Inte råd med träningsresa? Gå vår nya yogakurs hemma!

IMG_6705

José Nunez är grundaren bakom konceptet Moveoo.

Det har gått fem dagar av utmaningen som jag gett mig själv och till dig som läser Topphälsa, och jag känner mig så nöjd! Jag har inte bara gjort 30 minuter om dagen, mera tre timmar om dagen och det var länge sedan jag kände mig så stark! Det har blivit powerwalks på morgnarna, två timmar cykel varje dag och så har jag varvat med träning för armar, axlar, bål och ben i och med moveoo-träning och core.

Det har varit helt fantastiskt!

hjärntumörblogg

Med fötterna mot himlen och en skivstångsvikt i handen mår man bra!

Att åka med på en träningsresa kostar mycket pengar, jag vet det, och jag är tacksam för att jag den möjligheten att jobba med träning och hälsa. ToppHälsa har drygt 20 träningsresor på ett år, både utomlands och hemma i Sverige. Att ta en träningshelg i Sverige är förstås betydligt billigare än att åka till Rhodos och Thailand, och är man nyfiken men kanske inte har jättemycket pengar kan det vara en bra start att boka in sig på till exempel en skidresa i Tällberg eller Sunne, eller satsa på en träningshelg på Hook Herrgård, Skepparholmen, Siggersta Gård eller Körunda. Alla underbara ställen med bra träningsmöjligheter!

IMG_6691

Det finns flera ställen än Rhodos att träna på. Men det känns onekligen svårt att lämna den här utsikten…

Men det finns även flera digitala kurser som man kan gå på nätet! ToppHälsa har flera kurser där du betalar för ett år och kan gå på ditt eget tränings- och kostläger varenda dag från 299 kr och uppåt!

IMG_6901

Här yogar vi på Levante, men du kan faktiskt lika gärna yoga i ditt eget vardagsrum med vår nya kurs!

Den senaste kursen lanserades i augusti, det är en yogakurs med yogainstruktören och kostrådgivaren Annika Kvist (jag är också med på ett hörn!) som sträcker sig över tio veckor där du vecka för vecka guidas genom yogapass och meditationer, du får också ett recepthäfte för frukost, lunch och middag för att du kan hitta sundare matvanor.

Här hittar du kursen!

PSST! Med rabattkoden PAMELA15 får du 15 % rabatt ;)

Precis som min andra kurs Träna med D-Flex och Pam – Kom i form på 21 dagar! (som du hittar här) bygger yogakursen på massa bra och peppande filmer. Du får bland annat yoga- och yinyoga-övningar som du kan göra hemma och som passar både nybörjare och den som har yogat tidigare. Men även om kursens huvudfokus är på yoga så får du även verktyg för att äta hälsosamt, vardagsmotionera och för att tänka mer positiva tankar.

Vad du än väljer, hashtagga gärna #topphälsa30 på insta så att vi på redaktionen kan peppa dig! Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag ska förändra mitt liv på 30 dagar

”Förändra ditt liv på 30 dagar” står det på ToppHälsas omslag på det nummer som är ute nu, och det är så klockrent tycker jag. Du tror kanske inte att det händer så mycket på en månad, men beroende på vad du vill förändra kan det ske underverk!

När jag byggde upp mig inför min hjärnoperation för några år sedan kände jag tidigt, efter bara tre, fyra veckor hur kroppen nästan begärde att få röra på sig. För det är så det funkar. Ger du kroppen en kickstart, en slags renovering på en månad så börjar en process i hjärnan och det bildas ämnen som hjärnan bara vill ha mera av.

IMG_6497

Jag kickstartar mina morgnar på Rhodos med powerwalks längs stranden.

Dopamin, serotonin, endorfin och noradrenalin bildas av regelbunden träning i hjärnan och den dag när du vaknar upp och verkligen känner suget – och behovet – att röra på dig så vet du att den där härliga mixen har kickat in. Du har skapat dig en vana som du inte vill vara utan. En drog som gör dig både lugn och lycklig och som är tusen gånger mera tillfredsställande än ett glas vin på fredag kväll.

Träningen ger sunda kickar om du bara har lite tålamod.

Jag och tidningen har skapat en hashtagg #topphälsa30 där vi utmanar dig att hänga med oss. Fundera på om det finns något som du vill förändra i ditt liv, kanske vill du bli snabbare, gå ner i vikt, bli stark, sova bättre eller sänka stressnivåerna?

Jag har redan bestämt mig och här på ToppHälsas träningsresa på Rhodos tränar jag varje dag. Att ge järnet här är ju ingen konst, det är ju liksom därför vi är här, men jag vill också ge mig själv en dos dopamin att ta hem och fortsätta träna i Stockholm också. Mitt mål är att bli starkare och få bättre kondition.

IMG_6610

Det blev tennis med bonusbarnen Kalle och Emilia den andra dan på 30-dagarsutmaningen!

Jag gillar att träna i grupp, och därför vore det så kul om vi kunde peppa varandra? Hashtagga #topphälsa30 på instagram och så gör vi det här tillsammans! Minst 30 minuters fysisk aktivitet per dag i 30 dagar – det klarar vi!

IMG_6393

Tillsammans är det roligare att träna tycker jag!

Köper du tidningen får du ett 30-dagarsprogram där du lägga till olika typer av träning som passar just ditt mål. Annars får du använda din fantasi.

Nu kör vi!

IMG_7158

När man gillar samma cykelkläder…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Cancer är tsunami och jordbävning på samma gång

IMG_6256

Rosa, rosa, rosa överallt! Rosa tröjorna kommer från Lindex, såå sköna!

Att få ett cancerbesked är som att uppleva en tsunami och en jordbävning på samma gång. Jorden skakar, man vacklar till och kan inte stå upprätt och tårarna kommer som i våldsam jättevåg upp genom tårkanalen och hamnar på kinderna.

Det är chock, besinningslös skräck och förvåning på samma gång.

Händer det här mig?

Hörde jag rätt? Hur kan jorden fortsätta att snurra när jag med bestämdhet vet att domedagen är här?

Ordet cancer skrämmer de allra flesta av oss, och därför blev jag så ohyggligt glad när årets Nobelpristagare i medicin gick till två cancerforskare! Hurra!

Amerikanen James P. Allison och japanen Tasuku Honjos forskning kan leda till att flera botas tack vare deras upptäckt av cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer.

Enkelt förklarat har duon tillsammans upptäckt ett sätt att förstärka immunförsvarets förmåga att angripa cancerceller, något som beskrivs som en milstolpe i kampen mot att besegra cancern. Kliniska studier har visat att behandlingsmetoden har gett fantastiska resultat och förbättrat prognoserna för många svårt sjuka cancerpatienter. Hurra igen!

Jag läser allt kan jag komma åt om dessa fantastiska forskare och hur terapin kan genomföras, och jag ryser när jag inser att priset också tillkännagavs under Rosa Bandet-månaden. Bra tajmning!

Du har väl köpt ditt band, förresten? 40 spänn och du bidrar till att ge forskningen mera pengar – samtidigt ger du flera en chans till överlevnad.

IMG_6274

Jag var starter på Rosa Bandet-lopper under Lidingölopps-helgen. Satsade lite på cowboy-stuk. Hehe

Det har varit mycket resor den senaste tiden och det är inte slut än. Jag kom hem från Mallorca och Kroatien för två veckor sedan och på söndag åker jag till Rhodos på ToppHälsas träningsresa. Där väntar bland annat cykel, moveoo, powerwalk i soluppgång och föreläsningar i solnedgång. Jag ska göra som vanligt, ge min kropp en dos träningsvärk och min hjärna en cocktail av dopamin, serotonin, noradrenalin och endorfin. Ni vet det där substanserna som kommer när träningen blir en vana och som hjärnan upplever som en drog av tillfredställelse och lycka.

Det är mitt eget Nobelpris – att jag kunde träna genom alla år trots alla cellgifter, skelettsmärtor och strålningssdagar.

