Löpning och livet eller livet och löpning?

Ibland tänker jag tillbaka på livet när löpningen fyllde hela mina dagar och jämför med de oceaner av tid jag har nu. Alla långpass, banpass och resor till friidrottsbanor blir hål i kalendern som fylls med biobesök, AWs, och fika med vännerna. Plötsligt lever jag ett vanligt liv. Ett liv som jag, när jag gick i college, brukade glorifiera. Jag drömde om dagar där det fanns plats för beach, fester, shopping och äventyr. I mitt veckoschema stod det heltidsstudier och 20h idrott. Alla som har tävlat i NCAA vet att dessa 20h oftast blev 40h om man räknade med flygtid och tid tillbringad på tävlingsarenor. Kanske inte så konstigt att jag drömde om ett vanligt liv.

När jag slutade elitsatsa var det några år då hålen i kalendern, oavsett hur jag fyllde dem, skapade tomhet. Löpningen var en identitet som inte gav utrymme för ett vanligt liv. Löpningen var för mig så nära hopkopplat med många träningstimmar varje dag. Att inte längre spendera de mesta av min tid på träning gjorde att jag inte längre visste vem jag var. Fick jag kalla mig själv för löpare trots att löpningen bara var en sidosyssla, en parantes i mitt vanliga liv?

Jag funderar ibland på hur nyttigt det är att binda upp hela sitt liv på idrotten. När jag drömde om livet på andra sidan, det grönare gräset, kände jag inte att jag hade valmöjligheten. Jag tittade på yttre faktorer. Löpningen betalade för mina studier, mitt boende, min mat. Jag tvivlade aldrig på att jag älskade och springa och ville ha löpningen i mitt liv, men jag var emellanåt osäker på om jag ville att den skulle tillhöra det mest centrala. Det tog inte lång tid innan jag insåg det jag vet i dag; det är inte svart eller vitt. Jag är en löpare. Oavsett hur många timmar jag spenderar på löpningen varje vecka så är den fortfarande jag.

Ju äldre jag blir ju mer balanserat blir mitt förhållande till löpningen. Ju tryggare jag har blivit i min identitet som löpare ju mindre påverkad har jag känt mig av yttre faktorer. En skada eller ett missat träningspass förändrar inte förhållandet. Jag är en löpare oavsett om jag springer eller inte. Det är numer inpräntat i min ryggmärg. Min karaktär, målmedvetenhet och uthållighet härstammar alla från löpningen. Huruvida det är nyttigt eller inte blir därmed oviktigt att fundera kring. Löpningen är inte längre ett aktivt val som jag gör dagligen utan har blivit grundläggande för min personlighet. Så om dagen kommer då jag lägger skorna på hyllan för gott vet jag att jag alltid kommer att ha en löpares personlighet. Det är omöjligt att skiljas från något som är kärnan till så mycket av ens existens.

Identifierar du dig som löpare? Känner du dig lika mycket som löpare även om du är skadad eller har missat några veckors träning? Dela gärna med dig!

Kram Lisa

lisa_2005

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..