Ditt liv-ditt val

Jag har fått många frågor om hur man älskar sin kropp. Det finns inget facit, ingen rätt väg.
För mig har det varit en galet lång väg. Jag har levt med ätstörningar av alla olika slag från jag var 15 år till strax innan jag fyllde 30. 15 år av mer eller mindre självförakt för min utsida.
Tillsammans med massa andra saker som hände i mitt liv valde jag år 2010 att försöka avsluta mitt eget liv. Det är ingen vacker historia, förhållandet till mig själv var en ren och skär misshandelhistoria. Jag var så elak mot mig själv för att jag inte tyckte jag var värd mer. För att straffa mig själv.

Jag kapitulerade ordentligt inför mig själv och min egna vilja. För första gången bad jag om hjälp. Jag sträckte ut min hand och någon tog den. För mig hade tidigare att be om hjälp varit en svaghet. Nu vet jag, det är en styrka. Tillsammans är vi starka. Det är en styrka att kunna visa svagheter.

Jag hade helt seriöst gått och väntat på dagen när jag skulle bli nöjd med mig själv. Jag tänkte, att en dag vaknar jag, hoppar upp ur sängen och är så där härligt nöjd. Det var bara det att det hände ju aldrig.

Med hjälp började jag se lite klarare på mitt liv. Jag insåg att jag I hela mitt liv hittat min lycka och min ”nöjdhet” i saker som låg utanför mig själv. För mig låg det i prestationer och kropp. Men tänk efter, hur bra vi är på att leta efter lyckan utanför oss själva. ”Bara jag får den perfekta kroppen blir jag nöjd” ”Bara jag får det där jobbet… köper den där lägenheten… Renoverar badrummet…. Får ett förhållande… Åker till Thailand över jul…” Problemet med den sortens lycka är att vi måste fylla på den hela tiden. Jag insåg dessutom att jag hela tiden var på nästa ”mål”, jag stannade aldrig upp och njöt.

Jag insåg att jag måste börja leta efter lyckan, det riktiga välmåendet någon annanstans. När jag inte ens mådde bra och var lycklig överst på en VM-prispall förstod jag att det måste finnas något mer.

Jag tänkte om jag vänder på det, om jag istället funderar på det som jag har i mitt liv som får mig att må bra, att vara lycklig. Jag hade aldrig tänkt på det så. Jag hade alltid fokuserat på orden ”Om jag bara….”
Jag skrev en lista på alla saker jag hade i mitt liv som fick mig att må bra och gjorde mig lycklig.
Insåg snabbt att jag hade massa saker,
En fantastisk dotter
En härlig familj
En sambo jag älskar
Ett jobb jag trivs med
Vänner som alltid finns där
Osv osv..

Listan blev lång och när jag såg den framför mig så såg jag att det är ju just de här grejerna som verkligen betyder något. Det är ju de här jag bryr mig om. Resten är bonus.
Jag satte upp listan och påminde mig varje gång jag hamnade i de gamla tankebanorna. Det hände inte direkt men med träning och upprepning så fastnade det tillslut och jag trodde på det. Hjärnan är som konditionen. Tränar man så får man resultat. Några kilo i förhållande till listan kändes helt plötsligt skrattretande, en prestation var inte lika viktig (även om jag fortfarande är tävlingsmänniska, men jag släpper det snabbare idag).

Det kommer fortfarande dagar då jag fastnar i samma gamla mönster. Men det är ok. Jag har redskapen och jag har valet. Det är ingen annan än jag som sitter i förarsätet i mitt liv. Det är jag som bestämmer om mitt välmående!!

