, jag kunde inte andas och gråten var inte långt bort.

    Det var en vanlig fredag när jag insåg att jag var tvungen att ta tag i problemet, som jag hållit ganska privat. Jag hade just kommit hem från jobbet och parkerade bilen när jag fick ett sms från min partner som skrev ”Min bror är här nu och han stannar på middag och ser På Spåret med oss”. Jag läste det samtidigt som jag tog min väska ur bagageluckan. Jag tappade all kraft i kroppen. Jag satte mig ner i lastutrymmet och satt där, mer eller mindre blind på ögonen och kunde inte andas.

    Efter tio minuter kunde jag resa mig, stänga bagageluckan och låsa bilen. Jag gick in i hemmet och försökte vara trevlig, men jag kunde inte förmå mig att prata. Jag kunde inte säga hej. Jag kunde inte svara på frågan hur jag hade haft det idag. Jag kunde bara svara med ansiktsuttryck. Hej fick ett svagt leende. Hur har du haft det idag fick en försynt nick och ett ryck på axlarna. Men när min partners bror plötsligt dök upp från vardagsrummet lyckades jag svagt harkla ur mig ett Ursäkta mig. Sedan sprang jag in i sovrummet och grät.

    Nu förstod jag att något i min kropp behövde redas ut. Jag kunde inte förstå vad, eftersom jag aldrig varit med om något liknande tidigare. Men att något inte stod rätt till var helt uppenbart.

    Dagen efter bokade jag min första tid med en psykolog och min resa tillbaka var påbörjad. Men den tog tid. Jag vill tro att jag mår bra idag, två år senare. Men det tog verkligen lång tid och många stora förändringar i mitt liv.

    Vad som föranlett min sjukdomsperiod var emotionell press. Jag vill tro att det berodde på följande i kronologisk ordning:

    Jag drev ett företag med 14 anställda. Det hade varit på bristningsgränsen ekonomiskt många gånger redan och nu var frågan om det skulle gå att lappa ihop alls. Konkursen såg mer och mer sannolik ut.

    Jag blev förälder. Och på många fler och mer omfattande sätt än jag trodde förändrades livet. Jag som egentligen är en ensamvarg som ständigt behöver egentid hade plötsligt ingenstans att ta skydd. Ingen tid för återhämtning. Jag var ju förälder.

    Bara en vecka efter jag blivit förälder fick min pappa en stroke. Han blev delvis handikappad och djupt deprimerad. På grund av andra åkommor hade han dessutom länge brukat smärtstillande som knappast gjorde honom gladare. Jag gjorde vad jag kunde för honom – lagade mat, tvättade, handlade. Men jag var ständigt orolig för honom.

    Och så började min partners pappa rymma. Han lider av Alzheimers och spenderade dagarna med en dagligverksamhet för att stimuleras och hållas trygg. Men plötsligt började han försvinna från gruppaktiviteterna och då var det vi nyblivna föräldrar som var de som fick leta upp honom.

    En dag, när barnet var 5 månader, försökte jag få tag i min far. Jag hade lagat ett par portioner mat till honom och ville komma förbi och lämna dem. Men han svarade inte. Jag tänkte för mig själv att han i sitt skick omöjligt kunde ha gått iväg någonstans. Det mest sannolika var att han trillat eller att han fått en ny stroke. Så jag körde iväg för att kolla till honom.

    Jag såg att lamporna var tända i lägenheten och knackade på dörren när jag kommit upp till hans våning. Dörren öppnades, till min stora förvåning. Men vad som öppnade dörren var en mörk, kutryggad gestalt med kolsvarta ögon som såg ut att försvara sitt gryt. Min far hade försökt ta livet av sig med sin medicin, Tramadol. Han hade tagit så mycket, att han de närmaste två veckorna pendlade mellan normalbeteende och hallucinationer och demens. Att det inte tog kol på honom var för att att tagit dem under så många års tid att kroppen ändå kunde kämpa emot.

    Jag förstod först inte varför han var så som han var, inte förrän han erkände dagen efter i ett vaket ögonblick att han ville ta livet av sig.

    Nu hade det gått ett halvår sedan jag blivit förälder och jag låg i sovrummet och grät för att min svåger var på besök. Jag var helt tom inombords. Jag förstod inte alls varför jag kände som jag gjorde eller hur jag skulle kunna känna något annat. Men jag bestämde mig för att inte lösa problemet själv. Jag började prata med en psykolog en vecka senare.

    Men vad psykologen inte kunde lösa var vad som skulle komma. Tre månader efter sitt första självmordsförsök utförde min far sitt andra – och lyckades. Tramadolen var borttagen, men morfinet fanns kvar. Så en vanlig februarimåndag hittade jag honom kall och stel i sin säng. Med ett litet leende på läpparna. Åtminstone en liten tröst.

    Två månader senare var det min mormors tur och på begravningen hörde jag av personalen att det var tråkigt att behöva se mig så snart igen.

    Jag slogs av en djup depression och var sjukskriven i tre veckor. Jag var egentligen inte alls redo att jobba igen och vandrade omkring som en zombie på kontoret. Men att ligga och vila hjälper inte. Att lära mig hantera sociala situationer igen var vad jag behövde.

    Men jag kände mer och mer hur jag ville lämna företaget jag drev. Hur jag behövde starta om på nytt. Så jag gjorde det. Jag började söka nya jobb och hittade till slut en jättebra arbetsplats. Jag träffade nya människor, fick nya vänner och nya rutiner.

    Jag fick äta lite tabletter för att hålla mig flytande, D-vitaminer och antidepressiva. Men när jag fasat ut dem så var jag faktiskt behandlad. Inte färdig, men bättre.

    Och idag, när mitt barn är strax över 2 år, så mår jag faktiskt bra. På resan har jag lärt mig att det finns delar av mitt liv så får min lilla glöd att börja brinna. Ja, mitt barn är såklart en del av det, men utanför föräldraskap och äktenskap så brinner jag för musik och konst. Jag älskar att måla och jag behöver verkligen musik. 3 timmar i en replokal kan få mig att rulla på i tre dagar till. Och det får mig att drömma, tänka på annat. Och ja. Jag mår bra idag. Det gör jag. Jag bär på en sorg, men jag mår bra. Och jag förstår mig själv mycket bättre. Jag förstår att jag måste göra vissa saker, som att skapa musik och att jag måste undvika andra. Annars försvinner jag också.

    1. Vilken otroligt stark berättelse du delar med dig av från ditt liv! Så fantastiskt modigt och fint för det här kommer ge väldigt många hopp! Att man kan må bra igen efter att ha gått igenom så mycket som du har gjort. Men att det kräver förändring, jobb med sig själv och att det måste få ta tid. Men att den tiden ger viktiga insikter som också bidrar till ett gott liv. Igen, stort tack! ❤️

  60. I vilken ände startar man för att få hjälp. Jobbat nätter o har känt allt som Åsa nästa men nu till den grad att ja fått suecid tankar som ploppar upp i huvet från dag till dag. Väntar dessutom en son om ca 1 månad hjälp en person i nöd snälla ni 🌼👆

    1. Det är jätteviktigt att du direkt söker läkarhjälp. Med tanke på att du har suecid-tankar behöver du agera direkt. Det finns fantastisk hjälp att få! Så ge inte upp! Först läkarkontakt för att få rätt diagnos och hjälp med att få näsan över vattenytan. Sen terapihjälp för att långsiktigt läka och få må riktigt bra igen! ❤️

  61. Hej!! Tack för en bra artikel.känner igen mig i så mycket av det du skriver, tyvärr så befinner jag mig fortfarande på punkt 1. Har väl nu mer eller mindre accepterat att jag faktiskt är sjuk, enligt läkare och psykolog har jag en svår grad av depression och utmattningssyndrom. Har nu varit sjukskriven i 4 månader och kunde aldrig för mitt liv tro att man kunde må så här. Men som du skrev,det var nåt som till slut brast när jag va hos läkaren i april för något helt annat.Började helt plötsligt att gråta och kände bara att tappade fotfästet helt.Nu vet jag att det naturligtvis inte va just då som jag blev sjuk utan att det varit på G en längre tid. Så hur är man? Jag rör mig inte många meter på en dag,man vaknar och funderar på om man ens ska gå upp.att duscha och göra sig iordning är nåt man verkligen får tvinga sig själv till.i mitt fall handlar det om att ta sig från sängen till soffan.Frukost hoppar jag gärna över känns bara jobbigt att göra iordning den.sen blir man liggandes och en perfekt dag just nu är om jag kan ligga i soffan tills det är dags att gå och lägga sig igen.var ofta ute och gick förr nu har jag kanske varit ute 3 gånger på 5 månader, man vågar helt enkelt inte möta folk.Har inte varit inne i en affär på hela tiden då jag inte klarar av för mycket folk. Jag har just nu två trygghetszoner, min soffa och vårdcentralen här hemma dit man nu gått rejält mycket.Du har så rätt i detta att folk tror att man bara är lat och har det skönt hemma,eller rättare sagt så tror jag att det är så folk uppfattar mig nu.jag har haft på cancer och bytt bägge mina höftleder i tidig ålder men kan lugnt säga att jag alla dagar i veckan opererar dom igen hellre än att må så här, då har man en läkartid framför sig så man kan se resultat och till slut känna sig frisk igen.Kan lugnt säga att jag idag inte fattar hur jag ska ta mig ur detta, folk säger att det tar tid, men själv tycker jag att det tar alldeles för lång tid och så ska man ju inte tänka egentligen. Nästa steg nu blir troligtvis att jag kommer säga till min läkare att kontakta psyket för att se om dom kan hjälpa mig där.det stora jobbet måste jag ju göra själv,men jag fattar bara inte hur det ska gå till. Tack för mig. Mvh Micke.