Hurra, hurra, hurra för det också!

IMG_5485

Nu kör vi igen! Från Mallis till Rhodos och mitt eget Nobelpris!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Det kom ett mail: Livet känns tungt ibland

Jag går fortfarande som på moln efter att min nya bok släppts, och är så tacksam för alla som hört av sig. Det har varit både TV4, Aftonbladet-tv, Radio Stockholm och en massa tidningar, och vill ni höra intervjun på ToppHälsas egen podd, PeppPodden, finns den på Acast.

Img 4572

Besök på Nyhetsmorgon TV4

Men framför är det alla underbara läsare som jag är sååå tacksam för.

Som det här mailet som kom på facebook i veckan:

”Hej Pamela,

TACK, TACK, TACK för din bok. För att du delar med dig av din resa och din kamp.

Jag har inte cancer (vad jag vet) ändå känns livet tufft ibland. Genom din bok har jag hittat motivation och kraft att alltid göra mitt bästa och lite till. Att aldrig ge upp, att alltid kämpa, alltid.

Du är en sann inspiration!

Varma hälsningar

Från Kajsa”

Jag fick lyckorysningar i hela kroppen och kämpade med tårarna när jag läste. Att få inspirera en annan människa känns oerhört och jag är så tacksam för ditt mail, Kajsa. Tack!

För precis som Kajsa skriver är det ju inte bara sjukdomar vi människor drabbas av, vi har alla våra tunga stunder i livet där man kan behöva tips och råd, eller kanske verktyg för att försöka hitta tillbaka till sig själv igen. Och just det delar jag med mig av i nya boken ”Två hål i huvudet och ett mirakel”. Förresten – är det okej med lite skryt? Måste bara få berätta att boken ligger på femma på tio-i-topp-listan för böcker på Hudiksvalls Bokhandeln! Före mig har jag bara Hans Rosling, Jonas Jonasson med ”Hundraettåringen”, Agneta Sjödin och Jan Guillou. Inte illa, va!?

Img 4763

Femma! Hurra!

I går flög ner jag ner till Mallorca på höstens första träningsresa med ToppHälsa, och jag öppnade den här valsöndagen med en powerwalk på morgonen och sedan fyra mil på cykeln. Jag har ju haft kikhosta under sommaren och det här var lite av ett test eftersom jag inte har kunnat träna grund av de jobbiga hostattackerna som kommit varje gång jag har försökt höja pulsen. Men det gick bra! Så glad för det! Konditionen sög, och jag slet ont i backarna, men det gick!! Tjoho!

Img 5016

Powermorgon med Anna från Tara.

Img 5023

Fika på Hiltons Bike in.

Faktum är att jag kanske blev lite övermodig för bara nån timme senare gick jag ner på stranden för att dansa med Calle Sterner (han den grymma från Let’s Dance, ni vet) och blev så galet trött så att jag nu ligger utslagen på hotellrummet, haha.

Img 5033

Med Calle och D-flex som också var med och dansade.

Men nu är jag på gång – och i morgon blir det boxning!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Me, myself and I

Här kommer flera bilder från releasefesten i Stockholm! Jag hittade min gamla avskedspappersdocka av mig själv som jag fick när jag slutade på Tidningen S för många år sedan (den är tyvärr nerlagd nu) och som jag fortfarande har kvar. Vi hade mycket roligt med den! Både då och nu! Lite me, myself and I – känsla om ni minns den filmen! Haha.

3

Med maken Christer Skog.

39
45

Anna Liljeberg, chefredaktör på Tara. Hon åker med till Mallorca om en vecka då vi gör gemensam sak och kör en träningsresa ihop!

32

Alexandra von Melen från Min stora dag och Agneta Ljungman, en av mina bästa vänner.

6
1

Flerfaldiga VM-guldvinnaren i simning Josefin Lillhage som är med på våra resor, och dansaren och träningsinstruktören Freddie Nyholm som också är med och förgyller ToppHälsaresorna!

7

Författaren Susanne Boll och maken Kent Vikström, vandrings- och löparcoach.

8
10

Christers dotter Hanna, och hennes Jonas.

2

David Tallroth och Christer spelade så att jag grät!

69

71
Release29
Release13
Release30

Release14

Min fantastiska förläggare Alexandra Lidén höll ett fint tal för mig och läste kort ur min bok.

Release10
Release3

70

SVT:s Anna Olsdotter Arnmar med maken Leif.

63

SVT:s sportchef Åsa Edlund-Jönsson, Lena Bergman och jag. Mina vänner sedan många år tillbaka!

65
68

Jennifer Wegerup, krönikör i Expressen, TV-profil och fotbollsexpert.

62

Agneta Sjödin, Mats Ulander, Anette Norberg och Susanne Gunnarsson.

60
57

Bonniers über-ad in large, Marianne Brandt.

52

Min nuvarande förläggare Alexandra, och min gamla redaktör Kerstin Bergfors som jag jobbade med under arbetet med ”jag ska inte dö i dag”.

46
43

Helene Benno och Marianne Rundström, mina före detta SVT-kolleger!

44

Två av tre har vunnit OS, vem är den felande länken? Haha. Anette Norberg och Susanne Gunnarsson eller jag?

37
35

M:s chefredaktör Åsa Lundegård och maken Håkan.

34

Min gamla handbollsadept Magnus Idén från Ricoh och hans fina fru Cathrin.

33
55

Med Neta.

5

Nina och Ulrika från Gripsholmsskolan.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Den bästa present du kan ge

Img 5156

Med Anette Norberg och Susanne Gunnarsson, både OS-guld hemma i byrålådan!

Känslan när man vaknar efter en lyckad releasefest och hjärtat sväller av tacksamhet över alla som var där, över skratten, glada tillrop och musiken som spelades så att tårarna rann. (Tack Christer Skog och David Tallroth!) Den känslan går jag omkring och bär inom mig nu.

Det är visserligen två dagar sedan releasen men hjärtat glömmer inte värmen av alla kramar, kinderna minns än de mjuka kyssarna som placerades vid kärleksfyllda ”hejdå och tack för ikväll”-avskeden. I hela lägenheten står alla blommor utspridda i olika vaser, de största buketterna har fått en egen vas, de mindre får trängas i samma. Vem har 30 vaser hemma? Inte jag i alla fall.

Det gör inget att hela köksbordet är fullt. Att hela lägenheten doftar av olika typer av blomster gör att jag blir påmind om det fina varje gång jag vaknar eller kommer hem från jobbet.

Att så många ville komma och fira min nya bok ”Två hål i huvudet och ett mirakel” känns fantastiskt.

Img 4497

Linda Nyberg och Agneta Sjödin.

Här var gamla och nya vänner, OS- och VM-guldmedaljörer, världsrekordhållare, musiker och författare, Sveriges bästa tidningsmakare och kollegor, en fantastisk samling människor som tillsammans gav mig en kväll som jag aldrig kommer att glömma.

Img 4462

Min gamla kollega på Expressen och parhäst i Sportpanelen, Mats Olsson.

Img 4515
Img 4520

Maken och musikgeniet David Tallroth fick mig att gråta.

Img 4480

Med kollegan Helene Arkhem och fd kollegan Lena Thelenius.

I min nya bok skriver jag ett kapitel om hur det kan vara svårt för omgivningen att hantera när en närstående eller kollega blir svårt sjuk.

Som när jag gick cancer.

Vad ska man säga, vad ska man inte säga, hur ska man bete sig? Ett av tipsen handlar om tid. Och när jag sitter här omringad av alla de fina gåvor som gästerna kom med, doftar på ett vackert doftljus och ställer upp min favoritchampagne i skåpet ovanför kylen, så tänker jag på det som står i min bok:

Din tid är den bästa presenten du kan ge till en annan människa.

