Jag fick ett ep-anfall av trötthet

IMG_3598

Minnen, minnen, överallt minnen.

Jag befinner mig på Memory Lane. Var jag än cyklar här på Kreta minns jag händelser som har etsats sig fast i minnet och som jag vårdar ömt. Det är femte året i rad som ToppHälsa har en träningsresa hit och jag har varit med alla år. Jag känner mig hemma här.

Här har jag kämpat uppför de lååånga backarna, jag har gråtit av lycka och jag har varit stolt och tacksam över vad min kropp klarat av.

49B7C2FB-DB4C-4E5E-B0BB-24DDBC5FCF5A

Handbollsgänget från Glada Hudik!

Här har jag tränat med mina gamla handbolls- och barndomskompisar. Här har jag skrattat och njutit med några av mina bästa vänner, här har jag fått en stöttande hand i ryggen från min man när orken sinat och här har jag nästan spytt av utmattning under en tur när jag såg stjärnor av trötthet och fick ett epileptiskt anfall.

IMG_3914

Jag och Stina.

Men det häftigaste cykelminnet av alla har jag tillsammans med Stina.

Jag träffade henne för tre år sedan på väg nerför en backe som jag försökte ta mig uppför. Stina var nybörjare på cykel, jag jobbade för att komma i form efter alla cellgifter, och hon vände när backen blev för tuff och kom åkandes neråt med tårarna i ögonen. ”Vi gör det här tillsammans”, sa jag och hon vände och vi kämpade, slet, vägrade att ge upp och grät tillsammans när vi lyckades göra det vi trodde var omöjligt.

Vi var sist upp för alla backar.

Året efter var vi först.

Och i år lyfte hon mig när benen knappt orkade trampa, hon vägrade att lämna mig när det var som tyngst. Istället cyklade hon framför mig och spelade Tomas Ledin på Spotify och hade den lilla högtalaren i cykelfickan där bak så att jag kunde höra och bli peppad. Hon har under de här åren tränat sig så stark att hon tar alla backar i ett huj, och jag är så stolt över hennes fantastiska utvecklig.

”Vi gör det här tillsammans” sa hon, samma ord jag sa tre år tidigare. Sedan cyklade vi på. Hon först, hennes kusin Rebecka och cykelcoachen Ulf intill mig. Jag hade en armé av cykelkrigare runt mig och det gick inte att misslyckas.

Jag klarade det.

DFE53806-AB06-44B1-AFE4-CDAF59AD5AA0

Yes!!

Jag behövde inte stanna en enda gång, jag stretade mig framåt, uppåt – och belöningen var det där ögonblicket när jag tittade på Stina och log och mindes den första cykelturen 2017. För mig kommer det alltid att vara ett av de finaste träningsögonblicken och ett bevis på att det man gör tillsammans gör en starkare.

På onsdag åker jag hem efter tio dagar här.

Och i min mentala resväska har jag redan lagrat nya minnen att älska.

ef5bb9ed-fd71-4c45-b420-f2f09f40cbce

När man hittat en likasinnad. I allt.

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Under hela passet såg jag pulsen på väggen

IMG_3475

Jag och Sandra och pulszonsskärmen ovanför!

”Välkommen till Beach 2019!” Hört det några gånger i vår? Tänkte just det. Det är hög tid att börja sätta fart på kroppen om man vill flasha på beachen i sommar, men framför allt för dig som tänker längre än juni, juli, augusti. För dig som vill komma igång på riktigt.

Jag brukar tjata om att man måste hålla i för att träningen ska bli en vana, inte tänka efter varje gång det är dags – utan hitta ett sätt som går ut på att du ska gå, springa, cykla eller traska till gymmet per automatik. Och här handlar det ofta om vad det är som motiverar dig att träna.

Vissa har som mål just det jag skrev; att känna sig fräsch på stranden. Och det är inget fel på det! Om det är motivationen till att jobba med kroppen är det superbra!

Andra motiveras med tanke på en utmaning, ett lopp, en träningsresa eller en tid de vill prestera.

Och jag motiveras av att mäta min träning.

Ni som följer mig vet vad jag menar; jag är besatt (njae, men nästan) av att kolla min puls. Både när jag sover, tränar eller återhämtar mig.

Inte för att vill bli bäst (den tiden är förbi) – utan för att jag vara sams med mig själv.

När vilopulsen visar att jag är stark blir jag lycklig och vill träna mera.

Och när jag tränar mer blir jag ännu starkare och ännu gladare. Ett slags lyckohjul, alltså.

Jag har min Fitbit-klocka på mig natt och dag, och försöker att analysera min puls och hur den reagerar. Vad är bäst för mig? Hur ser den ultimata dagen och träningen ut?

Det började när jag tränade inför min hjärnoperation 2012. Det var då jag lärde mig om hur min kropp reagerar på stress och hur det ser ut under återhämtning.

Så gissa om jag blev lycklig när jag i går hittade en ny träningsform där jag under en timmes pass kunde se min puls på väggen hela tiden!