    1. Tack snälla för att du delar med dig! Orkar du ta dig till en bra terapeut kommer det vara vägen fram mot ditt välbefinnande. Förstår att det kan kännas svårt och tungt att jobba med sig själv. Men hos en bra terapeut är du aldrig ensam och du får precis det du orkar med för att ta dig framåt och uppåt i ditt mående. Varmt lycka till! ❤️

  62. Frågan är, hur länge skall man fortsätta med dessa ”symptomatiska behandlingar”?
    När man väl kommit tillbaka från exempelvis ”stavgången” och ”rättat in sig” på arbetsplatsen, så upptäcker man att ”bekymret” är kvar!? Trots stavgången???
    Bevisligen så lyckas man väldigt dåligt med att lösa de ”hinder” som är orsaken till att ”symptomen” utvecklas. 2003 föreslog jag ”forskningen” att istället koncentrera sig på de faktorer som orsakar symptomen. Men…inte då.
    Då började man att ifrågasätta vad jag utgick ifrån för ”vetenskap” och vilka ”bevis” jag hade, för det jag påstod. Jag utgick ju ifrån precis samma ”vetenskap” som forskningen, men jag tolkade den på ett annat sätt. Detta ville man inte vara med om, från forskarhåll. Så där ”tystades”jag ner, relativt snabbt. 2014 presenterade prof. Marie Åsberg sin forskning, som visade på att det kanske vore idé att försöka göra något åt de faktorer, som utlöste symptomen. Och där tog forskningen ”stopp”. Inga förslag om hur detta skulle gå till, presenterades av forskningen?
    Så bevisligen så gick det inte att påverka verkligheten med ”japansk Taylorism” eller ”LEAN” som det också kallas.
    Jag har försökt ”utmana” LEAN- företrädarna, med följande; de får ”utse” en situation som upphöjts till ett problem och jag bestämmer hur lång tid det ”hela” skall ta. Och jag sätter tiden till FYRA ”effektiva” timmar! Sen bör då en ”hållbar” lösning presenteras! För ”mantrat” är väl fortfarande ”effektivt”, eller?

    Ännu, så har ingen antagit utmaningen!?
    Eftersom tillvaron verkar ”invecklad”, så måste det till en förändring och det snabbt, så skriv in ”utvecklingsakuten” i adressfältet, så har Ni tagit det första steget, mot en hållbar lösning!
    För är det inte dags att gå till botten med problemen, innan de sänker Er?

    1. Jag håller med om att sjukvården borde se över behandlingsmetoder och vilken typ av samtalshjälp man erbjuder de drabbade. ❤️

  63. Jag sitter här och gråter när jag läser din enormt träffande artikel.
    Tänk vad det stämmer, helt otroligt.
    Jag har precis jobbat upp mig till min arbetstid igen efter att ha varit sjukskriven i lite mer än 1 1/2år. ”Arbetsträningen” har i sin tur tagit nästan 10 månader innan jag orkade med hela arbetsdagar igen. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp betydlig mycket bättre nu för jag vill verkligen inte hamna i mörkret igen. Den sociala biten är fortfarande låg, men jag tar en bit i taget.
    Jag har som tur är haft mycket bra hjälp av terapeut och läkare, som har fått påminna mig ständigt om att inte ha för bråttom att komma tillbaka, Låt det få ta sin tid!! Min läkare har också gjort klart för mig att min energi förmodligen inte kommer att komma upp i samma nivå som tidigare. Dessutom har jag blivit väldigt ljudkänslig, det är som att kroppen slår ifrån sig när volymen runt om mig blir för hög.
    För mig som jobbar i butik är detta dock ett problem. Röster, olika ljud och läten blir för mycket och jag blir fort trött och har svårt att hålla fokus.
    Både min chef och mina arbetskamrater har visat stor förståelse vilket naturligtvis har underlättat återgången till arbetet. men visst har det kommit dagar då det bara inte gått.
    Jag känner ändå att jag har mer ork även om tröttheten slår ner som en bomb då och då, och då…ja då försöker jag vila en stund!

    Sen vill jag tillägga,
    nu när Utmattningssyndrom är mer uppmärksammat än tidigare hoppas jag att individen själv och omgivningen runt individen är mer vaksamma när tecknen börjar visa sig och blunda inte för det!! Ta hand om varann.

  64. Har nyligen blivit sjukskriven för stressreaktion/utmattningssyndrom.
    Känner igen mig i varje punkt! Framför allt att det kvittar hur mycket jag än sover, jag är ständigt trött och orkeslös ändå. Jag försöker att göra planer med vänner men blir överlycklig och lättad för mig själv när de avbokar, och om vännerna inte avbokar så klurar jag ut någon anledning att kunna tacka nej. Bara att gå till affären ger mig sådan huvudvärk att det känns som att huvudet ska explodera.

    Är inne på min andra månad på sjukskrivningen nu. Jag har fått antidepressiva som är ett krav att jag ska ta för att få fortsatt vara sjukskriven, men jag vill inte ta medicinen, den lilla glädje jag lyckas känna i vanliga fall blir helt avtrubbad när jag tar tabletterna. Känner mig inte redo för att ge mig in i vardagen igen, men vill inte ta medicinen. Hur gör man då?

    1. Hur länge har du tagit medicinen? Det kan vara en viss invänjningsperiod för kroppen innan biverkningar likt den kan släppa. Annars är min rekommendation att prata med läkaren och be att få byta sort. Du skall inte behöva känns så som du gör, för det finns många olika alternativ. Medicin kan vara ett sätt att få upp näsan över vattenytan. Sen kan man långsamt börja trappa ner och tillsätta motion som ger jättefina effekter. Men man får ta en sak i taget. Lycka till! ❤️

  65. Hej Anna, ett alternativ kan vara att prova medi-yoga. Jag fick det rekommenderat under min sjukskrivning och det har hjälpt mig jättemycket. Hoppas du har något nära där du bor annars kommer det nog kännas jobbigt att ge sig iväg. Personligen hade jag aldrig blivit människa igen utan medicin, jag tar den fortfarande men i mindre dos. Jag fick byta sort när jag tyckte att det första inte gjorde så mycket skillnad.
    Du skulle ju kunna be om att få prova en annan medicin då det finns många bra med olika egenskaper. Alla reagerar olika på olika mediciner. Ge inte upp!!

  66. Fantastiskt att alla ni förstått och alla ni som berättat om era egna svåra kval . Själv drabbad och förlorade allt , språk , hörsel , komma ihåg , gå utan att ramla , glömde att äta mm ja mitt liv rann ifrån mig tillslut fick jag en fantastisk hjälp på Sahlgrenska sjukhusets Nevrokirurgen utan den hjälpen hade jag inte levt idag . Min husläkare som utfärdade remiss Dr Lundell på Torslanda vårdcentral skänker jag många varma tankar .
    Till alla er som inte förstod mig vill jag säga att inte heller jag förstod , så ingen skugga över er kära vänner . Lever lyckligt fri idag , mår bara så bra idag efter min hjärnoperation , glöm inte bort att det kan vara ett fel i hjärnan , så var det i mitt fall . Sök ”vattenskalle” hos vuxna .
    Sök läkare i tid vänta inte som jag gjorde i två år .
    Önskar er alla ett gott tillfrisknande .

  67. Detta borde ALLA läsa!
    Har en rehabanställning sen snart ett år,varit sjukskriven i 2år. Brakade ihop 2013, september, men med facit i hand skulle jag inte jobbat alls det året.
    Fått höra att ” va du ser sliten ut” ( kom från min KBT, där jag gråtit och gråtit)
    Vill jag höra det från min väninna? NEJ!
    Mådde jag bättre? NEJ!
    Kom igen, sov lite mer, ta promenader, 30 minuter stavgång varje dag…..
    Jag ORKAR INTE,försökte, men vände utanför på trottoaren!!!!
    Nu när jag jobbar är de så lätt att speeda på som jag gjorde innan.
    De är ju bars Du själv som kan styra de säger mina arbetskamrater….
    NEJ !!!!! Hjälp mig att bromsa, jag kan ju inte de själv!!!!
    Är så rädd att jag ska ramla till botten igen

    1. Ta väl hand om dig och bromsa när din kropps signaler säger det. Och gör saker du tycker om när det finns lite ork. ❤️

  68. Jag har aldrig, så långt tillbaka jag kan minnas i mitt vuxna liv, krävt vare sig mycket mat eller sömn. Att äta eller sova tog nog alldeles för mycket tid.
    Jag var 26 när jag startade mitt första företag. Efter bara några månader hade jag 10 anställda. Här utvecklade jag min arbetsnarkomani.
    Jag sålde när jag inte orkade mer, och ena lungan kollapsade.
    Därefter startade jag en IT- konsultfirma. Bokstavligen dygnet runt, med varannan lördag ledigt. I 11 år.
    Efter ett krashat äktenskap, med barn, kom jag såsmåningom på den goda tanken att, om inte för annat så för barnens skull borde jag trappa ned.
    Jag tog anställning, och skulle jobba 40-timmarsvecka.
    Jobbet gick ut på att lösa en utmaning som ett antal konsultbyråer misslyckats med.
    Perfekt att få kickar av.
    Jag lyckades med uppgiften, och kunde själv höja ribban ytterligare.
    På bekostnad av sömn, träning, socialt umgänge…
    Jag lyckades ändå hinna bilda ny familj, och vara en bra förälder.
    Det funkade ända fram tills för drygt 3 år sedan.
    En dag reser jag mig ur min kontorsstol, och är övertygad om att jag inte längre kan andas.
    Jag som aldrig varit sjukskriven, blir nu borta resten av veckan.
    På hösten samma år inträffar samma sak igen. Fast denna gång är det lördag, och vi har alla lagt oss. Nu blir det bråttom till akuten.
    Sjukskriven 6 veckor, och sedan psykolog på företagshälsåvården.
    KBT var inte medicinen för mig, och jag avbröt behandlingen.
    Min arbetsgivare gjorde mig okontaktbar för kunder, och säljare, och tilldelade mig ett ”enmansprojekt”. Nu övervakade man även att jag inte smygjobbade, utan höll mig till uppgjorda timmar.
    Detta fungerade jättebra ända till hösten för 2 år sedan. Jag hade nu lyckats så bra, att jag skulle iträda min tidigare roll. Redan på måndagen skulle jag hålla ett mindre föredrag.
    På lördagen krashar jag totalt.
    Under dessa 2 år det nu har tagit mig att komma tillbaka, var det absolut svåraste att erkänna sig sjuk. Utmattningssyndrom? Jag? Stålmannen?
    Men det är under denna resa jag inser att mitt beteende inte är ”hög moral”.
    Högpresterande heter det. Detta måste jag nu alltid förhålla mig till.
    Att behöva acceptera att inte överglänsa mina egna tidigare resultat.
    Att inte heller projicera detta på någonting annat.
    Jag har tur som träffat rätt arbetsgivare, rätt läkare och rätt handläggare hos försäkringskassan. Här har jag ingenting i övrigt att önska. FK stod t.o.m. för 3 månader med sjukgymnast på ett namnkunnigt gym.
    Samtalsterapeut och psykologer har däremot inte fallit så väl ut, och de tre jag provat har samtliga konstaterat att vi inte kommer någon vart.
    Nu har jag jobbat på ”riktigt” i två veckor. Det jag märker är hur snabbt man blir ”allas egendom”, och att man måste tvinga sig till att säga ifrån. Sätta gränser.
    Stresströskeln är väldigt låg. Jag tappar tydligt humöret redan vid minsta antydan till stress.
    Men jag är nu där jag inte ens trodde var möjligt för något år sedan.
    Jag kan glädja mig i att det kommer kännas riktigt bra framöver, om jag kan lägga band på mig. Och på min omgivning.
    Min väg tillbaka har varit mycket fysisk träning. Gym, långa promenader och lansvägscykling. Dessutom måste jag sova 8 timmar. Varje natt.
    Nu måste jag släcka lampan. Natti!