  1. Hej Emma
    Jag heter Lovisa Ferngren och läser Sam-media andra året på Lundellska skolan i Uppsala. Nu till våren ska vi göra en egen tidning. Min tidning heter STRONG och handlar om psykisk och fysiskt hälsa.
    Efter att ha läst om dig, kände jag direkt att dig skulle jag så gärna vilja intervjua till ett personporträtt.
    Tidningen kommer hela skolan kunna läsa och jag tycker att vår hälsa, speciellt den psykiska hälsan måste föras fram på ett sätt så skammen runt den försvinner. Genom att skriva om personer som du, som har gått igenom den tuffa kampen mellan både fysisk och psykisk hälsa, hoppas jag gör att människor vågar prata öppet om det här.
    Efter att min syster blev psykiskt sjuk för några år sen, har jag genom henne förstått vilken kamp man går igenom för att hålla det hemligt. Hemligt för vem o vad? I en gymnasieskola finns det många som gör just den kampen, enligt mig i onödan. Genom att kombinera en tidning som tar fram all hälsa och har med personer som tagit sig ur kriser, hoppas jag kunna hjälpa!
    Det skulle vara super om du ville ställa upp på en intervju.
    Hälsningar Lovisa

  2. Hej
    Jag heter Lovisa Ferngren och läser Sam-media andra året på Lundellska skolan i Uppsala. Nu till våren ska vi göra en egen tidning. Min tidning heter STRONG och handlar om psykisk och fysiskt hälsa.
    Efter att ha läst om dig, kände jag direkt att dig skulle jag så gärna vilja intervjua till ett personporträtt.
    Tidningen kommer hela skolan kunna läsa och jag tycker att vår hälsa, speciellt den psykiska hälsan måste föras fram på ett sätt så skammen runt den försvinner. Genom att skriva om personer som du, som har gått igenom den tuffa kampen mellan både fysisk och psykisk hälsa, hoppas jag gör att människor vågar prata öppet om det här.
    Efter att min syster blev psykiskt sjuk för några år sen, har jag genom henne förstått vilken kamp man går igenom för att hålla det hemligt. Hemligt för vem o vad? I en gymnasieskola finns det många som gör just den kampen, enligt mig i onödan. Genom att kombinera en tidning som tar fram all hälsa och har med personer som tagit sig ur kriser, hoppas jag kunna hjälpa!
    Det skulle vara super om du ville ställa upp på en intervju.
    Hör av dig till mig på:
    Mobil: 0706846197
    Mail: lollo.ferngren@hotmail.com

  3. Hej Emma!

    Vi är en grupp studenter som läser på Sahlgrenska Akademin under Göteborgs universitet. Våren 2015 kommer vi att anordna det årligen återkommande evenemanget Kostbollen 8-10 maj.

    Kostbollen är ett stort evenemang som varje år anordnas av dietist- och kostvetarstudenter. I år är det den femte upplagan som kommer gå av stapeln. Till eventet kommer dietist- och kostvetarstudenter samt nutritionister från Uppsala, Göteborg, Umeå, Stockholm och Kalmar. Totalt kommer 150 personer att delta.

    En av höjdpunkterna under evenemanget är två föreläsningar som ska hållas den 8 maj. Du är en av de önskade föreläsarna och vi hoppas att du är intresserad av att hålla en föreläsning på ca en timme.

    Jag hittar inga kontakuppgifter till dig men är väldigt tacksam om du hör av dig till oss via mailadressen: kostbollen.2015@hotmail.com

    MVH Sandra Eriksson

  4. Hej Emma!

    Tack för en blogg som tar upp det jobbiga i livet. Kämpar själv med en depression sedan 1 och ett halv år. Att få läsa och känna igen de känslor du beskriver, känns på något sätt skönt. Jag är inte ensam. Något som jag normalt sett vet om, men när ångesten smyger sig på har jag svårt att ta till mig det.
    Tack ännu en gång 🙂

  5. Hej!

    Vi söker premiumbloggare till vårt nya bloggnätverk Disciplin.se – På Disciplin är det lätt att komma igång och tar mindre än en minut att registrera en blogg, lätt att tjäna pengar och kan även följa andra bloggare. Är du en aktiv bloggare och vill bli en premiumbloggare på Disciplin.se så kontakta oss på info@disciplin.se så återkommer vi så fort som möjligt!

    Hälsningar
    Simon – Disciplin.se

  6. Hej Emma!
    Jag hoppas du läser detta inlägg inom kort.
    Jag heter Hanna Lundh och arbetar som personligt tränare / inspiratör/instruktör i Halmstad.
    Jag fick höra detta ifrån en vän som var och lyssnade på din föreläsning häromdagen. Kort och gott berättade hon att du sökte efter någon som kunde hjälpa till att bygga ett en plattform för tjejer/kvinnor inom träning om jag förstod henne rätt?