Så tack för alla underbara gåvor – men mest av allt, tack för ni kom. Att ni valde att komma hem lite senare, avstod en middag med maken eller en nattning av ett barn och kom för att glädja mig istället.

Det känns oerhört stort.

I helgen blir det dessutom en ny release i min födelsestad Hudiksvall där jag också är ambassadör. Mellan kl 11-13 signerar jag min bok i bokhandeln i Guldsmeden, och mellan 14-16 har en öppen release på Aktivitetsfabriken nedanför Köpmanberget.

Om du ger mig din tid gör du mig lycklig.

Img 4513

Författarinnan Susanne Boll tog sig tid!

Pamela anderssonaoe0

Här är inbjudan till Hudik om ni vill komma! Jag signerar också på bokhandeln i Guldsmeden mellan kl 11-13 på lördag.

Flera bilder från releasen hittar ni här! 

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag fick skrota träningsplanen

Tillbaka till verkligheten! Ja, så känns det när semestern är slut och jag sitter på redaktionen och allt liksom är som vanligt igen. Hur kan en sommar går så fort? Det är som att jag saknar värmen direkt jag tar fram datorn. Speciellt i år. Jag har aldrig upplevt en varmare vår och inför sommaren satte jag upp ett härligt träningsschema som innehöll både längre kajakturer, många cykelmil, och styrketräning med sonen som fått ett program av hockeylaget.

Sommaren kom, värmen stannade (och finns fortfarande kvar på vissa ställen), jag tog fram programmet… och drabbades av kikhosta.

Japp. En barnsjukdom!

Img 2053

Nej, allt gick verkligen inte efter plan den här sommaren.

Jag hade ingen aning om att vuxna kunde drabbas av kikhosta, och det krävdes grundliga undersökningar på Sophiahemmet innan jag fick diagnosen. Då hade jag redan i två och en halv vecka hostat nätterna igenom, hostat så att jag fått andnöd, hostat så att bröstet och ryggen smärtade både dag och natt – och av träningsprogrammet blev det intet.

Ingen cykeltur runt Mälaren. Inga nya muskler runt bålen.

Och även om jag är mycket bättre hostar jag fortfarande.

Jag får helt enkelt starta hösten med att börja om med träningen från början igen. Jag som tyckte att jag var så stark efter Kreta-träningsresan i maj! Suck.

Jag smygstartade under min New York-resa förra veckan, min sista semestervecka. Jag var där på en mor och dotter-resa med min 12-åriga Valentina och en av mina bästa kompisar och hennes dotter. Tidigt varje morgon gick vi powerwalk i Central Park och det var ett underbart sätt att börja dagarna med värmen som rådde där! Dessutom fick vi se så mycket där vi gick runt i parken på olika stigar och i olika riktningar varje dag.

Img 4175

Fantastiska morgnar i Central Pak!

Döttrarna var med andra dagen, men tyckte inte att det var deras grej att ”stiga upp klockan 06.30 för att GÅ (!!!)”, så de sov vidare medan jag och Karin traskade oss svettiga i ottan.

Img 3970

Överallt finns det vackra vyer att stanna och ta en liten paus eller dricka lite vatten på.

Just powerwalks är det bästa sättet jag vet att komma igång på, när det varit tungt ett tag. Det är en slags smygstart där det inte gör så ont, där träningsvärken känns bara liite i vaderna och man bara känner sig glad för att vara igång.

Så jag fortsätter med det här hemma till dess att kroppen orkar anstränga sig mera. Och passar samtidigt på att njuta av min bokbaby ”Två hål i huvudet & ett mirakel” som precis kommit från tryckeriet! Den 28 augusti släpps den på nätet och i bokhandeln – stolt som är en tupp är jag!

Kram på er!

Img 2422 2

Den är äntligen här!! Nya boken går att förboka på Bokus, den finns att köpa i handeln eller på nätet från den 28 augusti.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Läkarens gest sa allt

Jag var verkligen nervös. Sju månader är lång tid när man inte vet vad som händer i huvudet. Cancer är en otäck fiende. En lurig fan. En motståndare som inte följer några regler, som kan finta upp en på läktaren om man tappar koncentrationen för en stund.

Jag satt där igen på Neurocentrum på Karolinska, i dödens väntrum.

Dödens väntrum där stegen till Ödets domare är röda.

Under sex år har jag fått besked var tredje månad, nu hade det gått sju.

Tiden gick och min läkare kom inte.

10 minuter.

15, 20, 25 minuter och fjärilarna satte igång och virvla runt extra mycket i magen. Bävade han för att ge mig ett dåligt besked?

Sen kom han min fantastiska läkare. Han såg mig och maken och slog upp med armarna i en gest som sa: ”Kul att se er, allt är lugnt”, och jag kände fjärilarna fladdra bort samtidigt som jag visste att det hade gått vägen igen.

Att ingen ny tumör hade hittat in i hjärnan, att de två svarta hålen fortsatte var tomma.

”Hur mår du?” frågade han när vi satte oss i hans läkarrum.

”Det vet väl du?”, svarade jag.

”Ja, i så fall mår du bra”.

Och så skrattade vi båda. Han ett nöjt skratt och jag ett skratt som kom från hjärtat och var mjukt som sammet och bubblande som champagne. Ett skratt av lättnad. Av lycka. Av enorm tacksamhet.

Jubel utanför Neurocentrum – hurra för världens bästa besked!

”Det här mötet kan vi göra på en minut, det kan sammanfattas med en mening: Ingenting nytt”, sa min läkare med ett leende.

Ingenting nytt.

Så fantastiskt! Inga nyheter, inga nya tumörer, inga förändringar, inte nåt som inte var som sist. Hurra!!

Mina två hål i huvudet är fortfarande tumörfria, svarta och ekande tomma. Livet får fortsätta.

Tack gode gud – det kommer att bli en fantastisk sommar!

Vi firade i champagne på Atelier 23 by Pontus, högst upp i DN-skrapan där Erwik Communication hade ett event för Östermalms saluhall.

Gamla hockeystjärnan Mats Ulander firade också med oss. Foto: Hans Shimoda

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Oro inför tisdagens besked

På tisdag kommer beskedet. Oro i magen. Att försöka träna hjälper.

Så kom äntligen kuvertet från Karolinska. Jag har väntat och väntat sedan magnetröntgen i slutet av maj, och till sist tänkte jag att ”nu har de glömt mig” – och då dök det upp.

Men inte i brevlådan, utan precis utanför min dörr…

Brevbäraren hade förmodligen lagt kuvertet i fel brevlåda och så var det någon snäll granne som insåg att det kanske var viktigt eftersom det stod ”Karolinska” på kuvertet och lade det utanför dörren.

Jag blev både lättad och arg.

Lättad för att personen som fick det förstod att det kunde vara bråttom.

Arg för att man inte kan lita på posten.

Hur svårt kan det vara att lägga rätt post i rätt brevlåda, tänker jag.

Morr.

Som tur var missade jag inte tiden när jag ska få beskedet efter röntgen. Det blir på tisdag.

Återkommer förstås med besked.

Ärligt talat känns det jobbigt.

Det är sju månader sedan jag fick besked senast och jag är orolig, det är ett obehagligt nervöst pirr i hela kroppen trots att jag försöker att tänka på annat.

De här dagarna innan jag får besked av min läkare kändes lättare när det var tätt mellan kontrollerna – jag har aldrig väntat sju månader förr. Usch. Det känns i magen, trots att jag försöker slå bort det.

Jag försöker att göra roliga saker istället; som i torsdags när jag hade 5-årsjubileum för det som kallas Pams brygga. I fem år har vi samlats några tjejer på bryggan utanför mitt hus, och vi gör ett slags knytis där vi tar med oss olika rätter, lax, ost, frukt, vad man vill och ställer upp tillsammans. Jag fixar grunden (en stor pastasallad som passar till allt), och så dricker vi bubbel, vin eller alkoholfritt och pratar och skrattar till sena kvällen. Luften vibrerar av energi och glädje som håller i sig hela sommaren.