  69. Tack! Klockrent! Är inne på min 4:e och förhoppningsvis sista runda. Orkar inte med Sverige längre. Gör nåt drastiskt, flyttar till Thailand och börjar om med en del insikter i bagaget, såsom ; vad är viktigt i mitt liv, vilka är mina vänner, vilka vänner vill jag skaffa mig? Svar dom och det som får mig på bättre humör.

  70. Så bra beskrivet💕känner igen så mycket av vad du skriver. Jag kämpar med nr 10. Det tar lång tid, flera år men jag intalar mig att saker får ta längre tid och jag har valt bort mycket som inte måste göras idag, gör det som ger mig energi när det går. Det är inte lätt att hålla tillbaka viljan men kroppen säger STOP Förmiddagar går bra men efter kl 15 börjar börjar hjärnan bli 😴

  71. Åh vilken fantastisk text!
    Sån igenkänningsfaktor deluxe.
    Jag kraschade 2012 när jag flyttade tbka till Sverige efter 2 år utomlands…
    Fattade verkligen inte vad som var ”fel” med mig, men jag var inte mig själv..
    Som tur var fick jag hjälp av näringsterapeuter och homeopat och kunde komma tbka relativt snabbt, förmodligen för att jag inte hade kört helt helt slut på mig själv…

    När jag började tillfriskna kom den här låten till mig, beskriver min upplevelse av utmattning/binjureuttröttning.
    https://youtu.be/z7zg3gLtVWo
    Att veta att andra har gått och går igenom samma sak kan vara helande, så jag hoppas att den här sången kan beröra och hela på något sätt 🙏🏼🙏🏼🙏🏼

  72. Så bra skrivet!!!
    Precis så är det. Brukade säja att hjärnan har tagit semester, då jag efter ganska lång tid blev bättre.
    Minnet var fortfarande katastrofalt dåligt och jag hade inget fast arbete….Det bidrog säkert till att tillfrisknandet tog längre tid!!
    Det bestående är tyvärr minnet men tack och lov blir det långsamt bättre.
    Bara jag har det lugnt omkring mig, ingen stress eller stora krav.
    Stor kram till alla därute som drabbats, stå på er annars gör någon annan det!

  73. Tack för att du beskriver detta så tydligt!
    Jag förundras fortfarande av hur sjukvården och i synnerhet psykiatrin lyckas fortfarande ignorera denna sjukdom och envisas med att leta andra diagnoser!
    Tack ännu en gång! Mvh Luna

  74. Jag har precis råkat ut för en sak från en person som borde veta hur jag har det. Jag vill inte outa vare sig mig själv eller den personen men jag kan säga att det handlar om att personen gick på mig gällande en sak som jag använt som ”överlevare”. Något jag använt för att klara min vardag och som för de som hjälpt mig med just detta har det inte varit något problem. Jag vet att jag låter virrig men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

    Denna artikeln var väldigt bra skriven och finns nu på flera ställen på Facebook. Vi som lider av utmattningssyndrom måste sprida kunskapen om våran sjukdom. Sträck på er alla kämpar! Ni är inte ensamma!

  75. Hej Åsa, detta var en väldigt bra och enkel text om hur det är att vara utbränd, men jag undrar om du vet några bra ”For dummies-böcker” om det här? För min psykolog kunde inte ens den här texten..

    1. Jag har tyvärr ingen bok jag kan rekommendera här. Jag har själv inte hittat någon som täcker detta på ett lättförståeligt sätt. Men kika på bibliotek eller i bokhandeln och se om du finner något som tilltalar dig. ❤️

  76. Spot on. Tack.

    Äntligen så har jag hittat en komplett beskrivning om hur mitt liv blev efter mitt insjuknande. Något jag inte har sprungit över tidigare.
    Vi är såklart alla olika, men denna beskrivning kan jag ställa mig bakom till 100% förutom att jag kanske inte var den bästa att hålla tät kontakt med varken familj eller vänner innan insjuknandet. Men sedan blev det s.k värre.

    Eller som Lars Winnerbäck skrivit i en sång:
    ”Jag har slutat svara i telefon
    det är ett långsamt sätt att bli ensam”

    …men ensam blir man till sist.

    Tack för din text
    //Magnus

  77. Hej.
    Tack för dessa rader om utmattningssyndrom. Tänk om dom hade funnits den 23/1 2001 när jag blev sjukskriven. Vad allt skulle varit annorlunda, dels att jag själv skulle fått veta vad jag led av. Mina läkare,kuratorer och inte minst min arbetsgivare, som trodde att det var väderrelaterat. Idag när solen skiner kan du väl inte må dåligt var chefens uppmuntrande ord dom få gånger när hon ringde.För 2 1/2år sen blev jag sjukpensionär. Och i januari blir jag ålderspensionär. Ja det blir 15 år som är bortkastade. Livet kunde varit annorlunda om jag fått rätt hjälp från början. Så därför ett stort TACK till dig för din skrivelse. Hoppas att många får möjlighet att läsa den. Mvh Ann-Cathrin

  78. Hej, mycket bra skrivet. Jag blev utmattad år 2000 och det tog emot att inse att min kapacitet var reducerad. Som tur var gjordes full läkarundersökning från min företagsläkare som då skrev ut Levaxin mot hypotyreos. Dock på eget bevåg så slutade jag med Levaxin år 2012.. det kan jag inte rekommendera någon att göra, då fick jag tillbaka alla utmattningssymptom och alla symptom för hypotyreos igen. Panikångest, minne, allt. Det tog ett halvår att komma tillbaka till normal kapacitet i ork, minne, utan panikattacker etc.. Från att jag 2013 inte kunde minnas ett recept på köksbordet till att hämta saker ur kylskåpet utan fick gå fram och tillbaka.. till att jag 2015 ställde upp i SVT Genikampen som just är en tävling i koncentration, minne etc. Jag har förutom allt som nämnts ovan med naturpromenader, dra sig tillbaka, prioritera om, så har jag gjort massor av hjärnträning. Då jag jobbar som föreläsare och konsult så måste jag kunna förlita mig på min hjärna. Jag jobbade mycket med Lumosity där jag snabbt kunde se hur jag låg till inom olika områden och även se hur jag förbättrades. Så mina råd är: kolla sköldkörteln genom blodprover då den ofta påverkas hos kvinnor under stress.. ( det är ändå 10% av sveriges kvinnliga befolkning som har problem med sköldkörteln) och även gör hjärnträning, det hjälpte mig att komma tillbaka och bygga mitt självförtroende igen.

  79. Har alltid tyckt att det här med utmattningssyndrom varit något påhittat. Men nu när jag själv blivit drabbad så tar jag tillbaka allt jag tyckt.
    Hade under minst ett halvår haft svårt att sova om nätterna. Kunde vakna och ligga vaken i timmar. I tankarna var det jobb,familj och mycket mer. Även börjat få minnesluckor. Kändes som instruktioner inte gick in i huvudet och att tankarna kom inte längre än till pannan. Har varit en sådan person som gillat att ha många bollar i luften och ställde alltid upp.
    Blev en pest och pina för min man och dotter och mitt dåliga humör gick även tycker över mina arbetskamrater.
    En del kom fram vid ett samtal med chefen som i sin tur skickade mig till läkare för blodprover. Väl hos läkaren då behövde hon bara titta på mig och fråga hur mår du så brast allt. Satt och grät säkert 10 min utan att kunna prata.
    Blev direkt sjukskriven på heltid 1 mån. Sov bara första veckan. Orkade inget göra. Var jag tvungen att åka och handla väntade jag in i det sista och smög sen längs väggarna för att vara ute bland folk var fruktansvärt.
    Trappade upp mitt arbete eftersom men fick ett bakslag och fick gå ner i tid igen. Nu har 8 mån gått och jag har provat på att jobba 100 % men känner av igen yrsel,minnesluckor,sömnsvårigheter och att tankar slutar vid pannan. Känner mig otillräcklig har ingen ork längre. Vill komma igång med mitt motionssim som jag mådde väldigt bra av. Tycker om mitt arbete.
    Har börjat gå hos kurator och bearbeta hela mitt liv. Kan vara det som spelar in också. Har fått hjälp av medicin nu.
    En del av min historia.

