Mitt mål – att våga stå stilla

 

IMG_8533

Det är sista dagen på året, och om bara några timmar ska jag åka till den planerade festen i Matfors där vi först ska träna – och sedan äta. Mjölksyra och champagne, precis som det är i mitt liv.

I går såg vi på SVT:s Årskrönika och efter bara en kvart vände sig sonen om sa:

”Mamma, vilket tur att det här skitåret snart är över!”

Då hade bilderna på terrordåden och flyktingkatastrofen rullat ett tag och visst verkade det som om 2015 var ett avskyvärt år på många sätt. Krig och katastrofer, människor på flykt, död och skräck var en stor del av 2015, men det fanns ljusglimtar.

Människor har gått samman som aldrig förr och skänkt pengar, kläder och erbjudit främmande människor sitt hem och sin vänskap. Vi har stått upp för allas barns rätt att leva, att idrotta, att ha någonstans att sova och flera gånger under året har jag känt gråtklumpen i halsen av stolthet när jag läst eller hört historierna om svenskarnas medkänsla och hjälpsamhet.

Hurra för alla er som gjort något för en annan människa under 2015! Hurra, hurra, hurra!

Jag hoppas att godheten och medmänskligheten kommer att segra under 2016 och jag hoppas att vi ska vara snällare mot varandra.

Och mot oss själva.

Jag vet att jag ska vara det i alla fall.

Jag har pressat min kropp så enormt mycket under de senaste åren. Cancern har slitit hårt, cellgifterna och strålningarna har däckat mig och jag aldrig unnat mig vila. Jag har kämpat, slitit och pushat min kropp för att orka.

Min vilja har fått mig att leva – det tror jag stenhårt på – och träningen har gjort att jag leder med 7-1 över tumören i mitt huvud.

Jag har valt träningen som vapen, och jag slagits hårt.

I morgon ska jag lägga till ytterligare ett vapen: Att våga stanna upp.

Det är mitt mål 2016.

Att andas in och andas ut – lugnt och metodiskt. Att njuta ännu mera av att jag fortfarande lever, tre och ett halvt år efter tumörbeskedet.

”Hur länge får jag leva?” frågade jag läkarna den värsta dagen i mitt liv. Den 10 juli 2012.

”Det vet vi inte” var svaret jag fick.

Men jag lever än.

Och det ska jag fira i kväll – och alla andra dagar!

 

 

Pamela_Andersson_julkrönika-2
IMG_8382

  1. Hej pamela.

    Jag visste inte så mycket om dig för 4 månader sedan. Men i november 2015 fick jag beskedet hjärntumör. Du vet vilka känslor som följer med det beskedet. Nu är jag opererad och som tur var fick jag ett gott besked. Jag har sedan googlat endel och din styrka har gett mig kraft och mod. Tack för det! Läste att du delvis jobbar på STV har en vän där bland de nya metrologerna. Försätta kämpa och var stark. Du ska veta att du inspirerar andra. Varma hälsningar // Susanne Öland

  2. Lyssnar just på dig läsa din egen bok. Undrade hur du hade det nu. Jag är mycket glad över att du är kvar och är du! Kram och kärlek inför 2016!♡

  3. Du är en fantastisk kvinna ! Hade förmånen att träffa dig /er på hälsas träningsresan i Turkiet ! För ca : två år sen . Jag har själv haft cancer ! Så jag vet vad du gått/går igenom . Man blir aldrig densamma … All min kärlek till dig! Pamela du är en förebild ! För oss alla ! Kram o ett Gott Nytt År !

  4. Du är verkligen en fantastisk människa,en riktig kämpe, som jag önskar allt gott. Gott nytt år till dig och din familj!

  5. Härligt kämpat i år, Pamela. Trots oro för tumören som lurar där bakom ger du oss läsare så mycket energi och pepp av dig själv. Fira livet ordentligt ikväll och alla dagar framöver. Önskar dig och hela din familj ett riktigt Gott Nytt År! Varma kramar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..