Några av tjejerna på Pams Brygga.

Dessutom har jag sprungit.

Det var i lördags när jag var ute och powerwalkade och helt plötsligt började liksom benen att springa som av sig självt! Jag kan egentligen inte springa på grund av ett dåligt knä, men kroppen ökade farten och det var bara att hänga med, haha. Det blev inte långt, 2 kilometer, men jag har varit stolt över mig själv hela helgen. Stolt över att kroppen orkar göra saker läkarna säger att jag inte kan.

Håll tummarna för mig!

Nu vill jag bara att det fortfarande är två svarta hål i huvudet på tisdag också.

Håll tummarna för mig är ni snälla!

Från Pams brygga. Alla vi jobbar eller har jobbat på ToppHälsa! Från vänster Lena Thelenius, jag, Catharina Nordlund, Helene Arkhem och Annika Kvist.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Dags att kliva in i cancerrollen igen

Ibland är det inte så långt mellan ett lyckligt leende och ett misslyckat försök att se helt neutral ut. Som till exempel när man får hänga av sig sommarklänningen och kliva in i cancerrollen igen.

Här står jag och försöker se oberörd ut.

I dag var det nämligen dags att göra en halvårskontroll av mina hål i huvudet. Är de fortfarande tomma, håller alla tumörer sig fortfarande borta? Inga svar än, men däremot en grundlig genomkörare av skallen.

Skillnaden mellan vara frisk och sjuk. Hejdå färgglad klänning, hej vit sjukhusskjorta…

Det är ingen risk att man glömmer bort hur det känns mellan gångerna, allt går liksom sin gilla gång på Neuro så när jag därför fick kallelsen att jag röntgen skulle ske på Nya Karolinska blev jag glad. Äntligen lite action! Typ.

Jag har inte varit på det omdiskuterade jättebygget innan, och blev mäkta imponerad. När jag gick in i huvudentrén var det som att komma in i ett internationellt jättehotell, men istället för butiker med svindyra märkeskläder och väskor, som brukar finns på såna ställen, fanns det bara ett stort Apotek.

Men det var också det ända som kändes sjukhus.

Och när jag tog hissen upp till magnetröntgen spratt jag till av glädje när jag såg att de små, små pytteomklädningsrummen med bara skynken som dörrar hade bytts ut mot större rum med speglar och ljus! Och RIKTIGA dörrar!

Man kunde till med vända sig om i båset.

Wow.

Jag tyckte till och med att sjukhusskjortan såg fräschare ut.

Fler upptäckter: Betydligt kallare i magnetrummet, de gula filtarna var utbytta mot nya, vita engångstäcken som låg i plastförpackningar (liksom på en affär) och som sköterskan fick öppna innan hon la dem på mig. De var tunna som papper, och det krävdes två för att täcka min stelfrusna kropp.

Det var helt folktomt i korridorerna och det är tur att jag har bra lokalsinne för ingen följde mig ut genom korridorerna och de stängda dörrarna efteråt, och det fanns inte en enda person att fråga.

Så nu vet ni det. Öva på orienteringskunskaperna innan ni åker dit.

Men som sagt; bara att det var lite nytt kändes spännande och när jag tog mig ut med ett sårat och lite blodigt armveck där man satt slangen och nålen för kontrastvätskan, sken solen fortfarande och jag tog en taxi tillbaka till jobbet.

Det äkta leendet var tillbaka igen.

Efteråt: glad igen!

Jag vägrar att vara orolig innan jag får besked om det hänt något i skallen de senaste månaderna, och dessutom har jag ju min nya bok att glädjas åt! Den är färdigskriven och kommer ut den 28 augusti. Men den går att förboka på den via Bokus: https://www.bokus.com/bok/9789188529978/tva-hal-i-huvudet-och-ett-mirakel-om-traningen-tankarna-somnen-och-att-hantera-sin-cancer/

Gör gärna det! (Tack, tack, tack i förskott i såfall!)

Puss på er.

Omslaget till min nya bok! Två hål i huvudet & ett mirakel. Omslagsfoto: Peter Jönsson

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag har aldrig varit modigare

Utsikt över poolområdet på Cavo Spada.

Sitter på en altan med tillhörande hotellrum och tittar ut över poolen som glittrar i solen bara fem meter bort. Ovanför skymtar de gröna bergen, och vänder jag blicken till höger ser jag Medelhavet. Kreta visar sig från sin bästa sida, och jag har precis kommit från ett träningspass där jag gått utanför min comfort zone. Jag har utmanat mig själv ännu en gång och lyckan spritter i kroppen. Vore jag inte så trött och mör i benen skulle jag dansa och skutta runt i solen.

Att göra saker som jag egentligen vet att jag inte borde kunna göra, fyller mig alltid med glädje och stolthet. Det får mig att växa som person, att utvecklas på ett mentalt plan – att bli starkare och modigare. Faktum är att jag är mycket modigare som 53-åring än som 19, 24 eller 29.

När jag var 19 år vågade jag avstå universitetsstudier för att istället flytta till Israel och jobba på kibbutz.

När jag var 24 tog jag tjänstledigt och reste jorden runt med bästa kompisen i släptåg och en ryggsäck på ryggen.

Och när jag var 29 år sa jag upp mig från en fast tjänst i Sundsvall för att flytta till Stockholm och ta ett sexmånaders vikariat, utan att ens ha en lägenhet att bo i.

Stora steg, men självförtroendet var på topp och ”allting som jag vill kan jag göra ahahaha”, som Magnus Uggla skulle ha uttryckt det.

När jag var yngre hatade jag att förlora, allt var en match som skulle vinnas både på handbollsplan, fritiden och i karriären, men stigarna jag valde var säkrare än de jag tar i dag. Det var ingen konst att nå framgång när jag orkade allt och när jag valde de kamper som jag VISSTE att jag hade chans att vinna.

I dag har jag inte de förutsättningarna.

Jag får kämpa med min kropp, mitt knä som förstörts av otaliga skador och som jag inte kan räta ut helt, smärtorna i fötter och händer som fortfarande känns efter cellgifterna, och åldern som tar ut sin rätt.

I dag vet jag att när de kommer till träning kommer jag aldrig mera att vara bäst på plan. Inte lyfta mest, inte springa snabbast, inte orka vara högst upp på toppen först av alla på cykelpassen.

Jag tänker tillbaka på passet jag precis genomfört: Fight cardio med Biggest Looser-tränaren Sabina Dalfjäll. Ni vet den där mörka, snygga, starka bruden som får nåt år sen fick en att nästan stå i givakt framför tv:n när hon uppenbarade sig.

Att få köra fight cardio och boxning med Sabina Dalfjäll är ren lycka!

Fight cardio är ett kombinerat box-, styrke- och konditions-pass – och jag var klart sämst.

Redan efter åtta minuter var jag slut. Men jag fortsatte ändå.

I 50 minuter tränade jag efter bästa förmåga, jag bad inte om ursäkt för att jag gjorde armhävningarna på knäna eller att jag inte klarade 40 burpees och gjorde benböj istället.

Jag vågade lägga vinnarskallen åt sidan och tillät mig vara sämst på plan utan att banna mig själv efteråt.

På det viset vann jag ändå.

Tänk så bra!

Sämst men ändå en vinnare!

Terrasshäng med ledarna på första veckan på Kreta.

 

 

 

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Äntligen kan jag avslöja hemligheten!

Det finns en anledning till att jag har varit frånvarande på bloggen de senaste månaderna, men nu kan jag äntligen förklara varför:

Jag har suttit och skrivit på min nya bok och i går kom pressmeddelandet ut och jag kunde för första gången få visa omslaget!

Så här ser det ut:

Omslaget till min nya bok! Två hål i huvudet & ett mirakel. Omslagsfoto: Peter Jönsson

När pressmeddelandet kom ut satt jag på en terrass utanför ett hotellrum på Kreta och jobbade. Och trots att jag jobbat så hårt med boken under så lång tid, blev jag ändå förvånad över min reaktion när jag såg det.