  80. Hej,

    Börjat fundera på om det inte var detta jag drabbades av förra året ändå i samband med min separation. Började bli deprimerad efter mitt barn föddes och jag har bipolär så är extra känslig för det. Var omedicinerad för ville inte det eftersom jag ammade. Var rätt ambitiös som förälder till mitt barn och läste på massor om ec och blw och sedan nära föräldraskap när jag insåg att jag var det. Samtidigt var äktenskapet svårt och det var mkt krav rent generellt. Jag gav allt jag hade av mig själv åt mitt barn för att hen skulle må bra men tappade bort mig själv i processen. När min exman sedan valde att vi skulle separera och jag flyttade, barnet var ofta sjukt och jag fick vård varje gång tog min energi helt slut. Hade konstanta tankar på döden förra sommaren som tilltog allt eftersom, sov sämre och sämre. Somnade bra (så trött) men vakande efter bara några få timmar och hjärnan gick på högvarv med tankar. Även när jag var ensam kunde jag inte sova. Fick svåra krav ställda på mig som att skaffa jobb och separera från mitt barn utöver att hantera att hela mitt liv hade rasat och alla mina livsdrömmar spruckit. Mitt barn och jag hade ett väldigt nära band så det kändes som att mitt hjärta var helt sönderslitet på alla vis. Började få ångest också. Var oerhört ensam. Folk sa ”hör av dig om det är något” vilket är hopplöst för jag kan inte höra av mig till någon om hjälp. Behövde hjälp med att laga mat, städa. Behövde sällskap men kunde inte be om det av någon. Väldigt få visste vad som hände i mitt liv. Hade a-kassa så konstant stress att söka jobb också. Klarade inte av det. Krav var väldigt svårt. Tänka var svårt. Började på en Starta Eget-kurs men fick sluta efter en månad för fick stress-utslag på kroppen. Klåda. Sökte bostad hela tiden, vilket exet konstant ifrågasatte. Hade två mån på mig att hitta nytt boende för att inte bli bostadslös. Sökte allt hela tiden men fick inget napp. Blev helt knäckt till slut. Sjukskriven. Hade panikångest och skuldkänslor. Dödstankar. Grät överallt, på caféer, gatan, bussen. Ingen såg eller bekräftade. Fortfarande helt ensam. Fick flytta hem till exmaken i tre mån. Första veckorna var allt ok. Sedan slutade han ta sina meds så han fick massor av ångest och stängde in sig på sitt rum i 1,5 mån ung och jag fick sköta allt. Försökte jag prata med honom blev jag tystad. Drog mig inåt i mig själv. Fick egen lägenhet i det nya året, flyttade och allt var ok om än trött och inget tålamod. I slutet på feb fick min far en mindre hjärtinfarkt och låg på sjukhus. Min mor hade haft lunginflammation i 1,5 mån obehandlad men precis då avslutat sin kur fast var ännu inte frisk. De är över 70 år. Var orolig för dem. I samma veva var det ngr fb-kompisar ur en sluten gemensam grupp som ur välmening uppmanade mig att ta kontakt med soc för hjälp eller så skulle de göra en orosanmälan pga att ”barnet for illa psykiskt” ansåg de. Där rann det över för mig. Bad pappan ta över huvudansvaret för barnet för kände mig som en dålig förälder. Var så slut psykiskt själv att jag klarade inte mer. Sedan dess har jag haft massvis med panikångest när jag träffat mitt barn och så oerhört med skuldkänslor så tankar på självmord tom varit närvarande. Att jag är ovärdig att vara föräldrar åt mitt barn. Planera ngt har varit helt omöjligt om det inte varit för max några få veckor fram i tiden. Längre än så går inte. Tankar på framtiden har varit omöjlig. Det har varit en svart vägg bara. Sociala tillställningar har varit svåra. Enstaka gånger och bara om det inte varit för mycket folk och endast på mitt initiativ. Många gånger har det varit förvirrande att handla. Överväldigande med alla människor och varor. Lättast att göra själv så jag kan göra det i lugn och ro och gärna senare på kvällen när det är mer tomt. Exmaken har försökt få mig att svara på när om olika saker och jag vet inte är ett standardsvar. För jag vet inte. Har förklarat att jag inte är samma som den han är van vid, den han kände i 6 år. Oerhört känslig och tål inga förändringar. Är en sak planerad då behöver den vara så. Inte alls så flexibel som jag var förr. Särskilt inte när om det är något jag ställer in mig på. Jättesvårt med förändringar. Blir oerhört lätt stressad och får direkt ångest då. Räcker att jag ska med bussen och kommer på att jag glömt ngt och behöver skynda mig tillbaka för att hämta så har jag ångest en bra stund sedan. Kommer direkt! Och mitt humör växlar så fort. Kan vara glad och samma dag sedan skifta och bli ledsen för är så känslig. Hade antidepressiva som funkade i två månader men inte sedan så slutade med dem. Har istället valt att prova andra vägar som vitaminer, sluta med kött och mejeri. Ska eg meditera och börja göra yoga men glömmer hela tiden. Märker tydligt att min hjärna är påverkad bl.a. kognitivt. Iom att jag är inom öppen-psyk och har behandlats för depression, har de inte pratat om utmattningssyndrom. Tror inte de gärna gör det där. Iom att det är affektiva mottagningen. Men har väl lite hoppats på att ngn skulle sagt det kanske. Hade känts bättre för ibland känt det som att det är vad jag har haft. Behandlas för adhd nu med och de har hjälpt en del men inte hela vägen absolut inte. Panikångesten, skuldkänslorna, ”varför sökte jag inte vård tidigare”-tanken, att jag skadar mitt barn, hur arg jag är på mig själv. Den känslan är enorm. Hatet bokstavligen mot mig själv som är så trasig, som pga det missar så mkt och inte kan vara där för mitt lilla älskade barn. Den känslan är oerhört knäckande. Och oförståelsen från min familj. Den gör mig arg.

  81. Jättebra att du skriver om detta!! Slutade ta de antidepressiva jag hade i somras och gick över på B6 istället. Även börjat på en magnesium med L-dipolate som just ska främja hjärnan och då den kognitiva biten. Även B12 av två skäl, det psykologiska och för att jag slutade med kött i somras. Slutade med mejeriprodukter nästan helt med då de anses bidra till ångest som jag har mycket problem med också. Men har främst problem med panikångest och det får jag vid psykisk stress har jag lärt mig genom åren.
    Ska iaf kolla upp ngr av dina andra råd. 5HTP kommer jag nog undvika. Har Sertralin innan och just extra serotonin funkar inte för mig. Däremot kan en välja L-tryptofan+b6+rätt typ av magnesium (finns 7sorter) och på så vis få en motsvarande effekt. Kolla in med24 för att hitta tex den magnesium jag nämner (Biosym) där. Behövs ca 600-800 mg/dag för att upp bästa effekt. Men absolut. Nämnde detta med vitaminerna för min läkare och hon är som tur är lite annorlunda och insatt i alternativa vägar så hon har bättre koll. Rätt skönt. En annan hade säkert bara fnyst. Hon respekterar också att jag inte vill ha mer psykofarmaka än min adhd-medicin och stämningsstabiliserande.

  82. Fantastiskt att jag läste det just nu. Har lidit av detta antagligen sgs hela livet eftersom jag alltid bara varit viktig/älskad av mina föräldrar då jag presterat något-inte för det lilla barn jag var. Detta har bara fortsatt o är nu djupt i depressionens träsk, 40+… o har tappat hoppet. Gått i terapi i säkert 15 år o ätit diverse mediciner. Nu ska jag bli inlagd, som ett sista försök.
    Tack för ditt fina inlägg <3

    1. Var riktigt rädd om dig! Jag hoppas innerligt att du nu får den hjälp du behöver för att få må gott! ❤️

  83. Mycket väl skrivit. Underbart!

    Jag kommer att sprida detta för att skapa förståelse bland chefer och kollegor för hur det känns. Det är svårt att förstå om man inte varit där själv.

    Bra gjort.

    1. Tack snälla! Vad fint att det kan vara till hjälp för dig för att öka förståelsen hos de du har runt dig! ❤️

  84. Mycket bra skrivit. Känner igen mig på varje punkt.

    Har jobbat med IT i 30 år och älskat det men tyvärr har det blivit alldeles för mycket. Istället för att trappa ner när jag märkte att jag inte orkade så har jag sökt vägar att pressa mig ännu mer. Har ett antal böcker hemma med ämnet ”att bli mer effektiv” men jag inser nu i efterhand att det inte var den vägen jag skulle gått. Nu handlar böckerna mer om hälsa, mindfullness och balans i livet. Förhoppningsvis är jag på rätt väg. Svårt att acceptera situationen men….

    Vad som förvånar mig är att väldigt få använder ordet hjärntrötthet/mental trötthet när man pratar om utmattningssyndrom. Kan vara för att den mesta forskningen kring hjärntrötthet utgår ifrån ett trauma. Fick låna boken ”När hjärnan inte orkar – en bok om hjärntrötthet” av en bekant som fått en stroke och blivit hjärntrött. Allt stämde in på mig, det var precis så jag kände. Med den kunskapen ökar förståelsen för vad som hänt i hjärnan och förhoppningsvis ytterligare en pusselbit för hur man skall kunna må bättre.

    Läs mer på http://mf.gu.se/

  85. Du är en mycket smart tjej !!!
    Inte ens läkare ser detta som en sjukdom, de ignorerar troligtvis de flesta som söker vård för detta idag.
    Du vet det blir för dyrt att sjukskriva halva Sverige som blir sjuka till följd av för hög arbetsbelastning !!!
    Nu blir även unga människor sjuka, men man blundar för detta .
    Sveriges kommuner köper glatt ut sjuka och besvärliga människor för ca 3 Miljarder per år . Det tar våra pengar och sparkar oss i baken.
    Detta är det nya Sverige.

    Vill också tala om att 100 st per och kommun får en stroke, samma med hjärtinfarkt . ..
    Tragiskt är det !
    Tack för ett bra inlägg.

  86. Känner verkligen igen allt. Har haft det så i snart 2 år. Läkare,försäkringskassan och arbetsgivare tar mig inte på allvar. Jätte jobbigt. Blivit mer eller mindre tvingad att gå upp i tid.Har inte fått något sjukbidrag sedan mars pga försäkringskassan anser inte mig sjuk. Kämpar på 75% nu. Vet inte hur länge jag orkar.

  87. Oj så igenkännande. Jag lyckades lura allt och alla i min närhet. T.o.m efter att i princip brakat ihopa lyckades jag dölja det i nästan ett år även för min husläkare. Ingen av oss förstod varför jag var så dålig, hadeproblem m ryggen o de visade sig värre än vad som var rimligt enl specialister. Så jag bollades fram och tillbaka mellan sjukskrivning o friskförklarad. Tills minläkare inte längre såg någon annan utväg än en nevropsykologisk utredning. När jag återkom till min dr efter utredningen. Undrade hon hur jag klarade av att sköta mitt liv överhuvudtaget. Enl utredningen borde jag vara i det närmaste sängliggande, så dålig var jag. Men jag bodde ensam o isolerade mig fr omvärlden, sov extremt mycket och gå utanför dörren var extremt påfrestande. Detta visste ingen om, jag hade dolt även det för alla.
    Väl diogniserad kunde jag få hjälp och sakta återvända till livet igen. Det är 15 år sedan, jag har varit ner i många svakor sedan dess. Min tioåriga dotter har varit min största motivator.
    Men min största undran är egentligen, kommer jag aldrig att återfå min energi? Eller åtminstone ett mått av normalmängd energi.
    När det brakade, jobbade jag heltid med två och en halvtimmes pendling varje dag, var aktiv i tre olika föreningar ideellt, styrelser, utbildningsansvarig, sambo och alla helger uppbokade m ideellt arbete och sammankomster med familj och vänner, osv. Jag accepterar att jag inte orkar så mycket längre. Men det vore trevligt att ha någon energi över efter jobbet som bara är på 80%. Blir man någonsin återställd? Hur har ni andra det?

