Människor som gör det omöjliga – på sin egen nivå

IMG_0612

Första cykelturen sen november.

Det känns i låren, i axlarna och sittbenen värker lite lagom. Precis som det ska vara en första dag på en träningsvecka.

Efter sju år på ToppHälsa har jag lärt mig att inte gå ut för hårt första dagen, men inte heller gå till sängs utan att kroppen har fått en mindre genomkörare.

Det har den fått i dag.

402DC2E1-38E9-46AA-B6BE-08BC38EE8531

Girl-power!

Att sitta upp på cykeln första gången efter ett långt uppehåll (sist var i november) är alltid en blandning av längtan (äntligen!) och lite ångest. Hur mycket kondition har jag tappat på tre månaders cykelvila? Hur ont ska det göra när jag ska sätta mig på cykeln om två dagar igen? När jag skriver det här vet jag inte det än, men jag tror att jag har lyckats hålla mig på rätt sida av träningsspöket. Det vill säga ont – men inte olidligt.

Thailand är starten på min träningsvår med alla resor och fantastiska resenärer. Att se människor utvecklas, att se dem våga och utmana sig själva är en underbar känsla som ledare.

Under 23 år tränade jag olika handbollslag, från ungdomslag till dam- och herrlag på hyfsad nivå och jag älskade det. Kombinationen av högt tempo, frenetisk kamp, blod, svett och tårar, att slå från underläge, omöjliga matchvändningar, segervrål… Allt gick in i min kropp, i mina sinnen.

Adrenalinet. Smaken av seger. Jag levde det.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om våra träningsresor.

Mycket av det finns här också.

Människor som gör det omöjliga – på sin egen nivå. Kvinnor som gråter av lycka över att ha klarat en utmaning, män som vägrar att ge sig.

Resenärer som vågar möta sina rädslor och som står där efter träningspasset med en blick som lyser av glädje och stolthet.

Jag blir berörd varje gång.

Som i dag när vi gav oss ut på landsvägscykel med gäster som aldrig kört cykel på det viset. Efter två timmar utbrast en av dem med ett lyckligt leende: ”Det här var det roligaste jag gjort på länge!”

234c9b68-8b1d-4428-bb60-403ed34403ce

Gänget som körde thaibox i dag.

Det häftigaste är att vi blir som ett lag. Med våra olika förutsättningar, olika kroppar och konditionsnivå, olika mål med resan – svetsas vi samman och stöttar och peppar varandra. Och för varje ”bra jobbat!” jag hör någon resenär säga till en annan, svämmar hjärtat över av glädje.

Att höra en person lyfta en nästan okänd medmänniska (vi har bara varit här i ett knappt dygn!) är magiskt.

Det får mig att tro på mänskligheten.

Trevlig kväll – i morgon blir det djungeltrek!

IMG_0618

Vi har alltid grymma instruktörer på våra resor, exvärldsmästaren i thaiboxning Rickard Nordstrand är en av dem!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Känslan av att våga slår högre än resultatet

Att testa nya träningsformer är både läskigt och roligt. För mig som är en vanemänniska och som gärna håller mig till samma stråk och samma typ av träning (så att jag kan mäta min förbättring), är det också en utmaning.

Det är därför jag letar efter ett pass som jag känner igen när jag i morgon tänker gå på träningskonventet Hela Hudik i Hudiksvall. Jag sitter med schemat framför mig och dissar det som känns för äventyrligt och så bannar jag mig själv för att jag är en fegis.

Det är nyttigt att våga.

Nyttigt att gå utanför comfort-zonen påminner jag mig.

Jag var modigare när jag var ung.

När jag var 10 år dansade jag till exempel balett. Det var inget jag kom på själv, men helt plötsligt stod jag där i en kall gymnastiksal tillsammans med en grupp andra tjejer. Anledningen till att jag befann mig i en för mig helt främmande miljö var min pappa. Han dejtade balettfröken så jag hade liksom inget annat val än att gå med.

Under några år försökte jag verkligen leva upp till frökens graciösa rörelser och hennes iver att få mig att förstå tjusningen i dansen. Jag köpte till och med en sådan där riktig balettklänning i silke, tyll och spets – tänk Svansjön – som importerades från England. Klänningen hittade jag härom året och maken skrattade högljutt när jag visade upp den. Han kan liksom inte se mig som en prima ballerina.

Maken har rätt. Det gick inget vidare för mig. Jag kände mig aldrig bekväm med plié och chassé och när jag gång efter annan struntade att ta på mig balettskorna och istället kom i vanliga träningsskor (eftersom jag skulle spela handboll i samma hall efteråt och inte orkade släpa flera skor) tog fröken mig åt sidan. ”Jag tror nog att du har gjort ditt val”, sa hon snällt. ”Kanske är det bättre för dig att satsa på handbollen?” Vilket jag gjorde.

Men jag är ändå stolt över att jag försökte dansa. Jag kom till och med i Hudiksvalls Tidning och när jag hittade det här klippet i en av alla förråds-rensningar jag gjort under den senaste tiden ömmade jag lite för den där tuffa tjejen som aldrig bangade för nytt.

IMG_2730

Min balettkarriärs största triumf och beviset för att jag faktiskt vågade försöka! Urklipp från HT.

Kanske var det därför jag testade igen för en tid sedan?

IMG_9755

Drygt 40 år senare…

Drygt 40 år senare stod jag nämligen i en balettliknande sal i Stockholm. Jag tänkte att jag skulle testa Barre, den träningsform som är baserad på en kombination av balett, yoga och pilates. Här behövs inga spetskjolar och rosa balettskor, men vi jobbade med sträckta fötter och plié-liknande övningar. Dessutom fick vi ha hantlar och bollar med på träningen, inte handbollar förstås, men ändå! Jag önskar att min gamla balettfröken hade kunnat se mig.

IMG_9754 (1)

Ta-daa!

Hur det gick? Tja, jag var inte graciös den här gången heller och jag var glad för att det fanns en stång som kunde hjälpa till när balansen tröt. Dagen efteråt hade jag träningsvärk i ljumskar och vader, men jag vågade.

Och den känslan slår högre än resultatet.

AA9I0271

Vaderna fick sig en rejäl omgång!

AA9I0228
AA9I0274

Bra med stång för balansen.

AA9I0167

Känslan av att våga slår det mesta! Här med min right wing, ToppHälsas träningsredaktör Sandra Hiort.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Varför gör stress oss feta?

IMG_0108 2

Lyssna på överviktsforskaren Erik Hemmingsson som gästade min och Sandras Pepp-Podden i veckan. Länk finns längst ner i inlägget.

Hade i veckan en oerhört intressant person som gäst i vår podd, Pepp-Podden. Det är jag och min kollega Sandra Hiort som leder den och i tisdags gästades vi av Erik Hemmingsson som är överviktsforskare och docent i metabolism (ämnesomsättning). Frågan vi ville att Erik skulle utveckla är om stress gör oss feta? Det är nämligen det som han skriver i sin bok ”Slutbantat – Förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut” (Bonnier Fakta).

Övervikt, menar Erik, handlar om så mycket mera än bara kalorier och just stress och stresshormonet kortisol är en nyckelbit i utvecklingen.

Jag tycker att det är en oerhört intressant forskning eftersom jag själv skriver så mycket om stressen i vårt samhälle i dag.

Stress gör oss alltså inte bara sjuka och sömnlösa – den gör oss feta också.

Du kan lyssna på Erik och podden här:

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..