Jag började gråta.

Det kändes som värsta belöningen efter allt slit, alla sena nätter och dagar som jag lagt allt annat åt sidan för att kunna lägga ner min själ i boken. Jag valde att lägga bort bloggen för en stund för att verkligen ta hand om min bok-baby, vagga den och ömma för den. Jag har suttit på kvällar, helger och ibland på nätterna för att jag ville att den skulle ge så mycket till er läsare. Jag vill ge både konkreta tips, men också både hopp, tro och tankar som ni kan ta till er när ni vacklar.

Så stod det i pressmeddelandet som kom ut:

”Den 28 augusti släpper Pamela Andersson boken Två hål i huvudet och ett mirakel – en berättelse om hjärntumören som mirakulöst försvann och efterlämnade just två hål i huvudet.

Vad händer när man får diagnosen hjärntumör?

Är det självklart att man skaffar sig en personlig tränare, äter nyttigt och sover bättre än någonsin? Det har nu gått några år sedan Pamela Anderssons liv vändes upp och ner av en potentiell dödsdom.

”Du har en tumör i din hjärna.”
Pang!
”Som vi aldrig kommer att kunna operera bort.”
Pang, pang.

2012 fick Pamela diagnosen hjärntumör. Sedan dess har hon kämpat för sitt liv. Genom strålningar, håravfall och otaliga cellgifter har Pamela tagit träningen, sömnen, kosten och tankarna till hjälp för att orka igenom behandlingarna. Men främst har kampen skett genom att leva själva livet – genom kärlek, glädje och motgångar, genom skratt och gråt. Men mest skratt.

Två hål i huvudet och ett mirakel berättar Pamela på sitt engagerande, starka och gripande sätt om sin egen cancerresa. Hur hon genom sin positiva inställning och sitt nitiska arbete med träning, sömn och inte minst tankarna – på ett mirakulöst sätt – har tagit sig från att leva med en hjärntumör som inte går att operera till att den är helt borta.

Pamela Andersson är chefredaktör på tidningen ToppHälsa, föreläsare och ambassadör för Cancerfonden och födelsestaden Hudiksvall. Hon har tidigare utkommit med boken Jag ska inte dö idag.”

Jag lovar att jag ska komma igång ordentligt med bloggen nu igen, och jag tackar så hemskt mycket för alla mejl från er som saknat den!

Kram på er!

 

 

 

LOADING..

Mitt OS-guld känns – men det syns inte

Mitt guld syns inte.

Jag ser tårarna som rinner nedför Stina Nilssons kinder när hon står där på prispallen. Ett OS-guld. Det finaste hon kan vinna.

Den ädlaste medaljen i världen. Den mest åtråvärda titeln, det historiska som för alltid kommer att stå i idrottsböckerna.

En OS-guldmedaljör.

Bilderna är ett kollage från Expressen.

 

Medaljen som trots att den förmodligen kommer att ligga i en låda, eller möjligtvis i ett bankfack i framtiden är beviset för att hon en gång var bäst i världen.

Att hon en gång lyckades på exakt rätt dag att pricka in en toppform som överträffade alla andras.

Mitt hjärta snörps ihop och jag känner hur min röst blir grötig.

Stina Nilssons tårar fortsätter att rinna.

Hon torkar och torkar, hon ler, försöker att sluta gråta – men tårarna dansar hela tiden nedför hennes kinder. De låter sig inte hindras av en vante eller en jackärm.

Glädjen slår volter i själen och nånstans måste den där obeskrivliga lättnaden, lyckan, få utlopp – och tårkanalerna är det som ligger närmast till.

Några dagar senare är det Hanna Öbergs tur.

Expressens uppslag om Hanna.

Nya tårar. Det ofattbara.

Händer som darrar, vänner och familj omkring som skriker, tjoar och gråter de också.

Det smått overkliga.

Och så ett nytt OS-guld.

Jag har själv ett och jag vet hur det känns.

Den där enorma glädjen som fyller bröstet och nästan hotar med att spränga det. Den ström av lycka som går genom hela kroppen – osynlig för en utomstående, men så påtaglig och virvlande för den som har den i sig. Strömmen av glädje är som en orm av silke, den nuddar hjärtat, touchar ögonen och låter dem svämma över och värmer själen på ett sätt som är så svårt att beskriva.

Mitt OS-guld består inte av en tung medalj som läggs om halsen på en prispall. Som Stinas, Hannas eller Charlotte Kallas.

Mitt OS-guld syns inte med blotta ögat, men den ligger där i min hjärna och glittrar och lyser. Beviset för att jag orkade, att jag aldrig gav upp. Att jag hade marginalerna på min sida i en kamp som var lika rafflande som det jag nyss såg på tv.

Jag missade heller inga skott.

Jag stod upp i nedförsbackarna, höll mig på benen och när jag korsade mållinjen och sträckte händerna mot himlen var jag en vinnare.

Den ovissa OS-duellen mot cancern slutade med det finaste pris man kan vinna.

Ett OS-guld i kampen för Livet.

Jag tänker på det när jag ser de fantastiska scenerna, kramarna och jublet som hörs ända från Sydkorea. Hanna Öbergs skrällseger och kaoset som omger henne, och jag ler eftersom jag redan vet hur det kan vara. Hur det känns.

Att det finns mirakel.

Så länge man är beredd att kämpa för ett.

Mitt guld glittrar i hjärnan. Här på veckans Daisy Beauty-gala med Linnea Öst, Helene Arkhem och Anna Liljeberg.

Tillsammans med vännen Linda Nyberg.

Jag är också i tidningen! ;-)

Den här texten publicerades också i bland annat Hudiksvalls tidning/Mittmedia i dag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Din plats i kön – är tre månader…

Gryning på Thanyapura.

Det är världscancerdagen i dag och jag sitter på ett hotellrum i Thailand.

Benen känns lite skakiga, nacken och ryggen ömmar men hela jag skuttar ändå lite på stolen av förnyad energi.

Jag har äntligen gjort mitt första träningspass på träningsresan med ToppHälsa, och det känns så skönt i hela kroppen.

Jag drabbades av influensa några dagar innan jag åkte hit, och trots att jag var feberfri när jag satte mig på planet och inte smittade längre, har hostan varit svår att bli av med. Jag har försökt att inte stressa, men det har varit enerverande att inte kunna träna.

Men i dag sa kroppen plötsligt okej. ”Kör då”.

Dagens härliga cykelgäng!

Det blev en kort cykeltur på 2,3 mil – men åh, så jag njöt! Och nu sitter jag här och firar med en påse färsk ananas i bitar från den lokala ananasodlaren och njuter av att jag är på gång igen.

Överhuvudtaget njuter jag efter att ha kommit över en dipp som jag haft en tid nu.

De har varit mycket omkring mig efter Cancergalan för en månad sedan, och jag känt oro och en skavande känsla i själen. Två personer som jag känner har fått tillbaka sina hjärntumörer efter att ha varit tumörfria i sex respektive nio år, och hur jag än kämpat emot har detta påverkat mig djupt.

Det går inte alltid att bestämma när man ska vara stark. Jag försöker, men när livet omkring tar andra vägar än det väntade skakas även min värld.

Oron smyger sig på.

Tankarna förlorar sig i mörka hörn och de virvlar runt som döda höstlöv i huvudet. Inget tålamod, de kan inte vara stilla, bara fladdrar till och föser upp det döda, skrumpna löven av gammalt hopp som nu tappat tron på sig själv.

Är det min tur snart?

Kommer det en ny tumör i mitt huvud också?

Är jag inte lite tröttare än vanligt?

Fick jag inte en riktigt stor migränattack för två veckor sen, visst fick jag det? Och pratar jag inte sämre? Precis som gjorde under de där månaderna innan jag till slut föll ihop och blev medvetslös 2012 när de upptäckte tumören för första gången?