    1. Jag tror att du inte skall tänka att ditt mål skall vara att komma tillbaka till hur det var när du ”orkade” som mest. Då körde du kanske på i 150% och hade stängt av alla din kropps signaler. Efter en utmattning har man en ökad känslighet för stress. Kroppen reagerar snabbare och varnar dig. Det är fint och blir ditt skydd. Bli nyfiken på hur DINA 100% ser ut. Vad som kan rymmas inom dem. Var rädd om dig! ❤️

  88. Exakt så är det!! Känns både skönt och jobbigt att läsa. Skönt för att det inte bara sitter i mitt huvud, det är på riktigt och jag är inte ensam om det. Jobbigt för att det innebär att jag är sjuk, jag trodde att jag hade nån form av depression – att jag är ointresserad och omotiverad sedan min pappa dog på grund av att jag fortfarande är så ledsen – att jag bara behövde få sova i en vecka typ. Inte att jag skulle behöva läkarhjälp. Det orkar jag inte just nu. Framförallt inte med en sambo som blir arg vid varje minneslucka, varje gång jag sover hela dagen eller bara sitter på altanen och sträckröker hela helgen.

  89. Blev utköpt av den kommunen jag jobbade på…… Trodde kommun skulle vara en trygg arbetsplats…. Fick all vård etc via företagshälsovården, trodde det var rätt väg att gå eftersom min arbetsgivare blev mer involverad. Helt fel, det var min chef som var uppdragsgivare och hans hantering av situationer på arbetsplatsen var en del i min utbrändhet. Och som uppdragsgivare var allt tvunget att godkännas av honom, han hade inte alltid lust med det som behövdes å nu som utköpt å arbetslös måste jag börja om på vc……

  90. Bra skrivet Åsa! Själv blir jag räddå jag läser. Lever med min man som drabbats av utmattningssyndrom och som varit sjukskriven i eTT år. Vi driver företag med allt vad det kräver. -11 drabbades vi av ett stort trauma där jag förlorade min mor och på ett sätt även min äldsta son. Jag var sjukskriven I ett halvår fylld av chock och sorg. Då min man under det senaste året haft alla symptom du beskriver så har jag klivit in och ”huggit tag i vardagen och företaget på ett sätt som jag inte har full kunskap för. När jag nu läser dina ord så känner jag igen min man men till min stora fasa även en del på mig själv så som minnesförlust och isolering från sociala sammanhang. Är man mer mottaglig och sjunker man djupare omman har ett tidigare trauma med i bagaget?

    1. Om man har ett obearbetat trauma är man mer skör och det kan göra dig mer sårbar. Kanske kan du söka hjälp hos en duktig terapeut som kan hjälpa dig att få må så bra du kan? Att få lätta ditt hjärta och läka sår tror jag skulle vara fint för dig. Ta väl hand om dig! ❤️

  91. Tusen tack för bra skriven text!
    Jag har haft tur med min vårdcentral som ”fångade upp” mig. Men arbetsgivaren tror inte på det här så det blir man stressad av.
    Vad jag tycker är jobbigast är hjärntröttheten. När jag har svårt att acceptera den så kanske det inte är så konstigt om omgivningen har svårt att förstå och acceptera den? Och hur blir man frisk?!

  92. Tårarna kommer när jag läser punkterna. Känner igen vartenda ord.
    Är mitt i allt nu och varit hemma sen april för utmattningssyndrom. Vill inte vara här där jag är. Ska det ta så lång tid att acceptera läget?

    1. Att acceptera är det som är allra svårast. Man vill att allt skall vara som vanligt och hoppas att man varje morgon skall vakna upp och må bättre. Tillåt dig att vara där du är och se vad du behöver för att acceptera att du är sjuk. För när acceptansen är där börjar vägen tillbaka mot välbefinnande. Var rädd om dig! ❤️

  93. Tack!
    Känns så exakt träffsäkert.
    Och så svårt för en del – som inte har varit där – att ta in. Ja, faktiskt svårt att ta in även när man själv är där …
    Man måste ”erkänna” för sig själv att man faktiskt är sjuk, att det är på allvar och att det inte är något konstigt.

    Sedan behöver det inte handla om att man pressar sig själv eller är arbetsnarkoman. Som en del kommentarer vittnar om här ovan. För min del handlar det om att en rad yttre omständigheter bara blev ”för mycket”. Även om jag är stark i grunden.

  94. Fram till jag var sju år var jag en helt vanlig lycklig liten flicka.
    Sedan började mitt livslånga elände. Nu är jag gammal och i slutet av mitt liv.
    Ibland har jag undrat om reinkarnation finns och om jag i ett tidigare liv varit en ond och elak person som skall straffas i detta livet.
    En stor glädje, min älskade make, har jag haft under min levnad. För tjugoett år sedan dog han och min trygghet försvann. Han var den stora vinstlotten i mitt liv och jag sörjer honom oerhört.
    Sjukdomen jag drabbades av då jag var sju år följer mig fortfarande. Den skapade ett lyte som har följt mig genom hela livet. Det syns inte utanpå och är inte mentalt. Sedan min make dog har jag drabbats av den ena kroppsliga sjukdomen efter den andra.
    Nu är jag så innerligt trött och känner att jag en bart är till besvär för min omgivning.
    Jag har aldrig sagt detta förut!

    1. Vad fint att du vågar dela med dig och berätta så ärligt om hur du har det! Livet är verkligen inte enkelt och drabbas man av många svårigheter kan man känna en hopplöshet. Men ge inte upp! Du är ingen belastning! Tvärtom! Du är värdefull precis så som du är! Se om det är möjligt att finna något som ger dig en större mening? Kanske kan du hjälpa andra genom alla dina erfarenheter? Se om du kan finna något som skänker glädje och försök få in mer av det i livet. Igen, tack! Var riktigt rädd om dig! ❤️

  95. Hej! Tack för att ni finns som orkar engagera er i att förklara på ett så fantastiskt bra vis hur det fungerar när man hamnat i den svåra situationen som kallas för utmattningssyndrom. Jag har varit sjukskriven i ca 3 år och går på diverse rehabiliteringar som är bra. Men tyvärr har jag inte blivit bättre trots det och diverse mediciner. Har fått diagnosen kronisk trötthet. Hur ska man orka leva med det undrar jag då? Tacksam för svar om någon har ett sådant. Många kramar till alla er som är i den situationen eller liknande. Kari.

  96. Fantastiskt väl skrivet! Tusen TACK för att du delar med dig!❤️
    Jag själv har kämpat mig tillbaka efter en lång period av depression, så inte alla i denna utsträckning, men jag kan i alla fall relatera lite grann, och känner igen mig en del i punkterna. Jag har nu träffat en man som fick diagnosen utmattningssyndrom för mer än ett år sedan. Vi träffades dock för inte mer än 9 månader sedan. Då var han fortfarande ganska illa däran, men vi blev blixtförälskade och med tiden vi umgicks så blev han starkare. Vi bor på distans men jag har satsat på att hitta jobb hos honom för att flytta dit. Han har barn och vi har klickat helt fantastiskt bra, och vi var så glatt inställda på min flytt.
    Nu har han försökt komma tillbaka till arbetet och hans tillstånd förvärrades drastiskt igen! Värk, sömnproblem, avsaknad av lust till att göra det han brinner för…
    Förlåt mig, jag vet att det här är ett forum för den insjuknade, men jag skulle med all ödmjukhet vilja veta om någon kunde hjälpa mig i min förtvivlad över att jag inte klarar av att hantera rollen som anhörig/kärlekspartner!
    Vi var så kärleksfulla och ömma, och vi älskar fortfarande varandra oerhört mycket, men nu står jag plötsligt utan verktyg att härda ut tystnaden, och mina obesvarade kontaktförsök! Jag har jättesvårt att förstå att de inte har med mig att göra! Jag blir orolig över att han bara ser mig som en krävande belastning och ett ”måste”. Är det vanligt att man är det?
    Jag försöker så gott jag kan, att känna av vilket avstånd han vill ha mig på. Provar med små sms om att jag bara finns, tänker på honom, osv.. Men jag är osäker på om de ens är positiva för honom. Kanske är de till och med negativa.
    Jag vill ju finnas där för honom, och jag respekterar hans sjukdomstillstånd oerhört. Men hjärnan och hjärtat samarbetar inte alltid. Mina känslor, hos mig som partner försvinner inte bara för att jag förstår. Att skicka ett sms då och då blir oerhört smärtsamt när de inte besvaras, mina samtal blir ”klickade” och han ringer inte upp. Jag provade att skicka blommor men han tackade aldrig för dem…
    Jag sökte en tjänst hos honom för några veckor sedan (innan varken jag eller han hade hunnit förstå att han rasat ner igen och att det var så illa) – satt uppe sent och filade på cv:t både trött, hungrig, frusen och kissnödig men gav mig inte förrän det var klart. Han reagerade inte på när jag berättade att jag sökt. Några dagar senare fick jag faktiskt tag på honom på telefon… Jag hade gått och längtat varje dag, och väntat till kvällarna för att få höra hans röst.. Men det kommer alltid ett sms om att han inte orkar… Men denna kväll (för en vecka sedan) hördes vi.
    Jag efterfrågade hans återkoppling på att jag sökt tjänsten. Det skulle jag aldrig gjort! 😰 Han snäste ifrån att jag skulle sluta pressa honom! Ledsamheten kommer direkt… Kan inte stoppa den…

    Den enda kontakt vi har nu är den när han skriver att han inte orkar prata. (kvällstid då vi brukade ringa varandra för att säga godnatt förr)
    Jag vågar inte prata med honom då jag är rädd att sätta mer press. (Både för hans och min skull)
    Till saken hör att han aldrig velat reda ut mindre ”meningsskiljaktigheter” vi haft och jag har efterfrågat en pratstund i syfte att hitta rätt förhållningssätt till olika saker som vi återkommande stöter på… Så innan han ”rasade ner” igen kände han ju redan då ”press” från mitt håll. (Egentligen är det ju ingen ”orimlig” press jag sätter om det hade varit i ett ”friskt” förhållande. Men jag gissar att detta bidrar till den fattiga kontakten just nu.
    Jag jobbar med att inte självömka, att förstå honom, att inte vara för nära och inte vara för långt bort. Jag vill lära mig att acceptera att jag inte längre är hans källa för lycka, glädje, värme och kärlek i hans ögon. Men det gör ont. För det är ju det jag vill vara. Att känna sig som en belastning är knäckande, men det är det man gör som närstående också.
    Förlåt för mitt burdusa sätt att ta plats här, jag förstår till fullo om det är svårt att reda i denna röra av ord och tankar. Och att ställa om fokus till någon som ser det från ett helt annat håll. Min avsikt är verkligen inte att störa! Jag är uppgiven och förtvivlad, och min förhoppning är att förstå, ännu mer.