    Jag skall säga upp min tjänst i december då jag tänker satsa på eget företag inom personligt träning/coaching/Kost& näringslära och fann det min vän sa om er idé väldigt intressant, även om jag inte fick så mycket info =)
    Jag arbetar väldigt mycket efter individen i sig, holistisk syn och är redo för nya utmaningar inför 2015!
    Du får väldigt gärna höra av dig, då jag är nyfiken på att höra mer.

    Hoppas på att höra ifrån dig inom kort!

    Ha det fint!
    Vänligen,Hanna Lundh

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

#myfababs

Vaknar upp till en fredag som så många gånger förr. Men det är inte riktigt som förr. En debatt har skapats till följd av min magbild (på Instagram) och den efterföljande krönikan. När jag kollade igenom mitt flöde fylldes det av härliga magar från tjejer och killar som vågar stå upp för sig själva. Ni är så fantastiska. Det här är ingen debatt med utgångspunkt i det kvinnliga idealet, det är inte heller en debatt som återigen har en grundtanke att objektifiera. Ni ska veta vad jag kämpat innan. Genom ordet. Men det var just objektifieringen av min mage som gjorde att den fick genomslagskraft. I den bästa av världar vill inte jag heller att vi ska behöva ha fokus på utsidan. Men den här gången var det mitt sista vapen och nu bubblar det av åsikter.
Jag vill skapa en debatt som handlar om hur vi mår på insidan, om hur att vi lär vår nästa generation , att vi objektifierar ordet stark, att lyckan sitter på utsidan. Oavsett om det handlar om kropp, prestationer, jobb, pengar osv. Det måste finnas en starkare drivkraft hos oss alla. En drivkraft mot att må bra på riktigt. Det kan aldrig mätas. Bara kännas och upplevas.

Jag blev på riktigt ledsen igår när Jessica Almenäs lade ut en bild på sin mage för att stödja kampanjen och fick en storm mot sig som opponerar sig eftersom hon är så galet snygg (det tycker jag också, överjävligt snygg tom) Det skrevs att hon var en dålig förebild eftersom hon till synes och i andras ögon har en perfekt mage. Hon öppnar upp sig och berättar om sina känslor och problem ändå dömer vi. Vilka är vi att döma? Hur kan vi sätta ett pris på en annan människas känslor och förhållande till sig själv? Då är vi där igen. Objektifieringen.
Jag vet, jag har varit där. År 2002 stod jag högst upp på prispallen på ett världsmästerskap. Jag hade nått mina drömmars mål, jag var förebild för många unga, jag hade det många ville ha. Jag borde varit lycklig. Jag borde varit nöjd. Men jag var inte det. Jag stod där med ett kroppsförakt, med ett förakt att jag inte kände den där totala utopin av lycka. Och jag skämdes. Skämdes för att jag mådde så dåligt när jag hade det så bra. Att må dåligt när jag var bäst i världen var inte giltigt tyckte jag.
För några år sedan sa en man till mig ”Emma, det spelar ingen roll om du krashar din cykel eller Ferrari, det kan göra lika ont” Å ja, vem sätter pris på ditt inre mående. Det gör bara du.
Det finns inga rätt sätt, bara ditt. Vi är alla unika personer så hur ska vi kunna jämföra oss? Det finns inget rätt sätt att nå ett mål, att klara ett mål, att leva ett liv ELLER att ha komplex. Det är upp till var och en.

Så killar å tjejer, fortsätt hashtagga #myfababs för ett sundare, stoltare, starkare Sverige på ditt sätt!!