Snurr snurr i skallen, runt, runt och noll fokus. Bara skav och ont i magen.

Frågor som jag inte får svar på, därför att det inte är tid för svar än.

Var god och dröj, din plats i kön är… tre månader.

Då först blir det röntgen igen, och då kan jag andas ut.

Så fram till dess gäller det bara att hålla ut.

Att jobba hårt för att vända oron i kroppen.

Vad kan då vara bättre än att göra en nystart i träningen just under världscancerdagen, dagen där världen tillsammans sätter fokus på den där skitsjukdomen som jag fajtats med under så många år.

Hej hopp och hejdå mörker!

Så vik hädan orosmoln och jobbiga tankar.

No more rädsla.

På med stålkvinnedräkten och Powerwoman på bröstet.

Tillbaka som powerwoman.

Nu kör vi igen! Jag och bästa pt-maken Christer Skog.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Äntligen värker det i kroppen igen!

Jag och fyra av våra instruktörer på resan; Dan Marsch, Anders Nordlund, Christer Skog och Tony Duberg. Jonas Orsen saknas, han var inne och vallade allas skidor!!

Check på årets första träningsresa!

Kom hem i går, och njuter av att ha vaknat med träningsvärk i både ben, mage och armar.

Det blev en fantastisk helg, 67 deltagare på Selma Spa i Sunne där vi körde en ren längdskidhelg i ett fantastiskt vinterlandskap!

Efter att ha fått harva på Kristinebergs IP i Stockholm där det finns en 400 meter lång slinga av konstsnö så var det så härligt att komma till Värmland och se vintern.

Sunne kommun ställde upp och spårade nya spår i skogen intill Selma Spa där vi bodde, och det så härligt att åka så jag hade tårar i ögonen sista dan.

Att träna i naturen fyller mig alltid med glädje. Det är slags bonuskänsla som infinner sig när man inte bara står på gymmet och ser samma sak utan man förflyttar sig och upplever nya saker hela tiden.

Skuggan av ett moln, en solstrimma som letar sig genom granarna, den vita snön gnistrar… Underbart helt enkelt!

Livsnjutning!

Det här var sjätte året som vi körde en skidresa till Sunne och det var första gången som vi hade sååå mycket snö. På lördagen firade vi med att fixa en brasa och bjuda på varm saft till alla våra ToppHälsa-gäster, och det var så mysigt att stå där och insupa atmosfären som alltid ger en ny dimension med en brasa.

Det är nåt speciellt att få värma sig med en brasa och varm saft när man åker skidor!

Och till helgen är det dags igen.

Tällberg väntar med ännu mera snö! Det finns platser kvar, så kom och upplev det bästa av vintern med oss! Ska du köra något skidlopp i vinter är det dessutom här du träffar de grymmaste instruktörerna och får med dig värdefulla tips till Vasaloppet.

Till sist – tack alla som var med oss till Sunne, hoppas att vi ses snart igen!

Tack alla för en grym helg!

Oups…

 

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ikväll jobbar vi mot samma mål

Jag hade tårar i ögonen när jag pratade med Bengt Magnusson efter att de visade minidokumentären om mig förra året.

För exakt ett år sedan stod jag där i tv-rutan på Cancergalan med tårarna i ögonen och berättade om mitt mirakel. Att hjärntumören på ett helt oerhört fantastiskt sätt bara förintat sig själv.

Det har gått ett år.

2017 har precis blivit 2018 och jag har landat i det magiska att det inte var min tur att lämna den här jorden än. Att jag trots att jag enligt läkarna skulle ha varit död nu, fortfarande får leva.

Det är en märklig känsla, en fullständigt underbar känsla, men ändå obegriplig och ofattbar.

För hur går man vidare efter att ha lurat en tumör? Och har jag verkligen gjort det? Ligger det inte någon dold cancercell därinne i nån vrå av hjärnan och lurar på rätt tillfälle att dyka upp? Kanske precis när jag vågar andas ut?

Det spelar ingen roll hur många gånger jag går på en kontroll, hur många gånger jag kollar på röntgenplåtarna och bara ser de där två svarta hålen som tumören lämnade efter sig… Priset man betalar för att få en andra chans är en oro som aldrig försvinner.

Jag försöker att hantera det på det enda sätt jag kan: jag accepterar att den finns där och jag jobbar för att den inte ska ta över min tillvaro.

För det mesta lyckas jag dessutom.

Jag har lärt mig att dosera min ångest på samma sätt som andra människor doserar sin medicin. Det låter kanske märkligt, men jag tror att de flesta som har sett cancern i vitögat jobbar på det sättet. Vissa dagar tvingas man släppa loss odjuret i psyket, fritt att härja runt i tankekontoret där den välter alla rimliga resonemang och river den mentala försvarsmuren, och sedan kopplar man besten igen, stänger in de illavarslande tankarna, bygger upp och lagar självförtroendet och lever på som vanligt.

Som tumörfri.

Inte cancerfri.

Det där sista är lite knepigt eftersom jag ofta får höra att jag är frisk, men det stämmer inte riktigt. Enligt läkarna är jag inte friskförklarad, kanske aldrig kommer att bli – men jag är tumörfri.

Skillnaden är förstås att risken fortfarande är stor att en ny tumör dyker upp på samma ställe, och det är sådana tankar som jag jobbar på att inte släppa fram för ofta.

Istället tittar jag på min nya kalender, de blanka tomma sidorna, och tänker att jag har ett helt oskrivet år framför mig som jag kan förvandla till det jag vill. Och jag har beslutat mig för att det ska bli ett väldigt gott nytt år. Utan för mycket stress, en arbetsbörda på en rimlig nivå, en lång sommarsemester i Hudiksvall – och tid över till vänner och familj.

Fjolårets galadress från Camilla Thulin.

I kväll när jag återigen sitter i publiken på Cancergalan i TV4, uppklädd i galaklänning och med högklackade skor, vet jag att runt omkring mig sitter många, många andra systrar och bröder med exakt samma mål.

Att vi ska överleva cancern.

Och vi ska göra det tillsammans.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Mediet hade rätt – så nu sitter jag här…

Såg ni avsnittet med mig på ”En natt på Slottet” som gick på sjuan i höstas? Där hade jag en önskan om att jag skulle få chansen att skriva en ny bok.

Min första, ”Jag ska inte dö i dag” kom ut 2014 och finns fortfarande till försäljning på bland annat adlibris, men efter mitt fantastiska besked för ett år sedan har jag känt att jag skulle vilja skriva ännu en bok.

Det var den önskan som mediet Anne-Kristine Augestad läste upp i tv när avsnittet sändes i oktober, men det ingen visste då var att jag redan fått ett kontrakt med Lava Förlag!

Gänget som var med mediet Anne-Kristine i programmet En natt på slottet. Jag, Samir, Hero och Sigrid.

Inspelningen av Slottet var i början av augusti och det var då Anne-Kristine sa de ord som fick mig att rysa en månad senare när Lava ringde (och programmet ännu inte var ute!) och ville träffa mig: ”Du ska skriva en bok, och sedan många, många flera …”

Och här sitter jag nu.

Hemma och skriver hela veckan, med kaffe, ljus och blommor.

Andra dagen på 2018 med typ 150 sidor halvklara och tar bara en paus från skrivandet för att önska er alla en god fortsättning!

Låt 2018 bli ett år när du njuter av livet.

När du inte glömmer att stanna upp och känna in vad du egentligen vill ha.

Låt 2018 verkligen bli början på något helt nytt eller en underbar fortsättning på det liv du vill leva.

Släpp in vänskap, omtanke om andra och generositet för de som behöver det.

Öppna hjärtat för kärlek och låt hjärnan rulla runt i skrattvågor.

Gott nytt år.

Nu kör vi!