Det var jag och ToppHälsas träningsredaktör och PT, Sandra Hiort som testade Acid Training på Tegnergatan i Stockholm.

IMG_3482

Yes, we are up for it!

Passet gick ut på att vi fick låna ett pulsband som sattes under bysten, och som sedan kopplades till två skärmar på väggen där vi under hela träningen kunde se hur pulsen reagerade.

De fem pulszonerna delas in i olika färger, och graderas 1-5, där 1 var uppvärmning där man jobbar cirka 50 procent av sin maxpuls och 5 är 90-99 procent av max. Vi jobbade i stationer med cykel, löpning/powerwalk, rodd, stakmaskin och styrketräning med egna kroppen som redskap.

Vid varje station jobbade tio minuter där vi successivt med coachhjälp av Anders Carbonnier använde hjärtfrekvensen som vägledning genom att hålla koll på skärmarna.

IMG_6448

Jag och Sandra med tränaren Anders Carbonnier, Susanne Wöhrmann-Hill och Nina Herlin.

Som ni förstår älskade jag det!

Dessutom gick det ju jättebra att träna tillsammans med Sandra (som är starkare än mig) eftersom vi gick efter vår egen hjärtfrekvens när vi jobbade, och det var också peppande.

Så med en ny erfarenhet och ett nytt favvo-pass gör jag helg med ett tillfredställande leende.

Njut av den ni också!

Kram

IMG_3480

Trevlig helg!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Lite vitt i håret är bara snyggt!

IMG_3125

Lite hagel i håret är det nya svarta.

Vaknade av att snön låg vit på marken och på poolmöblerna. Helt sjukt. Det går bara att skratta. Å andra sidan känns knät bättre och bättre och eftersom det bara var småflingor i luften blev det vandring den sista dagen också. Skönt! Hade känts surt att inte kunna ge sig av.

IMG_3105

Alla stolar är upptagna. Av snö…

Ni kanske tror att varje dag ser lika dan ut när man vandrar här i Kappadokien, men så är det absolut inte! När man tror att man sett det mesta tar vår guide Gaye oss till en ny dal, där landskapet ser helt annorlunda ut.

IMG_3141

Jessica och Jarmo.

I dag vandrade vi längst ner i dalgången och gick i smala passager och möttes av formationer som stundtals liknade slott i bästa Gaudí-stil (den katalanska arkitekten som står bakom bland annat Casa Milá och den världsberömda kyrkan La Sagrada Familia i Barcelona, ni vet) och ibland stora fallos-symboler. ”Fallosdalen” bestämde jag och Jessica, min ledsagare när knät behövde extra hjälp, oss för att döpa dalen till.

IMG_3156

Ett verk av Gaudí?

IMG_3145

Det var lite hagel i luften hela dagen så vi gick med små hagelpärlor i håret (riktigt snyggt och glittrigt!), men samtidigt tänkte jag inte på att det var kallt. Jag var så uppfylld av allt annat.

85CBC88F-CA10-421C-B275-DEA31258E743

Jag och Jessica.

IMG_3112

Kusinresa!

Eftersom det var sista kvällen satt vi länge på en härlig restaurang i Göreme och jag åt den godaste måltiden på länge. Det har verkligen varit bra mat på de lokala restaurangerna som Gaye har och tagit oss till, bättre guide hade jag inte kunnat önska!

Medan vi satt där inne i värmen började det snöa mer och mer.

IMG_3173

Mari och Åsa på middagen.

Gaye bara skakade på huvudet och vi var helt fascinerade av vilken tur vi har haft på den här resan! Visst, vi har haft fyra årstider på fem dagar – sol, moln, hagel och snö – men vi har klarat oss under vandringarna och trots prognoserna har vi haft sol när vi mest önskade det! Jag har till och med kunnat sitta i en solstol vid poolen och jobba på eftermiddagarna, visserligen påklädd med träningsbyxa och jacka, men ändå! En värmande njutstund!

Att vi inte kunde flyga luftballong på grund av vindarna var förstås synd. Men vi hade en magisk första morgon och med tanke på att Kappadokien inte haft så här dåligt väder i april på 60 år och ballongerna bara varit i luften fyra dagar under tre veckor och vi lyckades prickade in en av dem, så är jag nöjd.

IMG_5708

Från första dan.

Jag får helt enkelt komma tillbaka till hösten (oktober) då vi kör nästa resa!

Följ med oss då! Resan ligger redan ute på topphalsa.se/resor

IMG_3126
1517478C-4E54-41D4-A6A2-E6A7D130B02E

b6c8d2e8-6c69-43ec-b3ef-1c6bd53a533f

64768758-A358-445D-AD9B-1F6B868E122A

I bussen på väg från middagen till hotellet. Så magiskt när det lyser i hus och grottor!

 

IMG_3187

Poolområdet när vi kom hem på kvällen… Dagen efter såg det ut så här. Se bilden nedan!

D97901BA-1FB8-44EB-9D74-B0D39E4B8F90

Fattar ni nu hur tur vi har haft med vädret?! Så här såg det ut på morgonen när vi åkte hem.

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..