  1. Grejen är väl den också att vi tjejer är bäst på att titta snett på varandra. På mitt crossfit gym så hängde en mycket känd skådespelare i en av stängerna, man kunde se hans mycket frodiga mage, tröjan åkte verkligen upp och där sprang jag och drog ner min tröja. Det är något befriande med män som verkligen inte behöver bry sig… ;)…

  2. Tack Emma,du är en helt fantastisk person! En härligt ärlig, positiv mentalt och fysiskt stark förebild med sunda värderingar. Tack för att du delar med dig av detta!
    Kanske du finner inspiration någon gång att skriva en bok riktad till tjejer i tonåren. Många fler behöver få ta del av det du står för.
    Ha det gott! / Sofia

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Mitt livs första marathon!

Vi gjorde det! I New York!! Både jag och Kristina Andersson tog oss i mål på vår första marathon. Jag är så själaglad och stolt! Stolt att jag vågade, stolt över min kropp som orkade och stolt över att jag njöt varenda meter.
54 000 startande, uppskattat 3 miljoner åskådare runt banan, 330 miljoner tv-tittare. Och mitt i allt jag. Det var en sak jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Mina förberedelser var inte optimala. Jag fick ont i ett knä under Lidingöloppet, vilket gjorde att jag inte på något sätt kunde fullfölja min plan. Ska erkänna att min största rädsla innan start var att jag inte skulle kunna fullfölja pga knät. Jag har drömt om det här loppet så länge.

Jag hade hört innan att NYC Marathon var något speciellt. Men kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det var så magiskt. Det var band som spelade, rapartister, gospelkörer, orkestrar och djs under hela vägen. Det var en folkfest utan dess like. Kändes som New Yorkborna hade gått man ur huse för att heja fram oss alla i spåret. Tror aldrig jag gjort så många high-fives i hela mitt liv. Publiken och adrenalinet de gav mig gjorde att jag under långa stunder glömde av vad jag höll på med. Jag tillät mig att njuta precis varje sekund.  Alla löpare och hela publiken gjorde att det här en upplevelse jag kommer ta med mig livet ut. Jag ville inte att loppet skulle ta slut. Det är bland det största jag varit med om. Redan två timmar efter loppet kände jag att jag skulle kunna göra det när som helst igen.

Du som funderar på att springa NYC Marathon, gör det. Jag lovar, du kommer få ditt livs upplevelse!!

Vi åkte till starten redan 05:30 på morgonen så det blev en lång väntan. . Det var tokkallt. Vi tog på oss allt vi kom över och försökte hålla oss varma så gott vi kunde.
Innan start träffade jag en kvinna som sprungit loppet 10 ggr innan. Frågade henne om banan och hon sa bara, ”du har gjort den värsta delen, väntan innan start”. Därmed sparkade adrenalinet igång.

Starten gick från Staten Island över bron till Brooklyn. Det var en seg lutning första kilometrarna och kroppen hade svårt att svara. Dessutom fick jag nästan direkt känningar i knät. Trots det lyckades jag hålla positiva tankar hela vägen. Såg första biten som uppvärmning och efter ca 10 km så släppte allt och kroppen kändes galet fräsch.

Möttes förutom av all härlig publik av mäktiga skylines. Jag tillät mig att insupa atmosfären. Allt detta gav energi även när det var tungt.

Dessa långa avenyer man skulle ta sig igenom. Man såg flera kilometer framför sig på vissa ställen. Löparna där framme såg ut som små myror.

Här har jag precis kommit över mållinjen 4 timmar och 2 min senare. Inklusive ett toabesök och en spurt. Det var en sådan mäktig känsla samtidigt som kroppen var helt slut. Här hade jag kunnat stanna hur länge som helst och ta emot alla hyllningar. Hur coolt är det att alla som går över den där mållinjen oavsett tid känner sig och hyllas som vinnare.

Nu ska vi vara kvar och njuta innan både jag och Kristina drar med er kära läsare till årets Topphälsaresa på Playitas!

  1. Tack ff6r ke4rleksse5ngen spelade den ff6r Rantafar ff6rste5r att den var en aahllje4rtans se5ng till Staffan, men vi tjuvlyssnade lite vi me vackert ha en ke4rleksdag vi ska ta en le5ngpromenad, bastu , fotbad, och dela pe5 en liten flaskaPol Roger som vi fick av Malin till nye5r nu ryker den idag annars inga pengar till komersen ff6r denna dag .Kramar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..