  97. Denna övertro på terapeuter gör mig så ledsen… Alla gånger jag sökt hjälp psykiskt har jag blivit sviken, stämplad och ohjälpt. Prata av sig är skönt, men sen vill man ha verktyg som funkar. Tyvärr har inte jag upplevt att detta inträffat någon enda gång. Att det finns fysiska orsaker till att man får svårt att orka mentalt verkar inte existera för terapeuter. De söker hela tiden efter psykisk sjukdom. Men vi hänger ju ihop i både kropp och själ. Misslyckas läkare med att ställa rätt fysisk diagnos hamnar man lätt i en kvicksand av psykiska diagnoser… Det är för mig självklart att man bryts ner psykiskt när man inte får rätt hjälp från början, och det förvärrar ju ens tillstånd på alla sätt och vis! Litar inte på nån i sjukvården numera, utan dubbelkollar allt idag.

    1. Vad tråkigt att du har dessa erfarenheter och att du inte fått den hjälp du behöver. Vi är hela människor där kropp och själ hänger ihop. Där man som terapeut behöver ta in helheten för att finnas som stöd och finna vägar som blir bra framåt. Det finns många olika terapeuter, så ge inte upp. Försök hitta någon som du tycker om och som kan ge dig verktyg framåt. Det finns, men ibland får man leta lite. Var rädd om dig!❤️

  98. Slående beskrivning av denna sjukdom som troligtvis är en av dom värsta man kan vara med om som en person som trivs med att vara i centrum och ha många bollar i luften.

    Jag har varit sjukskriven för detta i 3 år och först nu hittat en balans som fungerar för mig. Jag har jobbat drygt 2 månader på 25% och kommer inom kort börja på 50%.

    För mig fanns ytterligare några saker som försvårade mitt tillfrisknande.

    Först och främst är jag ensamstående med 3 barn varannan vecka och boende i hus. Huset har jag såklart helt fått låta leva sitt eget liv då orken inte funnits att ens tänka på att ta hand om det. Barnen däremot har jag fått kämpa med att orka med. Dom har sin skola, sina läxor, träningar, bråk, hunger mm där det krävts att jag varit aktiv. En stor del av min sjukskrivning har jag vilat på dagen när barnen varit i skolan för att samla lite lite energi för att orka med kvällen. Helgerna Har dom ofta fått leva med att jag legat utslagen på soffan. Som tur är har jag barn som till stor del klarar sig själva. Men det jag vill komma fram till är att det troligtvis finns många fler ensamstående med hus som hamnat här och dom vill jag råda att lägga fokus på barnen på den veckan man har dom och lämna tvätt, städ, disk mm till den lediga veckan. Ta den lilla energin ni har till att umgås med barnen, mysa med dom och bara vara i deras närhet för det ger energi och glädje. Och be om hjälp! Utnyttja alla kontakter som finns för att slippa dra allt lass själv.

    Det leder till det förmodligen tuffaste jag gick igenom. Jag hade inga vänner på flera mils avstånd. Det fanns ingen vän att be om hjälp till. Det fanns ingen som kunde komma förbi och bara hänga för en social kontakt. Det fanns ingen som kunde få ut mig på en promenad. Jag satt i mitt hus, i min soffa, själv och kände mig ensammast i världen. Då jag är en i grunden väldigt positiv människa så satte jag mig en bra dag och kikade på vilka människor från förr som fortfarande bodde i närheten och träffade då en av mina idag alla bästa vänner. Jag gick även med i en kör då jag älskar att sjunga och fick ytterligare socialt umgänge där.

    Det finns några saker som är otroligt viktiga som utmattad.
    *Be om hjälp!
    *Ha en positiv inställning till din framtid. Se till att vilja bli frisk oavsett hur lång tid det tar. Du kommer bli en ny du men ett BÄTTRE du.
    *Sov och ät regelbundet.
    *kom ut. En promenad till brevlådan, runt huset när du inte orkar annat och längre promenad när du orkar.
    *Tillåt dig att ha det stökigt. Du är sjuk och behöver hushålla med dina krafter. Det är ok att det ligger saker på golvet och damm i hörnen och disk på diskbänken. När du har ork så tar du hand om det och har du ingen ork så be om hjälp. (Tack mamma för All din hjälp med städning under mina tuffa stunder)
    *Ha roligt! Gör saker du mår bra av, se bara till att du har tid till återhämtning

    Och ni nära och kära:
    *Har ni inte varit sjuka själva så kommer ni aldrig kunna förstå helt hur det är att leva med denna sjukdomen så Ge inga råd och tips utan finns som stöd och lyssna!
    *Åk hem till den sjuka med fika eller mat och försök få med Hen ut på promenad eller bara till gräsmattan i solskenet. Var inte orolig att ni stör, den som är sjuk behöver er närvaro mer än någonsin även om det inte alltid framkommer.

  99. Jättefin och sann beskrivning!

    Blev diagnostiserad 2001 och är sedan 2007 uppe i 50% kapacitet vilket inbegriper både arbete OCH fritid. Jag har inte mycket till liv utanför arbetet eftersom jag inte orkar med mer än att jobba 50%.

    Ibland när människor inte kan förstå brukar jag ta till en liknelse om pengar, vilket alla har en relation till:

    Om du bara får 50:- per dag som ska räcka under dagen och någon ber dig att betala 75:- eller 100:- så går ju inte detta då du bara har 50:-.

    När dagen är slut är också dina 50:- slut, du kan inte heller låna av i morgon för då finns det bara 25:- eller 0:- kvar till den dagen.

    Människor verkar ha lättare att förstå då.

  100. Eftersom elektromagnetisk strålning och strålning från trådlös teknik är en stark stressor är det vanligt att hög exponering för sådan strålning orsakar stress och på sikt utmattningssyndrom och psykisk ohälsa. Tyvärr känner de flesta inte till detta samband men forskning har sedan många decennier nu beskrivit att strålning som används i trådlös teknik orsakar sömnsvårigheter/sömnlöshet, onormal trötthet, hög puls och förändrat blodtryck, ångest, depression, och stresskänsla, huvudvärk mm. En god idé är därför att minimera sin exponering för elektomagnetiska fält och trådlös teknik så mycket som möjligt och i synnerhet i sovrummet för en god sömn. Läs mer om forskning och hälsorisker på Strålskyddsstiftelsens webbsida.

  101. Hej Eva.
    Har du kollat din sköldkörtel? Min diagnos hypotyreos kom ett drygt halvår efter jag diagnostiserades med utmattningssyndrom. Vid hypotyreos går man ofta upp i vikt. Läs mer på Google.
    Inger

  102. Hej Åsa.

    Har just hittat ditt inlägg – TACK för att du sätter ord på det när jag själv inte orkar!

    Samma dag som du skrev detta vek sig benen under mig och jag föll ihop på golvet. Hade då slutat somna om mellan alla uppvak på nätterna. Som en blixt från en klar himmel vill jag skriva, men det var det förstås inte. Såhär i efterhand vet jag egentligen precis när det började, när jag slutade lyssna fast kroppen sa stopp. Pressade förbi. Hjärtklappning, magkatarr, spänningar, svårt att djupandas, oro i kroppen, tappade ord, glömde saker. Dagarna innan kollapsen hade jag börjat få svår yrsel, illamående och svårt att fokusera blicken. Ändå körde jag på. Tänkte att äsch, det går över. Jag orkar lite till.

    De följande fyra veckorna efter att benen vek sig kämpade jag i motvind. Tänkte att bara jag vilar lite, mediterar lite, tar det lugnare så går det över. Jag är snart på benen igen. Vilade några dagar och fortsatte sen dundra iväg med barnen till skola osv. Ut på långa promenader. Tyckte att jag försökte skala ner, ta hjälp, känna efter. 4-5 gånger till kraschade jag under den tiden. För varje gång lite tyngre. Sista gången skickades jag i ambulans till lasarettet för att jag inte kunde gå. Inte stå. Inte ens sitta. Kroppen vägde som bly och jag flåsade som om jag vägde 160kg och nyss hade sprintat upp för en lång trappa. Bara av att sätta mig upp. Bara av att försöka få av mig koftan så de kunde ta mitt blodtryck.

    Nu är jag sjukskriven. Ändå kämpar jag med acceptansen. Att acceptera att jag inte längre är hon som orkar. Hon som har koll. Som klarar allt. Jag har svårt att ta in att jag faktiskt inte vet hur jag funkar längre. Att jag inte vet vad som är lagom. Det är så svårt att ta in att ”lagom” inte är mer än att släpa kroppen runt kvarteret. Eller tömma diskmaskinen. När jag tror att jag tar det lugnt, tror att jag gör lagom så tar kroppen plötsligt slut ändå. Att jag inte längre kan formulera mig i ett normalt samtal. Jag, den högutbildade, vältaliga, intelligenta, snabbtänkta, allmänbildade. Snubblar på orden och tappar tråden mitt i en mening. Det är frustrerande och jag vill bara att det ska gå över. Imorgon helst. Skulden och skammen är förlamande ibland, särskilt som jag har två små barn hemma.

    Jag tror, och hoppas, att jag trots allt börjar närma mig någon sorts acceptans. Vissa stunder går det bättre. Ditt inlägg hjälper faktiskt. Att känna att det är såhär det är, för alla som drabbas. Att jag inte är ensam och att jag reagerar normalt. Så än en gång, TACK för det. För att du sätter ord på det.

    1. Det är jag som tackar för att du så fint sätter ord på detta. ❤️ Var riktigt rädd om dig och se att du nu ger dig det som du behöver för att må bra framåt. Igen, tack!

  103. Du har skrivit en fantastiskt bra och tydlig beskrivning av denna sjukdom som tyvärr drabbar många. Jag kom själv hem igår med diagnosen och det känns så overkligt på något sett. Detta är inte mig ! Men som min läkare sa : Detta är inte du det är en sjukdom. ! Det var så skönt att höra.
    En dag i taget är mitt motto för tillfället❤️
    Tack ännu en gång för en bra artikel.❤️❤️❤️

  104. Hej kämpar med den i fyra år men inget har definierat den som du jag tycker att det är ett sjukdom som ska belysas mer.

