Marginalerna får gärna vara till min fördel snart

ToppHälsa Portugal

Har precis kommit hem efter en femton timmars resa från vår training camp i Portugal.

Ja, 15 timmar.

Det är typ tur och retur New York och jag skulle bara ta mig från Monte Gordo i Portugal, jag vet.

Man kan tycka att nåt är lite snett då, va?

Men jag orkar inte ens bli grinig. Ibland tycker jag att marginalerna skulle kunna väga över lite till min sida då och då, men eftersom jag inte kan påverka att flygtiderna inte stämde in med min planering väljer jag att fokusera på annat istället för att gräma mig över tidsförlusten.

Fokus nu är sömn.

Så istället för att skriva om sista dagen i Portugal får ni istället läsa min krönika från Hudiksvalls Tidning som publicerades i dag.

Nu ska jag stupa i säng och drömma om alla underbara människor som är kvar i Portugal och tränar i några dagar till!

Sov gott!

 

Hudiksvalls Tidning 18/4 2013:

 

”Du kom in i mitt liv helt oanmäld. Utan förvarning.

Du var ingen gäst.

Jag ville inte ha dig hos mig.

Utan att fråga tog du bara över min tillvaro. Jag sa nej, bad dig att gå, men du struntade blankt i det. Jag skrek, grät, bönade och till och med hotade, men du var obeveklig. Du sa att du minsann hade rätt att vara kvar. Du hade varit på plats i minst fem år, och eftersom jag inte märkt något av dig under den tiden hade jag ingen rätt att komma och klaga nu.

Du sa att du fått nog av att stå i bakgrunden, att det var din tid att synas nu, och att jag kallade dig för hemska namn inte skulle hjälpa.

Jag höll inte med, håller fortfarande inte med, och där står vi. Vi har argumenterat i snart tio månader, och vi kommer inte varandra närmare.

Jag förstår inte varför du inte kan lämna mig i fred – och du fattar inte varför jag kämpar emot så hårt.

Allt det här tär på mig.

Ibland mera, ibland mindre, men det går väldigt sällan en hel dag utan att jag tänker på dig – och jag är less på det.

Vill inte längre.

Jag orkar, tro inte annat, men det känns sååå tröttsamt.

Kan vi inte försöka samsas istället? Kompromissa?

Om du är kvar i min skalle utan att växa, utan att ställa till bråk eller ge mig kramper, så ska jag sluta att kalla dig för tumörjävel och pumpa hjärnan full med cellgifter för att skoningslöst döda dig.

Det känns som om du är svagare av alla gifter jag fått i mig de senaste fem veckorna, jag tycker att jag är piggare än tidigare trots att det enligt läkarna skulle vara tvärtom, men jag vet också hur bra du är på att luras.

Men om vi slutar med den här katt-och-råtta-leken och du lovar att inte sticka kniven i min rygg när jag tror att jag är trygg igen så tror jag att vi kan leva sida vid sida tillsammans i flera år till. Men då måste vi samarbeta.

Så vad säger du tumören?

Ska vi ta i hand på någon slags vapenvila?

Låt mig få skratta och njuta av livet, krama mina barn och min familj och få träna bekymmersfritt utan att hela tiden ha i bakhuvudet att du när som helst, mitt i ett leende, mitt i ett ögonblick av lycka kan utdela det där hugget.

Nästa vecka väntar ytterligare en cellgiftbehandling. En ny tung dos.

Om du vill kan det bli den sista.

Jag tror vi båda skulle tjäna på det.

Deal?”

  1. Åh som jag hejar på dig!!!! Kram!

  2. Sara skriver:

    Bra skrivet! Kramar

  3. Du vet om hur mycket jag hejar på dig va? Stor kram Sofie

  4. Sabina skriver:

    Hej Pamela!
    Har aldrig kommenterat förut här. Har precis börjat följa dig.
    Du skriver otroligt bra och precis så som jag känner.
    Mitt liv förändrades total 24 jan i år. Oxå hjärntumör fast på höger sida. Jag har opererats, strålats och ska nu börja med cytostatika.
    Dom tror att min tumör har suttit där minst 5år, men tror närmare 10. Va i helvete liksom.
    Hur som helst tycker jag att du verkar vara en fantastisk person!!
    Kram Sabina

  5. Emma skriver:

    Du säger det jag tänker.. I juni är det ett år sedan jag fick diagnos hjärntumör. Den är godartad men i vägen ändå, den vägrar krympa trots medicinering, tjurig jäkel.. Jag bestämde mig precis som du, att jag ska ha en stark kropp som inte låter sig sänkas. Började träna hårdare och oftare. Träningen ändrar tankarnas fokus och gör att jag mår bättre med mig själv och kroppen. Hur kan det vara så att när jag mår som bäst säger de att jag är sjuk?! Kram till dig! Hejar på dig i striden!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..