Blir det lyckotårar i morgon med?

Den tredje cellgiftsbehandlingen tog hårt.

När jag landade i New York förra måndagen trodde jag knappt att det skulle vara möjligt att överhuvudtaget gå Tjejmilen i Central Park alls.

IlIamåendet låg i ständig beredskap, hostan höll mig vaken på nätterna och modet sjönk som en sten.

Men så kom onsdagen, och vips! Triss! Plötsligt händer det!

Kroppen började lyda order igen, det gick lättare att andas och när lördagen kom stod jag där på startlinjen med tusentals andra i alla fall.

Tjejmilen New York

 

Tjejmilen New York

Tillsammans med Carina, en av de andra ToppHälsa-resenärer, som inte heller kunde springa bestämde vi oss för att köra loppet tillsammans. Vi skulle gå. I ett sånt högt tempo vi bara mäktade med. (Kolla bara så bestämda vi ser ut vid starten!)

Och som vi gick!

Lyckan när benen lydde, när hjärtat slog som det skulle och pulsen inte rusade iväg är obeskrivlig.

De sista kilometerna orkade jag till och med springa och när vi väl kom i mål kom tårarna.

Jag gjorde det.

Jag tamefan gjorde det.

Tjejmilen New York

Hela kroppen skakade av adrenalin, benen ville stundtals vika sig och samtidigt som kinderna blev våta av lyckotårar stapplade jag mig fram till resten av gruppen som hade samlats på en kulle strax bakom målgången.

Jag gjorde det.

Och jag gjorde det bra.

Tjejmilen New York

Jag och Carina hade satte upp ett mål innan starten för att kunna pressa oss så mycket det gick.

Gick vi i mål under en timme och trettio minuter skulle söndagen bli en shopping-unlimited-dag.

Över 1,30 var bara shopping för 100 dollar som gällde.

Så här gick det:

Tjejmilen New York

Hahahahahahaha!!

Med tolv sekunder tillgodo blev också söndagen en dag att minnas.

Förutom att jag unnade mig två par Michael Kors-skor, och en Ted Baker-väska (att läggas till den Marc Jacobs-väska jag redan inhandlat) så blev det champagne på bästa rooftop-baren i stan (Ink48) med snyggaste guiden i stan (Eva Engman), middag på Balthazar med bästa Lotta Bromé och hennes P4 Extra-gäng, limousin istället för taxi och skratt, skratt, skratt.

Allt ligger nu lagrat i hjärtat och när jag om exakt tolv timmar åter ska sitta framför min neurolog på Karolinska för att få den senaste domen om min framtid är det skratten, lyckan och gemenskapen med kända och okända som ska rädda mig från det svarta hålet.

Jag kom hem från New York i dag, och i brevlådan låg en brev från Karolinska om att jag satts in på en fjärde cellgiftsbehandling mitt under semestern.

Om det är ett tecken på att beskedet i morgon har sorgekanter vet jag inte, men jag antar att allt tyder på det.

Å andra sidan finns det Triss-moments.

Om nån därute hör mig, så skulle jag uppskatta ett sånt i morgon.

ink48

Balthazar

New York

  1. Du är helt otrolig, jag är imponerad över såväl din mentala som fysiska styrka.
    Jag håller tummarna för ett positivt besked.

  2. Du är helt otrolig, jag är imponerad över såväl din mentala som fysiska styrka.
    Jag håller tummarn aför ett positivt besked.

  3. Underbara Du som tog dig runt New Yorks Tjejmil. Nu hoppas av hela mitt hjärta att högre makter är med och har lämnat dig positiva besked! Varma tankar Marlene

  4. Åh, vad glad jag blev när jag läste att du kunde genomföra loppet. Det är du väl värd! Du är så fantastisk och en stor inspirationskälla och jag beundrar dig så!
    Jag hållet tummarna för ett ”triss” besked.
    Kram

  5. Ja, du är en fantastisk förebild och du kan tro att vi är många som tänker på dig!!! Heja dig!!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..