Julgrannen står fortfarande kvar förstås! Jag vill suga länge på jul-stämningen!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Känslan när läkaren ringer med beskedet

Vandringen har varit lång. Men åhhhh vad jag njuter!

Vandringen har varit lång. Men åhhhh vad jag njuter!

Jag gjorde det igen! Höll mig kvar på toppen!

Håren reste sig på mina armar och jag blev så förvirrad att jag knappt kunde prata.

Det kom så oväntat.

Jag satt i möte med min chef här på Bonnier Magazine, jag kom ju hem sent i gårkväll från Playitas och var redan från morgonen lite omtumlad av för lite sömn när telefonen ringde.

Okänt nummer.

Förmodligen sonen tänkte jag och bad min chef vänta utifall det hade hänt något på skolan.

Sedan hörde jag hans röst.

”Vill du inte komma till sjukhuset och träffa mig?”

Min läkare.

Med det där dolda leendet i rösten som jag lärt känna under de här åren.

”Jag har försökt ringa, men du har inte svarat?”

För en nanosekund reste sig håren på armarna och jag gick snabbt ut ur rummet, pratade lite osammanhängande om träningsresan, att jag inte tänkt på att ”okänt nummer” som sökt mig var från Karolinska sjukhuset…

”Jag tänkte att jag ringer så slipper du komma hit. Allt ser bra ut. Det ser ut som sist.”

Som sist.

Helt tomt, två svarta hål – och ingen tumör!

Axlarna sjönk ner, lättnaden sköljde över mig som ett mjukt varmt sommarregn och jag satte mig ner för att benen skulle sluta att skaka.

”Är det sant?” Jag kände hur tårarna kom. ”Det är fortfarande tomt?”

”Ja. Alla här pratar om dig. Du ger dem hopp”.

Hjärtat rann över.

Jag glömde vad jag skulle fråga, och han skrattade. Jag får ringa igen om jag kommer på något, för just nu är det bara fjärilar i sinnet som flyger så där lyckligt och vackert och jag vill bara njuta av det. Jag kan inte formulera några andra tankar än en obeskrivlig ilning av lycka.

När jag lade på luren kom jag att tänka på ett av de träningspass jag gjorde på Playitas med Oscar Jöback till låten ”Feeling good” med Michael Bublé. Jag lånar dem för att förklara känslan jag känner över att jag fortfarande får leva.

”Birds flying high

You know how I feel

Sun in the sky

You know how I feel

Reeds driftin’ on by

You know how I feel

It’s a new dawn

It’s a new day

It’s a new life

For me

And I’m feeling good”

Efter passet med Oscar njöt vi av min poolsvit!

Efter passet med Oscar njöt vi av min poolsvit!

Instruktörerna på Playiats andra vecka.
Instruktörerna på första veckan.

Instruktörerna på första veckan.

Lyckan när man känner sig stark efter ett box-pass!

Lyckan när man känner sig stark efter ett box-pass!

  1. Den som aldrig haft eller varit nära nån som har eller haft cancer kan aldrig förstå. För lyckan att det har gått vägen en period till i livet är underbar. Lyckan att få hänga med ett tag till. Jag är så glad för din skull. Du har gett mig vikten att leva o njuta av livet emellan perioderna. Vi måste leva njuta av barn o barnbarn men också uppleva saker för vår egen skull. Stor kram Pam. Och tack att jag fick träffa dig. Jäklar anamma.

  2. Anders. Är du på riktigt?
    Tänk dig för vad du skriver!

    Pamela. Jag är en följare av dig som skriver min första kommentar här. Jag är så glad för din skull! Jag har en liknande positiv livssyn som dig. Det har hjälpt mig många gånger.
    Ha en fin Adventstid och Julhelg.

  3. Det är så fantastiskt! Jag är så glad för din skull ❤️. Din resa ger så många hopp, att dessutom hålla fokus på vägen och träna/leva, för mig är du en stjärna och en stor förebild!

  4. Underbar läsning❤️❤️❤️ Man blir så glad när man läser och det ger hopp åt många andra. Du är fantastisk😄😍

  5. 💝💝GRATTIS GRATTIS
    ÄLSKADE PAMELA 💝💝
    Så underbart att höra att Du är frisk!!! Njut massor av livet och familjen 😘 Kram Kina

  6. Grattis Bästa Pamela!
    Vilket underbart besked. Och vilken förebild Du är inför andra genom att du visar att glädje, liv, kärlek och rörelse ger Liv åt livet inte till cancern. Kram ❤
    Jannica

  7. Åh, vad härligt att höra!! Njut nu så mycket du bara orkar, dansa, drick champange, kramas med familjen och alla andra nära och kära!
    Kram Sara

  8. Varmaste Gratulationer till dig & familjen ! Du har kämpat hårt och vunnit kampen. Du har även gett hopp åt många som kämpar mot sin cancer.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

I väntan på besked så lever jag

Här finns ingen ondska!

Här finns ingen ondska!

Jag har fortfarande inte fått svar på den senaste röntgen och jag bidar min tid med träning i solen på resorten Playitas på Fuerteventura.

I snart tio dagar har jag jobbat på plats här istället för på redaktionen, och när endorfinerna får fritt spelrum är det lätt att glömma oron för vad som väntar därhemma.

Jag jobbar på att stärka mig både fysiskt och psykiskt. Jag vet ju hur jag mår när kroppen svarar, när helheten känns bra och när jag känner mig stark utifrån och in.

Det gör jag nu.

Jag har cyklat, vandrat, dansat och kört stenhårda bodyfit-pass i flera dagar och jag somnar snabbt på kvällarna och vaknar glad och pigg.

Älskar att cykla! Här med Christer.

Älskar att cykla! Här med Christer.

Vandring mot morgonsolen. Magiskt!
Det är svårt att vara nervös när man hänger med såna här fantastiska människor!

Det är svårt att vara nervös när man hänger med såna här fantastiska människor!

Åh, vad jag älskar känslan att ha lite, lite träningsvärk och att veta att jag gör allt för att få leva ett bra liv!

Den här veckan är vi 110 personer som åkt med ToppHälsa hit, och det är skratt och svett i en salig blandning. Vi peppar varandra, vi delar våra historier och det är en generös och inspirerande stämning.

En stämning där allt känns ärligt och rakt.

I en miljö man mår bra i.

Här finns ingen rädsla. Ingen oro för morgondagen.

Här frodas bara mod att utmana sig själv, mod att sträcka på ryggen och vara den man är.

Och jag tänker på det när jag vandrar uppför berget med rak rygg och bestämda steg.

Här ska ingen ny tumör komma och bosätta sig i min hjärna.

Mitt mentala skydd är för starkt för det.

On top of the world. Så är känslan när man orkar.

On top of the world. Så är känslan när man orkar.

Stavgång med Oscar och Peter Jöback.

Stavgång med Oscar och Peter Jöback.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Oron är tillbaka

Oron är tillbaka.

Oron är tillbaka.

Det var sex månader sedan sist, men i morse var det dags igen. På med den slitna sjukhusskjortan från landstinget i det trånga omklädningsbåset och så tassade jag i strumpblästen till britsen och lade mig till rätta.

En nål i armen, kontrastvätska i hjärnan, två filtar på britsen för att inte frysa för mycket.

P4 i lurarna och en timme i magnetröntgenmaskinen på Karolinska.

Ingen passar i en vit sjukhusskjorta.

Ingen passar i en vit sjukhusskjorta.

Oron var tillbaka.

Har en ny hjärntumör börjat visa sig? Ser man konturen av den? Eller är det fortfarande tomt? Ekar det ännu i de två svarta hålen i min hjärna?

Om några veckor får jag svar.

Fram till dess ska jag försöka att inte tänka på vad som ruvar eller inte i min skalle.

Jag ska åka till Playitas på träningsresa och när kroppen får jobba brukar hjärnan hänga med och bara fokusera på det positiva!

Jag vill gärna att den trenden fortsätter…

LOADING..

