Playitas och Vätternrundan

Sitter vid poolen på Playitas Resort på Fuerteventura. Ett paradis om man gillar träning, i alla dess olika former. Nybörjare som elit. Det finns underbara löpspår, cykelrutter, olympisk simbassäng, gym, massa olika klasser, tennisbanor, windsurfing osv. Jag älskar verkligen det här stället. Ska faktiskt tillbaka om ett par veckor igen. Denna gång för att hålla kurser i simning. Så hemreseångesten är inte så påtaglig som den brukar vara.
Däremellan ska jag dock hinna med en riktig utmaning, Vätternrundan. 30 mil nötandes på en cykel. Jag fasar för den. På mer än ett sätt. Jag satt för första gången på en tävlingscykel nu när jag var nere. Det var inte en lätt match att ens få upp mig på en sån. Jag är cykelrädd sedan fyra år tillbaka. Den 22:a maj 2010hände det som inte fick hända. Min pappa var ute och cyklade, fastnade med cykeln i en tjälskada i marken. Cykeln tog stopp, pappa fortsatte 15 m i luften och landade på huvudet med hjälm. Under 10 veckor låg han medvetslös och svävade mellan liv och död. Ingen kunde säga om han någonsin skulle vakna. Det gjorde han men med en stor hjärnskada han får lära sig att leva med. Min pappa kommer aldrig bli som han var men jag har fortfarande honom kvar. Det är jag evigt tacksam för. Efter den olyckan satte jag mig inte på en cykelsadel på två år, ja förutom på spinningcykeln då.
Att sätta mig på en racercykel hade jag inte ens tänkt mig att försöka mig på men jag har som mål att försöka utmana mina rädslor. Med några stapplande tramptag i början så lossnade det i slutet av veckan. Den största vinsten var att jag njuter av att cykla igen.
Jag tänkte bara att jag skulle samla på mig lite mil. För att känna. Har hört om onda nackar och rumpor men trots 30-40 mil på bara några dagar så känner jag inget. Det känns bra så långt. Såklart har jag nytta av de spinningpass jag instruerar i. Det har nog snittat på 5-8 pass/vecka under sista året. MEN nästa fredag sk jag ta mig igenom 30 mil. På en och samma gång. Dessutom verkar det som jag ska cykla under natten. Det kommer bli en utmaning att cykla i mörker och slåss mot tröttheten på samma gång. Men jag ska fasen inte ge mig. För vet ni vad, i målgången kommer min pappa stå och möta mig. Vi ska ta kål på det där cykelspöket. En gång för alla!!!

Ni som har cyklat Vättern. Har ni några råd? Vad ska man ha med sig? Hur ska man tänka? Hur gjorde ni för att kämpa mot tröttheten?


Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..