  105. Drabbas du av något av detta, går för guds skull aldrig till doktorn. Jag gjorde det 80-talet och fick på köpet hela livet förstört för all framtid! Istället för diagnosen ”utbrändhet” som det hette då, fick jag diagnosen epilepsi, med katastrofala följder för mig och mina barn. Orsaken till min utbrändhet bottnade i en svår och komplicerad skilsmässa. Därutöver kom till att min ex dog av cancer några år senare och jag fick ta hand om mina tre döttrar själv allt medan min ex-svärfamilj gjorde allt för att sabotera allt jag gjorde (och det gör dom än idag!). Dessutom hade jag ett jobb att sköta, ett nystartad företag samt en förening som jag i styrelsen för. Alldeles för mycket förstås men sådant händer när man minst anar eller förväntar sig det. Kontentan blev att jag, pga denne feldiagnos, fick förtidspension, fick lämna jobb, hus, bil och ett företag som förstås gick omkull. Pga denne idiotiska diagnosen pumpades jag full med olika mediciner (vissa moment 5 olika mediciner på en gång), blev totalt handlingsförlamad och mina barn fick sin ungdom förstört. Det är klart att man inte orkar med hur mycket som helst då, varken fysiskt eller psykiskt. Jag lyckades trots allt på egen hand att bryta denne onde cirkeln genom att bryta med neurologerna. Jag visste ju själv vad orsaken var och att epilepsi INTE var orsaken till mina problem. Jag tar inga mediciner längre men sitter livet ut med konsekvenserna av neurologerna klantighet och okunskap. Numera är jag pensionär och en totalinkomst som understiger 10.000/månad! När alla fasta kostnaderna är betalda har jag inte ett öre kvar! Vi lever helt och hållet på min (andra) frus inkomst. Så för Guds skull, går aldrig till en doktor…

  106. Hej!
    Detta stämmer helt och hållet! Tänk om arbetsgivarna också förstod detta. Varit i denna situationen två gånger tidigare och ingen har förstått mig. Nu har jag hamnat där igen på ett nytt jobb och som tidigare blir jag inte förstådd av chefen, jätte tråkigt!
    Hälsningar
    Irene

  107. Så skönt att läsa. Fick det skickat till mig av min bästa vän. Tack för att du sätter ord på det jag känner och upplever ❤️

  108. …och När det inte finns Hjälp att få då…?
    När Du förlorat ALLT: Hälsa, Hem, Hus, Värde, Livslust…(?)
    När Du blev Sjukskriven direkt av Läkare i Sept-13, men fortfarande ej fått 1 krona (!)
    När Du var dag tror att Du nått Botten, men fortsätter att sjunka…
    När det inte finns en endaste chans till återhämtning…pga nya, och fler Stressfaktorer PER DAG…!
    När Du bor i fel land för ‘Aktiv Dödshjälp’.
    OCH
    …det värsta av Allt…
    När Du har ett Ansvar, för ett Oskyldigt Barn som måste uppleva detta…år efter år…

    Vart finns ‘Off’-knappen…med hopp om Frid…?
    <3

    1. Förstår att det kan kännas tungt och hopplöst. Men ge inte upp! Skicka mig gärna ett mail till info@regnsken.se så kanske jag på något vis kan vara ett stöd för dig. ❤️

  109. Bra skrivet, behöver lyftas mer och synliggöras för allmänheten. Känner precis som du skriver en stor skam över att inte klara av de jag gjort tidigare. Men jag kämpar på, måste klara av de här, men med fyra barn och heltidsjobb, hus och sjuk förälder så krävs det mycket av mig. Kanske lite väl mycket ibland. Har varit sjukskriven i 8 månader nu, men ska nu tillbaka till jobbet. Får se hur de funkar…. Lite orolig, men hoppas på de bästa. Ja vill orka för mina barns skull och min fru och mig själv också. Tack så länge 🙂

  110. Hej!
    När jag läste listan så blev jag ledsen men insåg att det är ju troligtvis det jag har, utmattningssyndrom.
    Har kämpat på ensam med 3 barn ( varav 2 har diagnoser som högfungerande autism, adhd, lätt utvecklingsstörning m.m) och vi har levt med en man som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt och de med då de fått bevittna och hört. Har fått bo på kvinnojourer å skyddande boenden samt sista åren flyttat mer än 4ggr pga denna man.
    Jag är konstant trött, inget tålamod längre, alltid irriterad på dem och orkar inte med ljud (så mår jag dåligt av det då de är barn och de är oskyldiga och är sim barn ska, busiga etc) känner att jag inte orkar längre och är värdelös som mamma som inte klarar av dem. Det känns så fast jag kämpar varje dag, jobbar heltid, och fixar allt därefter men har ändå ingen lust el ork längre.
    Rädd för att söka hjälp och vet heller inte vad för hjälp jag ska söka.

    Men nu kände jag igen mig i din text så nu ska jag försöka varva ner och ta kontakt med nån samtalsterapeut.
    Tack och må väl ❤️

  111. Tacksam att det går att komma tillbaks och ha förmånen att känna att hjärnan faktiskt är återhämtad – tack vare människor omkring mig under steg 1-10. Kanske är jag på steg 11 eller 0. Välfungerande igen i mitt älskade yrke. Med insikter som kanske kan hjälpa nån annan.
    Klockrent och varmt skrivet. Tack.
    Bra råd till anhörig / vän.

  112. Det finns ett annat problem med människor som blir utbrända. Vi har flera stycken på jobbet som verkligen är övertygade om att nr 1 stämmer in på dom. Så har det inte varit för dom. De kanske har haft höga krav på sig själva, men de har definitivt inte varit högpresterande och jag tror det varit en av orsakerna till sjukskrivningen.

  113. Oj vad bra skriven text! Stämmer så slående bra. Det gör ont att läsa, för jag känner igen mig i allt. Jag fick min diagnos i april i år. Jag har varit tvungen att sluta jobba pga att jag inte orkar med. Mitt i hela detta kämpar jag mot försäkringskassan som går emot läkarna och gör att jag inte får sjukpenning från dem.

    Punkt nr 2 gjorde att jag fick klarhet i en hel del. Svårt att komma igång, svårt med koncentrationen. Jag har jättesvårt för att komma ihåg så enkla saker som att tvätta, äta, vila…

    Jag känner igen mig väldigt mycket i punkt 5. Jag har jättesvårt att acceptera förändringar som sker i sista stund. Jag kan bli extremt arg och förbannad, utan att veta varför.

    Punkt nr 6 känner jag också igen mig i. Jag har tidigare varit en person som är social, glad och framåt. Nu vill jag helst bara vara hemma och göra ingenting.

    Och punkt 7! Oj vad den skriker mitt namn. Jag har utövat och engagerat mig i en sport i 19 år. Har alltid tyckt satt det är det roligaste som finns. Men nu känns det bara som en börda. Har inte utövat sporten sedan maj…

    Ja, jag känner igen mig i samtliga punkter. Vissa mer än andra.

    Är det okej om jag lånar din text till min blogg? Har inte många läsare alls, den är mest till för att jag ska skriva av mig.

    Mvh
    Therese

    1. Självklart får du dela det på din blogg! Ju fler som det når med möjlighet till ökad förståelse. Ta väl hand om dig! ❤️

  114. Jag skriver mycket om detta i min blogg. Jag trillade dit rejält 1998 och blir aldrig helt frisk igen. Jag har drabbats av en mängd följdsjukdomar och kommer aldrig kunna jobba heltid eller på bestämda arbetstider igen. Försåtelsen är inget vidare kan man väl säga…

  115. Så bra förklarat och så nära sanningen man kan komma med denna diagnos. Jag drabbades 2013 och har försökt komma tillbaka och jobba och leva normalt men det år svårt. Fick ett bakslag nu i våras och börjar nu känna att livet är på väg tillbaka och vill då genast ut och skapa mitt nya liv. Jag måste bara ta det lugnt men vi har alla kraven från samhället, om jobb och att sköta allt praktiskt. Som du skriver så är det inga personer som tar livet med ro och tänker ”kommer jag inte idag så kommer jag i morgon” som drabbas utan hög presterande. En väninna sa till mig när jag berättade om min diagnos MEN du som är så stark och så skrattade hon.

    Jag tycker din text är så bra att den kan användas som informationsblad från sjukvården när vi som drabbas sitter där och förstår inte riktigt vad som hänt. Sjukvården idag har ingen vettig hjälp för oss utan de vill gärna peta i oss anti depressiva piller som jag total nobbade. Det som skulle vara bra är din information om hur vi kommer uppleva och känna är en del i att komma vidare.
    Det finns mycket mer att säga om denna diagnos som oftast kvinnor drabbas av. Ta hand om er där ute. Kramar

    1. Tack för dina fina ord och för att du delar med dig av din upplevelse! Ta väl hand om dig! ❤️

  116. Hej!
    Jag undrar vilken forskning du hänvisar till. ”Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan.” Vill ta del av ny forskning om utmattning. Har själv drabbats.

    Med vänlig hälsning Maja

    Om möjligt svara gärna till E-post.

  117. Skulle vilja belysa den påfrestning som närstående drabbas av. När man har försökt och varna i flera år och kommit med alternativ har personen ändå har valt att köra på och och bara prata om hur stressad man är. Sedan står man där med en överkänslig person för allt runtomkring, irriterad, trött, utan tålamod, tvär och nu skall man ta hänsyn i flera år och ha överseende och inte ställa krav. Vad har den enskilda individen för ansvar och vilket ansvar har de närstående för den uppkomna situationen!

    1. Att vara anhörig är allt annat än enkelt! Jag har skrivit ett inlägg som belyser detta där jag ger tips på vad man kan behöva som anhörig. Kanske kan det vara till hjälp. Var rädd om dig! ❤️

  118. Exakt så!! Skrämmande att läsa det jag själv har så svårt att sätta ord på. Bromsen är i sedan en tid men något ligger hela tiden och lurar bakom hörnet… gnager…och skaver…

  119. Kan bara hålla med. Och…..när man följer rådet att säga nej, eller drar i handbromsen för att inte trilla dit igen anses man obekväm, annorlunda och jobbig.
    Jag vet…har varit där och är en nejsägare samt tänker på MIN HÄLSA numera.