Bakom kulisserna på En natt på slottet

Snart är det dags att möta mediet!

Snart är det dags att möta mediet!

Ojoj, vilken natt det var.

När jag fick frågan om att vara med i En natt på slottet i kanal 7 hade jag precis avslutat ett avsnitt av vår Pepp-Podd och där hade vi pratat om trenden med medium och mystik som har blivit så hett.

Avsnittet hade inte ens lagts ut än, men bara några minuter efter att jag kommit tillbaka in på redaktionen fick jag ett samtal från casting-Anna.

Det kändes nästan kusligt.

Jag som aldrig tidigare pratat om sånt här – och så kom det en inbjudan som ett brev på posten.

Jag tog det som ett tecken. Klart jag skulle vara med!

Ärligt talat har det ibland varit lite svårt att inte berätta vad jag upplevde innan programmet sändes, men samtidigt visste jag ju inte vad som skulle komma med och inte.

Vi filmade ju enormt länge.

Jag var på plats på Wenngarns slott utanför Sigtuna redan klockan 11 på förmiddagen, och som ni som såg programmet i onsdags vet, så var det väldigt omtumlande.

Jag och Samir.

Jag och Samir.

Jag, Samir, Sigrid och Roddy (som gladiatorn Hero egentligen heter) hade aldrig träffats innan men det blev en härlig stämning direkt. Vi skulle ju till och med dela rum!

Jag och Sigrid.

Jag och Sigrid.

Samtidigt hann vi inte med att berätta allt för varandra under pauserna så det var kul att se vad de andra fick berättat för sig på när jag såg premiäravsnittet i onsdags i sjuan.

Men det tog på krafterna att vara i en sådan stämning. Till och med mediet Anne-Kristine Augestad behövde vila mellan alla tagningar och vi var också helt slut! Hero somnade till och med och snarkade så att vi andra höll på att fnissa ihjäl oss.

Roddy somnade!

Roddy somnade!

Vare sig man tror på det övernaturliga eller inte – vi diskuterade var vi stod i bilen dit – var vi alla lite spända inför det första mötet med mediet.

Det märktes direkt när hon kom in i rummet.

Den där lite flamsiga stämningen förbyttes i nervös förväntan när hon skred in och när hon tog min hand och såg på mig så var det nästan som att jag höll andan. Hennes blick var så intensiv, det kändes verkligen som att hon såg rakt in i mig!

I takt med att vi fick träffa Anne-Kristine och ha enskilda samtal med henne, desto flera djupa samtal blev det mellan oss deltagare.

Samtal – och tårar.

Roddy omvändes dessutom helt när han gick från att inte tro på det övernaturliga ett dugg – till att tro när han kände sig ”överbevisad” av AK. Han var riktigt skakig!

Jag är så tacksam för den här upplevelsen. Jag fick svar på alla mina frågor, och fick en avslutning jag aldrig kunnat drömma om.

”Du är en jordängel”, sa AK. ”Du är här för att ge hopp till andra”.

Jag erkänner att jag blev både generad och väldigt stolt över just de orden.

AK:s ord gick rakt in i hjärtat!

AK:s ord gick rakt in i hjärtat!

Att mäta sina fysiska krafter mot en gladiator var kanske lite väl optimistiskt...
Lunchtime!

Lunchtime!

Tavlorna som vi fick måla. Samirs till vänster och min till höger.

Tavlorna som vi fick måla. Samirs till vänster och min till höger.

Hejdå slottet!

Hejdå slottet!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hennes pappa ville ha sex

#metoo

#metoo

Det svämmar över på nätet. Min telefon vibrerar av inlägg efter inlägg.

Kvinnor som fått nog.

Kvinnor som öppnat dörren till det förflutna som aldrig glömdes, kvinnor som berättar om vad som hände i går, eller det som händer just nu.

Här.

I dag.

#metoo.

Hashtaggen som startades av Hollywoodstjärnan Alyssa Milano efter att producenten Harvey Weinstein anklagats för både våldtäkt och sexuella trakasserier.

Jag har också varit utsatt. Vem har inte blivit tafsad på mot sin vilja?

Men har vi sagt något?

Nej.

För det mesta har vi mått dåligt i vår ensamhet, undrat om det var vårt fel eller förträngt det med ett konstgjort skratt och låtsats att vi inte brytt oss.

Jag minns en semesterresa när jag var 13 år och vaknade av att en äldre man satt på min sängkant och smekte mitt bröst. Det var min nyblivna kompis pappa. Tjejen, lika gammal som jag, som jag badade med på dagarna och precis lärt känna.

Hennes pappa ville ha sex.

Jag är så stolt över mitt skräckslagna 13-åriga jag som istället för att ge efter för rädslan istället sa högt: ”Rör du mig igen skriker jag på pappa”.

Min egen pappa som sov i rummet intill.

Mannen backade sakta ut ur rummet jag delade med min lillebror.

Men berättade jag om händelsen för min pappa på morgonen?

Nej.

För jag skämdes.

Som så många alla trodde jag att det var mitt fel på något vis. Jag kände mig smutsig. Fel. Och jag ville inte bada med min nyblivna kompis på resten av resan.

Jag anmälde inte heller när jag jagades på natten av en man på cykel.

Han som hade lagt cykeln över stigen runt sjön där folk promenerade och sprang på dagtid och där jag efter att jag slutat kvällsskiftet på Hudiksvalls Tidning kl 23.30 brukade springa innan jag cyklade hem.

Jag sprang förbi på rätt sida av den slängda cykeln, på den andra låg mannen gömd i buskaget där han hade tänkt attackera mig.

Han kastade sig upp och trampade efter mig när jag joggade förbi och jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. Det dunkade i huvudet, jag hade blodsmak i munnen och precis när jag trodde att han skulle hinna i kapp mig vurpade han på cykeln i rullgruset och ramlade. Jag vågade stanna några sekunder och pusta ut, hörde honom svära och skrika att han skulle ta mig, och sedan sprang jag allt vad jag kunde igen.

Jag kom ut ur spåret, till bilar och gatljus och helskinnad men vettskrämd – min förföljare blev kvar med sina mörka tankar i joggingspåret.

Jag har aldrig tränat ensam på kvällen sedan dess.

Min erfarenhet säger mig att de allra flesta män är bra män, och det är viktigt att de stöttar kampen mot de rötägg, de män som tror att de kan göra vad de vill mot kvinnor, tjejer och barn.

#metoo är viktigt för oss alla.

Jag läser sida upp och sida ner på instagram, på facebook och på otaliga nätsidor och jag gör vågen för alla de starka, modiga kvinnor (och män) som vågar stå upp och säga att nu är det nog.

Vi har alla ett ansvar för att förändra vår värld till det bättre och jobba för att respekt får den betydelse som ordet verkligen står för.

Kanske kan en hashtagg på fem bokstäver vara starten.

Nuförtiden tränar jag bara när det är ljust ute.

Nuförtiden tränar jag bara när det är ljust ute.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

I min hjärna bryter jag ner det negativa

Kroppen och jag. Vänner igen.

Kroppen och jag. Vänner igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.

Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna.

Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.

Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.  Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna. Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.  Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen. Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig. I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar. Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå. Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar. Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna. Men det spelar ingen roll längre. I min värld vinner min kropp sitt eget race. Den försöker. Vågar. Kämpar och orkar för det mesta. Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen. Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder. I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas. Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig.

I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar.

Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå.

Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar.

Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna.

Men det spelar ingen roll längre.

Den försöker till och med spela tennis!

Den försöker till och med spela tennis!

I min värld vinner min kropp sitt eget race.

Den försöker.

Vågar.

Kämpar och orkar för det mesta.

Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder.

I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas.

Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Så lycklig!

Så lycklig!

  1. Hej, jag blir tagen av din blogg, men mest av din styrka. Jag har ett erbjudande till dig, att deltaga i en språklig validering. Hör av dig till mig så berättar jag mer. MVH Eva

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..