    1. Så viktigt att prioritera hälsan och välbefinnandet. Heja dig som nu gör det även om du stöter på motstånd då och då! ❤️

  120. Tänk om jag insett detta för 15 år sedan när min fru ”gick in i väggen”. 2 år senare fick hon diagnosen Alzheimer. Nu befinner hon sig i en anna värld; Orörlig, kan ej prata etc. Mina dagliga besök glädjer henne men…

  121. Texten sätter ord på känslan/känslorna jag precis vågat erkänna för mig själv men har nog en liten bit kvar i erkännandet.
    Berättade för min sambo, min mamma och min bästa vän om detta.Det var väldigt jobbigt att berätta men smidigt väldigt skönt.När jag tänker efter hur jag hamnat här är det egentligen inte så konstigt.Ensasamstånende mamma i många år med skiftarbete,alltid vara alla till lags och se till att alla har det bra och mysigt jämt. Det blev inte mindre av det när jag och min sambo flyttade ihop och vi skulle bli en bonusfamilj,saknaden av att flytta fr sina nära och kära även om det inte är jätte långt men kräver ändå i sin panering att ses.Som den personlighet jag har tog jag på mig ännu mer att alla skulle ha det då bra det bara gick.Kämpat med/mot utomstående när vi flyttade ihop vilket inte alltid är så lätt.
    Jag lever ett lyckligt liv med massa underbara nära och kära och många gånger har man tänkt att man inte förstår hur alla dessa negativa och jobbiga känslor kan komma in i själen. Men nu är jag en bit på väg och har faktiskt börjat säga nej till saker,det är inte lätt men man får kämpa på.
    Lycka till och kramar till er alla där ute som kämpar på.

    1. Tack för att du berättar och delar med dig! Och vad fint att du är så modig och förklara för dina närstående och nu även säger nej när du behöver prioritera ditt välbefinnande! Ta väl hand om dig! ❤️

  122. Tack för en bra artikel! Jag skulle också vilja lyfta fram alla som lider av utmattningssyndrom med andra bakomliggande orsaker än jobb. När det talas om ämnet relaterar man nämligen alltid till att man ”kört på för hårt”…. viktigt att känna till är också att nästan alla som har diagnoser som ADHD, ADD och bipolär sjukdom också blir utmattande och det redan vid unga år. Samma sak med människor som lever i svåra psykosociala situationer… de blir enormt utbrända och orsaken är svår att ta bort. En arbetsplats kan man sjukskrivas ifrån, den kan anpassas. Människor som blir utbrända på grund av andra orsaker faller ur hela systemet eftersom fokus till hundra procent ligger på arbetsrelaterad utmattning. Jag är svårt utmattad och har varit i många år… jag har varit högpresterande samtidigt som jag levt ett svårt psykosocialt liv kantat med många svåra trauman. Eftersom arbetsplatsrehab inte ändrar min situation finns ingen hjälp att få via vården egentligen. Eftersom jag inte kan ändra på min psykosociala situation eller sjukskriva mig från den blir jag heller aldrig frisk utan tvärt om sjunker man allt djupare. Viktigt att ta upp tycker jag… att det inte alltid går att bromsa i tid…

    1. Tack för att du berättar! Jag hoppas innerligt att du kan få stöd och hjälp så att du kan få må så bra som möjligt utifrån dina förutsättningar ❤️

  123. Min beskrivning på hur jag känner mig är. Jag har ramlat ner i ett mörkt stort hål och försöker nu ta mig upp. Några steg uppåt kan följas av något steg nedåt. Men med envishet utan stress går det framåt, sakta men säkert.

  124. Så underbart och klockrent skrivet!! Jag har mått dåligt en längre tid nu och jag vet att det varit stressrelaterat men aldrig tagit tag i det och lyssnat på min kropp utan jag har bara kört på som vanligt, om inte tagit på mig ännu mer saker som jag vet att jag inte ens klarar av. Har nu senaste tiden insett att jag inte klarar av att köra fullt ut som jag känt att jag gjort och nu när jag läste ditt inlägg så var det som du skrev ner precis exakt hur jag känner på pricken. Vet inte hur jag ska göra för att börja ta tag i mitt liv, kanske gå till en läkare som då kanske kan bekräfta min sjukdom så jsg lär mig acceptera det och hitta knep i vardagen.. Har nu ett deltidsjobb där jag jobbar ca15-20h i veckan. Och dagarna jag är ledig så ligger jag stilla i soffan från jag vaknar tills jag somnar.. Orkar inte ens ta mig från soffan till sängen när jag ska sova så sover oftast kvar där.
    Problemet är nu att jag om några veckor ska börja på ett heltidsjobb, så jag ska dubbla tiden jag jobbar, plus att det är lång reseväg till jobbet, 2h en väg. Detta är däremot mitt drömjobb som jag har velat jobba så länge jag kunnat minnas och tyvärr finns det inget närmare.
    Kommer jag klara av detta? Fördelen är ju att detta är ett jobb som kommer göra mig till en lyckligare person och det är något jag verkligen vill.. Vet inte vad jag ska ta mig till😰

    1. Har du möjlighet att kontakta någon Samtalsterapeut som kan hjälpa dig att reda ut dina tankar och känslor kring det här så att du utifrån det kan finna en väg mot återhämtning och välmående. Var riktigt rädd om dig! ❤️

  125. Mycket tänkvärda punkter , har personer i familjen som drabbats och jag famlar i mörker ibland, hur jag skall kunna vara till hjälp. Ett oroselement för den drabbade är ju ekonomin som inte blir bättre när den drabbade blir utförsäkrad utan att vara friskförklarad. Det måste få ta den tid som behövs för att bli frisk. På många arbetsplatser finns det chefer som inte lyssnar på sina anställda och åtgärdar inte problemen innan det är för sent. Var rädda om DIG , lyssna på din kropp och sluta ta hänsyn till era dåliga chefer som inte ser hur ni mår. DIN HÄLSA är det viktigaste du har, din familj behöver dig. Kram till alla drabbade.

    1. Att vara anhörig är allt annat än enkelt. Har skrivit även om det med förhoppning om att det också skall bli en ökad förståelse att vara i den situationen. Läser då mycket värme i det du skriver. Fint att du finns för de dina, men kom även ihåg att ta väl hand om dig själv. ❤️

  126. Tack för en superbra och klockren sammanfattning, det bästa jag har läst under de 3 åren jag har kämpat med min utmattning!
    Det är skönt att se att jag inte är ensam och unik i utmattningsförfarandet, det gör det mycket lättare att vara snäll mot mig själv och ägna min energi att acceptera läget och läka!
    Fortsätt kämpa alla drabbade och att ha tålamod och var snäll mot dig själv, läkandet måste få ta tid!

    Styrkekramar💕🙏💕

    1. Du är allt annat är ensam! Och just att se det är så fint och läkande i sig. Tack för att du delar med dig och berättar! Och ta väl hand om dig!

  127. TACK!
    Jag drabbades av detta för snart ett år sedan. Först trodde jag att jag vsr fysiskt sjuk, men Gustavsbergs vårdcentral förstod snabbt att jag var utmattad.

    Jobbmässigt löste det sig något sånär efter ca 1/2 år, men privat med vänner och familj fungerade det sämre.

    Vändningen kom efter att jag mailat detta inlägg till min mor. Hon läste det inte. När hon sedan offensivt krävde att jag skulle delta med familj vid jul, frågade jag om hon läst din artilel. Hon var arg och jag sade: jag tänker inte prata med dig innan du läst den.

    Hon läste den och skickade vidare till pappa å syskon så att de skulle förstå.

    Ditt inlägg har betytt otroligt mycket för mig och min familj, men jag har också tipsat andra i samma situation och för de flesta av oss har det varit en vändpunkt.

    Tusen tack, kramar och deleta inte detta inlägg 😅

    1. Tack Johan! Om du bara visste hur berörd jag blir av din kommentar! Så fint att få läsa! Tusen tack för att du delar med dig och berättar. Jag hoppas att du tar väl hand om dig och att du får läka i den takt som är lagom för dig! Kram!

  128. Har haft en rejäl vända med precis det du beskrivit. Och haft två återfall. Det senaste för ca 1 1/2 år sen. Jag har äntligen börjat säga nej till att ställa upp. Men det satt långt inne. Tack för det så bra beskrivande du skrivit!!💕

    1. Heja dig! Vad fint att läsa att du nu sätter gränser och prioriterar ditt mående! ❤️

  129. Hej
    Först vill jag tacka dig för att din text hjälpt mig att förstå mig själv.

    Efter att jag själv ”gått in i väggen” hade jag stora problem med vad jag upplevde som krav från familj och vänner. Det nådde ett kulmen och då mailade jag ditt inlägg till familj å vänner.
    Det har hjälpt mig och de runt mig oerhört mycket och även andra i samma situation jag tipsat.

    Tack!

    1. Tack snälla för att du berättar. Fint att höra att det har varit en hjälp på vägen för dig. Ta riktigt väl hand om dig! ❤️

  130. Hej!
    Bra att läsa detta! Jag undrar om du skrivit något om hur man som vän ska göra för att hjälpa en person att förstå att den är sjuk eller väldigt nära utmattning? Som vän är man väldigt rådvill och det är svårt att veta vad och hur man ska agera. Det är svårt att bara titta på och se när en vän blir sämre och sämre. Men inte vill erkänna det.

  131. Hej,

    En bra artikel som säkerligen kan ge stöd, råd och vägledning åt såväl de som drabbas som deras omgivning. Stöd är viktigt i alla lägen! Däremot vill jag höja ett varningens finger; det har gått inflation i ordet ”utmattningssyndrom”. Jag har stött på väldigt många människor som använder det ordet som ursäkt för att dom helt enkelt är… lata! Vill inte, orkar inte, ska inte – då drar man till med att ”jag är sååå trött. Måste bero på mitt utmattningssyndrom”. Ska inte trötta ut eller förringa er som verkligen har drabbats med hur det var förr, men helt klart är att vi som växte upp på 80-talet har helt andra preferenser när det gäller att ta i och göra det som krävs. Sjuka människor ska få den bästa vården (självklart!), men märker ni att det föreligger en slö inställning eller lathet hos vederbörande; säg till på skarpen. Det är inte juste mot de som fått sig en törn. Räknar iskallt med att jag får rejält med skit för dessa rader, men man måste faktiskt kunna diskutera slöheten i en söndercurlad generation.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..